Att aldrig ge upp.
Om man har hittat något som man verkligen gillar och som man verkligen vill bli bra på finns det en sak som är viktigare än allt annat: fortsätt kämpa no matter what.
Jag har många gånger kastat mig in i grejer som jag blivit galet förtjust i, som dykning och löpning och boxning, bara för att upptäcka att jag inte alls har den där naturliga känslan för avvägning under vattnet, att jag inte alls har den där tajmingen som krävs för att pricka in mina slag, att jag inte alls har den där antilopkroppen som är byggd för att springa.
Många gånger har jag velat ge upp vid den insikten. Kasta in handduken. Hitta något som jag är mer lämpad för. Men mitt hjärta har hindrat mig. Lika lite som jag släpper den jag är kär i vid första motgång släpper jag det jag är kär i. Och i längden tror jag att det är precis det som gör att man trots allt är bäst lämpad, för på sikt är det inte talangen som avgör.
Den som har talang för en sport utvecklas snabbt och behöver mindre tid och mindre ansträngning än andra för att ta sig till en högre nivå. Men utvecklingskurvan fortsätter inte spikrakt uppåt, även den talangfulle kommer till en platå där det inte längre räcker med talang, där det istället krävs hårt arbete, uthållighet och mental styrka. Bitar som den med mindre talang redan tvingats utveckla.
Och när den med mindre talang väl arbetat sig upp till den högre nivån som den talangfulle tog sig till utan någon större ansträngning, kan det rent utav vara så att den som fått kämpa mer för att ta sig dit har bättre förutsättningar för att ta sig vidare, sett ur ett mentalt perspektiv.
Kommer man riktigt högt, till VM- och OS-nivå, sägs det att talang har väldigt liten betydelse. Personligen vet jag att jag blev så bra man kunde bli på dykning, trots att jag hade problem i början. Löpningen har jag blivit hyfsad på de senaste åren och i ringen tycker jag mig få mer kontroll för varje dag som går, och oavsett alla faktorer som eventuellt talar emot mig finns det en sak som jag aldrig kommer göra - ge upp, för i längden är det envisheten som vinner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
Mitt Funbeat motto kanske passar dig? ;)
"Visst måste man vara bäst, det kan
väl knappast vara kul annars?"
Lever inte själv efter det, fattar inte folk att det är ett skämt får de skylla sig själva. :-)
Tyvärr är det stulet från en polare som sa just detta när jag frågade varför han inte sportade/tränade något.
/Jerry
jerry: hahaha, det är ju vägen dit som är kul! ;-) annars kan man ju citera min coach "det viktigaste är inte att delta, det är att vinna"
själv tycker jag bara att alldeles för få slutar göra det som de älskar att göra för att de inbillar sig att de inte är bra på det. sånt tycker jag man högaktningsfullt ska skita i.
Läste nåt citat av någon landslagsbrottare angående vilken egenskap som är den viktigaste för att bli en bra brottare. Envishet, viljan att träna mycket.
Resten var underordnat.
Men talang är nog ett måste ändå för att bli nummer 1. Av alla som är med i ett OS så har alla tränat kopiöst, ätit perfekt etc och då är nog talangen det där lilla som skjuter över vågskålen.
Sen kan man diskutera vad talang är. Är det att man utvecklade sin motorik före sina kompisar och därmed fick ett försprång som liten och fick träna i bättre grupper redan tidigt. T ex fotboll är en sport där jag tror att många som klassas som talanger helt enkelt bara är tidigare utvecklade än de andra och/eller helt enkelt fattat vad fotboll är på ett annat sätt.
Eller finns det någon mystisk själslig/kroppslig egenskap som gör att man är bättre på olika saker än andra?
Hmm, måste nog tänka igenom det här lite mer. Mitt inlägg blev sedvanligt virrigt och kanske en smula självmotsägande. Men det är så mycket roligare att skriva direkt utan att tänka igenom saker.
pelle: de som jobbar på OS-nivå säger att det som skiljer idag är återhämtning. alla har tagit sig dit, tränat rätt, ätit rätt osv. nu sägs det hänga på TAJMING. när man tränar vad, när man äter vad, när man tränar mentalt och exakt hur man gör för att få bäst återhämtning och håller sig skaderfri. finjusteringar alltså. talang snackas det tydligen aldrig om på den nivån.
när det gäller att ta sig dit så tycker jag talang är ett flummigt ord. en talang kan ju handla om utveckling, om vi talar om barn/ungdom. talang kan också vara en mental förmåga eller en vilja.
ska man snacka om nåt mer konkret tror jag man får gå in på hur de genetiska förutsättningarna ser ut. har skrivit om detta tidigare; om att alla föds med olika immunförsvar, övre nivå gällande kondition, slitstyrka i kroppen, hormonnivåer, mental viljestyrka, vinnarskalle, de rätta proportionerna osv.
i slutänden tror jag dock det som landslagsboxaren sa stämmer. för även om man har alla genetiska förutsättningar och tajmar allt rätt så behöver det inte innebära att man fortsätter träna hårt eller fortsätter med sporten överhuvudtaget. kanske bara har en kort glansperiod. medan den som är envis håller på och håller på och håller på och aldrig ger sig.
Talang och envishet måste ändå vara den bästa kombinationen!
Jag är envis, talanglös och rätt gammal så nåt OS-guld blir det inte (inte ens i seniorlaget haha) men att få ett nära-livet (flow) upplevelse vid träning är guld värt! Och så att slå sina rekord förstås!
magdalena: att slå sina rekord och få nära livet-upplevelser tycker jag är att vinna! man sätter sin egen ribba.
Håller helt med att man ska följa sitt hjärta och göra det man tycker om och skita i om man har talangen, envishet kanske inte behövs beroende på vilka presationsnivå man är nöjd med. Men i kärlek är det hemskt att följa sitt hjärta och vara envis när relationen inte fungerar och man inte är ärligt älskad tillbaka. Devisen om att aldrig ge upp i dessa sammanhang är inte rekommendabel.
/En som förtvivlat försöker sluta älska
Vad gäller fysisk träning tycker jag man ser många tjejer som har dåligt självförtroende. De går på träningspass som ligger långt under deras nivå bara för att de tror att de inte klarar av saker. Jag tror att alla har någon sorts talang/er, det gäller bara att ta fram och uppmuntra den. Mycket beror nog på uppfostran och könsroller. Så fort flickor gör saker som klättra i träd eller dylikt så oroar sig mammorna, medans pojkar istället uppmuntras att ta för sig.
Vad gäller kärleken så är det ett givande och tagande. I dagens samhälle tror jag många ger upp sina relationer alldeles för lätt, "gräset är alltid grönare på andra sidan". Men båda måste bli lyckliga, om förhållandet inte håller i längden så måste båda vara starka nog att avbryta det och inte vara ihop bara för tryggheten. Var det lättare förr att bli lycklig när byarna och urvalet av partners och andra livsval var mindre?
anonym: ja du, i kärlek till en person är man ju två och då måste båda känna samma sak. kärlek till en sport är enklare :-)
kb: word! precis så känner jag också!
Den envishet du beskriver består ju till viss del i just att ignorera förutsättningarna och bara köra.
KB gör en intressant anmärkning här om för "låga" pass - det hänger ju lite ihop, då har man resonerat fel, och tror att träning går ut på att göra något man är hyfsat bra på.
Visst måste man göra saker man är bra på, också, men utvecklas gör man när man kämpar för att blir bättre och bara inte ger upp. Hur är det man brukar säga, you can rely on your strengths, or strengthen your weaknesses
fredrika: tack, det där var PRECIS vad jag försökte få fram :-)
Magda, tack för ännu ett otroligt klokt inlägg :-)
Jag vet att jag inte är snabb, jag tränar på att bli snabbare. Däremot är jag seg och envis som f*n och det plockar jag fram när det bär emot. För någon löpare ser jag verkligen inte ut att vara vid första anblicken, men tji får dom som tror att jag inte kan!
karin: du har rätta takterna, go girrrrlll!!!
Skicka en kommentar