Kvällspasset: Hemskickad och belagd med träningsförbud

Vad händer när man drar ut i skärgården och paddlar med en triathlet?

Man paddlar så hårt, snabbt och långt som det bara går. Man springer när man kommer iland. Och simmar. Helst i kombination. Och helst i form av kvalitetspass: intervaller, fartlek, sprintstarter, löpskolning, tekniklöpning på klippor och simning mellan öar - i komplett löpklädsel inklusive keps och skor.

Däremellan lastar man ur eller i kajaken. Sätter upp eller plockar ned baslägret. Tillagar föda. Eller sover på befallning, direkt på en klippa (en viktig talang i multitävlingar).

Sedan blir man trött. Så här trött:


Jag efter 5 dagar.















Multi J efter 3 dagar.


Och efteråt blir man hemskickad från träningen.

När jag kom till kvällens boxningsträning förstod jag faktiskt själv att det inte skulle vara någon mening att träna. Men att coach H skulle skicka hem mig och belägga mig med träningsförbud fram till måndag tyckte jag var lite väl magstarkt.

Visst, vi har träningsläger på Bosön nästa vecka, med 3-4 pass per dag fram till söndag. Visst, jag är så trött att det susar i skallen. Jag är plufsig. Mina ögon är små och röda. Har lite yrsel. Det värker i fotleder, jag har utstrålningar i båda benen, axlarna är paj. Händerna dunkar och pryds av 21 stycken blåsor, varav 8 köttsår och 3 som luktar illa och varar.

Men det är väl inget som inte kan avhjälpas med lite kyckling och en natts god sömn?

Vad gör man första morgonen efter en expedition om 7 dagar och 28 träningstimmar?

Man går till morgonpasset.

När jag gick och la mig igår var jag trött. Obeskrivligt trött. När jag vaknade av väckarklockan imorse var jag fortfarande trött. Mycket trött. Men eftersom det vankades simlektion med doktor M var det bara att gå upp och hälla i sig en dubbel espresso.

Väl på plats vid 25:an på Eriksdalsbadet kände jag mig i princip vaken. Dessutom väldigt inspirerad efter att ha sett triathlon B crawla fram över havet i tid och otid under vår Östersjöexpedition.

Lyckligtvis vann träningslusten över tröttheten och jag simmade på efter doktor M:s ordinationer. Det blev olika teknikövningar som märkligt nog verkade ge resultat omgående. Sedan avslutade vi med tidtagning på 50 meter. På första försöket simmade jag ca 15 meter under vattnet på första 25:an. Det tog på krafterna och det blev en seg vändning. Vi kan säga att tiden blev X. På andra försöket skippade jag undervattenstarten och kortade tiden X med 0,4 sekunder.

Jag är nöjd med insatsen och jag tror att doktor M var det också. Tiden hålls hemlig tills vidare för att mörka inför eventuellt kommande utmaningar.

Efter passet träffade jag på en annan av doktor M:s adepter och tillika bloggare. Nämligen ingen mindre än min tvillingsjäl Filip. Han såg ut att vara i god form och pannbenet verkade sitta på plats, så jag hyser gott hopp inför hans kommande tävling.

Slutligen känner jag mig riktigt glad för att jag har börjat simträna. Ett utmärkt komplement och en dörröppnare till galna multitävlingar!

Tillbaka från Expedition Östersjön

Under 7 dagar har kajaken varit mitt hem. Under 7 dagar har jag tränat 28 timmar. Under 7 dagar har precis allt varit extremt.

Och nu är jag hemma igen och alldeles för trött för att skriva ett endaste ord till.

Nu drar jag på äventyr

Ut på det stora blå.

Öppet hav. Klar himmel. Värmande sol. Släta kobbar. Lekfulla sälar. Och stilla nätter.

Det är vad som väntar mig nu. För nu drar jag från civilisationen. Ut på det stora blå.

Planen är att paddla från Nynäshamn till Landsort, Stockholms sydligaste skärgårdsö, vars fyr syns på bilden.

Från Landsort längs med yttre havsbandet till Utö. Från Utö till Huvudskär. Sedan får väder, vind och humör avgöra resten av rutten.

På måndag blir det ilandstigning för ett par dagar. Därefter följer förhoppningsvis det stora äventyret: en paddling till Åland.

Springas kommer det göras på öar och kobbar. Simmas kommer det göras i vattnet. Sovas kommer det göras under bar himmel.

Jag tror det kommer bli helt underbart.


Sälar ute på Ålands hav.


Gryning på Huvudskär.

Spontanträning

Med hantlar i JEEPEN är man alltid redo.

Och kan till exempel stanna till vid Skanstull för att köra ett impulspass, bestående av armhävningar med roddrag.

Diagnos, ordination, medicin

Doktorns recept för att få mig i rätt vattenläge.

Mitt första semesterprojekt är påbörjat: lektioner i att lära mig crawla. Min simcoach, doktor M, studerar till läkare, vilket märktes tydligt på upplägget.

Det hela började med en undersökning. Jag fick simma fram och tillbaka medan jag blev filmad framifrån, från höger och från vänster. Därefter tog doktor M en anamnes. Han förhörde sig om min bakgrund (gav mig genast stämpeln träningsnarkoman) och min målsättning (komplement - och återhämtningsträning).

Efter det följde en pedagogisk genomgång (hur kan man simma snabbare? vilka faktorer kan man påverka?) samt en analys av mitt dagsläge. Jag fick se filmerna, jag fick veta vad som var bra och vad som var generalfel. Därefefter fick jag mitt recept.

Receptet bestod av:

- Diagnos. Låga ben, cyklar, översträcker armarna.

- Ordination. HHH; få huvud, höfter, hälar i en linje. Sänk blicken. Sträck benen. Vrid radio-ulnarbenet för att få rätt tryck på vattnet. Tänk att armen ska greppa en badboll.

- Medicin. Hitta vattenläget. Simma regelbundet, helst lite varje dag.

Jag kände mig väl omhändertagen både före och efter lektionen. Coach M har redan följt upp med tips och råd via sms. Han har lagt upp planer för nästa lektion. Han är helt enkelt en drömcoach.

Och för att sammanfatta min prestation kan jag citera triathlon B:s skrattande kommentar när jag berättade om det hela: "Du var skitdålig men det finns hopp med en bra lärare alltså!"

Rädslan är din största fiende

Man vet inte vad man kan förrän man har vågat prova.

Det har gått bra med paddlingen hela säsongen. Jag har fått in tekniken, blivit snabbare, uthålligare, stabilare. Ändå har jag fortsatt harva i Costrunner.

Costrunner är den näst stabilaste kajaken som finns på klubben, bortsett havskajakerna. Det är en bra kajak, det går att paddla snabbt i den, man får balansera för att inte gå runt när det är blåsigt och vågigt.

Men jämfört med rankare kajaker har man inte en chans i en Costrunner. Motståndet blir alldeles för stort för att man ska kunna racea med dem som kör smalare lådor. Det är som att springa milen i träskor och försöka tävla mot dem som har racingdojor.

Allt att vinna på ett byte alltså. Men rädslan har hindrat mig.

Jag testade en rankare kajak några gånger förra säsongen: Tracer (sån som på bilden). Jag gick runt varje gång och hade svårt komma upp igen när den var vattenfylld. Men så länge det är varmt och rimligt nära land är det ju ingen fara. Man blir blöt. Får simma lite. Men man dör inte.

Igår kväll hade jag överläggning med mig själv. Bestämde mig för att det var dags att bli vän med en Tracer. Förberedde mig på kyla. Tog fram extrakläder. En stor handduk. Sedan gav jag mig ut. Fullt fokuserad på att balansera och stötta.

Sedan satt jag där. Utan något som helst behov av att balansera. Eller stötta. Vet inte om jag var mest chockad eller glad, men jag paddlade i alla fall på. För varje våg tänkte jag: "Nu går jag runt." Men icke. Jag paddlade på lite hårdare. Och satt kvar. Paddlade på fullt. Satt kvar. Till slut insåg jag att jag kan paddla Tracer - jag har bara varit för feg att ta reda på det.

Undrar om det finns mer saker som man kan, utan att man vet om det?

Hellasmilen

10 backiga kilometrar på 47 minuter.


Dagens första pass bestod av en kvalitetsmil löpning med coach J, café R och bohem P. För den som inte känner till Hellasmilen (heldragen grön linje på kartan ovan) är det 10 k terräng med många backar och stigar, inslag av sand och ett litet bergsmassiv. Det är en bana att hata och älska - oftast börjar det med det förstnämnda och slutar med det senare.

Idag var inget undantag. När vi avverkat startsträckan, en lång och brant backe, låg min puls på 172, vilket är högt för att vara mig. Sedan drog coach J på. Jag sprang upp jämsides, café R låg precis bakom och bohem P låg strax därefter. Pulsen droppade till 162, men den bestående känslan var att jag låg strax över min bekvämlighetszon.

När vi passerat backarna vid lilla sjön sänkte coach J tempot en aning. Väldigt skönt. Bohem P var borta, café R låg oss i hasorna, och när vi tog höger där 8-kilometern går till vänster började hatet avta. Det var fortfarande något av en kamp, men jag tänkte: "Det här, det är ingenting mot en spyfys eller helvetstrappan, så vad gnäller jag om?"

När vi kom till det lilla bergsmassivet, en brant klippig backe utan stig där man inte kan ta riktiga löpsteg, fokuserade jag återigen på helvetestrappan, och plötsligt kändes dagens löpning inte längre som ett problem. Jag sprang på uppför klippterrängen, jag höll samma takt som coach J, och när vi kom upp på rakan tänkte jag att det värsta var gjort.

Resterande kilometrar turades coach J och jag om att dra på. Det har aldrig hänt förut. Jag brukar ha nog med att försöka hänga på i hans tempo. Kanske blev jag lite stärkt av detta, för när det var ett par kilometrar kvar tänkte jag: "Va fan, jag har lite energi kvar, varför mesa?" Så jag spurtade om coach J. Han var snabb att hänga på, men nu var det han som låg mig i hasorna, och café R sackade efter med någon minut.

Jag kom in på 47:20. Snittempo 4:44 min/km (12,7 km/h). En tid som jag känner mig nöjd med, eftersom banan inte är en walk in the park. En promenad i parken var däremot det jag trodde att att bohem P ägnat sig åt. Han är en rocker som har börjat träna sista året. Han har gått från rökiga whiskynätter till att träna varje dag, men bohem P är fortfarande en rocker, och medan jag sprang slutsträckan tänkte jag att det skulle vara en skön syn om vi kommer fram och ser P vid bilen, nöjd med livet och rökandes en spliff. Det inträffade dock inte. P hade löpt 8-kilometern, och var vid gott mod.

Efter löpningen blev det bad med simkontroll av café R. Imorgon ska jag få min första lektion i crawlteknik, och eftersom R kan simma erbjöd han mig en liten check. Jag förstod att jag inte grottade lika mycket med benen som nybörjare brukar göra, men att typ allt annat var generalfel. R själv dundrade över till andra sidan och tillbaka på nolltid. Sedan stannade han kvar när vi andra drog, för att springa 3k till och simma 500m till. Han tränar nämligen för att tävla i Ö till ö, en brutal utmaning som få klarar. Med brutal innebär att Jonas Colting ställt upp två gånger, och kommit i mål noll.

Det blir inga Brooks

Nej tack till sko med akilleshäl.

Imorse kom jag äntligen iväg till Stadium för att testa Brooks. Jag blev positivt överraskad. Den var lätt, satt bra på foten och var skön att springa i. Som hittat, tänkte jag, och var på väg till kassan med kartongen.

Men något gnagde. Så jag hejdade mig och provade dem igen. Tog min Mizuno på ena foten och en Brooks på den andra. Och det var inte en gnagande tanke som störde. Det var hälen på Brooks-foten.

Vid närmare jämförelse var hälkappan på Brooks någon centimeter högre än på mina Mizuno. Dessutom hård som ett stämjärn. Jag vet att man kan operera bort plastskenan som sitter i hälkappan, men jag kände bara: nej tack till en sko med en akilleshäl.

Jag lägger hellre mer pengar på en sko som känns rätt från början. Återstår att se vilken det blir.

Damn!

Sjukt het!

Jag säger bara Madonna. Det är en kvinna i en kategori för sig det. Och jag gillar citatet på slutet:

poor is the man
whose pleasures depend
on the permission of others

Varför görs det förresten aldrig några bra musikvideos längre?

My Blueberry Nights

Vilse i ett vackert vemod.

Min första semesterkväll började med Wong Kar-Wais My Blueberry Nights. Stämningen är magisk, fotot förlamande vackert. Jag hade kunnat se hela filmen med behållning, utan både ljud och text.

Men då hade jag gått miste om några riktigt sköna dialoger. Som i anslaget, när Jeremy (Jude Law) berättar för Lizzie (Norah Jones) om hur han planerade att springa alla marathonlopp i USA, med start i New York, men istället öppnade ett kafé, och träffade en ryska - som försvann.

-Varför letade du inte efter henne?
- När jag var liten brukade mamma ta mig till parken. Hon sa att om jag gick vilse skulle jag stå still så att hon kunde hitta mig.
- Fungerade det?
- Nej. Hon gick vilse när hon letade efter mig.

Filmen fortsätter sedan på detta tema. Lizzie, som blivit bedragen, ger sig ut på en resa, utan mål. Hoppar på en buss, stannar på en ort, reser vidare - för att slutligen hitta sig själv.

Handlingen går långsamt. Det händer egentligen inte speciellt mycket. Samtidigt innehåller filmen allt. Stora saker som liv och död, kärlek och sorg, närhet och avstånd, lögner och sanning. Men även små saker. Sådana där enkla små saker som gör livet värt att leva. Som en kyss över en tallrik smält vaniljglass som flyter ut och ringlar sig över en halväten blodröd blåbärspaj.

Och just därför gillar jag My Blueberry Nights. Den tar aldrig över och skakar om din vardag. Men den påminner dig om det enkla och det sanna i det stora och oförståeliga.

Ledigheten forsätter nu med paddling. Kanske lite löpning. Kanske ett skoköp. Sedan skulle jag inte ha något emot lite blåbärspaj... kanske ska jag sätta upp det på listan över önskvärda semesterplaner.

Sådärja

Snart är jag fri! Men vad händer nu?

Inom kort lämnar jag kontoret för mitt livs längsta semester. Och jag har absolut inga planer.

Nåväl, nästan inga planer. Två saker står på semesterschemat:

1) Jag ska lära mig crawla. Av en fd elitsimmare, som numera är simtränare och läkarstudent.

2) Jag ska på en veckas träningsläger. Med boxningslaget. På Bosön.

Men utöver detta har jag inga som helst planer. Även om det finns en hel del saker jag gärna skulle vilja göra. Till exempel:

- Åka till USA och handla. Löparskor. Träningskläder. Och lite annat.

- Dra ut i skärgårn och paddla. Och sola, bada, springa.

- Ta en weekend i Barcelona. Shoppa, festa, njuta.

- Vandra i Katalonien. Fysisk belastning, mental vila.

- Resa runt i Sverige. Kanske cykla längs kusten. Utforska nya ställen.

Fast just nu orkar jag knappt tänka på det där. Just nu känns det lika lockande att vakna på morgonen, utan några måsten, och ta dagen som den kommer.

Och vem vet, kanske dyker det upp nåt, lika plötsligt som blixten slår ner? För planera kan man ju alltid göra - sedan blir livet i alla fall aldrig som man har tänkt sig.

Snubbla på mållinjen

Ska det vara på det här viset?

Jag har bara en dag kvar till semestern. En enda futtig dag. Sedan är jag ledig i en månad. Jag tycker att jag borde sprudla av energi, förbereda semesterplaner och avsluta min deadline med stil.

Istället känns den här enda kvarvarande jobbdagen helt oöverstiglig. Det är som att se mållinjen fresta i horisonten, och sakna kraften att ta sig dit. Som att få soppatorsk, retsamt nära macken.

Jag orkar inte ens fundera på vad jag ska göra på semestern, ännu mindre orkar jag fundera på hur jag ska orka med morgondagens sista lämning. Sanningen är att jag inte ens gick till träningen idag. Och det, det är inte normalt, för att vara jag.

Nu ligger jag här och önskar att Sverker från Plus ska uppenbara sig och kasta den här sista jobbdagen i soptunnan. Men det är inte speciellt troligt va?

Budgetalternativ: Brooks

Lösningen är kanske enklare än jag tror?

När jag tog upp mina skofunderingar med triathlon B under gårdagens kvällspaddling funderade han en stund. Sedan sa han att Newton säkert är en mycket bra sko, men varför går jag inte till Stadium och testar ett par Brooks? Lätta och neutrala, och vad spelar det för roll om man sliter ut dem när de bara kostar 799 spänn?

Modellen som han rekommenderade heter Brooks Racer ST 3 SR. Det är en tävlingssko med förstärkt mellansula som är dämpad i hälen. Jag har inte hittat någon information om vikten, men jag har helt klart blivit tillräckligt intresserad för att åka iväg och prova den.

Nån som redan har testat eller har vidare teorier om Brooks?



För övrigt paddlade jag i jämn takt med triathlon B igår. I motvind, ström och vågor. Det är ett framsteg. Förra säsongen paddlade han om mig. Nu ligger vi jämt och kan ta det hela ett steg vidare; lära oss paddla Tracer, som är en rankare kajak, utan att gå runt. Det får bli ett av målen med semestern!

Skor för framfotlöpning

Borde jag investera i ett par Newtons?

Jag är en framfotlöpare. Jag landar inte på hälen, jag landar på mellanfoten eller framfoten. Jag tycker om att springa barfota, och jag har ett neutralt löpsteg. Jag supinerar inte. Jag pronerar inte. Kanske är detta anledningen till att jag alltid har haft svårt att hitta skor?

I dagsläget springer jag mest i mina Mizuno Wave Rider. De är lätta, har en bra löpkänsla och är mina favoritskor sen ett par år tillbaka. Nackdelen är att de slits snabbt, och med snabbt menar jag att jag sliter ut 2-3 par per år.

På långpass brukar jag istället välja mina Asics Gel Nimbus. De är slitstarka och ger välbehövd dämpning på längre distanser. Nackdelen är att dämpningen gör dem uppbyggda och tyngre, och ibland känns det som jag springer runt med träskor på fötterna. Dessutom tycker jag att framfotlöpningen blir svårare i dessa jämfört med i mina Mizunos.

I terräng och halkiga backar har jag alltid mina buggar; Icebug MR2 BUGrip Extreme. Det är en suverän sko, låg och lätt, som sitter som en dröm och ger mig frihet att springa hur jag vill. Nackdelen är att jag bara kan använda dem på underlag som kräver dubbar.

Frågan är nu om jag har missat någon sko, som skulle passa mig bättre än ovanstående? Jag har kikat en del på Newtons, skon som är gjord för framfotlöpning, och som ska ge en naturlig härmning av ett barfota löpsteg. Problemet är att de inte säljs i Sverige, så jag kan inte prova dem innan jag bestämmer mig.

Vad säger ni, har ni någon erfarenhet av Newtons, eller tips om några andra skor som kan passa mig?

Morgonjogg med hög kadens

Med sällskap och tips från triathlon B.

Klockan 07:30 imorse möttes jag och B upp för jogg. Vi var lite slitna då det blev ett par cider till middagen igår, men det är inget man får låta sig hindras av. Det var en fin morgon och vi bestämde oss för att hålla snacktempo.

När vi sprungit en stund bad B mig att öka kadensen, det vill säga ta fler antal steg per minut. I ett högre tempo fungerar min kadens, då springer jag på utan att få ett oekonomiskt "svung" i steget, men i det här långsammare tempot behövde jag öka på stegen för att bli effektiv.

Kadens och löpning är något jag börjat tänka på efter att ha läst Fredrikas och Medeldistansarens inlägg, med länk till denna artikel med tabell. Det har fungerat utmärkt för mig att öka på antal steg istället för att sträcka ut när jag har känt mig trött eller långsam. Med dagens tips från B fick jag bekräftat att jag gjort rätt, och kunde ta det hela ett steg vidare.

Jag fick också tips om hur jag kan förfina min uppförs- och nedförslöpning. Luta ännu lite mer framåt på väg uppför, slappna av i nacken, trumma på med både armar och ben. Sedan slappna av och sträcka ut lite när det planar ut, för att därefter låta det rulla på neråt; små finjusteringar som helt klart kommer göra mig till en bättre löpare, trots att jag faktiskt redan idag fick betyg godkänt från B, både gällande teknik och kondition. Kul! Jag är taggad!

Cykla till Tibet

6300k på 91 dagar. Nu är han tillbaka.

Min vän triathlon B drog till Bangkok för 4 månader sedan. Under tre av dessa månader cyklade han 630 mil på sträckan Bangkok - Kambodja - Bangkok - Laos - Kina - Tibet - Kina - Laos - Bangkok. Ensam.

Den resterande tiden ägnade han åt buddhism, meditation och en kurs i fridykning, och som dykare kan jag inte vara annat än imponerad över resultatet: maxdjup 31 m, maxtid 4.36 min. Det kallar jag lungkapacitet!


Men trithlon B är givetvis inte otränad i grunden. Han har kört 9 st Ironman, varav en på Hawaii. Hans bästa Ironman-tid är 9.44:37, hans bästa marathontid är 3:31.14, och då snackar vi Ironman-mara som springs direkt efter 3,8k simning och 180k cykling.

Utöver detta har han cyklat Vätternrundan på 7.51, åkt Vasaloppet på 5.04:05 och tävlat i multisport. Det finns alltså en hel del idrottsskunskap och erfarenhet i triathlon B, och jag känner mig ytterst priviligerad som får träna med honom nu när han är hemma!

Sluttramsat

Nu jävlar ska det tränas.

Deadline. Stress. Fem dagar till semestern. Mentalt sliten.

Men nu skiter jag i det. Nu är jag trött på det här tramset. Nu ska energin läggas på rätt saker.

Nu ska jag ladda. Med bästa träningslåten. Sedan ska det tränas.

Mycket. Hårt. Och länge.

Man blir stark av att gå i uppförsbacke

Och ibland behöver man gå vilse för att hitta rätt.

Min väg genom livet har varit allt annat än rak. Jag har gått många omvägar och hamnat på riktiga snårstigar, och mer än en gång har det känts som om jag har stått och slagit huvudet blodigt i en återvändsgränd.

Jag minns ett sådant tillfälle när allt verkligen var kaos, när det enda jag kunde tänka var: "Varför händer all denna skit just mig?" I bästa offeranda beklagade jag mig för en god vän, som till skillnad från vad jag förväntat mig inte alls stämde in i min klagosång. Istället ryckte han på axlarna och antydde något om att som man bäddar får man ligga, och sedan sa han bestämt: "Magda, du ska vara glad för att det här händer, för man blir stark av att gå i uppförsbacke."

Det skulle gå många år innan det gick upp för mig vad han menade, och idag skyller jag inte längre på mina snårstigar - idag är jag stolt över dem. För det är genom att gå på villovägar som jag har byggt upp mig själv, det är genom att gå i backar som jag har blivit stark, det är genom att gå vilse som jag har lärt mig att hitta rätt.

Och den vetskapen kan jag plocka fram i stunder som denna. När helgen har gått och det känns som jag har gått över ån efter vatten. När energiåtgången varit stor, när påfyllningen varit liten. När varken träningen eller något annat blev som det var tänkt - då kan jag ändå vara glad.

För trots att jag inte kan skriva ner några timmar i träningsdagboken vet jag att jag har tränat. Jag vet att jag har byggt några millimetrar på mina mentala muskler, och jag vet att det imorgon kommer en ny dag, i en perfekt värld, där jag som tillfällig gäst åter får en chans att göra om - och göra rätt.

Räddaren i nöden: rutin

På Kuba finns det en boxningsskola där nya adepter får börja med att slå rak vänster. I ett år.

Det låter fantastiskt enformigt. Men jag förstår konceptet. För utan en bra vänster har man ingenting. Kan man inte slå en bra vänster kan man inte slå en kombination. Det är som att försöka lösa en matematisk ekvation utan att kunna utföra en multiplikation. Eller som att försöka sätta ihop meningar utan att kunna alfabetet.

Och så är det med allt; relationer, jobbuppdrag, nya utmaningar; saknas det en grundtrygghet blir problemlösningen komplicerad när det börjar storma.

Har man däremot erfarenhet och kontinuitet i ryggen kan man koppla på autopiloten i stressiga situationer. Helt enkelt sluta försöka kontrollera och istället låta hjärnan arbeta på rutin. Otroligt nog vet den precis vad den ska göra, helt av sig själv, bara den har gjort det tillräckligt många gånger tidigare - som en reflex.

Och idag står det helt klart att jag har en inövad deadline-reflex. Min första lämning är avklarad, håret är klippt, inga katastrofer har inträffat. Och allt detta gick närmast av sig självt, så fort jag slutade tänka på det, och istället utförde.

Nu återstår kvällens träning. Kanske ska jag föreslå för coach H att vi enbart kör rak vänster idag?

Hjärnsläpp

7 dagar till semestern och jag har drabbats av tillfällig (?) sinnesförvirring.

Jag behöver vara ledig nu. Inte främst för att jag längtar efter roliga saker, utan för att min hjärna är totalt överhettad.

Jag brukar inte glömma saker. Jag brukar vara effektiviteten personifierad. Jag brukar ha stenkoll. Nu råder stor förvirring.

Senaste veckan har jag gjort flera saker som jag aldrig brukar göra:

1) Låst mig ute. När jag stängde dörren i förrgår kväll för att gå ut upptäckte jag att nycklarna var kvar inne i lägenheten. Det har aldrig hänt förut.

2) Nästan låst mig ute. Jag höll på att göra om eländet igår morse! Skulle precis stänga dörren då jag i sista sekund kom på att nycklarna var kvar därinne - igen. Hur är det möjligt!?

3) Glömt att vattna mammas blommor. Jag hoppas dom inte är döda. Då ligger jag risigt till.

4) Missat en klipptid. Som tur var ordnade min coola frisör A en ny tid till mig istället för att skälla, trots att han är fullbokad till i höst. Den nya tiden är idag, och den ska jag inte glömma!

5) Ställt in ett pass. Nämligen den löpning som jag enligt coach H:s order ska göra - nu. Och jag kan inte skylla på att kroppen säger nej. Vad den säger brukar jag skita totalt i. Nej det är inte kroppen som säger nej - det är jag! Och det, det är verkligen inte likt mig.

Bör jag oroa mig?

Nedräkning

8 dagar kvar.

Just nu känns det som att hela Stockholm och hela bloggvärlden har tagit semester. Utom jag. Jag är tvärtom inne i min värsta tid, i årets jobbigaste deadline. Men snart ska även jag vara ledig. I en hel månad. Min längsta semester sedan Dacketiden. Minst.

Jag försöker leva mig in i hur det kommer att kännas när jag städar undan på skrivbordet nästa fredag och går därifrån, men det känns bara overkligt. Jag kan inte föreställa mig känslan ens i mina vildaste fantasier. Den måste helt enkelt upplevas.

Det jag däremot kan föreställa mig är vad jag vill göra på semestern. En vecka går till träningsläger och fystester på Bosön. Resterande tre veckor vill jag ägna åt ungefär en miljon olika träningsprojekt, men även åt en miljon olika sköna projekt, som mer eller mindre går ut på att chilla. Och ur det persepktivet känns semestern kort. Och tiden tills jag ska gå på semester känns oerhört lång.

Det är bara att konstatera att Einstein hade rätt; tiden är relativ; men varför måste den alltid vara tvärtom? Kort när man vill att den ska vara lång, och lång när man vill att den ska vara kort?

Zlatan testar boxning

Här är min dröm!

Så här vill jag boxas!

Om någon kunde lära mig att boxas som Guillermo Rigondeaux; hjälpa mig hitta den stilen och göra den till min egen, för att bli, låt säga, en tiondel av så bra som han är; då skulle jag offra allt.

Jag skulle lämna jobb och hem, träna tre gånger om dagen och dricka ormblod till frukost, om det var det som krävdes. För det här, det är min livsdröm. Det här, det är min passion. Det här, det är det jag vill leva för.

Multirapportering: fredag, lördag, natt till söndag, söndag

Helgens bloggande inskränks till en i detta inlägg kontinuerligt uppdaterad rapportering.

FREDAG
1. Långpaddling där Magda Gad för första gången i världshistorien fick godkänt av coach J, som ansåg att min paddling utvecklats revolutionerande. Han påstod till och med att jag har möjlighet att vinna Klubbmästerskapet. Coach J själv paddlade fram i förfinad perfektion.
2. Terränglöpning genom skog och äng med huggormsinslag. Avslutningen gjordes i hög fart, rusandes över rötter och sten och hoppandes över stock, varvid jag råkade kliva fel, fick svårt att stödja på foten och fick förnedra mig själv till att för första gången i träningssammanhang uttrycka frasen: "Kan vi ta det lite långsammare", varvid coach J fortsatte i samma tempo då han trodde att jag skämtade.
3. Kort simning i nedkylnings- och återhämtningssyfte samt intag av föda.
4. Långpaddling tillbaka. I motvind.
5. Multimiddag för inbitna träningsnördar samt ett försök till kulturell aktivitet som fick avbrytas då båda simultant hamnade i koma.

Dagens insikt: Mängdträning lönar sig. Terränglöpning is da shit. Och jag har helt klart blivit snabbare; löpning med coach J brukar vara ytterst krävande - idag var det en ytterst behaglig och rolig upplevelse.

LÖRDAG
1. Cykling med komplikationer. Blev varse att lufttrycket i framdäcket var undermåligt. Försökte fylla på vid pumpstationen vid Slussen, men pumpen hade fel dimension varvid däcket tömdes på luft. Såg framför mig två alternativ: gå hem och pumpa eller gå till cykelaffär och pumpa. Båda kändes erbarmerligt jobbiga. Kom sedan på ett tredje alternativ: leta upp en pump på en parkerad cykel. Tada! Problemet löst.
2. Semiterränglöpning runt Långholmen plus två gånger Västerbron. Sprang in i en gubbe som fick en ordentlig Magda Gad-tackling och kom att tänka på detta. Jag vill ha en egen cykel- och löparväg!
3. Kort simning i Riddarfjärden, främst i nedkylande- och återhämtande syfte.
4. Paddling runt Långholmen. Visualiserade coach J:s perfektionistiska paddling från gårdagen och lyckades förfina min egen. Lycka!
5. Cykling utan komplikationer.

Dagens insikt: Jag gillar långpass i version multi. Det är roligare och sliter mindre, då belastningen fördelas på fler kroppsdelar. Vid cykling bör alltid verktygskit medtagas. Dessutom: det är glädjebringande att investera. Vad jag investerat i avslöjas senare i veckan. Nu väntar dagens avslutande moment: Fest.

NATT TILL SÖNDAG
6. Mycket trevlig fest - tack M! God mat har intagits, historier har berättats och jag har haft mycket givande samtal med coach H, som jag fick se berusad för första gången. Han var sig själv som alltid och jag blev påmind om vilken underbar, ödmjuk och positiv människa han är. Ikväll var han riktigt kramgo och mysig också! Tack coach H för att du finns och sprider glädje!

SÖNDAG
1. Boxning under ledning av coach H. Mycket bra teknikpass med skolboxning och parövningar. Jag körde med nya Å och vi var grymma som fan! Kändes som vi tog fram det bästa av varann och verkligen körde på, snabbt och hårt. Avslutade med 10 minuter gå-på-varandra-massage och gemensam middag, varvid helgen slutade där den började - komaläge.
2. Kvällens planerade multiaktivitet inställd, då coach J prioriterade Wimbledon-tittande i sin ensamhet. Imorgon ska han gå upp tidigt och springa Blå spåret. Utan mig, då jag jobbar. Vilket är skittråkigt. Men coach J är ursäktad då han var på galej igår. Dessutom lider han och jag av samma åkomma; vi kan bli gravt asociala och tacka nej till all mänsklig samvaro. Bara grotta in oss i oss själva och hämta kraft. Detta ensamvargande är en viktig del i min återhämtning, inte bara den fysiska utan också den mentala.

Dagens insikt: Det ger väldigt mycket att ha en bra träningspartner. Och en bra coach! Särskilt i en sport som boxning, som handlar om kommunikation. Det ger också mycket att veta hur man bäst får sin återhämtning - då kan man träna på nästan hur mycket som helst!

Multihelg och dips med klapp

Min helg är uppstyrd. Är er?

Idag påbörjas min spetsade multihelg. Jag och coach J ska utföra en längre paddling till en plats där vi ska avverka en löprunda. Därefter kommer vi inta en stor mängd livsmedel (coach J är en av få som lassar in mer än jag) samt nedsänka oss i det omgivande vattnet för svalkning av lekamen. Dagen avslutas sedan med tillbakapaddling och middag.

Lördag kommer gå i samma anda men med spets. Det tillkommer två moment: MTB-cykling och fest. På söndag byts festmomentet ut mot boxningsträning av hittills okänd art.

För den som inte känner sig lika uppstyrd har jag ett aktivitetsförslag. Vi har tidigare gått igenom armhävning med klapp och chins med klapp. Nu är det dags att ta det hela ett steg vidare: dips med klapp, här i belastad version. Givetvis godkänner jag övningen även utan de drygt 9 extrakilona, möjligen med undantag för herr Magruta, som aldrig lidit av lite extra belastning.

För övrigt misstänker jag att jag under gårdagen uppförde mig aningens omoraliskt. Jag är expert när det gäller att följa impulser och tänker inte alltid på att andra kan påverkas av mina handlingar. Samtidigt är det just det som gör mig till den jag är, till Magda Gad, som alltid gått min egen väg, istället för att följa det normativa och det jag blivit tillsagd.

Och med det säger jag puss, trevlig helg och glöm inte att utmana er själva; och vad ni än väljer att ta er för - gör er grej och kör hårt!

En förlust

Är en sorg. Men det finns något som är värre.

Jag stod och klippte tånaglarna häromdagen.
Plötsligt ramlade vänster pektånagel av.
Helt och hållet. Och utan förvarning.

Jag blev alldeles kallsvettig av rädsla.
Inte för att det gjorde ont eller var läskigt.
Utan för påminnelsen om sorgen i en förlust.

En förlust av det man gillar.
En förlust av den man tycker om.
Helt och hållet. Och utan förvarning.

Men en förlust är inte bara sorg.
En förlust föregås alltid av lycka.
Och efterlämnar alltid vackra minnen.

Därför är det inte en förlust man ska frukta.
Utan att aldrig få det man tycker om.
Att aldrig få den man skulle vara rädd att förlora.

Tycker du att någon är självcentrerad?

Då har jag ett tips till dig.

Gå in på Google. Sök på "Find Chuck Norris". Klicka på "Jag har tur". Sökresultatet bör ge ett nytt perspektiv på begreppet självcentrerad.

För övrigt lyfter inte Chuck Norris sig själv när han gör en armhävning. Han trycker ner jorden.

Jag, en karlakarl

Eller: Jag, ett pannben.

Imorgon ska jag besiktiga min JEEP. Hur det kommer gå vet jag inte, men jag fattar i alla fall att det inte kommer gå vägen om jag bara har ett fungerande lyse fram. Inget halvljus, enbart ett helljus. Vilket jag kört omkring med rätt länge.

Därför tog jag min lunchtid i akt och begav mig till närmsta mack, och precis när jag står där och ser förvirrad ut kommer en boxare förbi. Yes! Han visst precis hur man flinkt kunde pilla ut den trasiga helljuslampan.

Stolt fortsatte jag själv och fick den nya på plats. Sådärja. Och fan. Jag hade glömt fråga om halvljusen. Nu såg jag att halvljuslamporna satt inne i själva strålkastarna. Det såg inte ut att vara möjligt att ta dem från motorhuvssidan.

Gick in på macken och frågade. Fick fyra skakande huvuden som svar. "Nej sånt kan vi inte." Och: "Mekanikern är på semester". Jahopp. Tänkte ge upp, men kom på att man kan läsa handboken. Där stod det att man måste montera isär strålkastarna, ta ut dem framifrån och på det sättet nå glödlamporna bakifrån. Verkade inte så svårt.

En halvtimme senare står jag kvar på macken. Med kolsvarta händer. Något som kändes som hundra skruvmejslar. Minst tusen skruvar. Lite bildelar. Och en hel publik blickar som troligen undrade vad den där kontorsklädda bruttan egentligen höll på med.

Men till slut fick jag ihop skiten. Dock med två skruvar mindre än vad jag hade från början, men det såg ut att hålla i alla fall. Jag fick strålkastarna på plats, jag testade lysena, jag skruvade på strålkastarramarna framifrån - och tada! Mission completed.

Sedan stod jag där och kände mig som en riktig karlakarl. Med kappan avslängd, tröjärmarna uppkavlade och lortig upp till armbågarna. Men egentligen vet jag inte om det där har så mycket att göra med att vara kvinna eller karl.

Kanske har det mer att göra med pannben. Att ge sig in i grejer utan att veta vad man håller på med. Att få ihop saker trots att förutsättningarna är dåliga. Att fortsätta ensam efter att de andra har dömt ut det och gått. Att sedan vara envis och jobba på - tills jobbet är gjort.

Och det är precis där jag tror nyckeln ligger till att lyckas med sin träning och med övriga mål i livet. Om jag lyckas få igenom JEEPEN i besiktningen återstår att se. (Yes, det fick jag!) Tills dess ska jag fortsätta att bete mig som en karlakarl; gå ut med grabbarna J, svepa en öl och kanske utmana någon i armbrytning.

Utmaningen del 2: tider

Hur snabbt behöver jag springa för att vinna utmaningen?

I slutet av juli ska jag och N´batha tävla mot varandra i löpning. Utmaningen går ut på att springa 5k så snabbt man kan på bana.

Eftersom att jag är kvinna, yngre och har grövre vader har jag fått ett handikapp; en kompensationstid som från början var 35 sek, men som N´batha gentlemannamässigt har reviderat till 57,5 sek. En revideringen som jag har godtagit eftersom den första tiden inte tog hänsyn till ålder och kön, vilket en kompensationstid i löpning rimligtvis bör göra.

Frågan är nu vilken hastighet som krävs för att jag ska ha en möjlighet att vinna. N´batha tror att han idag springer 5k på 20:20, men att han kan förbättra sig till slutet av juli och springa på en tid strax under 20.

Jag får alltså under inga omständigheter överskrida 21. För att ha lite marginal bör jag inte överskrida 20:45. Huruvida detta är möjligt eller inte har jag ingen aning om. Jag springer aldrig på bana och mina löprundor går inte på flack mark. Dessutom tillkommer det faktum att jag aldrig tagit min tid på 5k - någonsin.

Det har med andra ord blivit dags att göra det. Jag behöver veta vad jag springer på idag, för att veta vad jag behöver träna på, och jag tänkte göra denna tidtagning på två sätt:

1) Springa 5k på bana med coach J som hare. (Han har godtagit uppdraget.)

2) Springa 5 k på löpband. (På den hastighet jag tror krävs för att jag ska vinna, för att se om jag har snabbheten i kroppen.)

Om jag siktar in mig på 20:45 måste jag snitta 4:09 min/km. Det motsvarar 14,46 km/h. Jag tycker att det låter snabbt.

Är det någon som tror att jag klarar det?

Mission sub64

Två kilo ska bort.

Formmässigt tänker jag sällan på min vikt. Jag har alltid vägt mycket i förhållande till min längd och min fettprocent, eftersom jag jämfört med flertalet andra träningstjejer har 5-10 kilo mer muskler att släpa på. Det positiva är att muskler ger kraft. Det negativa är att arbetet blir tungt.

Prestationsmässigt märker jag av min vikt i övningar som involverar den egna kroppsvikten. Som löpning. Spänsthopp. Chins. Dips. Men det märks också i ringen. Där skulle jag helt klart vinna på att tappa ett par kilo, vilket jag även behöver göra för att hamna i min tänkta viktklass.

Från början var det tänkt att jag skulle tävla i 66 kg weltervikt. Men eftersom jag i normala fall pendlar mellan 65-66 kg föddes tanken på att ta mig ner till lätt weltervikt, som är 63 kg. Det målet kändes dock aningens svårt, då jag under de senaste två åren vägt som minst 64,2 kg. Det var i juni 2007, när jag hade en fettprocent på 10,6.

Lägre än så har jag aldrig lyckats komma, och jag har heller aldrig lyckats hålla mig där någon längre tid. Men nu behöver jag inte längre bekymra mig om huruvida det skulle vara möjligt att komma ner i 63. Från och med idag har nämligen tävlingsreglerna ändrats och den nya lätta weltervikten är 64, vilket är en helt perfekt tävlingsvikt för mig.

För att slippa banta ner mig före tävling, och för att kunna prestera optimalt under tiden, tänker jag försöka gå ner till 64 kg och sedan hålla mig kvar på den nivån. Det är inte mycket som ska bort, det är i runda slängar två kilo. Problemet är att jag aldrig lyckats tappa muskler (regelbundna mätningar under två år visar kontinuerlig muskelvikt trots många långpass), och därmed hamnar jag lågt i fettprocent, vilket gör att kroppen börjar protestera.

Men nu får den protestera bäst den vill. Jag vill kunna göra många chins och dips. Vara snabb i ringen. Dessutom har jag min 5k-utmaning mot N´batha att tänka på. I dessa fall gör två kilo stor skillnad. Det är bara att sätta på sig en ryggsäck med två mjölkpaket i och testa hur pass svagare och långsammare man blir - det är mycket!

I dagsläget väger jag 65,4 kg och har en fettprocent på ca 14,5. Igår vägde jag 66,5 men det är helt i sin ordning då det är den tiden i månaden då vi kvinnor väger lite mer. Det jag kommer göra nu är enkelt: inget annat än det jag alltid gör, äter bra och tränar bra, men jag kommer att skära lite i varje portion för att på det sättet minska på kalorierna.

Hur viktnedgången kommer att arta sig går att följa i den nya rutan som jag har lagt till i marginalen till höger. Återstår att se hur lång tid det tar att nå mitt mål på sub64, nu är jag i alla fall på g!