Några av Sveriges mest vältränade

Marcus Öberg

Magdalena Kowalczyk

Hovet ikväll.

Världseliten gör upp i MMA, K1 och THAI. Inget man får missa om man är det minsta kampsportsintresserad. Boxningslegenden George Scott går match! Och Jörgen Kruth är tillbaka i ringen, nu i en MMA-match efter att ha tagit sig till den absoluta toppen i både THAI och K1.

Marcus Öberg som kör K1 är fantastiskt envis i ringen och Magdalena Kowalczyk har vunnit VM i THAI i Bangkok.

Tand mot tand, magruta mot magruta, handske mot hakspets....

Ni bara måste se den här videon!

Det här måste vara själva definitionen av hatkärlek.

Man blir liksom avundsjuk på killen och vill köra det där passet, samtidigt som man är jävligt glad för att det inte är en själv som lider.

Blod!

Jag älskar det!

Lördag kväll, The Freeze House, Superior Challenge III, sjukt bra fighters, sjukt bra matcher, sjukt bra arrangerat, blod, svett, knockouts och jag har knappt hunnit hämta mig.

En stor jävla testoinjektion som inte verkar gå över i första taget.

Love! Och a lot of respect till Musse Hasselvall.

Ibland undrar jag HUR galen jag är

Idag fick jag svaret.

Sitter i jeepen på väg för att träffa Gunde. När jag ska parkera ser jag att jag har två missade samtal. Från B. Och ett sms. Från B.

Sms:et lyder:

"Du skulle se dig själv! Haha. Sitter o boxas i bilen! Haha."

Först blir jag alldeles förvirrad. Sedan kommer jag på att jag nog drog av någon slagserie när jag körde förbi Hornstull. Där B ju sagt att han var och fikade...

Ytterst pinsamt.

Det har aldrig handlat om en match

Därför var det så enkelt att lägga pusslet.

För mig har min boxning handlat om självutveckling. Jag blev kär i boxningen. Jag blev kär i boxningsmiljön, i boxarna, i coacherna, i träningsmetoderna, i stämningen.

Jag har alltid dragits till boxningshistorier. Till böcker och filmer. Till berättelser om boxares livsöden. Jag har funnit identifikation och fascination. Även glädje. Och sorg.

Och jag har hela tiden varit på det klara med varför jag tränar boxning. Det har aldrig handlat om att "gå en match". Det har handlat om att jag har velat utvecklas i sporten.

Min dröm har varit att bli en väldigt bra boxare. Med allt vad det innebär. Jag har njutit av att vara en del av boxningsvärlden och funnit lycka i att bli bättre och bättre. Det är det som har varit min drivkraft.

Vad har då åldern och matcher med saken att göra?

Jo. Ska man utvecklas i boxning behöver man vara i en tävlingsgrupp, ha en coach och gärna matcha eftersom det är i matchsituationer som man verkligen boxas. Då är det inte längre övning. Då är det på riktigt.

Och det finns ingen coach som vill lägga tid och energi på någon som inte har en framtid i sporten. Dessutom är det svårt att motivera sig själv till obligatorisk träning med allt vad det innebär när man vet att slutet är nära.

Det har helt enkelt saknats en målbild. Det har inte funnits något som jag och min coach gemensamt har jobbat för. Och då utvecklas man inte.

Man utvecklas inte genom att gå ner på träning efter träning och göra samma sak. Man måste ha utmaningar. Man måste veta exakt vad man ska jobba på. Och varför.

Därför har jag valt att gå en annan väg.

Det jag tar med mig är allt jag har lärt mig om boxning och de kunskaper som jag har fått som fighter. Alla de skratt och all den svett och all den blod som jag har fällt i träningslokalen. Och alla de sköna människor som jag har lärt känna.

Jag lämnar inte med sorg. Jag lämnar med glädje och med tacksamhet för allt jag har fått uppleva.

Dessutom stänger jag inte en dörr. Jag öppnar bara en till.

O=MT2

Einsten var säkert en skön snubbe.

Och visst är det så att allt är relativt. Även tiden. Men böja tidsrummet kan jag inte. Jag känner inte till något kryphål i universum genom vilket jag kan ta en genväg. Och komma tillbaka som en yngre version av mig själv.

Därför kvarstår det faktum att jag bara har nio månader kvar i boxningen. En tidsperiod som är alldeles för kort för att uppnå det jag vill. En begränsning jag helt enkelt inte kunnat acceptera.

Därför har jag behövt hitta ett sätt att skaffa mig mer tid. Med mer tid är mina mål inte längre omöjliga. Med mer tid kan jag använda mig av O=MT2. Det vill säga arbeta-jävligt-hårt-och-länge-formeln som säger att det Omöjliga är lika med det Möjliga gånger Tiden i Kvadrat.

Det positiva är att jag har hittat den här tiden.
Det negativa är att även utmaningen kommer i kvadrat.

Egentligen vet jag inte vad jag gett mig in på.
Men jag vet att det känns spännande och lite skrämmande.
Samtidigt som jag är väldigt nyfiken.
Och när det känns så brukar det vara rätt.

På lördag börjar det.
Två dagar kvar att samla kraft.

Eller vad då fallit på plats

Det har det väl inte alls.

Saker faller ju inte bara på plats. Av sig själva. Lika lite som att träningsresultat kommer automatiskt. Eller personlig utveckling. Eller vad fan som helst.

Saker sker av en anledning. Och problem kräver arbete. Man måste analysera bitarna och foga ihop dem på rätt sätt, precis som coach Mike just påminde mig om: "Fallit och fallit. Du har lagt ett bra pussel själv."

Svar ja. Det har jag faktiskt.

Och det jag har lärt mig. Som så många gånger förr. Är att man måste lyssna på sitt hjärta. Och göra saker för sin egen skull. För går man emot det som känns kul och rätt. Är varken prestationerna eller prioriteringarna någonting värda.

Bitarna börjar falla på plats

Efter en längre tids svävande i ovisshet känner jag att fötterna håller på att landa på jorden.

Funderingarna har funderats.
Bitarna håller på att falla på plats.
Och det känns som en ofantlig lättnad.

Vissa kolhydratladdar

Andra laddar genom att dregla över sina UFC-favoriter.

Anderson Silva. George St Pierre. Den förra så jävla skicklig att man undrar om han är i The Matrix - på riktigt. Den senare så snygg och sånt aerobt fysmonster att man inte riktigt vet om man vill ha honom - eller vara honom.

Anyway, nu ska jag gå och sparra!

PS Kolla extra noga 1:32 in i filmen då GSP slår ut tandskydd efter tandskydd med sin grymma högerhook. Fucking fantastic!

Om 9 månader förändras mitt liv

Men det är ingen födelse vi talar om. Utan ett slut.

Nämligen slutet på min korta boxningskarriär.

Idag är det nämligen den 17 januari och den 17 oktober fyller jag 34, vilket är åldersgränsen för att få tävla i amatörboxning.

Ett faktum som börjat göra mig lite tunnelseende. Fundersam. Och sorgsen.

Men jag kanske tänker fel.

Jag kanske borde tänka på de här nio månaderna som början till något nytt, istället för nedräkningen mot ett slut.

Jag ska försöka tänka om. Och tänka rätt.

Jag är inte pigg nu

Känner mig snarare halvdöd.

Coach Perkele är tillbaka från Thailandssemestern. Han är utvilad och har massa energi. Och massa idéer om hur han fullkomligt kan köra slut på oss.

2,5 timme mördarträning igår. 20 ronder parövningar och plattor. Utöver det 12 ronder skugg, fotarbete, backlöpning, rep, säck och mjölksyra. 32 ronder alltså. Perkele fick gå och köpa bananer mitt i. Man kan säga att det var slut i tanken. Om man vill underdriva.

Idag fortsatte det med 90 minuter sparring. 7 treminuters- ronder mot 7 olika sparringspartners. Första 4 gick skitbra. Nästa 2 gick ok med tanke på motståndet. Sen var jag slut och sista gick skit. Utöver det blev det 10 ronder skugg, fotarbete, backlöpning, rep och plattor. 17 ronder alltså - sen var jag död.

Nu sitter jag här i soffan och känner hur nacken börjar bli likstel, misstänker att skuldrorna redan nått det tillståndet och känner mig allmänt tom och lealös.

Dags att bryta ihop alltså.

Imorgon går jag vidare.

Om att ligga på bristningsgränsen

Och ha bristande självinsikt.

Såg ni tevedokumentären om svensk skidåkning igår på 1:an? Ett mycket välgjort program späckat av sporthistoria och roliga anekdoter.

När programmet började kom jag precis hem från träningen. Kände mig ovanligt trött i kroppen och tom på energi. Kanske inte så konstigt efter att ha stått och nött slagkombinationer och slagit säck i två timmar - med förutröttade muskler från all skidåkning.

Men under träningen tänkte jag inte så. Jag tänkte inte: Ok Magda, du är mör, ta det för vad det är och slå ner på tempot. Jag tänkte: Det här är träning som brukar kännas lätt, det är inte ens sparring. Koppla bort de där negativa tankarna och kör bara.

Precis som de gamla brukar säga om skidträning: De e bar å åk.

Och när man kokar ner all träningsteori tycker jag oftast att man landar där. Man kan läsa på hur mycket som helst och planera och strukturera och periodisera, men i slutänden handlar det ändå om att göra sin träning, hålla kontinuitet och pressa gränserna för vad man klarar av. Det är grunden. Gör man inte det utvecklas man inte.

Många gnäller på hårda coacher och på idrottsmän som driver sig själva hårt. I vissa fall är det befogat - i andra inte. Kroppen är trots allt gjord för att arbeta och skador och sjukdomar uppstår oftare av inaktivitet än av aktivitet.

Personligen tycker jag att man ska lägga gränsen för sin träning utifrån vad man tycker är kul och mår bra av. Känner man att det är värt slitet så är det bar å kör på.

Just när jag sitter där i tevesoffan och tänker på detta dyker Sixten Jernberg upp i rutan. Han berättar på sitt korthuggna sätt om hur han tränade varje dag och hur han varje pass pressade sig till bristningsgränsen.

Varje pass? undrar intervjuaren och Sixten svarar nåt i stil med att: Jo, man började ju passet med att köra max tills man nådde gränsen och vart tvungen att hitta en annan rytm för att kunna fortsätta. Sen höll man sig där tills passet var slut.

När jag hör honom berätta detta skrattar jag för mig själv och tänker saker som: Vilken jävla galning och: Tur att träningsteorierna har utvecklats sen dess.

Sekunden efteråt får jag ett sms från Gunde som lyder: "Sixten: du har nåt gemensamt med karln!"

I´m back

Genomtränad, nöjd och en smula förvirrad.

Genomtränad av grova mängder skidåkning av olika slag. På längden, på tvären och med en känsla av polarexpedition.

Nöjd med semestern, äventyren och rekreationen.

Förvirrad över min framtida satsning. Det är ett nytt år och min ålder börjar ta ut sin rätt, men jag kanske har tänkt för snävt...

Det här är förmodligen något jag inte borde berätta

Då det kanske inte är helt normalt att bli glad när man får en örfil och en blåtira i julklapp.

Men normal är aldrig något jag eftersträvat.

Hade så varit fallet hade jag knappast uppskattat senaste veckans träning som har skiljt sig en del från vad jag är van vid, inte bara för att den utspelat sig på ett thaiboxningsgym.

Det senaste passet sker enligt följande: Efter uppvärmningen får jag välja vilka handskar min stand in-coach ska ha. Han säger inte bara åt mig vad jag ska göra, han är också min sparringpartner. En sparringspartner som väger 83 kilo. Och det är inte vilka 83 kilo som helst. Det är 83 kilon som tränat och tävlat kampsport hela livet.

Men tillbaks till handskvalet. Tidigare har han haft 14 ouncare. Med såna på nävarna kan man dra på rätt bra utan att orsaka någon nämnvärd smärta. Vilket är skonsamt. Men jag gillar inte skonsamt. Jag gillar när det biter så man lär sig att undvika slagen, the hard way. Därför väljer jag ut ett par 10 ouncare åt honom. Som sitter som en smäck.

Sedan kliver vi in i ringen, med fyra saker mindre än jag är van vid: nämligen utan skor, strumpor, huvudskydd och rondklocka. Första gångerna kändes det väldigt naket och oskyddat att sparra utan huvudskydd. Men nu har jag vant mig. Nu tycker jag det känns skönt, fritt och lite rått. Precis som jag vill ha det. Skor får man inte ha på thaiboxningsgym, och strumporna halkar man bara runt i, så det är barfota som gäller. Och rondklockan? Den är onödig när man har som regel att köra på tills man inte orkar längre...

Våra nävar möts i en hälsning, sedan kör vi. Eftersom han är både bredare och längre och har en sjukt bra gard blir jag glad om jag överhuvudtaget får in en träff. Jag får jobba och jobba och jobba och tänka och tänka och tänka och hela tiden hänger håret svettigt ner i ansiktet, då det inte finns något huvudskydd som håller det på plats. Till en början irriterar jag mig över faktumet och försöker stryka det bakåt, men till slut skiter jag i det och låter det hänga och klibba bäst det vill.

Och så fort jag kommer för nära, slarvar med garden eller blir för stillastående säger det - pofh! - och så sitter det en träffsäker 10 ouncare i mitt ansikte. Jag bad om no mercy, och no mercy är vad jag får. Flera gånger blir jag injagad i en ringhörna. Jag blir upptryckt mot repen, jag får värja mig mot hookar i närkamp. Och hela tiden snurrar tankarna: "Ut, måste ut. Runt, måste runt. Sida, måste jobba sida. Garden, måste hålla upp garden. Blocka, måste blocka. Ducka, måste ducka. Slå, måste slå..."

Till slut sätter han upp händerna och signalerar rondpaus, och vi pustar ut. "Kändes det ok?", undrar han, och jag svarar "Visst, du kan slå på lite mer", sen skrattar jag och lägger till: "Ge mig en blåtira i julklapp."

Nästa rond ökar vi intensiteten. Han går på mer och jag måste jobba sidor hela tiden. När jag slarvar med att hålla upp högern, vilket jag gör ofta, så sitter det en hook på kinden - pofh! "Fan, håll upp högern för satan", tänker jag, men tappar den ändå. Och till slut sitter den där. En klockren höger rätt över högra ögat, och jag känner direkt att det kommer bli en tira. Han vet det också, och säger mitt i alltihop: "God Jul!"

Men en blåtira har ingen dött av. En blåtira gör inte ens ont. Vi kör vidare. Vi kör flera ronder till. Sen håller han plattor åt mig och vi kör tekniker. Sen tar han fram en stor mits som han jagar mig med och som jag får slå av mig på ett par ronder.

Efter detta suger det rejält i axlarna. Men jag säger att jag orkar lite till - och får köra den stora hatövningen, version large. Den går till som så att jag står upp och matar slag på helvetesmitsen, tills jag blir tillsagd att ligga på rygg, på mage, eller ligga på mage för att snabbt vända om till rygg - för att sedan ställa mig upp och slå igen.

Det är jobbigt på alla möjliga sätt - intensitetsmässigt, mjölksyremässigt, explosivitetsmässigt - ja, allt. Jag fokuserar på att orka följa befallningarna: "Slå!" "På mage!" "Upp!" "Slå!" På rygg!" "Upp!" som fortgår utan tidtagning, då vi forstätter tills jag inte orkar mer.

Under andra ronden slarvar jag med att hålla upp högern. Jag orkar helt enkelt inte. Mjölksyran sprutar och jag kan knappt hålla upp ögonen när jag slår. Hela tiden hör jag "upp med högern, upp med högern, upp med högern, upp med högern för faaaan!" och jag tycker att jag håller upp den men det gör jag tydligen inte för - smack! - så sitter det en örfil på min högerkind.

Och jag lovar er att bestraffning lönar sig. I alla fall på mig. Det var ju inte så att den där örfilen gjorde speciellt ont. Men den väckte något i mig. Jag fick gåshud över hela kroppen och blev tokadrenalinad och fick energi som från nån magisk stans ifrån, och fanimig - nu höll jag upp högern!

Efter lite rep och nedskugg och en dusch tackade jag för uppläxningen och konstaterade att den var årets bästa julklapp - merry christmas everyone!

49:e dagen utan vila

Enligt en titt i träningsdagboken är det dan för dan idag.

Inte dan före julaftonsdan, utan dan före 50:e dagen utan vilodag.

Det är helt klart rekord. Vanligtvis brukar jag ha en vilodag i veckan eller åtminstone en vilodag var 10:e dag.

Några saker jag har märkt som effekt av detta:

- Löpningen flyter på bättre än någonsin, jag har lättare för att springa både längre och snabbare.

- Konditionen i ringen är bättre än någonsin.

- Kroppen svarar väldigt snabbt under uppvärmningen.

- Streaklöpningen gör att jag aldrig behöver fundera på om jag ska springa någon gång under dagen eller inte - jag gör det bara eftersom jag bestämt mig för att springa varje dag.

- Streaklöpningen fungerar många gånger som återhämtningslöpning och jag upplever att jag springer bort mycket som jag tidigare försökt stretcha/massera bort.

- Vikten påverkas inte alls, det är inte så att jag gått ner för att jag minskat vilodagarna, den förändras enbart utefter hur jag äter.

Några frågor på det?

Thailändskt jullov

Min coach är i Thailand. Och jag tränar på thaigym. I Stockholm.

Hur kommer det sig?

Jo, så här var det, att efter en hel säsong med obligatoriska träningar började vi alla se fram emot julen. Inte för att vi kanske var så himla sugna på att julpyssla. Utan för att julen skulle innebära vila.

Coach Perkele checkade ut och drog till Thailand. Och vi pustade ut. Jag sprang, åkte skidor och tyckte livet var allmänt härligt. Tills det hade gått en vecka och fightingnerverna började rycka. Tills jag av en slump råkade träffa på någon som skulle ner och köra på ett thaiboxningsgym. Tills jag hörde mig själv säga att "absolut, jag följer jättegärna med". Tills jag fann mig själv ståendes i en ny ring, på en ny plats, med nya sparringpartners - i ett tillstånd av noll vila.

Och det är sååå kul.

Kanske inte för att det är nytt och spännande. Eller för att det är en annan plats. Med andra människor. Utan för att det känns hemma.

Det doftar liniment blandat med svett. Det finns blodfläckar på golvet. Det viner av hopprep som snuddar mattorna. Det finns en häckig gammal ring. Det finns säckar som hänger från taket och handskar som ligger och sunkluktar på hyllor. Och framförallt finns det fighters, som har samma blick, samma glöd, samma hjärta, samma svettiga anlete och samma träningskultur - som jag har blivit van vad.

Och kanske är det just det där jag inte vill vara utan. Den hjärtlighet, den disciplin och den gemenskap som finns i alla ringar, oavsett plats - i hela värlen - och det är en tanke som gör mig lycklig, för det innebär att överallt där jag kommer att befinna mig, så kommer jag alltid ha ett hem att gå till.

Är det inte vackert, så säg.

Att överleva en kris

Gör kroppen glad.

Och vad vill jag har sagt med det?

Jo jag syftar på den där mekanismen som skickar ut massa vällustsignaler efter att kroppen befunnit sig i en krissituation. Exempelvis ett vinterbad. När man kyler ner kroppen så till den milda grad att den känner fara för sin egna överlevnad, och sedan kliver upp ur vattnet och värmer upp kroppen i bastun, och kroppen fattar att den faktiskt inte är i nöd längre - och blir jätteglad. Livslusten svämmar över, endorfinerna sprutar ur öronen och du vill göra det igen. Och igen. Och igen.

Exakt så känner jag när jag boxas. Inte när jag kör teknikövningar och slår på säck och kör fys och såna där kringsaker. Utan när jag boxas. När jag boxas mot en annan människa. När jag kliver in i ringen och kroppen tror att jag är i fara, när jag försvarar mig själv och mitt revir, när jag får stryk och slår tillbaka, när jag pustar ut i ringhörnan, och när klockan klämtar och jag får ta av mig huvudskyddet, spotta ut tandskyddet, ta av mig handskarna, släta ut håret - och kroppen inser att den faktiskt överlevde. Det är då jag vill göra det igen och igen och igen.

Chuck Palahniuk beskriver det där på ett genialt och mycket brutalt sätt i Fight Club. Sid 138-140. Tyler Durden in action.

Nu ska jag försöka skrämma livet ur kroppen genom att ge mig ut i gråruskregnet och springa, trots att jag är deadlinesönderjobbad. Jag undrar om den kommer hata mig eller belöna mig... Enligt ovanstående teori borde jag landa i det senare.

Magdas meningsfulla dag

En vardag full av rutiner.

• Lugnt uppvaknande hemma i soffan med morgonteve, DN, kaffe, pimpad gröt och Magdas boost shake.

• Effektiv förmiddag på kontoret med trivsamt fix och planerande.
  

• Favvolunch! Fiskfilé i ugn med vitpeppar, mozarellaost och prosciutto serverad med gigantisk bönsallad. Filibabba! Började tjuvkolla på Gomorra mellan tuggorna.

• Eftermiddagsläsning: en bok om Alan Turing, matematiskt geni och tillika löpare, som uppfann den första datamaskinen. Idén kom till honom efter ett långpass!

• Intag av mitt dagliga mellanmål: två Wasa Plus och en burk makrill. Grymt najs, as always!
  

• Snabbt ombyte på kontoret, i med en banan och iväg till Narva för sparring. Gick sex (!) treminutersronder mot Snälla L, som är någon decimeter längre än mig och 10 kilo tyngre. Ordentlig adrenalinrush med efterföljande survival-lycko-hormon-kick. Till och med Perkele var nöjd.
  

• Hem, i med ännu en banan, sedan förberedelse av morgondagens jobb och snabbladdning inför nästa pass: löpning längs viken. Och säga vad man vill om vädret, det är i alla fall inte trist att springa i!
  

• Skön dusch och återhämtningsmål. Blåbärsgröt, I love!

• Slutligen dagens det-har-aldrig-hänt-förut: miss MP kom på besök och det var inte nog med att vi båda lyckades vara vakna och sociala trots att klockan var efter 21, jag fick också mitt livs första adventsstjärna och blev uppfostrad gällande hur den skall användas. Ett stort steg i mitt högtidsfria liv!

Summa summarum, jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag ääälskar mina rutiner. Fler vanliga vardagar till Magda tack!

Varför heter det ring?

När ringen i själva verket är en fyrkant?

Själv har jag inte ens reflekterat över frågan förrän jag läste om den i en bok häromdagen.

Nån som vet? Första rätta svaret vinner ett boktips.

Mina kroppsdelar

Är snälla idag. Och sitter där de ska.

Dessutom tycker jag att pannbenet skötte sig bra idag. Jag var ovanligt laddad. Jag ville verkligen in i ringen. Jag ville fightas och visa vad jag går för. Och när ronderna var slut var jag fortfarande så taggad att jag helst hade gått lika många till.

I övrigt kan min post-sparring-status sammanfattas enligt följande:

Antal axlar ur led: Noll.
Antal blåtiror: Noll.
Antal fläskläppar: Noll.
Antal blåmärken: Noll.
Antal spruckna ögonbryn: Noll.
Antal motståndare: Två.
Antal personer som kom fram och petade på min mage och frågade "hur får man såna här?": En.