Kan man tänka sig själv till döds?

Jag sitter här och kan inte sluta fundera på den historia som mr O berättade imorse.

Enligt honom har det här hänt på riktigt, och även om jag tycker att det låter helt osannolikt så är det inte det som är grejen. Grejen är att själva tanken är sjukt fascinerande.

Så här lyder historien:

Några dödsdömda fångar i USA får följande erbjudande; delta i ett medicinskt experiment - om du överlever blir du fri.

De som antog erbjudandet fick information om vad de skulle bli utsatta för. De skulle läggas på en brits och deras ena arm skulle bli övertäckt. Sedan skulle ett djupt snitt skäras genom armen så att blodådrorna skars av. Därefter skulle de få ligga där medan blodet pumpade ut. Och om de överlevde skulle de alltså bli fria.

Det som utfördes i verkligheten var däremot något annat. Fångarna lades på britsar och deras ena arm täcktes över. Men sedan skar man bara ett grunt snitt i armen, som inte var tillräckligt djupt för att kapa några blodådror.

Detta visste dock inte fångarna, som lurades genom att man hällde varmt vatten över armen som långsamt fick droppa ned i en hink.

Hur många procent överlevde?
Noll.

Som sagt. Otroligt, men sant? Eller skröna, men otroligt intressant tanke?

Jag vet inte vilket, men jag tror definitivt att det vi föreställer oss påverkar oss rent fysiskt. Och om det sedan är placebo eller inte är väl egentligen ointressant, så länge som det faktiskt ger effekt.

Qigongen

Hämta kraft genom att slappna av och tänka rätt?

Egentligen är det helt logiskt.

Tänk dig att du till exempel ska sparka på en fotboll. Om du då står och spänner musklerna i benet och i höften kommer musklerna bli korta och bromsa din rörelse. Dessutom kommer det gå massa onödig energi till att hålla musklerna spända.

Är du istället avslappnad och slänger iväg benet kommer rörelsen och därmed kraften att bli större, och du kommer att med mindre ansträngning få till en bättre spark. Spänner musklerna gör du i själva träffögonblicket - pam! - för att sedan dra tillbaka benet som en fjäder.

Detsamma gäller givetvis i all kampsport. För att slå, sparka och kasta energisnålt och kraftfullt måste du ha förmågan att veta när du ska slappna av och när du ska spänna dig - och för att lära sig det kan man bland annat träna qigong.

Den typ av qigong som jag har fått på schemat handlar om att vara närvarande i nuet och i sina rörelser, vilket man kan öva på genom att göra vissa kroppsrörelser oerhört sakta. En slags tvärtom-träning till allt jag gör annars. Mycket mer kan jag inte säga efter ett pass, annat än att jag gillade det.

I paketet ingår även mental träning. Väldigt praktisk sådan där man till exempel får göra armhävningar och tänka på sig själv som stark, stark, stark. Eller på sig själv som svag, svag, svag. För att känna skillnaden i positivt tänkande.

En skillnad som är mycket viktig i ringen, där man sällan hinner tänka några speciellt långa eller kloka tankar. Det går alldeles för snabbt för det. Därför är det extra viktigt att fokusera på vissa utvalda ord som kan hjälpa en i det man behöver göra. Till exempel tänka haka, haka, haka - om man vill träffa den andres haka, eller tänka lätt och snabb, lätt och snabb - om man behöver fokusera på förflyttning.

Enkla mentala strategier som fungerar lika bra i ringen - som i livet.

Träna som en schaman, kan det va nåt?

Qigong på schemat.

Jag har alltid varit skeptisk till yoga, tai chi och liknande träningsformer. Inte för att jag inte tror att de har en funktion, utan för att jag har använt mig av andra former av avslappning och uppmjukning.

Nu har jag dock fått ett pass qigong och mental träning på mitt schema.

Tränaren som håller i det hela är min thaiboxningsgurus gamla guru. Och det är en snubbe som verkligen kan det här biten. Sen long way back.

Första passet blir ikväll. Jag är sjukt nyfiken.

Att hantera smärta

Utan att lida.

Jag räknar inte får. Jag tillämpar inte heller någon av de andra sömnstrategierna. Som att andas med magen, dricka varm mjölk eller skriva ner sina tankar på ett papper.

För att aktivt försöka hitta ett sätt att somna har aldrig hjälpt mig. Tvärtom blir det ofta kontraproduktivt.

Det jag gör istället är att acceptera att jag ibland har svårt att sova. "Jaha, jag somnar inte", konstaterar jag, "men det är lugnt, jag kommer inte avlida imorgon om jag inte sover inatt", tänker jag, "det finns massor med människor som är ute och festar just nu eller ligger vakna med småbarn, och de kommer klara av morgondagen i alla fall", tänker jag vidare, "och jag ligger ju ändå här och får min vila, så det är ingen fara", slår jag fast.

Jag finner mig helt enkelt i situationen - och sen somnar jag.

Förmodligen fungerar acceptansstrategin för att den indirekt får mig att slappna av genom att jag slutar kämpa emot. Och samma metod fungerar även i andra situationer där jag känner obehag, missnöje eller smärta.

Som när man åker skidor med blödande skavsår till exempel.

När jag under första milen märkte att skorna glappade och kände det begynnande svidet på hälarna blev jag förbannad. "Jävla skitutrustning", tänkte jag och blev sur på mig själv, "jag borde ha köpt grejer istället", och kunde inte sluta tänka "vad faaan ska jag göra nu?"

Jag började fråga runt om någon hade tejp. Det hade ingen. Inte med sig ute i spåret. Och jag hade minst en mil kvar att åka.

Så jag hade inget val. Jag fortsatte. Det gjorde ont. Och jag försökte hitta olika metoder för att kämpa emot.

Jag stannade till exempel upp flera gånger och stod där i spåret och ägnade mig åt att ha ont. Flera gånger gjorde jag detta. Jag stod där och försökte visualisera hur mina hälar såg ut. Och tyckte synd om mig själv. Tills jag insåg att det var helt kontraproduktivt.

Inte skulle skavsåren och smärtan försvinna för att jag stod still en stund och tänkte på hur ont jag hade!

Det var då jag bestämde mig för att sluta räkna får och istället acceptera situationen. "Nu är det så att du har skavsår och det gör ont och det kommer inte att bli bättre", tänkte jag, "det kommer tvärtom bara bli värre och det finns inget du kan göra åt det."

Jag bet inte ihop och jag försökte inte tänka bort smärtan. Jag tänkte inte att det är nu som the going gets tough eller att pain is just weakness leaving your body. Jag tänkte istället på smärtan. "Det gör jävligt ont just nu och det kommer fortsätta göra ont ett långt tag, men jag kommer inte dö av det", tänkte jag, och sen fokuserade jag på att känna smärtan, "det brinner och pulserar där bak i hälarna minsann!"

Sedan åkte jag vidare, utan stopp och med normal åkstil. Och när jag hade åkt 2 mil kom jag till ett vägskäl där man kunde välja att köra direkt till stugan (och landa på 2,5 mil), eller ta en loop på 5 km kring en vacker topp och sedan åka till stugan (och landa på 3 mil).

Jag valde loopen. Det började med en uppåtsträcka. Rätt upp i den snötäckta skogen bland de vita träden, ut på en myr där jag åkte mitt ute i ett vitt ingenting. Det var drömskt och jag ingavs med ett stort lugn. Åkte vidare in i skogen och sedan började det gå nedför. Kurade ihop och fick upp fart, det började pirra i kroppen och jag fylldes av lycka och till slut ville jag nästan gråta, men inte av smärta - utan av lycka.

Och när jag kom tillbaka till stugan, tog av pjäxorna och såg blodet blev jag förvånad. Det kanske låter konstigt, men sista milen hade fått mig att glömma eländet. Och nu visste jag ju att det gick bra att åka ändå, så det var bara att tejpa upp det, käka lunch - och åka vidare.

För smärta är oundvikligt, men lidande är frivilligt.

Nej nej nej

Här ska inte vilas.

Jag tänker göra tvärtemot alla goda råd som haglat i kommentarerna till förra inlägget - jag tänker träna mera och hårdare.

För känner man sig trött får man skärpa till sig och träna mer kondition. Känner man sig oteknisk får man skärpa till sig och träna mer teknik. Och känner man sig omotiverad att göra detta får man motivera sig.

Detta är min träningsfilosofi och den gäller alltid, såvida prestationsbristen inte beror på överträning eller sjukdom. Och jag är inte övertränad och jag är inte sjuk. Jag sover bra och jag äter bra. Dessutom tränar jag mindre än jag gjorde förra säsongen.

Det jag lider av är latmasken. Den där förrädiska saken som slingrar sig in och inbillar en att det är mycket skönare att ligga hemma i soffan och slappa och äta goda saker än att träna. Vilket är helt fel - man tror att det ska göra en pigg och inspirerad men man blir bara såsig och slapp.

Det jag lider av är också prestationsrädslan. Det där kravet man ställer på sig själv som får en att känna sig värdelös om man presterar dåligt. Och ja: man ska träna för att det är kul och inte bara för att prestera, men nej: det är INTE kul att gå in i ringen och få stryk varenda gång. Ibland behöver det gå bra också för att man ska orka fortsätta fightas - och bra går det bara om man kämpar för det.

Och det är där det har brustit. Jag har inte riktigt haft det där drivet de senaste veckorna. Har inte riktigt haft det där modet att ta ut mig. Har bekvämlighetstränat istället för att vågat plåga mig själv. Har sparat lite på krafterna till nästa övning istället för att närma mig spygränsen. Och då blir det så här - en dålig cirkel där man börjar prestera sämre och därmed får sämre motivation och tränar ännu sämre och... ja, ni fattar.

Dags att ta sig i kragen alltså. Vila får man göra till jul.

Gå ner i vikt av att läsa en bok?

"Jag gick ner 15 kg efter att ha läst Smärtbäraren."

Citatet kommer från baksidan av Åsa Nilsonnes roman som handlar om Ada, en kvinna som har förmågan att ta över andras kroppar. När Nilsonne skrev Smärtbäraren tänkte hon på den som en vanlig spänningsroman, men efter att den hade getts ut började hon få brev från människor - som läst boken och gått ned i vikt.

Nilsonne är psykiater, professor i medicinsk psykologi och författare. När hon hade sitt sommarprogram talade hon bland annat om Smärtbäraren och jag fastnade för följande beskrivning: "Den utgår ifrån det faktum att om man har en biosalong till exempel, full med folk, och så frågar man dom; hur många av er skulle vilja gå ner 5-10 kilo, kanske mer? Då är det väldigt många som sträcker upp handen, mest kvinnor. Och sen frågar man; hur många av er är det som inte vet vad man behöver göra för att gå ned 5-10 kilo? Ingen sträcker upp handen."

När jag hörde det här och när jag sedermera läste boken var det verkligen en aha-upplevelse. Inte för att det hon talar och skriver om är några nyheter, utan för att hon så klockrent sätter fingret på det som är en kostrådgivares största problem - att få klienten att följa programmet. Att lägga upp ett mat- och ett träningsschema är inget som helst problem, det är ett teoretiskt hantverk som man lär sig, i grund och botten är det ren matematik, som man vet fungerar. Utmaningen är att motivera någon till att följa det, ett arbete som jag börjat göra mer och mer med hjälp av mental träning.

För precis som Nilsonne talar mer om längre fram i sommarprogrammet handlar inte viktnedgång om okunskap, de flesta skulle på egen hand kunna göra en plan för att gå ner 5 kilo och förbättra sin kondition. Det som det handlar om är att en del av hjärnan vill och kan detta, medan en annan del av hjärnan vill något annat - det uppstår alltså en låsning, en clinch i hjärnan mellan å ena sidan vad man önskar och å andra sidan vad man har för vanor, smärttröskel, sätt att belöna sig med mera.

För att lyckas med en förändring räcker det alltså inte alltid med att få ett recept på vad man behöver göra. Ibland behövs det mer än så, och det är i sådana fall som det blir svårt för oss kostrådgivare, eftersom vi omöjligt kan leva våra klienters liv. Men det kan Ada i Smärtbäraren. Hon tar över deras kroppar och bantar ned dem, tränar upp dem, lär dem slappna av, hitta rutiner och ett sätt att hantera sin smärta - medan klientens själ ligger nedsövd, som under en operation fast mycket längre.

Det finns några ställen i boken som jag har läst upprepade gånger, till exempel dessa:

"Tidigt på kvällen drog magen smärtsamt ihop sig, som om den blivit hyperaktiv av att få i sig middagen, och sedan följde tio minuters obehag. Jag behövde inte göra något särskilt, jag fokuserade bara på att uppleva hur smärtan kom och gick, hur intensiteten varierade, och hur den sedan gradvis minskade och försvann. Knepet är att inte bli för engagerad - att inte bli rädd, inte bli arg, inte förtvivla. Det här är viktigt eftersom sådana känslor ökar lidandet. Knepet är också att inte börja tro att smärtan är outhärdlig eller att den måste bort till varje pris. Konsten är att acceptera det som händer, vad som än händer, att flyta med strömmen istället för att försöka röra sig mot den. Det där är några av mina yrkesknep."

"Kroppen har gått in i en ny fas. Nu när den något kaotiska allmäna smärtan minskar börjar det gå att urskilja mer specifika obehag. Först av allt är det hunger. Den här kroppen har antagligen avskärmats med mat, lugnats med mat - visste du att en del människor får lika effektiv ångestlindring av mat som av receptbelagda droger som Stesolid och liknande? Stötarna från omvärlden, och även de som kommit inifrån, har tydligen mildrats med sockrets övergående sötma. Det betyder att det blir lite lättare att arbeta än om den hade varit van vid andra vanliga former av ångestlindring - mediciner, alkohol eller illegala droger. Vad som händer är i alla fall väntat: kroppen klagar."

"Jag tror att jag ska lägga in specifik träning i att hantera åsynen av kakor i planeringen för de närmaste dagarna. Så här gör jag: jag sätter mig på konditiorier där kroppens impulser att äta kakor dras igång, sedan tar jag det lugnt, jag lyder naturligtvis inte impulsen utan jag låter den bara vara tills den bleknar och försvinner, som den gör efter ett tag. På det sättet kan jag minska impulsernas makt och inflytande, de blir allt svagare och mindre påträngande, och till slut försvinner de helt."

"Det har också visat sig att varje tunga har smaklökar som är olika känsliga - samma mat kan smaka drastiskt annorlunda för olika kroppar. Ta exempelvis socker - den här kroppen lägger knappt märke till mängder som min egen kropp skulle bli överväldigad av. Receptorerna har blivit okänsliga - nedreglerade som det hade stått i psykologiboken - genom att exponeras för socker i stora mängder, det är som det brukar vara i kroppar som är överviktiga. Nåja, nu kommer de små receptorerna att få kalibrera om sig."

"När kroppens ansenliga vikt flyttas över på fotens tunna ben och ligament protesterar de med en dåligt avgränsad smärta som släpper omedelbart när trycket upphör. Jag kan förstå om den här klienten försöker sitta istället för att stå och om hon väljer att inte gå några längre sträckor. Jag får hitta andra sätt att motionera på. Jag undrar om hon kan simma."

Ovanstående handlar om när Ada tagit över en ny klient med uppdraget att ta hand om den några veckor för att gå ned i vikt och stärka kroppen. Men för alla som tycker att det där låter högfärdigt eller som att det skulle vara så himla enkelt för vissa kan jag trösta med att det dyker upp helt andra problem med historiens gång - för både klienten och för Ada - och till slut blir den verkligen den spänningsroman som den från början var menad att vara.

Min viktigaste lärdom

Att aldrig ge upp.

Om man har hittat något som man verkligen gillar och som man verkligen vill bli bra på finns det en sak som är viktigare än allt annat: fortsätt kämpa no matter what.

Jag har många gånger kastat mig in i grejer som jag blivit galet förtjust i, som dykning och löpning och boxning, bara för att upptäcka att jag inte alls har den där naturliga känslan för avvägning under vattnet, att jag inte alls har den där tajmingen som krävs för att pricka in mina slag, att jag inte alls har den där antilopkroppen som är byggd för att springa.

Många gånger har jag velat ge upp vid den insikten. Kasta in handduken. Hitta något som jag är mer lämpad för. Men mitt hjärta har hindrat mig. Lika lite som jag släpper den jag är kär i vid första motgång släpper jag det jag är kär i. Och i längden tror jag att det är precis det som gör att man trots allt är bäst lämpad, för på sikt är det inte talangen som avgör.

Den som har talang för en sport utvecklas snabbt och behöver mindre tid och mindre ansträngning än andra för att ta sig till en högre nivå. Men utvecklingskurvan fortsätter inte spikrakt uppåt, även den talangfulle kommer till en platå där det inte längre räcker med talang, där det istället krävs hårt arbete, uthållighet och mental styrka. Bitar som den med mindre talang redan tvingats utveckla.

Och när den med mindre talang väl arbetat sig upp till den högre nivån som den talangfulle tog sig till utan någon större ansträngning, kan det rent utav vara så att den som fått kämpa mer för att ta sig dit har bättre förutsättningar för att ta sig vidare, sett ur ett mentalt perspektiv.

Kommer man riktigt högt, till VM- och OS-nivå, sägs det att talang har väldigt liten betydelse. Personligen vet jag att jag blev så bra man kunde bli på dykning, trots att jag hade problem i början. Löpningen har jag blivit hyfsad på de senaste åren och i ringen tycker jag mig få mer kontroll för varje dag som går, och oavsett alla faktorer som eventuellt talar emot mig finns det en sak som jag aldrig kommer göra - ge upp, för i längden är det envisheten som vinner.

Varför talar vi inte om smärta?

Det gör ju faktiskt ont!

Vi matas ständigt med bilden av träning som något energigivande, hälsobringande, endorfinkickande och nästan meditativt tillstånd. I reklam för träningsanläggningar ser vi glada människor som njuter av sitt nya och lätta jag. Skor säljs in med bilder på löpare som tycks flyga fram som vore de viktlösa, med ett leende på läpparna. Kosttillskott och nyttiga matprodukter lanseras som mirakelmedel, där någon smal människa som har bestämt sig äter en sked pulver eller någon ny müsli och ser mätt och lycklig ut.

Jag vet inte vad ni har för erfarenheter, men när jag tränar känner jag mig knappast viktlös, mätt, glad och smärtfri. Om jag kör ett hårt fyspass känner jag snarare rädsla, tyngd, hunger, törst och smärta. En rädsla för att riktigt ta ut sig. Tyngden av min kropp och av belastningen. Hunger och törst när energiförråden börjar ta slut. Smärta av mjölksyra, spända muskler och lungor som jobbar på bristningsgränsen.

Springer jag fort eller långt eller i svår terräng tänker jag på en mängd saker. Mitt löpsteg, andningen, omgivningen, känslan. Men mer än något annat tänker jag på att jag vill sluta springa. När jag sprang Coopertest i somras fyllde denna tanke hela min sinnesvärld i 11 min och 14 sek. Jag försökte hela tiden hitta på ursäkter som skulle berättiga mig att stanna: Det skulle vara bättre för min fot, som jag nyligen stukat, det skulle ge mig mer energi till nästa pass, jag skulle få mindre ont dagen efter. Och framförallt skulle den oerhörda smärta som bosatt sig i varje millimeter av min kropp försvinna.

Ändå fortsätter jag träna. Jag fortsätter belasta min kropp. Jag fortsätter springa och jag fortsätter utsätta mig för smärta. Och jag gör det dagligen. Tills smärtan blir en del av vardagen, för det gör ju inte bara ont under träningspassen, det gör även ont efteråt i form av ömma muskler, utmattning, stelhet. Ibland av skador. Ibland av rehabträning, stretch och naprapatbesök. Eller hunger om man väger över sin match- eller målvikt.

Givetvis vet vi alla som tränar varför vi står ut med denna smärta: för att vi förknippar den med något positivt. Det kan handla om att finna en tillfredsställelse i utmaningar, att uppnå mål, prestera, känna gemenskap med likasinnade eller finna vänskap. Det kan också handla om att forma sin kropp, känna sig stark, känna att man klarar av saker eller kanske bara om att få tid för sig själv. För andra är träningen ett arbete och en källa till inkomst, eller en möjlighet att resa och uppleva nya saker. Det och tusen andra saker får oss att känna att det är värt att utsätta oss för smärta.

Det är helt enkelt roligt att träna och tävla, trots att det inte alltid är kul, som Ultraschmultran så klokt skrev i sin rapport från SUM. Jag tycker att långt ifrån alla mina träningspass är kul, men jag tycker alltid att det är roligt att leva min idrott. Det är lite som att bo någonstans eller gå till jobbet eller vara i en relation eller vad som helst som spänner över en lång tidsrymd: många dagar är fantastiska, vissa är det inte, men på det stora hela vägs det negativa upp av det positiva.

Något som jag däremot tycker saknas är strategier och tankar om hur vi hanterar det negativa, hur vi hanterar smärtan. Oftast fokuserar vi på hur vi tränar och på våra resultat och på hur bra det kändes efteråt och hur nöjda vi är. Kanske slänger vi ur oss någon klyscha, som att smärta är bara vekhet som lämnar kroppen eller go hard or go home. Därför blev jag så glad när Filip tog upp detta i sitt inlägg om SUM (det verkar som det krävs ultralopp för att vi ska tala om smärta? ;-)).

Filip tar nämligen upp precis det som jag haft i tankarna en längre tid: det spelar ingen roll hur tuffa vi är, när vi känner smärta så kan vi inte tänka bort den och vara coola. Vi måste hitta en annan strategi. Min vän triathlon B brukar säga att smärta är oundviklig, men lidande är frivilligt. Detta är det absolut bästa jag har hört om smärta och faktum är att det har hjälpt mig under många hårda träningspass. När jag börjar få riktigt jävla ont så funkar det inte att spela hjälte, eller försöka tänka på något annat. När det gör riktigt jävla ont så upptar det hela ens tankevärld, och slutligen handlar det nog om precis det som B säger: man får acceptera smärtan och ta den till sig, vara närvarande i nuet och utforska detta nya tillstånd - för att kanske bli vän med den och därmed stänga ute lidandet.

Slutligen vill jag bara lägga in en brasklapp - det här inlägget är skrivet rakt upp och ner och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte gett mig tid att filosofera över detta i någon vidare mening. Säkert finns det faktorer som jag glömt. Kanske är det här med att utstå smärta något genetiskt och därmed individuellt, att vissa föds med högre tolerans och därför är bättre predestinerade att bli idrottsmän? Kanske njuter vissa rent utav av smärta? Detta kan säkert Dr M svara på, eller någon annan medicinskt bevandrad. Kanske finns det filosofiska eller moraliska spörsmål som jag har missat? Det jag är nyfiken på är att få igång en diskussion om hur vi upplever träning och smärta, helt enkelt hur vi hanterar det faktum att det gör ont?

Ok gott folk, jag hävdar: "Det finns inga vinnare"

Sätter ni emot?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Två bilar ska racea mot varandra. Förarna har exakt samma tekniska kunskap och har tränat lika hårt för att bli bra på att köra bil. Den ena bilen är en gammal tjeckisk Hundkoja med 70 hästkrafter. Den andra är en Ferrari F1-bil med 580 hästkrafter. Vilken bil kommer först över mållinjen?


Såvida det inte inträffar en olycka eller ett haveri kommer givetvis Ferrarin först. Men är Ferrariföraren en "vinnare"? Skulle inte många hävda att loppet utförts på orättvisa premisser? Är inte ett sådant lopp lika orättvist som när en dopad löpare springer fortare än en ren löpare? I dopningsfall är ju idrottsvärlden överens om att den dopade är en fuskare, inte en "vinnare".


Och hur är det i så fall om två löpare tävlar mot varandra och det visar sig att den ena har ett genetiskt försprång som den andra omöjligt kan tävla mot? Båda har tränat lika hårt. Båda har skött sin kost. Båda har optimerat sin återhämtning. Båda har en bra dag. Båda har tränat sig mentalt. Båda har gjort sitt absolut bästa under loppet, men den som springer fortast har helt enkelt fötts med större motor, effektivare bränsleförbrukning, starkare vilja och en för ändamålet skräddarsydd kropp. Finns det en "vinnare" och en "förlorare" i detta lopp?

Det här är vad jag menar!

- Jag heter Anna Ingman och jag ska bli bäst i världen.

- Om du förlorar då?

- (skrattar) Det finns inte i tankevärlden.

Den här tjejen gör kometkarriär som proffsboxare. Hon tar för sig, hon är inte ödmjuk, hon vinner allt. Nu åker hon till USA för att träna på heltid.


I början av sin amatörkarriär hade hon samma coach som jag. Redan då var hon en vinnarskalle som fokuserade 100 procent på sig själv. Efter varje match deklarerade hon att hon var jävligt bra och att hon skulle bli bäst.

Det blev hon också.

Ni måste kolla in den här tv-intervjun som gjordes inför den match där hon nyligen tog två titlar. Den säger allt: I will eat her up and spit her out!

That´s the way to go girrrlls and boys!

Framgångsrecept

Tänk nyfiket, sätt upp ett mål, fokusera på dig själv, riv murar, rikta energin.

Säg att du är en av dem som har en medfödd tävlingsinstinkt. Dina halter av dopamin, serotonin och noradrenalin driver dig till att vilja prestera. Låga halter monoaminoxidas gör dig villig att ta risker.

Precis som Askan och Sofy kommenterat i tidigare inlägg kan denna egenskap leda till både framgång och motgång. I Askans gamla handbollslag var det inte grabbarna som grät hela vägen hem över en förlust som blev bäst. När Sofy tävlade i alpint kunde hon bli låst då viljan att vinna slog över i rädslan att förlora.

Tävlingsinstinkt kan alltså få olika utslag: man kan bli en person som älskar att vinna (fokus på framgång) eller en person som hatar att förlora (fokus på motgång).

En mental tränare har i uppgift att hjälpa människor att uppnå och optimera framgångsdelen. För att göra detta finns ett antal metoder. När jag träffade Dr Pannben fick jag ta del av hans framgångsrecept.



1) Tänk nyfiket.
Säg att två personer börjar träna löpning. Person nr 1 tänker: Det är bra att röra på sig, jag ska försöka springa ett par gånger i veckan. Person nr 2 tänker: Jag skulle vilja bli bra på att springa, undrar hur det skulle kännas att springa ett marathon? Nr 2 kommer troligtvis bli en bättre löpare, även om det skulle vara så att nr 1 har bättre talang. För att optimera sina förutsättningar ska man tänka positivt, högt och fritt.

2) Sätt upp ett mål.
Vad vill du uppnå? När ska målet vara uppnått? Om du inte vet vart du ska, vet du inte vilken väg som är bäst för att komma dit. Om du inte vet när du ska vara där, vet du inte när du behöver trycka på gasen och när du har tid att bromsa.

3) Fokusera på dig själv.
Egoism är en nödvändig egenskap. Det krävs att man kan lägga ett 100-procentigt fokus på sig själv och målet. Lära sig optimera träning, kost och återhämtning. Lära sig kontrollera nervositet. Kunna maximera energi, koncentration och avslappning. Arbeta med sitt självförtroende och sin självkänsla. Motivera sig själv när utvecklingskurvan planar ut. Målmedvetet packa sin träningsväska för tusende gången och lära sig hitta glädjen i väntan på nästa topp.

4) Riv murar - skillnaden mellan att vilja vinna eller vara rädd för att förlora.
Föds man med tävlingsinstinkt vill man se sig själv som bra, stark, framgångsrik. Motsatsen till det är dålig, svag, misslyckad. Om man har dålig självkänsla har man svårt för att visa sig misslyckad och börjar bygga murar mellan det önskvärda och det icke önskvärda. Man skyller kanske på ekonomi, tidsbrist eller omgivningen. Vågar inte satsa helhjärtat för att man är rädd för att förlora. Lägger sin energi och sitt fokus på att undvika motgång. Och eftersom man blir bra på det man tränar på blir en murbyggare bra på att dölja misslyckanden - inte på sin sport!

5) Rikta energin.
När en murbyggare börjar riva sina murar går utvecklingen snabbt. Det som tidigare skulle tagit fem år att uppnå tar kanske plötsligt bara två år. Detsamma gäller allt annat som stjäl energi. Rita ett schema över alla de delar som ditt liv består av. Vad får dig att må dåligt? Vad får dig att må bra? Maximera dina kraftkällor, minimera resten, rikta all energi mot målet.

Wake Up Call

Varför sitter ni här?

Frågan ställs av Dr Pannben, forskare i hur människor finner mening och motivation. Han heter Jörgen Kalmendal och är en mental tränare som har jobbat med nästan alla av Riksidrottsförbundets landslag. Platsen är Bosön. Vi som sitter där är på träningsläger. Jörgen vill veta varför vi har valt att tävla i boxning.

- För att boxning är kul.

- För att jag mår bra av att boxas.

Resten klämmer ur sig några liknande svar. Men Jörgen är inte nöjd.

- Det där kan handla om vad som helst, säger han. Pingis. Läsa en bok. Trädgårdsarbete.


Sedan börjar han prata om tävlingsinstinkt. Berättar att han själv är en sådan extrem tävlingsmänniska att han väljer att stå över familjespelen för husfridens skull. Han måste helt enkelt vinna. Annars gör det ont. Han undrar om vi känner igen den där smärtan. Samtliga nickar instämmande.

Vi har alltså en önskan om att vilja vinna. Vi vill mäta oss med andra. Förlorar vi gör det ont, därför tränar vi ännu hårdare för att kunna vinna nästa gång. Det är detta som är vårt driv. En inre motor som är så stark att vi väljer att möta vår motståndare rent fysiskt, i en kontaktsport. Därför tävlar vi i boxning. Och enligt Jörgen är den egenskapen medfödd.

För att återknyta till Fredrikas inlägg menar han alltså att förmågan att vilja, viljestyrkan, riskvilligheten och tävlingsinstinkten - är genetiskt betingad. Jag har inga belägg för om detta stämmer eller inte, allt jag vet är att det har varit så för mig, så långt tillbaks som jag kan minnas. Det har inte spelat någon roll om det har gällt matematik eller städning eller grottdykning - jag har inte varit nöjd förrän jag har gjort det "bäst".

Med åren har jag börjat se det där som en dålig egenskap. Som icke ödmjuk. Som överspänd. Som duktig flicka-komplex. Jag har försökt arbeta bort den och delvis lyckats. Jörgens uppgift är den motsatta. Hans jobb är att hjälpa elitidrottare att vinna, och då gäller det att hålla pannbenet i form.

Oftast har hans arbete lyckats. I andra fall, som med en svensk flerfaldig världsmästare som precis skulle till OS, har det misslyckats. Efter att han fick hjälp av Jörgen bestämde han sig resolut för att sluta. Han kom fram till att han inte hade lust att tävla längre och la ner alltihop bara några månader innan de skulle åka till OS. Glädjen fann han på annat håll - vilket i och för sig var ett lyckligt slut även om det inte var vad som var tänkt från början.

För mig var mötet med Jörgen ett wake up call. De närmsta veckorna skulle jag komma att ifrågasätta precis allt jag höll på med, min mening och mina mål. Men så fort pannbenet halkat på plats igen stod det helt självklart vad jag skulle göra.

Man offrar inte

- man prioriterar.

Jag tänkte fortsätta Fredrikas diskussion om vad det kostar att träna. I mitt föregående inlägg ställde jag tre frågor till mig själv:

Skulle jag orka vara mig själv i tio-femton år igen?
- Jag vet inte om jag ser någon direkt mening i att leva om mitt liv, men om jag fick ändra något skulle jag aldrig välja bort träningen. Tvärtom! Jag önskar att jag hade tränat mer, och lagt mindre tid på saker och människor som gett mig dålig energi.

Tycker jag verkligen att det är värt det, nu i efterhand?
- Absolut. Att träna hårt har inte bara gett effekt på träningsresultaten, det har också spillt över på andra delar i livet. När man uppnår ett mål inom träningen stärks tron på den egna förmågan; man lär sig att saker går att uppnå om man jobbar för dem.

Vad är det som har drivit mig?
- En oerhörd stark vilja att utvecklas och upptäcka nya saker.

Träningen har varit min passion. Den har gett mig glädje och styrka. Jag har aldrig tvingat mig själv att träna. Jag har aldrig känt att jag har betalat ett pris. För mig har det fungerat precis som Berglund kommenterade i förra inlägget: Man offrar inte - man prioriterar.

Jag har prioriterat bort fester, alkohol, tv-tittande, middagar, uppesittarkvällar - men det har aldrig känts som ett offer. Det har känts roligt att tacka nej till en fest för att vakna pigg till morgondagens träning. Jag har mått dåligt de gånger jag gjort tvärtom, jag har tyckt att festen har varit ett för högt pris att betala för att missa träningen.

Det är som Fredrika skriver i sitt kloka inlägg: det är per definition omöjligt att träningen skulle gå ut över mitt liv, eftersom mitt liv till en stor del är just träningen. Jag väljer inte bort saker som jag gillar för att träna - det är när jag tränar som jag träffar människor som jag tycker om, får energi och blir lycklig!

För mig har det där alltid varit självklart, därför blev det så jobbigt den här dagen då det inte längre kändes så. Om ni trodde att det där psykbrytet var en tillfällig svacka så trodde ni som jag: fel. Som tur var träffade jag en mental tränare som hjälpte mig att hitta tillbaka till glädjen och energin igen. Jag tog ett beslut som var jobbigt men som var rätt, och för att återgå till Lance Armstrong - om det är i cyklingen som Lance känner sig levande tycker jag det är enormt starkt att han gör comeback och inte låter sig hindras av sin ålder eller andras tvivel!

Skillnaden mellan att vilja nåt - och att göra det som krävs för att uppnå det

Vad är du beredd att offra för att leva drömmen istället för att drömma den?

Ultraschmultran Fredrika har skrivit ett inlägg som blivit vilt omdebatterat och citerat. Läs det om du inte har gjort det. I korthet handlar det om en kostnadsbalans: vad är du beredd att offra för att uppnå din dröm?

I kommentarerna får hon svara på många följdfrågor. Läs dem också. I ett av sina svar tar hon mig som exempel:

Hur många vill inte kunna köra "som Magda"? Själv blir jag mer imponerad av alla de år och allt det konstanta slit Magda faktiskt lagt ner av sitt liv för att idag vara så stark och kunna träna som hon gör. Hur många är beredda att faktiskt betala det priset? Säg att du vill kunna träna som Magda, ha hennes pannben, hennes fysik - är du beredd att först vara Magda de kanske tio-femton år *innan* hon blev så imponerande stark som hon är idag?

När jag läste det där kände jag mig givetvis hedrad, men min första tanke hade inget med stolthet att göra. Min första tanke var oj, skulle jag orka vara mig själv i tio-femton år igen? Sedan började jag fundera på om jag verkligen tycker det är värt det, nu i efterhand. Och till sist började jag gå igenom vad det är som har drivit mig, vilket jag har anledning att återkomma till i ett inlägg inom kort.

Till dess skulle jag vilja ta en annan person som exempel. Lance Armstrong, 36 år, har vunnit Tour de France sju gånger, efter att han fått diagnosen testikelcancer. Nu gör han comeback och säger att han tänker vinna touren en åttonde gång.


Cykelvärden är i chock. OS-Gustav säger att det är det konstigaste han någonsin hört. Andra säger att han har dopat sig och tycker att han ska bojkottas.

Personligen tycker jag att det är föga intressant om denne man har dopat sig eller ej. Det jag är intresserad av är hans tankar. Vad är det som driver honom? Hur ser hans kostnadsbalans ut?