Att överleva en kris

Gör kroppen glad.

Och vad vill jag har sagt med det?

Jo jag syftar på den där mekanismen som skickar ut massa vällustsignaler efter att kroppen befunnit sig i en krissituation. Exempelvis ett vinterbad. När man kyler ner kroppen så till den milda grad att den känner fara för sin egna överlevnad, och sedan kliver upp ur vattnet och värmer upp kroppen i bastun, och kroppen fattar att den faktiskt inte är i nöd längre - och blir jätteglad. Livslusten svämmar över, endorfinerna sprutar ur öronen och du vill göra det igen. Och igen. Och igen.

Exakt så känner jag när jag boxas. Inte när jag kör teknikövningar och slår på säck och kör fys och såna där kringsaker. Utan när jag boxas. När jag boxas mot en annan människa. När jag kliver in i ringen och kroppen tror att jag är i fara, när jag försvarar mig själv och mitt revir, när jag får stryk och slår tillbaka, när jag pustar ut i ringhörnan, och när klockan klämtar och jag får ta av mig huvudskyddet, spotta ut tandskyddet, ta av mig handskarna, släta ut håret - och kroppen inser att den faktiskt överlevde. Det är då jag vill göra det igen och igen och igen.

Chuck Palahniuk beskriver det där på ett genialt och mycket brutalt sätt i Fight Club. Sid 138-140. Tyler Durden in action.

Nu ska jag försöka skrämma livet ur kroppen genom att ge mig ut i gråruskregnet och springa, trots att jag är deadlinesönderjobbad. Jag undrar om den kommer hata mig eller belöna mig... Enligt ovanstående teori borde jag landa i det senare.

Magdas meningsfulla dag

En vardag full av rutiner.

• Lugnt uppvaknande hemma i soffan med morgonteve, DN, kaffe, pimpad gröt och Magdas boost shake.

• Effektiv förmiddag på kontoret med trivsamt fix och planerande.
  

• Favvolunch! Fiskfilé i ugn med vitpeppar, mozarellaost och prosciutto serverad med gigantisk bönsallad. Filibabba! Började tjuvkolla på Gomorra mellan tuggorna.

• Eftermiddagsläsning: en bok om Alan Turing, matematiskt geni och tillika löpare, som uppfann den första datamaskinen. Idén kom till honom efter ett långpass!

• Intag av mitt dagliga mellanmål: två Wasa Plus och en burk makrill. Grymt najs, as always!
  

• Snabbt ombyte på kontoret, i med en banan och iväg till Narva för sparring. Gick sex (!) treminutersronder mot Snälla L, som är någon decimeter längre än mig och 10 kilo tyngre. Ordentlig adrenalinrush med efterföljande survival-lycko-hormon-kick. Till och med Perkele var nöjd.
  

• Hem, i med ännu en banan, sedan förberedelse av morgondagens jobb och snabbladdning inför nästa pass: löpning längs viken. Och säga vad man vill om vädret, det är i alla fall inte trist att springa i!
  

• Skön dusch och återhämtningsmål. Blåbärsgröt, I love!

• Slutligen dagens det-har-aldrig-hänt-förut: miss MP kom på besök och det var inte nog med att vi båda lyckades vara vakna och sociala trots att klockan var efter 21, jag fick också mitt livs första adventsstjärna och blev uppfostrad gällande hur den skall användas. Ett stort steg i mitt högtidsfria liv!

Summa summarum, jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag ääälskar mina rutiner. Fler vanliga vardagar till Magda tack!

Varför heter det ring?

När ringen i själva verket är en fyrkant?

Själv har jag inte ens reflekterat över frågan förrän jag läste om den i en bok häromdagen.

Nån som vet? Första rätta svaret vinner ett boktips.

De tio bästa böckerna genom tiderna

När jag skrev om mitt bokintresse fick jag ett intressant önskemål i kommentarerna.

Önskan löd så här: "Skulle vara kul att se din 10 i topp läsupplevelse."

Faktum är att jag också skulle tycka det vore roligt. Men är det möjligt?

Det skulle vara betydligt lättare om det fanns en snävare avgränsning. Om det handlade om att lista de tio bästa klassikerna, de tio bästa deckarna, de tio bästa självbiografierna, de tio bästa böckerna under 2008 - eller något liknande.

Men de tio bästa läsupplevelserna?

Saken är ju att det där förändras över tid. Böckernas innehåll är konstant, men läsaren är det inte. En bok som jag tyckte var bra för tio år sedan, eller förra året, behöver inte vara lika bra när jag läser om den. Tiden måste vara rätt.

Trots svårigheterna kan jag ändå inte riktigt släppa tanken. Kanske kan ett första steg vara att lista de böcker man läser, och att läsa om de böcker man verkligen gillat. Sedan får man gallra utifrån det.

Därför har jag börjat göra precis det. Jag har skapat en bokdagbok. Som ligger under träningsdagboken här i bloggen.

Så nu är det igång. Vi får se vart det slutar.

Det här har absolut ingenting med träning att göra

Eller?

Saken är den att jag läser en bok som heter Shantaram, skriven av australiensaren Gregory David Roberts. Den är nästan 1000 sidor tjock och bygger på hans liv som kriminell i Indien.

Det är en fascinerande historia: han rymmer från ett säkerhetsfängelse i Australien, kommer till Bombay, bosätter sig i slummen och startar läkarpraktik (!), hamnar i fängelse igen, blir värvad av maffian, börjar jobba som passförfalskare, blir smugglare och droghandlare, åker till Afghanistan som gerillasoldat och krigar tillsammans med mujaheddin, kommer tillbaka till Bombay, är med i Bollywoodfilmer - och så fortsätter det.


Och det faktum att man känner till de stora dragen i storyn redan innan man börjar läsa boken förtar ingenting, den är precis lika spännande och intressant att läsa ändå.

Det är nämligen så mycket mer än händelser i boken. Miljöbeskrivningarna är så klockrena att närvarokänslan blir akut. Man kan nästan känna lukten och smaka maten och ibland får man nästan blunda och nypa sig själv för att fatta att man faktiskt inte är i Bombay. Personbeskrivningarna är så målande att det känns som man blir vän med karaktärerna som beskrivs i boken, inte minst huvudpersonen själv. Därtill är sidorna packade med filosofiska funderingar och teorier som är så tänkvärda att de är värda att läsas om och om igen.

Detta tycker jag är gott betyg till en bok, och tro mig, jag är inte lättköpt när det kommer till böcker. Jag läser oerhört mycket eftersom jag delvis jobbar med språk och med böcker och jag brukar inte vara lättköpt när det kommer till att hylla en roman.

Självklart vinner boken mycket på historien, men få historier håller för nästan 1000 sidor och det jag tror skiljer den här från många andra berättelser är passionen. Det livsöde som beskrivs är så totalt hängivet till passion att man bara häpnar. Må vara att det många gånger är passion till dåliga saker, men det öppna sinnet leder även till bra saker - och kanske framförallt till att saker faktiskt blir gjorda.

Och är det inte det som allt egentligen handlar om, även träning? Ingen idrottsman klarar sig utan passion. Ingen idrottsman klarar sig utan ett driv och en nyfikenhet som ibland leder till galna saker men som kanske lika många gånger leder till bra saker. Utan hängivelse till sitt liv, sin passion och sin sport blir få saker gjorda.

Personligen har jag blivit så påverkad av boken att jag vill åka till Indien. En passion har väckts och nu är jag nyfiken på hur det skulle kännas att promenera runt på Bombays gator och bada i Goas vatten och hur allt skulle lukta och kännas och smaka - på riktigt. Återstår att se vart passionen kommer leda mig, ända fram eller enbart till resebyråernas infosidor?

Gå ner i vikt av att läsa en bok?

"Jag gick ner 15 kg efter att ha läst Smärtbäraren."

Citatet kommer från baksidan av Åsa Nilsonnes roman som handlar om Ada, en kvinna som har förmågan att ta över andras kroppar. När Nilsonne skrev Smärtbäraren tänkte hon på den som en vanlig spänningsroman, men efter att den hade getts ut började hon få brev från människor - som läst boken och gått ned i vikt.

Nilsonne är psykiater, professor i medicinsk psykologi och författare. När hon hade sitt sommarprogram talade hon bland annat om Smärtbäraren och jag fastnade för följande beskrivning: "Den utgår ifrån det faktum att om man har en biosalong till exempel, full med folk, och så frågar man dom; hur många av er skulle vilja gå ner 5-10 kilo, kanske mer? Då är det väldigt många som sträcker upp handen, mest kvinnor. Och sen frågar man; hur många av er är det som inte vet vad man behöver göra för att gå ned 5-10 kilo? Ingen sträcker upp handen."

När jag hörde det här och när jag sedermera läste boken var det verkligen en aha-upplevelse. Inte för att det hon talar och skriver om är några nyheter, utan för att hon så klockrent sätter fingret på det som är en kostrådgivares största problem - att få klienten att följa programmet. Att lägga upp ett mat- och ett träningsschema är inget som helst problem, det är ett teoretiskt hantverk som man lär sig, i grund och botten är det ren matematik, som man vet fungerar. Utmaningen är att motivera någon till att följa det, ett arbete som jag börjat göra mer och mer med hjälp av mental träning.

För precis som Nilsonne talar mer om längre fram i sommarprogrammet handlar inte viktnedgång om okunskap, de flesta skulle på egen hand kunna göra en plan för att gå ner 5 kilo och förbättra sin kondition. Det som det handlar om är att en del av hjärnan vill och kan detta, medan en annan del av hjärnan vill något annat - det uppstår alltså en låsning, en clinch i hjärnan mellan å ena sidan vad man önskar och å andra sidan vad man har för vanor, smärttröskel, sätt att belöna sig med mera.

För att lyckas med en förändring räcker det alltså inte alltid med att få ett recept på vad man behöver göra. Ibland behövs det mer än så, och det är i sådana fall som det blir svårt för oss kostrådgivare, eftersom vi omöjligt kan leva våra klienters liv. Men det kan Ada i Smärtbäraren. Hon tar över deras kroppar och bantar ned dem, tränar upp dem, lär dem slappna av, hitta rutiner och ett sätt att hantera sin smärta - medan klientens själ ligger nedsövd, som under en operation fast mycket längre.

Det finns några ställen i boken som jag har läst upprepade gånger, till exempel dessa:

"Tidigt på kvällen drog magen smärtsamt ihop sig, som om den blivit hyperaktiv av att få i sig middagen, och sedan följde tio minuters obehag. Jag behövde inte göra något särskilt, jag fokuserade bara på att uppleva hur smärtan kom och gick, hur intensiteten varierade, och hur den sedan gradvis minskade och försvann. Knepet är att inte bli för engagerad - att inte bli rädd, inte bli arg, inte förtvivla. Det här är viktigt eftersom sådana känslor ökar lidandet. Knepet är också att inte börja tro att smärtan är outhärdlig eller att den måste bort till varje pris. Konsten är att acceptera det som händer, vad som än händer, att flyta med strömmen istället för att försöka röra sig mot den. Det där är några av mina yrkesknep."

"Kroppen har gått in i en ny fas. Nu när den något kaotiska allmäna smärtan minskar börjar det gå att urskilja mer specifika obehag. Först av allt är det hunger. Den här kroppen har antagligen avskärmats med mat, lugnats med mat - visste du att en del människor får lika effektiv ångestlindring av mat som av receptbelagda droger som Stesolid och liknande? Stötarna från omvärlden, och även de som kommit inifrån, har tydligen mildrats med sockrets övergående sötma. Det betyder att det blir lite lättare att arbeta än om den hade varit van vid andra vanliga former av ångestlindring - mediciner, alkohol eller illegala droger. Vad som händer är i alla fall väntat: kroppen klagar."

"Jag tror att jag ska lägga in specifik träning i att hantera åsynen av kakor i planeringen för de närmaste dagarna. Så här gör jag: jag sätter mig på konditiorier där kroppens impulser att äta kakor dras igång, sedan tar jag det lugnt, jag lyder naturligtvis inte impulsen utan jag låter den bara vara tills den bleknar och försvinner, som den gör efter ett tag. På det sättet kan jag minska impulsernas makt och inflytande, de blir allt svagare och mindre påträngande, och till slut försvinner de helt."

"Det har också visat sig att varje tunga har smaklökar som är olika känsliga - samma mat kan smaka drastiskt annorlunda för olika kroppar. Ta exempelvis socker - den här kroppen lägger knappt märke till mängder som min egen kropp skulle bli överväldigad av. Receptorerna har blivit okänsliga - nedreglerade som det hade stått i psykologiboken - genom att exponeras för socker i stora mängder, det är som det brukar vara i kroppar som är överviktiga. Nåja, nu kommer de små receptorerna att få kalibrera om sig."

"När kroppens ansenliga vikt flyttas över på fotens tunna ben och ligament protesterar de med en dåligt avgränsad smärta som släpper omedelbart när trycket upphör. Jag kan förstå om den här klienten försöker sitta istället för att stå och om hon väljer att inte gå några längre sträckor. Jag får hitta andra sätt att motionera på. Jag undrar om hon kan simma."

Ovanstående handlar om när Ada tagit över en ny klient med uppdraget att ta hand om den några veckor för att gå ned i vikt och stärka kroppen. Men för alla som tycker att det där låter högfärdigt eller som att det skulle vara så himla enkelt för vissa kan jag trösta med att det dyker upp helt andra problem med historiens gång - för både klienten och för Ada - och till slut blir den verkligen den spänningsroman som den från början var menad att vara.

Resklar

Med reservplan.

För inte banne mig tänker jag tillbringa min semester med att tycka synd om mig själv hemma i horisontalläge. Jag säger som Wassberg: "Förkyld? Då får man snyta sig!"

Plan A ser ut så här:


Plan B ser ut så här:



Och planen för att ta sig från B till A ser ut så här:


Några frågor på det?

Livet pågår inte hela tiden

Bara fjorton dagar om året.

Det är höst. Jag är uttråkad på gränsen till sjuklighet. Det enda som är positivt är att jag läser Håkan Nessers Berättelse om Herr Roos.

Herr Roos heter Valdemar. Han är en snart sextioårig ekonom som inte hittar några bättre lösningar i livet än att gå på fest och låsa in sig på toaletten. Skulle man fråga hans fru och arbetskamratar skulle de säga att Valdemar är lika rolig och impulsiv som en möbel.

Men Valdemar själv vet att livet, själva livet, inte pågår hela tiden. Ett par timmar i veckan, det är vad man får räkna med, fjorton dagar om året om man slår samman, och den där andra tiden, det där gråa, sega, jävla eländet, det är någonting totalt annorledes och eljest, "som kallnad gröt i väntan på kaffet eller en efterhängsen förstoppning".

Hemligheten ligger därför i att begripa när det är dags. Att hänga med när livet verkligen sätter fart. Annars går man ju liksom miste om hela karamellen.

För Valdemar blir det dags när han vinner på tipset. Han bestämmer sig för att dra sig undan från hela världen, tänker att han ska leva i skogen som en enslig katt, men plötsligt sätter själva livet fart och snart befinner han sig i osannolikt sällskap på flykt genom Europa.

Själv sitter jag på kontoret och det händer inget som helst osannolikt. Det blir gråare och kallare för varje dag, folk runt omkring mig börjar drabbas av höstdepressioner och själv känner jag mig helt nersmetad av det där grå, sega, jävla eländet som fyller ut tiden mellan själva livet.

Frågan är om man måste sitta och vänta på den där karamellen, eller om man kan göra något för att liksom sätta det hela i rullning?

What I Talk About When I Talk About Running

Ett hett boktips?

Jag har inte läst Haruki Murakamis bok om löpning, men det har Bokhora. Och kanske någon av er?

Det som skrivs om den gör mig i alla fall omåttligt intresserad: Inga nybörjarprogram, inga tips. Bara finfint om löpning, träning och hans liv. Inspiration och hängivenhet! Det är precis en sådan löparbok som jag skulle vilja läsa; en bok om livet som löpare; och Murakami, som sprungit 23 marathon, borde veta vad han skriver om.

Dessutom är Murakami en lysande författare. Han borde alltså ha förmågan att beskriva löparlivet på ett exemplariskt sätt, och som om det inte var nog är Murakami samma Murakami som skrivit Fågeln som vrider upp världen, en tegelsten som coach J länge rekommenderat mig att läsa. Gunde, har du läst klart den så jag kan låna den nån gång?

För övrigt skulle jag mycket hellre vilja kura ihop mig hemma och läsa idag, än sitta på kontoret och ha deadline. Men jag antar att det är som med livet i övrigt - först får man slita ont, sen får man belöning.

Om man vill läsa de första 19 sidorna i What I Talk About When I Talk About Running kan man göra det här. Vill man läsa hela finns den på Akademibokhandeln för 189 SEK.