Fredagsgodis

When you look good you feel good and when you feel good you do good.

Citat GSP, the one and only Georges St-Pierre.

Själv ser jag inte speciellt bra ut idag. Känner mig inte speciellt bra. Och gör inget som är speciellt bra heller.

Men högst troligt kommer kvällens GSP/UFC-fajtnajt hos coach M ändra på det. Mitt nya fredagsnöje får mig ju alltid på bra humör.

B skrev just och undrade om det kommer finnas godis. Jag förstår inte frågan. GSP ÄR ju godis.

Thaiboxningsäventyret del 2: Surrealistiskt

Den första jag ser när jag kommer ner är Rickard Nordstrand.

Hans näsa är sönderslagen och ihoptejpad. Han värmer upp. Han ska träna.

Det är mitt första thaiboxningspass. Jag börjar värma upp. Jag ska träna.

Och då går det upp för mig att jag och Rickard ska träna i samma grupp. Med samma coach.

För er som inte vet vem Rickard Nordstrand är kan jag informera att han är tidigare världsmästare i thaiboxning och en våra främsta K-1-fighters. Nu ska han göra comeback i thai - och har tagit hjälp av min nya coach.

Runt omkring mig börjar killar i olika storlekar värma upp. De slår i luften, sparkar, hoppar lite upp och ner, slår på nån säck. Helt olik den uppvärmning jag är van vid.

Att vara tjej i ett sådant här sällskap är jag däremot van vid. På boxningsträningar har jag varit ensam tjej bland upp till ett tjugotal killar. Men de killarna har jag känt. De har vetat hur hårt de kan gå på. Och jag har vetat vad som förväntats av mig.

Här och nu vet jag: Ingenting.

Plötsligt kommer coach in och säger "Ok, bootcamp! Ni ska vara riktigt varma när ni börjar sparra!"

Sen börjar enminutersintervaller med burpees. Sånt som jag är van att köra som fys. Inte som uppvärmning.

Sen ska vi gå ihop två och två och den enda kille som blir över till mig är den längsta jäkeln på hela stället. Coach säger att vi ska göra nåt som jag inte minns ordet på och killen tar tag i mig och gör nån clinchövning. Jag improviserar. Sen ska vi nackbrottas. Snubben är tokstark och jag når knappt upp till hans nacke men vi stångas på. Sen är det dags för burpeesintervaller igen.

Sådär nu var uppvärmningen klar och jag får veta att jag ska få sparka lite mitts. Mittsen hålls upp och jag frågar "vad ska jag göra", han säger "sparka med bakre benet" och jag undrar "hur?" och han svarar "sparka bara!" Jag sparkar och han korrigerar lite och så fortsätter vi så i typ tio minuter. Sen kommer min coach och kollar av min stil och håller plattor och ju råare och hårdare jag slår, desto mer ler han.

Sen visar han mig hur man knäar.

Sen säger han att jag är redo att börja sparra.

Och som i en surrealistisk film ser jag mig själv paras ihop med första bästa snubbe och våra händer möts i en hälsning...

Filmen är en highlight över Rickard Nordstrand.

Försöker se och förstå

Vad som förväntas av mig.

Mitt första intryck är att boxning är en promenad i parken i jämförelse. I boxning finns det tre tekniker: rakt slag, krok, uppercut. Det är dessa slag som man kan slå och det är dessa slag som kan komma emot en.

Tidigare fascinerades jag över hur mycket det kunde vara att hålla reda på i boxning trots denna enkelhet. Men i thaiboxning måste man hålla reda på exakt samma saker, PLUS rak spark, sned spark, knä, fällning, kast, nackbrottning...

Dessutom: När man slår ett slag är det värsta som kan hända att man missar. Eller att man själv blir träffad för att man öppnar sig. Men det gör inte ont att slå. Däremot kan det göra jävligt ont att sparka på någon.

Har fått ett tips om att stå på knä på vinflaskor och rulla fram och tillbaka för att härda smalbenen. Jag har inte riktigt kommit igång med det än...

Filmen visar Natalie Fuz vs. Pernilla Johansson — Round 3/5

Vissa kolhydratladdar

Andra laddar genom att dregla över sina UFC-favoriter.

Anderson Silva. George St Pierre. Den förra så jävla skicklig att man undrar om han är i The Matrix - på riktigt. Den senare så snygg och sånt aerobt fysmonster att man inte riktigt vet om man vill ha honom - eller vara honom.

Anyway, nu ska jag gå och sparra!

PS Kolla extra noga 1:32 in i filmen då GSP slår ut tandskydd efter tandskydd med sin grymma högerhook. Fucking fantastic!

Om du fick vara nån annan för en dag

Vem skulle du vilja vara då?

Jag vet vem jag skulle vilja vara. Jag skulle vilja vara Tyler Durden.


"Det här är ditt liv och det försvinner en minut åt gången."

"Den man är i Fight Club är inte den man är ute i den riktiga världen. Även om man skulle säga nåt till kopieringskillen om hans fina slagsmål så skulle man inte tala med samme man. Den person jag är i Fight Club är ingen som min chef känner. Efter Fight Club-kvällar är det som om volymen i den riktiga världen skruvas ner riktigt lågt. Inget kan göra en förbannad. Det är du som bestämmer, och inte ens om folk skiter i det eller frågar vad du håller på med blir du förbannad."

"Ingenstans känner man sig så levande som i Fight Club, när det bara är du och en annan kille under lampan när alla andra tittar på. Det handlar inte om att vinna eller förlora ett slagsmål. Fight Club går inte att uttrycka i ord. När en kille kommer till Fight Club för första gången ser han ut som vitt, mjukt formbröd. Ett halvår senare är han som utsnidad i trä. Han klarar av allt. Det grymtas och stönas lika mycket i Fight Club som på vilket gym som helst, men Fight Club handlar inte om att man ska se bra ut. Det ropas och tungomåltalas lika mycket som i kyrkan, och när man vaknar någon gång på söndagseftermiddagen känner man sig frälst."

Jag säger bara Chuck Palahniuk. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Och att ta det där till det yttersta en dag? Det vore en resa det!

Revolutionary Road

Jag lyckas aldrig hålla mig på den inslagna vägen.

Och jag älskar det!

För när den huvudsakliga träningen är planerad ned i minsta minut - av andra än mig själv - är det så himla skönt att få vara rebell när det kommer till resten.

Springa utan pulsklocka.
Springa utan tidtagarur.
Springa utan musik.
Springa utan sällskap.
Springa utan en plan.

Helt enkelt: springa för springandets skull, bara för att det är så jävla härligt att springa!

Sätta den ena foten framför den andra, låta kroppen bestämma takten, låta tankarna vandra vart de vill. Utan en tid, utan ett måste, utan ett endaste skit som stör.

PRECIS ett sådant pass som jag hade ikväll.

Gick utanför dörren utan någon som helst plan. Vart skulle jag börja springa? Höger, vänster, rakt fram, neråt?

Det blev nerför backen, ned mot Årstaviken. Kroppen kändes lätt. Andningen kändes lätt. Men den vanliga vändan runt viken ville jag bestämt inte följa.

Så vad skulle det bli? Och hur långt skulle det bli? Till Hornstull och Hornsgatan tillbaka? Runt Reimers? Runt Långholmen?

Nix.

Fötterna ville nån annanstans. Fötterna ville runt Söder. Så runt Söder fick det bli.

Vattnet låg spegelblankt under broarna. Luften var stilla och klar. Löparna var få. Kvällsflanörerna desto fler. Och frihetskänslan?

Maaaximal.

Jag säger bara Shit! vad jag älskar Stockholm och Shit! vad jag älskar att ha en stark och frisk kropp som orkar springa runt på dess vackra gator!

Detta, gott folk, var dagens tacktal. Imorgon blir det ett annat Revolutionary Road. Peace, love and understanding och gonatt på er!

Magdas meningsfulla dag

En vardag full av rutiner.

• Lugnt uppvaknande hemma i soffan med morgonteve, DN, kaffe, pimpad gröt och Magdas boost shake.

• Effektiv förmiddag på kontoret med trivsamt fix och planerande.
  

• Favvolunch! Fiskfilé i ugn med vitpeppar, mozarellaost och prosciutto serverad med gigantisk bönsallad. Filibabba! Började tjuvkolla på Gomorra mellan tuggorna.

• Eftermiddagsläsning: en bok om Alan Turing, matematiskt geni och tillika löpare, som uppfann den första datamaskinen. Idén kom till honom efter ett långpass!

• Intag av mitt dagliga mellanmål: två Wasa Plus och en burk makrill. Grymt najs, as always!
  

• Snabbt ombyte på kontoret, i med en banan och iväg till Narva för sparring. Gick sex (!) treminutersronder mot Snälla L, som är någon decimeter längre än mig och 10 kilo tyngre. Ordentlig adrenalinrush med efterföljande survival-lycko-hormon-kick. Till och med Perkele var nöjd.
  

• Hem, i med ännu en banan, sedan förberedelse av morgondagens jobb och snabbladdning inför nästa pass: löpning längs viken. Och säga vad man vill om vädret, det är i alla fall inte trist att springa i!
  

• Skön dusch och återhämtningsmål. Blåbärsgröt, I love!

• Slutligen dagens det-har-aldrig-hänt-förut: miss MP kom på besök och det var inte nog med att vi båda lyckades vara vakna och sociala trots att klockan var efter 21, jag fick också mitt livs första adventsstjärna och blev uppfostrad gällande hur den skall användas. Ett stort steg i mitt högtidsfria liv!

Summa summarum, jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag ääälskar mina rutiner. Fler vanliga vardagar till Magda tack!

Saker jag inte gillar 3

Att följa tv-serier - på tv.

Och precis som med punkt 1 och punkt 2 på listan över saker jag inte gillar har det med träning att göra.

Det är nämligen omöjligt att följa tv-serier när man a) inte är hemma för att man tränar b) behöver göra annat när man väl är hemma. Mitt tv-tittande blir helt enkelt bortprioriterat. Av träning. Eller av andra saker som jag gillar mer än teve, exempelvis böcker.

Därför står jag alltid som ett mänskligt frågetecken när folk snackar om Prison Break. Eller Desperate Housewives. Och Ugly Betty. För att inte tala om Melrose Place, Twin Peaks och Sex and The City, som är serier som folk tycker att man bara MÅSTE ha sett.

Och visst har jag sett något avsnitt av Sex and The City. Men det har aldrig påverkat mig på det sättet att jag vill se hela serien, eller ens följa den.

Men med det inte sagt att jag inte kan uppskatta tv-serier. Det är bara det att när jag väl fastnar så vill jag se hela - på en gång - på tider som jag bestämmer själv.

Därav kommer det sig att jag för några år sedan såg hela Sopranos på tre dagar. Alla säsonger, alla avsnitt. Samma sak var det förra året med Six Feet Under, fast där tror jag inte det tog mer än två dagar. Och L Word betade jag av säsongsvis tills det blev kass.

Dessa är alltså de serier som jag har sett.

Och nu har jag fastnat i min fjärde: Entourage. Såg mitt första avsnitt i förrgår och har inte många kvar.

Börjar därmed känna mig riktigt bevandrad och kan åtminstone göra några hänvisningar när serier kommer på tal. Fråga mig däremot ingenting om dokusåpor. Där är jag helt blank.

Det här har däremot med träning att göra (sägs det)

Kul är det i alla fall.

Jag snackar om Erik & Mackan. Två bastanta herrar som har bestämt sig för att bli Fitta som Pitt. En metod är att få spö av trevliga Krüthan. (Vet inte om det är en helt bekväm metod.)

Hur bekvämt Erik & Mackan tyckte att det var kan man kolla in här.

Ska för övrigt bli intressant att se om de lyckas komma i form. Kan de kan alla!

Med i dokumentärfilm

Om tjejer som tävlingsboxas.

Min coach Perkele tränar sju personer. Sex av oss är tjejer. Det betyder inte att vi tränar på något annat sätt än killar, det betyder bara att Perkele en dag bestämde sig för att satsa på dem som andra kanske inte trodde på.

Boxning är en sport med gamla anor där traditioner fortfarande har stor betydelse, och av tradition är boxning en sport för män. Det innebär inte att kvinnor är sämre på att boxas. Faktum är att de svenska boxare som presterar bäst internationellt är kvinnor.

Trots detta finns det fortfarande coacher som är emot att kvinnor boxas. De tycker att det är bekvämare att arbeta med män och de tycker att de är roligare att titta på herrboxning än damboxning. Sedan finns det coacher som gärna tränar mixade grupper, men som anser att män har bättre teknik.

Till minoriteten hör coacher som Perkele, som säger att boxning inte har något med kön att göra, utan med person. När han började träna tjejer märkte han att det gick att plocka fram precis samma egenskaper hos tjejer som hos killar, och att de kan bli precis lika bra, vilket han tyckte var en fascinerande process.

Själv tycker jag att det är fascinerande att en man som inte på något sätt skulle tolkas som feminist (troligen skulle han vid första anblicken tas för motsatsen) och som kanske inte ens själv funderat över begreppet, rent praktiskt gör mer för kvinnor och för jämställdhet än många som aktivt benämner sig feminister.

Att låta kvinnor boxas på samma villkor som män leder inte bara till jämlikhet i boxningslokalen. Det leder också till ökad självkänsla hos många tjejer, något som de har med sig även utanför boxningen. Killarna som boxas med tjejer får i sin tur med sig en bild av tjejer som skiljer sig från den traditionella. Troligen får även de killar som får stryk av en tjej en annan uppfattning om sig själv och sin roll som man.

Sedan en vecka tillbaka dokumentäras detta av filmare från DI - Perkeles arbete med oss tjejer ska helt enkelt bli dokumentärfilm. Det innebär att vi tränar precis som vanligt, med skillnaden att Perkele får en mikrofon fastsatt i kläderna före varje träning och att vi boxare får en filmkamera upptryckt i nyllet i tid och otid.

Filmarna är intresserade av den process som vi tjejer går igenom när vi sparrar. De vill veta hur vi lär oss att gå tvärs emot det som är brukligt i övriga samhället, det vill säga att frivilligt ta emot stryk. Själv tycker jag att det som var svårast att lära sig var att ge stryk, som Biffen sa: "att slå för att träffa någon annan i ansiktet och att dessutom verkligen trycka på när man gör det".

Det ska bli intressant att se vad de kommer fram till. Vad har ni för tankar om boxning och om tjejer som boxas?

Saker jag gillar 2

Etta på listan över saker jag gillar är kaffe. Vad som kommer på plats nummer två är enkelt att lista ut. Men det får inte vara vilken träning som helst.

Kanske borde jag inte ens benämna det träning. Utan utmaning.

För det är det jag gillar. När man kan fokusera på nya utmaningar varje träningspass. När träningen är varierad. När den inbegriper både teknik, list, styrka, kondition och rörlighet. När den utmanar både kroppen och psyket. Och inbegriper andra människor, utan att för den sakens skull vara en lagsport.

Det är väl därför jag föll för boxningen. Där kan allt bli en utmaning. Att stå framför spegeln och lära sig slå en perfekt jabb eller en rak höger - ett evigt pågående arbete. Att lyckas med en fint. Att använda styrkan på rätt sätt. Vara explosiv. Vara snabb i kroppen och i skallen. Vara uthållig. Kunna läsa av en motståndare. Palla ta emot stryk.

Innan boxningen var det styrketräning. Någon kanske tycker att det är tråkigt att traska runt på ett gym och dra i kablar och lyfta stänger. Det tycker inte jag. Det blir inte ett dugg likformat om man väljer att se sin kropp som ett konstverk, som man enträget formar med hjälp av noggrant avvägd belastning och kost. Ena dagen med vikter, andra dagen med egna kroppen.

Och samma var det med det som var upptakten till hela min träningskarriär - konståkningen. Ett evigt slipande på teknik. En frihet att utforma ett program med ett personligt och konstnärligt uttryck. Ett krav på styrka. Smidighet. Snabbhet. Explosivitet. Ständiga utmaningar inom olika områden för att kunna snurra snyggare, hoppa högre, åka fortare - på ett konstnärligt sätt.

Det är på grund av ovanstående anledningar som jag aldrig skulle klara av att bli en bra löpare. Eller cyklist. Eller simmare. Visst krävs det styrka och en varierande träning för att bli allt det där. Men det kräver också en stor del mängdträning, där man nöter mil efter mil, går upp och kör sin löprunda eller cykelrunda eller nöter sina längder i bassängen. Och det är där jag brister.

Ska jag löpträna vill jag helst kombinera det med något annat. Inkludera det i fysträningen. Göra det till ett litet äventyr med ständigt skiftande utmaningar. Precis så här. Faktum är att många av de övningar som visas på filmen är sådana som vi gör på boxningsträningarna.

För övrigt är jag sugen på att springa i den där backen som slutar vid ett rött hus. Enligt Gunde har den ingått i Tjurruset för några år sedan och är mycket brantare än vad den ser ut på filmen. Och de där situpsen där man reser sig till stående måste testas omgående.

När man bara tränar två timmar om dagen

Då gråter man till Prefontaine!

Puma har dragit igång en diskussion om att inte hinna träna, som Mia har hakat på. Båda är överens: Vill man, så hinner man. Själv säger jag: If you can dream it, you can do it.

Själv lider jag just nu av tidsöverflöd eftersom jag inte är helt återhämtad från min diaboliska förkylning och enbart tränar kvällspass. Med inställda morgonpass får jag därför ett par timmar över mellan sex och åtta, tid som imorse spenderades åt filmen om Steve Prefontaine.

"Pre" symboliserar allt det som jag skrivit om i mina tidigare inlägg om tävlingsinstinkt, viljestyrka, riskvillighet och nyfiket tänkande. Han börjar springa - sen slutar han inte. Han börjar tänka på sig själv som bäst i världen. Och han måste vinna. Allt.

Jag blev så fast i filmen att jag höll på att missa dagens åtaganden, men nu sitter jag i alla fall säkert i kontorsstolen. Fortsätt gärna tipsa i inlägget nedan, jag skriver en lista och betar av allteftersom. Nånting måste man ju roa sig med när man bara jobbar åtta timmar och tränar två!

My Blueberry Nights

Vilse i ett vackert vemod.

Min första semesterkväll började med Wong Kar-Wais My Blueberry Nights. Stämningen är magisk, fotot förlamande vackert. Jag hade kunnat se hela filmen med behållning, utan både ljud och text.

Men då hade jag gått miste om några riktigt sköna dialoger. Som i anslaget, när Jeremy (Jude Law) berättar för Lizzie (Norah Jones) om hur han planerade att springa alla marathonlopp i USA, med start i New York, men istället öppnade ett kafé, och träffade en ryska - som försvann.

-Varför letade du inte efter henne?
- När jag var liten brukade mamma ta mig till parken. Hon sa att om jag gick vilse skulle jag stå still så att hon kunde hitta mig.
- Fungerade det?
- Nej. Hon gick vilse när hon letade efter mig.

Filmen fortsätter sedan på detta tema. Lizzie, som blivit bedragen, ger sig ut på en resa, utan mål. Hoppar på en buss, stannar på en ort, reser vidare - för att slutligen hitta sig själv.

Handlingen går långsamt. Det händer egentligen inte speciellt mycket. Samtidigt innehåller filmen allt. Stora saker som liv och död, kärlek och sorg, närhet och avstånd, lögner och sanning. Men även små saker. Sådana där enkla små saker som gör livet värt att leva. Som en kyss över en tallrik smält vaniljglass som flyter ut och ringlar sig över en halväten blodröd blåbärspaj.

Och just därför gillar jag My Blueberry Nights. Den tar aldrig över och skakar om din vardag. Men den påminner dig om det enkla och det sanna i det stora och oförståeliga.

Ledigheten forsätter nu med paddling. Kanske lite löpning. Kanske ett skoköp. Sedan skulle jag inte ha något emot lite blåbärspaj... kanske ska jag sätta upp det på listan över önskvärda semesterplaner.

Potentiell fara och alla mot en

Apropå tv-program finns det en serie som jag dreglar över mer än något annat: Fight Quest.

Serien handlar om två fighters, Doug Anderson och Jimmy Smith, som reser världen runt och testar olika kampsporter. Det är lite som Musse Hasselvalls Rallarsving, fast mindre bögigt och mer hardcore - med andra ord precis så macho och förutsägbart som det låter.

Men jag struntar i det. Och jag struntar i om det som visas är autentiskt eller inte. Jag lägger mig bara på rygg, placerar datorn på magen, flippar mellan avsnitten; skrattar, ryser, gråter. Och framförallt: blir sjukt motiverad till att utsätta mig själv för fruktansvärda mängder träning och medföljande smärta.

Det finns liksom inget stopp på killarna. De är rädda och skadade. Man ser tröttheten och skräcken i ögonen. Ändå fortsätter de. Det absolut bästa avsnittet är det som handlar om Krav Maga i Israel. Doug får en kvinnlig instruktör som måste vara den värsta i världshistorien. När hon ska demonstrera ett slag, närmare bestämt en höger armbåge, gör hon det - for real - med kraft rakt i hans ansikte. Sedan följer de två obligatoriska favoritmomenten: potentiell fara och alla mot en.

I samtliga avsnitt utsätts Doug och Jimmy för en övning där risken att skada sig är överhängande. Därefter utsätts de för en sparring där motståndaren är fler än en. Jag brukar alltid titta på dessa scener med en känsla av hatkärlek: jag fruktar det men vill samtidigt bli utsatt för det.

Och idag hände det! I alla fall i en lightversion. På morgonträningen. Vi var tre stycken och coach H passade på att köra lite nya övningar. Först fick vi stå två stycken i varsin ringhörna och kasta medicinboll mot varandra medan den tredje personen fick stå i mitten och öva sin reaktionsförmåga: ducka eller få en tre kilo tung medicinboll i skallen. Sedan fick vi köra sparring som avslutades med - just det: två mot en. Här handlade det om att göra allt för att reagera snabbt och hålla de andra ifrån sig; mindre tanke, mer känsla; och det var fantastiskt kul! Precis en sådan måndagsmorgon som man önskar sig i sina våtaste drömmar.

För övrigt måste jag erkänna att jag är lite imponerad av Fight Quests Jimmy Smith. Han är inte bara professionell fighter, utan även lärare i matematik och boknörd; fakta som gör det svårt för mig att se hur man skulle kunna tröttna på att umgås med honom - om man mot förmodan skulle få nog av att slåss, vara intellektuell eller tillbringa dagen med några böcker kan man ju alltid roa sig med att vässa klorna på hans mage. Skulle man kunna importera honom kanske?

Var inte den här dålig redan 2005?

Trots att jag har en flatscreen i varje rum kollar jag nästan aldrig på teve. Men jag skulle ofta vilja!
Som nu, efter hård träning. Jag har cyklat. Paddlat. Paddlat igen. Cyklat igen. En halv arbetsdag med snittpuls över 100. Nu vill jag varva ner. Slänga mig i soffan. Softa. Kolla en bra film. Och vad erbjuder den kära tevetablån? Några gamla b-rullar som inte ens var bra när de kom. Som den här; Assault on precinct 13, som TV4 visar ikväll. Den var väl dålig redan då? Varför skulle jag vilja se den igen? Jag vill bli inspirerad! Överraskad, road, berörd. Istället blir jag bara trött innan det ens har börjat.

Sex in the city

Det finns bra älskare och det finns dåliga älskare och Kim Catrall alias Samantha brukar hålla sig till den första kategorin. Ikväll har hon valt mr Wien - och jag har träffat henne.

När man träffar någon som det klickar med vet man det direkt. Det är som att landa i en ny stad och upptäcka att man känner sig hemma; man behöver inte fråga efter vägen, man kan bara luta sig tillbaka och njuta av det man gillar.

Det är så jag känner för Wien. Här är vackert, rent och välkomnande. Blir jag sugen på kaffe hittar jag snabbt ett mysigt café, vill jag springa hittar jag genast en vacker väg, vill jag flanera på stan uppenbarar sig spännande vinklar och vrån - och om någon frågade om jag vill komma tillbaka skulle jag svara som Kim Catrall: "Vilken tid vill ni ha mig där?"

Ikväll är det en stor välgörenhetsgala i Wien - Life Ball - Europas största gala i förmån för hiv/aids. Kändisar flygs in från hela världen och när "Samantha" blev tillfrågad trodde alla att hon skulle säga nej, hon har ju sin nya film att promota. Men den enda fråga hon ställde var den ovanstående - och nu är hon här.

Jag träffar henne på dagens presskonferens, där även Linda Evangelista deltar. Medan Kim skämtar, improviserar, skrattar och ler, gör Linda det motsatta. Hon kliver in, anlägger en min; läpparna lätt åtskilda, halsen hög, knulla-kameran-blick; och behåller den sedan genom hela timmen - helt ocharmig.

Charmig är däremot en av de många journalister som jag sedan äter lunch med. Han ställer nyfikna frågor och låter sin blick vandra upp och ner längs min kropp. Ett tag ser det ut som om han hellre ville äta upp mig än sin wienerschnitzel, och när jag kommer tillbaka till mitt hotell hittar jag en present från honom på mitt rum - det kallar jag uppvaktning!

Men den som väntar sig en rafflande fortsättning på den här historien kommer bli besviken: mannen i fråga är nämligen gravt homosexuell. Gay men, they love me! Jag har alltid haft framgång hos bögar och jag undrar om det möjligtvis har med mina muskler att göra.

Muskler är hur som helst det jag tänkte spela på ikväll. Dresscoden är hypad och den vanligaste frågan idag har varit: "Vad ska du ha på dig?" En fråga som jag inte tänkt så mycket på eftersom jag är en partycracker, så det får bli som vanligt - less is more - det vill säga den lilla svarta. Ju mindre krimskrams desto mer kropp och ikväll får helt enkelt min kropp bli min kostym.

Nu måste jag gå för en galakväll väntar. Själv väntar jag mest på att få vakna imorgon bitti, för jag har träffat en ny älskare, och den älskare heter Wien, och jag vill inget hellre än ge mig ut på hans gator och springa: det är mitt sex in the city.

Tre snyggingar, noll fyspass

Dagens distraktion: Ryan Phillippe, Abbie Cornish, Channing Tatum.
Idag har jag sett Stop-Loss som handlar om Irakkriget. Ett bra ämne med väl vald vinkel, men förutsägbar och rik på klichéer. Det som räddade det hela var skådisarna: grymma rollprestationer och stört snygga.


Kvällens fyspass gick däremot förlorat då pressvisningen blev försenad. Jag får trösta mig med att det var något som lossnade på morgonträningens sparring: jag lyckades fokusera mer på försvar och mindre på attack och jag vågade chilla. Med andra ord betedde jag mig mer som en boxare och mindre som en slugger - riktigt skönt och jag hoppas kunna upprepa det nästa gång.