"Mätt? Det har jag inte varit på 10 år!"

Har jag berättat att jag är stor i maten?

En av de bästa sakerna med att bo på hotell är hotellfrukosten, och att släppa loss mig på en frukostbuffé är ungefär som att släppa in en sexmissbrukare på en swingersklubb; jag äter mig genom hela menyn bara för att börja om när jag är klar.

För att närmare illustrera detta kan jag berätta om imorse. Jag började med en tallrik yoghurt som jag lassade full med fruktsallad, nötter och flingor. Därefter äggröra, bacon och rågbröd. Till detta en stor kaffe och ett glas äppel- och morotsjuice. När detta var uppätet och urdrucket började jag om med ännu en tallrik äggröra, bacon och rågbröd. Och ännu en kaffe. Men äggröran och baconet tog slut innan brödet, därför fick det bli påfyllning av det.

Därefter tänkte jag att jag måste prova något av de ljusa bröden också. Jag riktade in mig på en nybakt sak som var i minibaguettestorlek men mer kompakt, och som visade sig vara delikat ihop med hallonmarmelad och creamcheese. Och en till kaffe.

Slutligen bestämde jag mig för att toppa det hela med en croissant, och när servitrisen tveksamt frågade om jag kanske ville ha påfyllning på kaffet och jag svarade "Javisst!", kunde hon inte hålla sig längre utan började skratta. Jag skrattade tillbaka och tänkte sen att en croissant till skulle sitta fint till den fjärde koppen, och sagt och gjort - en croissant till blev det.

Och det hade inte behövt sluta där. Jag slutade inte för att jag var mätt, utan av hänsyn till affärsmannen som satt vid bordet mittemot mig. Han var lätt överviktig och hans frukost bestod av några bitar ananas som han åt tillsammans med en liten förpackning yoghurt av lightvariant, och när jag lyfte min blick från tallrikarna och mötte hans såg jag att han inte bara var förvånad. Han såg provocerad ut, nästan förbannad, och jag tänkte ok, det får räcka nu, för hotellfridens skull.

Men, för att förekomma istället för att förekommas: nej, jag äter inte alltid så här. I vanliga fall äter jag det jag vet att jag behöver, sen slutar jag - mätt eller inte, vilket får mig att tänka på min gamla vän T, även kallad Stor. Hans 120-kiloskropp saknade i princip kroppsfett och väckte därför en del uppmärksamhet. Det gjorde även hans ätande. Jag minns en gång när vi var på samma middag och T hade ätit upp något som var lite större än en normalportion varvid en av gästerna förvånat och med rösten full av besvikelse utbrast: "Blev du verkligen mätt på det där?" Och vad Store T som ständigt var i form svarade på det går att utläsa av rubriken.