Att dessa äventyr skulle utspela sig i min hemort Falun var otänkbart. Där hade det inte hänt något roligt sen 1988 då jag var 13 år och kom in på Shoppen (krog med bra möjligheter till sista minuten-ragg), så när en kompis berättade om sin dröm att ta dykarcertifikat var jag inte sen att haka på. Dykning! Hur coolt som helst. Jag ville glida fram i vattnet, viktlös, precis som jag sett på filmer - och upptäcka en ny värld.
Sagt och gjort, beslutet hade fattats. Men som vanligt när det gäller beslut som fattas i en impulshandling valde någon att hoppa av. Och denna någon var som vanligt inte jag. Jag satte mig på tåget, anlände till Stockholm och Södermalm och klev in på dykskolan på Östgötagatan. En gata som både jag och mina föräldrar och en framtida sambo senare skulle komma att bo på, men det är en annan historia.
Dykkursen blev ett sant äventyr. Vi läste teori och solade och badade och lärde känna varandra och festade, och vid ett tillfälle blev till och med vår divemaster tagen av polisen för rattfylla. Allt det där runt omkring överträffade alltså mina förväntningar. Men själva dykningen, den var ett helvete.
Torrdräkten satt åt så hårt kring halsen att jag ville spy. Utrustningen vägde så mycket att jag knappt kunde gå, och när jag väl kom i vattnet var jag så slut att jag inte ens klarade av att få på mig fenorna. Och trots alla bekymmer med denna dräkt frös jag tills jag skakade och läpparna blev blå.
Väl under vattenytan var dödsångesten ständigt närvarande. Regulatorn som man andas med skulle tas ut. Masken skulle tas av. Och självklart skulle man simma. Att simma under vattnet på ett visst djup lät enkelt. Men det var det svåraste jag hade gjort. Antingen sjönk jag som en sten eller flög upp som en kork. I vissa lägen kunde jag inte avgöra vad som var fram, bak, upp eller ner. Vad som fanns runt omkring mig hade jag inte en tanke på, möjligen såg jag en abborre fast det var i så fall av misstag - när jag höll på att ramla in i den.
Det faktum att divemastern och instruktören kunde hålla koll både på sig själva, på oss och att de dessutom hade sån koll på omgivningen att de varje gång lyckades göra uppstigningen på exakt den plats där vi gjorde nerstigningen - det imponerade inte på mig ett dugg. Istället provocerade det mig något alldeles oerhört.
Den bästa stunden på hela kursen var när vi kom upp ur vattnet efter sista dyket. Vi hade tagit våra certifikat och vi behövde aldrig dyka igen. Men trots att jag hade hatat varenda minut under vattnet bestämde jag mig för att det var dit jag skulle. Målet var att upprepa lidandet tills jag blev lika bra som min instruktör. Eller bättre.
Det slutade med att jag blev kvar i Stockholm och bodde hos M tills jag blivit med både jobb och lägenhet. Med dykningen gick det väl sådär. Jag var synnerligen talanglös på området. Det blev en resa till Västkusten där jag och M fokuserade på att ta oss ner till 30 meter för att kolla in så många fiskar som möjligt innan vi flög upp till ytan; heads down, fins up. Luft i fötterna, någon? Rent livsfarligt givetvis, och året därpå, strax efter att vi tagit vår Rescuekurs, fick jag min första tryckfallssjuka.
Samma natt som Estoniakatastrofen flögs jag i medvetslöst tillstånd från Dalarö till Karolinska i en arméhelikopter, för att tryckas ner i deras kammare. En dåligt vald dag att få tryckfallssjuka på, då all hyperbar personal var upptagna med de förlisna. Men till slut kom en läkare som kunde göra mig sällskap ned till högre tryck, och allt gick bra, för den här gången.
Efter den här händelsen lyckades jag hålla mig över ytan i fyra år. Sen åkte jag till M på västkusten, dit hon flyttat och numera jobbade som - divemaster. Vi åkte ut till en långgrund strand, vi klev i och jag tog ett återfall som jag inte skulle komma ur förrän nästa smäll, fem år senare.
Under dessa år förvandlades dykningen från hat till stor kärlek. Jag investerade i utrustning som satt skönt, jag vidareutbildade mig och en dag blev jag lika bra som den där första instruktören.
Sedan blev jag bättre. Jag började med teknisk dykning; dök med olika gaser och planerade dekompressionsstopp. Jag dök inne i vrak, jag dök i grottor och jag började dyka på stora djup och i starka strömmar. Jag jobbade med dykning i Sverige, på Azorerna och i Thailand. Jag träffade nya vänner och jag fick se allt jag drömt om: hajar, rockor, mantor, delfiner, valhajar. Jag blev till och med kompis med en muräna.
Men på Fillippinerna fick jag en smäll som slog ut mig totalt. Jag var där för att gå en kurs i avancerad teknisk dykning och gjorde med anledning av det upprepade dyk till drygt 65 meter under loppet av en vecka. Säkerhetsmarginalerna var stora, men det räckte inte. En stelhet i höger knä spred sig så snabbt att jag förstod att det inte skulle gå att självbehandla med syrgas och ett grunt dyk, så som jag gjort när jag fick känningar på Azorerna.
Under den tre timmar långa båtfärden till närmsta tryckkammare spred sig stelheten tills jag blev förlamad från midjan och neråt, samtidigt som en obeskrivlig smärta högg tag i min rygg och bröstkorg. Varje andetag var en plåga och jag insåg att jag faktiskt kunde dö av detta. Jag greps av panik, sedan blev jag medvetslös.
En människa dog faktiskt av tryckfallssjuka den kvällen, men den människan var inte jag, utan en filippinsk fiskare som delade kammaren med mig. Själv kom jag ut levande - i rullstol - och efter två veckor i deprimerande sjukhusmiljö med dålig mat, återbesök i tryckkammaren och sjukgymnastik, blev jag helt återställd. Igen.
Men läkarna var inte förtjusta. En klar minoritet (en läkare i Manila) tyckte att jag kunde vänta tre månader och sedan göra vilken dykning jag ville. En lite större minoritet (två läkare i Bangkok) tyckte att jag kunde vänta ett år och sedan ägna mig åt enkel sportdykning. En klar majoritet (samtliga läkare inom området i Sverige) förklarade för mig att jag var en idiot som ens frågade om jag fick dyka igen, ja jag var en idiot som ens tänkte på dykning, och de ansåg att mina chanser att överleva ett framtida dyk var minimala. De ville inte ens att jag skulle göra pooldyk.
Två dagar efter att jag skrevs ut från sjukhuset satte jag mig på en båt och tre dagar senare anlände jag på en filippinsk paradisö. Fyra dagar senare dök jag. Jag gjorde det på mitt sätt: gick in på närmsta dykcenter, förklarade min situation för ägaren och sa att jag måste ner i vattnet - att han måste hjälpa mig att övervinna min rädsla. Han förstod och föreslog en plats där det inte var mer än fem meter djupt, men där det var mycket vackert och till och med fanns delar av ett vrak utspridda.
Jag fick göra i ordning min flaska själv. Jag valde den som stod närmast och fyllde den med 100 procent syrgas. Med den i lungorna skulle mitt dyk bli som ännu en tryckkammarbehandling och jag bedömde riskerna som obefintliga. Vi åkte ut, solen gassade, stränderna låg vita, havet var stilla och sikten fantastisk. Jag hoppade i.
Det dyk jag gjorde den dagen är ett av de jag minns bäst. Jag var lycklig varenda sekund, och när jag simmade ut och in ur vrakdelarna tillsammans med fiskarna tänkte jag att om jag dör nu så dör jag medan jag gör det jag älskar som mest - och jag har sällan känt mig så trygg som jag gjorde i den stunden.
Nu kanske någon som har orkat läsa ändå hit har dragit slutsatsen att jag trots allt är totalt sinnesförvirrad eftersom jag sitter här och skriver om dykning. Eller att jag är vid mina sinnes, men har skrivit fel rubrik. Hur det förhåller sig med mitt sinnestillstånd har jag svårt att bedöma, men gällande rubriken och texten har det blivit helt rätt.
Sedan några månader tillbaka har jag ägnat en stor del av min tid till boxning. Det började av en slump med ett boxercisepass. Jag blev störtförälskad på mer än ett sätt och kände att jag ville lära mig det här - på riktigt. Någon skulle ha följt med mig till boxningsklubben IF Linnéa, men som vanligt slutade det med att jag gick ensam. Jag har fått nya vänner, jag har varit på många trevliga fester och en instruktör har faktiskt blivit arresterad (fast han jobbade på det stället som jag tränade på tidigare).
Och boxningen? Korrekt: ett helvete. När jag lärde mig dyka fick jag åtminstone lida ifred, i det mörka vattnet var det omöjligt att se alla mina misstag. I ringen är det däremot omöjligt att dölja någonting, där får man bita ihop och låta sig förnedras inför allmän beskådan.
Just nu försöker jag förstå hur jag ska kunna förflytta mig bakåt och framåt, från vänster till höger, ducka och glida undan, samtidigt som jag måste andas med ett munskydd inklämt i käften och med ett blodtryckshöjande huvudskydd fastsatt på skallen. Mitt i allt detta ska jag tydligen slå någon också, och lyckas jag träffa så är det mest av misstag - då jag ramlar in i någon. Jag hatar varje sekund, och som bonus får jag stryk under tiden.
Den bästa är när klockan ringer och jag får kliva ner från ringen. Men det är egentligen inte en stund av lycka, utan en kortvarig känsla av lättnad som håller i sig tills jag ser nästa person gå upp i ringen; tills jag inser att det faktiskt finns människor som tycker att detta är lätt - och det imponerar inte på mig ett dugg. Det gör mig bara fruktansvärt provocerad.
Med tiden kommer jag att vara lika bra som dem på boxning. Eller bättre. Det finns en rad läkare och tränare som skulle döma ut mig direkt på grund av min ålder, vilken närmar sig pensionsgränsen i boxningssammanhang, men jag vet att jag en dag kommer att röra mig lika lätt som boxare som jag gör som dykare. Och jag vet att jag en dag kommer att älska varenda sekund i ringen, för det som krävs för att lyckas är inte talang, utan tålamod - och jag längtar redan till nästa gång.
Inlägg
