Min marathondag del 1: Multiträning, euforitårar och tankar om utmaningen

Igår. Både jag och Willy Korir är igång i drygt två timmar och en kvart. Både jag och Willy avverkar två löpningar över Västerbron. Men jag springer bara i 30 minuter.

Marathondag. Jag börjar med mysigt morgonsocialiserande och häng i solen. Sedan drar jag iväg på ett multipass som börjar med cykling. Jag startar på Söder och när jag trampar över till Kungsholmen via Västerbron börjar hjärtat slå lite extra. Avståndsskyltarna för maran är uppsatta och det ligger spänning och förväntan i luften.

Något annat som ligger i luften är värmen. Under cyklingen stör den mig inte, under löpningen är det värre. Efter att ha ställt cykeln på kajakbryggan och bytt cykelskorna mot Mizunos, drar jag iväg på ett lätt 30-minuterspass i 5.12-fart, som trots tempot tar sin kraft. Jag springer Västerbron över till Långholmen, runt i semiterrängen på en improviserad bana, sedan Västerbron tillbaka.

Åter på bryggan finns det bara en sak att göra: snabbt byta om till bikini och hoppa i vattnet, som trots sina 15 grader inte känns ett dugg kallt. Så varm är jag efter min korta tur, och jag känner verkligen medlidande med alla som snart ska springa Stockholm marathon.

Efter doppet hoppar jag i kajaken och paddlar ut på en runda runt Essingöarna. Det är båtar och vattenskotrar överallt, och när jag kommer ut på södra sidan av Stora Essingen tror jag nästan att jag ska få bada igen. Det ligger ständigt tre-fyra båtar i bredd i farleden. Svallvågorna kommer från alla håll och möts i något som liknar en kokande gryta som jag måste ta mig igenom. Jag fegar ett tag och sitter och stöttar och inser sen att läget inte blir bättre. Återstår att paddla igenom skiten. Bära eller välta, och bär gör det, trots att kajaken blir översköljd av vågor flera gånger, men vad gör det när det är varmt ute.

Väl tillbaka på klubben får jag en snabb och välbehövlig fot- och vadmassage av andliga R, därefter hoppar jag i mina Shimano och hoppar upp på cykeln igen. Multipasset ska avslutas. Jag måste hem. Jag ska på en gala. Men det händer något på vägen.

Precis när jag cyklar ut mot Norr Mälarstrand passerar den tjej som i detta nu leder Stockholm marathon.

Och som genom ett trollslag förändras mitt sinneslag. Jag börjar känna mig skakig och upptäcker att det rinner tårar nerför mina kinder. Jag tänker på all träning som dessa maraspringare har genomfört. All smärta de har känt. Alla målbilder de har visualiserat. Jag ser hur de kämpar. Hur de grimaserar. Svettas. Och det ser inte alls skönt ut. Och det är så vackert. Och jag gråter igen.

Mitt i tårarna ser jag Malin Ewerlöf som en gasell på lätta ben, och plötsligt kommer Allan, en bloggare jag känner igen, bärandes på ett grymt löparface. Efter ett tag ser jag även bloggaren Mia, springandes taktfast och bestämt, och det var riktigt roligt att se dem båda eftersom jag följt deras förberedelser i respektive blogg.

Till slut cyklar jag i alla fall hem och ser att jag avverkat drygt 2 timmar och 15 minuters träning. Det vill säga i det närmaste samma tid som Willy Korir behövde för att vinna marathon: 2.16.03. Vinnaren på damsidan var 18.11 långsammare: Isabellah Andersson på 2.34.14. Willys tid motsvarar en snittfart på 3.13 min/km, Isabellahs motsvarar 3.39.

Ovanstående siffror får mig att tänka på utmaningen, där jag och N´batha ska tävla om vem som springer 5k snabbast på bana. Jag har 7 sekunder i handikapp per kilometer, alltså 35 sekunder totalt. Om man skulle se diffen mellan Willy och Isabellah som någon slags fingervisning om skillnader mellan kvinnor och män är mitt handikapp för litet. Willys snittfart per kilometer var 26 sekunder snabbare än Isabellahs, vilket blir 130 sekunder totalt på 5 kilometer. Men jag tycker att lagt kort ligger, och min teori har alltid varit att man blir stark av att gå i uppförsbacke: så varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?