skip to main |
skip to sidebar
Och Marathon på 3:10:58?
Svaret på båda frågorna är ja, enligt The McMillan Running Calculator.Kalkylatorn utgår från ett lopp som man har sprungit i sin nuvarande form. Sedan räknar den ut tider på andra sträckor, samt föreslår tempo för olika typer av träningspass.
Jag testade kalkylatorn genom att fylla i mitt resultat på Cooper: 3k på 11:14 (3:44.6-tempo i snitt). Enligt resultatet klarar jag följande tider:
Jag tycker att tiderna på de korta distanserna ser rimliga ut, men från 10k och uppåt ser de helt orimliga ut. En felmarginalfaktor är att Coopertest springs på bana, vilket inte är jämförbart med exempelvis ett Lidingölopp eller ett Marathon.
Det som är mest jämförbart är nog 5k-tiden, såvida den springs på bana, vilket är planerat i utmaningen mot N´batha. Om kalkylatorn har rätt, och om Daniel själv gissar rätt, kommer jag att klå honom eftersom jag har ett handikapp på 57,5 sekunder. Jag tror dock att han underskattar sin tid.
Kalkylatorn gav mig även följande råd gällande min löpträning:
- Återhämtningstempo - 5:28 till 5:47
- Långdistanstempo - 4:51 till 5:28
- Snabbdistanstempo - 4:07 till 4:18
- Intervalltider tusingar - 4:02 till 4:07
- Intervalltider sexhundringar - 2:25 till 2:28
Oavsett om sådana här beräkningar stämmer eller inte ger de mig gåshud och jag blir alldeles exalterad. Jag går verkligen igång på siffror, prognoser och träningsprogram. Nu fattas det bara att jag återhämtar mig, så att jag kan testa om kalkylatorn har rätt eller fel.
Vad tror ni? (För samtliga tider: klicka på bilden nedan.)
Hur snabbt behöver jag springa för att vinna utmaningen?
I slutet av juli ska jag och N´batha tävla mot varandra i löpning. Utmaningen går ut på att springa 5k så snabbt man kan på bana.
Eftersom att jag är kvinna, yngre och har grövre vader har jag fått ett handikapp; en kompensationstid som från början var 35 sek, men som N´batha gentlemannamässigt har reviderat till 57,5 sek.
En revideringen som jag har godtagit eftersom den första tiden inte tog hänsyn till ålder och kön, vilket en kompensationstid i löpning rimligtvis bör göra.
Frågan är nu vilken hastighet som krävs för att jag ska ha en möjlighet att vinna. N´batha tror att han idag springer 5k på 20:20, men att han kan förbättra sig till slutet av juli och springa på en tid strax under 20.
Jag får alltså under inga omständigheter överskrida 21. För att ha lite marginal bör jag inte överskrida 20:45. Huruvida detta är möjligt eller inte har jag ingen aning om. Jag springer aldrig på bana och mina löprundor går inte på flack mark. Dessutom tillkommer det faktum att jag aldrig tagit min tid på 5k - någonsin.
Det har med andra ord blivit dags att göra det. Jag behöver veta vad jag springer på idag, för att veta vad jag behöver träna på, och jag tänkte göra denna tidtagning på två sätt:
1) Springa 5k på bana med coach J som hare. (Han har godtagit uppdraget.)
2) Springa 5 k på löpband. (På den hastighet jag tror krävs för att jag ska vinna, för att se om jag har snabbheten i kroppen.)
Om jag siktar in mig på 20:45 måste jag snitta 4:09 min/km. Det motsvarar 14,46 km/h. Jag tycker att det låter snabbt.
Är det någon som tror att jag klarar det?
Två kilo ska bort.
Formmässigt tänker jag sällan på min vikt. Jag har alltid vägt mycket i förhållande till min längd och min fettprocent, eftersom jag jämfört med flertalet andra träningstjejer har 5-10 kilo mer muskler att släpa på. Det positiva är att muskler ger kraft. Det negativa är att arbetet blir tungt.
Prestationsmässigt märker jag av min vikt i övningar som involverar den egna kroppsvikten. Som löpning. Spänsthopp. Chins. Dips. Men det märks också i ringen. Där skulle jag helt klart vinna på att tappa ett par kilo, vilket jag även behöver göra för att hamna i min tänkta viktklass.
Från början var det tänkt att jag skulle tävla i 66 kg weltervikt. Men eftersom jag i normala fall pendlar mellan 65-66 kg föddes tanken på att ta mig ner till lätt weltervikt, som är 63 kg. Det målet kändes dock aningens svårt, då jag under de senaste två åren vägt som minst 64,2 kg. Det var i juni 2007, när jag hade en fettprocent på 10,6.
Lägre än så har jag aldrig lyckats komma, och jag har heller aldrig lyckats hålla mig där någon längre tid. Men nu behöver jag inte längre bekymra mig om huruvida det skulle vara möjligt att komma ner i 63. Från och med idag har nämligen tävlingsreglerna ändrats och den nya lätta weltervikten är 64, vilket är en helt perfekt tävlingsvikt för mig.
För att slippa banta ner mig före tävling, och för att kunna prestera optimalt under tiden, tänker jag försöka gå ner till 64 kg och sedan hålla mig kvar på den nivån. Det är inte mycket som ska bort, det är i runda slängar två kilo. Problemet är att jag aldrig lyckats tappa muskler (regelbundna mätningar under två år visar kontinuerlig muskelvikt trots många långpass), och därmed hamnar jag lågt i fettprocent, vilket gör att kroppen börjar protestera.
Men nu får den protestera bäst den vill. Jag vill kunna göra många chins och dips. Vara snabb i ringen. Dessutom har jag min 5k-utmaning mot N´batha att tänka på. I dessa fall gör två kilo stor skillnad. Det är bara att sätta på sig en ryggsäck med två mjölkpaket i och testa hur pass svagare och långsammare man blir - det är mycket!
I dagsläget väger jag 65,4 kg och har en fettprocent på ca 14,5. Igår vägde jag 66,5 men det är helt i sin ordning då det är den tiden i månaden då vi kvinnor väger lite mer. Det jag kommer göra nu är enkelt: inget annat än det jag alltid gör, äter bra och tränar bra, men jag kommer att skära lite i varje portion för att på det sättet minska på kalorierna.
Hur viktnedgången kommer att arta sig går att följa i den nya rutan som jag har lagt till i marginalen till höger. Återstår att se hur lång tid det tar att nå mitt mål på sub64, nu är jag i alla fall på g!
Det finns ju en sak till som jag självklart hade gjort om jag hade varit man:Jag hade totalt dominerat över N´batha i vår utmaning - utan handikapp! Jag hade sprungit i enbart shorts och löparskor och fullkomligt sopat banan med honom! Sedan hade vi gått till närmsta pub och blivit dryckesbröder och delat alla våra hemligheter om löpningen, kvinnorna och livet. Vi hade blivit precis så där odrägliga som vi aldrig skulle tillstå att vi kunde bli. Sedan skulle vi kramas och han skulle säga att jag var ok trots att jag var boxare, och jag skulle säga att han också var ok trots att han aldrig gått en match och trots att hans vader ser ut som tändstickor från Kenya.
Igår. Både jag och Willy Korir är igång i drygt två timmar och en kvart. Både jag och Willy avverkar två löpningar över Västerbron. Men jag springer bara i 30 minuter.
Marathondag. Jag börjar med mysigt morgonsocialiserande och häng i solen. Sedan drar jag iväg på ett multipass som börjar med cykling. Jag startar på Söder och när jag trampar över till Kungsholmen via Västerbron börjar hjärtat slå lite extra. Avståndsskyltarna för maran är uppsatta och det ligger spänning och förväntan i luften.
Något annat som ligger i luften är värmen. Under cyklingen stör den mig inte, under löpningen är det värre. Efter att ha ställt cykeln på kajakbryggan och bytt cykelskorna mot Mizunos, drar jag iväg på ett lätt 30-minuterspass i 5.12-fart, som trots tempot tar sin kraft. Jag springer Västerbron över till Långholmen, runt i semiterrängen på en improviserad bana, sedan Västerbron tillbaka.
Åter på bryggan finns det bara en sak att göra: snabbt byta om till bikini och hoppa i vattnet, som trots sina 15 grader inte känns ett dugg kallt. Så varm är jag efter min korta tur, och jag känner verkligen medlidande med alla som snart ska springa Stockholm marathon.
Efter doppet hoppar jag i kajaken och paddlar ut på en runda runt Essingöarna. Det är båtar och vattenskotrar överallt, och när jag kommer ut på södra sidan av Stora Essingen tror jag nästan att jag ska få bada igen. Det ligger ständigt tre-fyra båtar i bredd i farleden. Svallvågorna kommer från alla håll och möts i något som liknar en kokande gryta som jag måste ta mig igenom. Jag fegar ett tag och sitter och stöttar och inser sen att läget inte blir bättre. Återstår att paddla igenom skiten. Bära eller välta, och bär gör det, trots att kajaken blir översköljd av vågor flera gånger, men vad gör det när det är varmt ute.
Väl tillbaka på klubben får jag en snabb och välbehövlig fot- och vadmassage av andliga R, därefter hoppar jag i mina Shimano och hoppar upp på cykeln igen. Multipasset ska avslutas. Jag måste hem. Jag ska på en gala. Men det händer något på vägen.
Precis när jag cyklar ut mot Norr Mälarstrand passerar den tjej som i detta nu leder Stockholm marathon.
Och som genom ett trollslag förändras mitt sinneslag. Jag börjar känna mig skakig och upptäcker att det rinner tårar nerför mina kinder. Jag tänker på all träning som dessa maraspringare har genomfört. All smärta de har känt. Alla målbilder de har visualiserat. Jag ser hur de kämpar. Hur de grimaserar. Svettas. Och det ser inte alls skönt ut. Och det är så vackert. Och jag gråter igen.
Mitt i tårarna ser jag Malin Ewerlöf som en gasell på lätta ben, och plötsligt kommer Allan, en bloggare jag känner igen, bärandes på ett grymt löparface. Efter ett tag ser jag även bloggaren Mia, springandes taktfast och bestämt, och det var riktigt roligt att se dem båda eftersom jag följt deras förberedelser i respektive blogg.
Till slut cyklar jag i alla fall hem och ser att jag avverkat drygt 2 timmar och 15 minuters träning. Det vill säga i det närmaste samma tid som Willy Korir behövde för att vinna marathon: 2.16.03. Vinnaren på damsidan var 18.11 långsammare: Isabellah Andersson på 2.34.14. Willys tid motsvarar en snittfart på 3.13 min/km, Isabellahs motsvarar 3.39.
Ovanstående siffror får mig att tänka på utmaningen, där jag och N´batha ska tävla om vem som springer 5k snabbast på bana. Jag har 7 sekunder i handikapp per kilometer, alltså 35 sekunder totalt. Om man skulle se diffen mellan Willy och Isabellah som någon slags fingervisning om skillnader mellan kvinnor och män är mitt handikapp för litet. Willys snittfart per kilometer var 26 sekunder snabbare än Isabellahs, vilket blir 130 sekunder totalt på 5 kilometer. Men jag tycker att lagt kort ligger, och min teori har alltid varit att man blir stark av att gå i uppförsbacke: så varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?
Jag har blivit utmanad. Eller om det var jag som utmanade. I vilket fall står jag nu inför en utmaning.
Utmanaren och jag läser varandras bloggar och har gemensamt kommit fram till ett flertal anmärkningsvärda, ja rent utav världsomvändande slutsatser. En av dessa slutsatser är att en kommande uppgörelse är en utmärkt sporre som bidrar till en ökad mängd motivation och träning, och eftersom vi duelltanter ifråga inte enbart är intellektuella utan även fysiska varelser har vi bestämt oss för att verklighetsförankra vår tes.
För att sätta extra press på min utmanare och mig själv kommer jag att följa upp denna utmaning i en inläggsserie. Låt mig börja med att presentera fakta i målet:
Utmaningen: Att springa 5k på bana.
Tidpunkt: Någon gång i juli.
Regler: Snabbast vinner och jag har 7 sek i handikapp per km eftersom jag har 7 cm större omkrets kring mina vader (vadernas inverkan på löpning kan man bl a läsa om här).
Fakta om mig: Väger 65 kilo och är 166 cm lång. Somliga kallar mig biff. Är kvinna. Idkar löpning främst som komplementträning. Har pannben.
Fakta om utmanaren: Väger 65 kilo och är 187 cm lång. Somliga kallar honom smal. Är man och tillika löpare. Har rutin.
Någon som vill betta redan nu?
Inlägg
