Några av Sveriges mest vältränade

Marcus Öberg

Magdalena Kowalczyk

Hovet ikväll.

Världseliten gör upp i MMA, K1 och THAI. Inget man får missa om man är det minsta kampsportsintresserad. Boxningslegenden George Scott går match! Och Jörgen Kruth är tillbaka i ringen, nu i en MMA-match efter att ha tagit sig till den absoluta toppen i både THAI och K1.

Marcus Öberg som kör K1 är fantastiskt envis i ringen och Magdalena Kowalczyk har vunnit VM i THAI i Bangkok.

Tand mot tand, magruta mot magruta, handske mot hakspets....

Blod!

Jag älskar det!

Lördag kväll, The Freeze House, Superior Challenge III, sjukt bra fighters, sjukt bra matcher, sjukt bra arrangerat, blod, svett, knockouts och jag har knappt hunnit hämta mig.

En stor jävla testoinjektion som inte verkar gå över i första taget.

Love! Och a lot of respect till Musse Hasselvall.

Har Magda slutat träna och förvandlats till Blondinbella?

När det inte blir som man tänkt sig så kan det bli bra ändå.

Inget ont om Blondinbella, som jag blev jämförd med här i någon kommentar, men frånvaron av träningsrapporter innebär inte att jag inte tränar.

Om någon har intresse i att höra om mina små komma igång-strapatser, kan jag meddela att jag springer varje morgon. Kort. Och snabbt.

Sträckan jag springer tar cirka 20 minuter och den börjar med nedförsbacke. Där rullar jag igång mig själv lite. Sen är det platt. Sen slutar det med evighetsuppförsbacke.

Den här sträckan är perfekt nu när jag behöver fokusera på att få igång flåset igen. Kroppen klarar fortfarande att köra hårt, men jag har inte alls samma återhämtning som innan jag blev sjuk.

Därför blir det intensivt och effektivt: På raksträckan kör jag lite fartlek, och i slutet, när jag kommer till backen, så har jag blivit varm och kan pressa på ordentligt och få in lite backträning.

Att jag springer kort är för att jag inte vill påfresta kroppen för mycket nu i början. Var ju trots allt förkyld i sex veckor.

Att jag springer snabbt är för att jag märker att det är det som får igång mig snabbast. Varje morgon känns bättre och bättre nu.

Att jag inte börjat fightats ännu är helt enkelt för att jag känt att jag behövt den här tiden för att landa lite. Stanna upp och lägga energi på lite andra delar av livet. Hela säsongen blev ändå förstörd, så det passade bra att lägga in en ordentlig vila.

Sedan har det inte heller känts som det varit någon idé att köra igång ordentligt nu innan Thailand. Drar om fyra dagar. Där blir det 100% fokus på semester och att kolla in thaiboxning. Sen är jag hemma tre veckor. Sen åker jag till New York. Efter det blir det åter till rutinerna.

Formen verkar i alla fall hålla sig hyfsat. Väger nåt kilo mindre (aptiten är knappast vad den brukar när jag tränar så här lite) och fettprocenten låg igår på 13,2.

Summa summarum så blev den här säsongen helt enkelt inte vad jag tänkt mig. Men det kan bli bra ändå.

Träna som en schaman, kan det va nåt?

Qigong på schemat.

Jag har alltid varit skeptisk till yoga, tai chi och liknande träningsformer. Inte för att jag inte tror att de har en funktion, utan för att jag har använt mig av andra former av avslappning och uppmjukning.

Nu har jag dock fått ett pass qigong och mental träning på mitt schema.

Tränaren som håller i det hela är min thaiboxningsgurus gamla guru. Och det är en snubbe som verkligen kan det här biten. Sen long way back.

Första passet blir ikväll. Jag är sjukt nyfiken.

Håller dessutom på att bli en smurf

Mer blå än brun:

Magdas metamorfos

Kroppen ställer om.

Bytet från boxning till thai har inneburit ett lappkast i träningsupplägget:

- Mer fys
- Mindre löpning
- Kortare och högintensivare pass (det är stor skillnad att använda benen också!)
- Större träningsmängd på träningsdagar (dubbla pass)
- Fler vilodagar

Detta är en riktig chock för kroppen:

- Jag har ingen träningsvärk förutom att jag är jäkligt stel i nacken (av nackbrottningen)
- Jag känner mig som ett adhd-barn på speed på vilodagarna
- Jag sover sämre (troligen på grund av nya rutiner och att kvällspassen ligger senare vilket gör att jag inte hinner varva ner till min normala sängtid)
- Jag tänker fighting hela tiden och jag drömmer om fighting och jag försöker hitta mig själv i thaistilen

I övrigt känns allting riktigt förvirrat. Men kul. Förutom när hoppet tvärt förvandlas till förtvivlan.

Men som coach Guru mycket riktigt sa idag så har jag inte alla verktyg i lådan ännu så det är inte så mycket att bli frustrerad över. Dessutom har jag upptäckt att han har världens bästa naprapat-knäckar-händer och bara det gör ju att man orkar hålla hoppet vid liv. Trots att man är en gammal tant som jag.

Flytta traktordäck på mornarna

Vad kommer det ha för effekter tro?

I den nya träningen ingår mer fys än jag tränat på länge. De senaste åren har ju inneburit en kontinuerlig nedtrappning på det området.

När jag började boxas på Linnéa hade jag styrketränat i 17 år. Fysträningen blev därför det område som vi prioriterade minst. Men en gång i veckan körde vi i alla fall en omgång cirkelträning med funktionell viktträning för att underhålla det jag redan hade.

När jag sedan gick över till Örnen blev det ännu mindre fys. I princip ingen viktträning alls utan bara fys med egen kroppsvikt i form av någon tiominutare här och där bestående av armhävningar, situps och på sin höjd några chins.

Och när det gäller benen har de enbart fått jobba i förflyttningar och löpning.

Men nu när kampstilen involverar hela kroppen med både slag, spark och brottning krävs en helt annan fys. Något jag fick smaka på igår morse:

- Flytta traktordäck
- Armhävningar med motstånd i form av gummiband spänt över ryggen
- Sneda situps med 10 kilo medicinboll i händerna
- Svinga kettlebell
- Springa med bälte fastsatt kring midjan som är fäst i väggen med gummiband
- Lyfta docka och flytta den från sida till sida
- Kasta medicinbollar i olika riktningar

Vad resultatet kommer bli återstår att se.

Det roligaste just nu är att det här är precis sådan träning som jag gillar. Back to basic. Mötas tre personer i en källarlokal på morgonen. Värma upp i inväntan på coach. Prata lite. Belasta hårt. Svettas mycket.

Som Gunde sa när jag berättade: "Att flytta traktordäck i sällskap av ordkarga individer på mornarna låter som något som passar dig alldeles utmärkt."

Thaiboxningsäventyret del 3: Mitt inre djur

Att slåss med reptilhjärnan, på ren överlevnadsinstinkt.

Vi har hälsat genom att sträcka fram våra handskbeklädda händer mot varandra. Och nu ska vi sparra.

Han vet inget om mig. Förutom att jag är boxare. Jag vet inget om honom. Förutom att han är thaiboxare.

Många tankar passerar revy. Hur bra är han? Hur hårt slår han? Kommer han ta nån hänsyn till att jag är boxare och inte kan sparka? Till att jag är tjej? Till att jag är ny på klubben?

Sen hinner jag inte tänka mer.

Det kommer slag emot mig. Det kommer sparkar emot mig. Plötsligt hänger han kring min nacke och försöker fälla mig. Och svaret på mina ovanstående funderingar är: han är bra, han slår hårt och han tar inte hänsyn till att jag är vare sig boxare, tjej eller ny.

Jag har inte så mycket att välja på annat än vara likadan tillbaka. Jag använder mina händer för att skydda mig och för att slå. Försöker fatta hur jag ska blockera alla sparkar. Försöker få bort honom när han clinchar.

Sen slår det slint i skallen.

Jag bara går på och slår och sparkar. Jag skiter fullständigt i teknik och jag skiter fullständigt i om jag kan sparka eller inte. Jag bara gör. Jag kan inte återge hur det gick till, det enda jag minns är att snubben backar upp mot repen och att jag får inte några bra träffar och sedan en jävligt bra träff med en högerhook rätt i tinningen.

Då skriker någon "Bryt!"

Vi (jag) blir tillsagda att ta det lugnare. Vi fortsätter. Det händer samma igen. Han säger till oss igen. Sedan får jag byta kille i nästa rond. Och i nästa. Och i nästa. Och jag bara slår och sparkar och knuffas som nån jävla streetfighter. Och får tillsägelse ett par gånger till.

Efteråt känner jag mig helt fascinerad. Var kom all den där aggressionen och det där fightinghjärtat ifrån? Jag som alltid brukar vara lugn! Jag som har kört hur många tuffa boxningssparringar som helst där jag fått stryk men aldrig gått igång på det där viset. Snarare kanske blivit mer passiv ju mer motstånd jag mött. Spelat ett säkert spel. Tänkt på den teknik jag lärt mig.

Men har fanns inte utrymme för något sådant. För jag har inte lärt mig någon thaiboxningsteknik. Förmodligen var det därför överlevnadsinstinkten slog på. Mitt inre djur tog över.

Och nu funderar jag på vad som hade hänt om jag hade hittat det där djuriska - i boxningen.

Thaiboxningsäventyret del 2: Surrealistiskt

Den första jag ser när jag kommer ner är Rickard Nordstrand.

Hans näsa är sönderslagen och ihoptejpad. Han värmer upp. Han ska träna.

Det är mitt första thaiboxningspass. Jag börjar värma upp. Jag ska träna.

Och då går det upp för mig att jag och Rickard ska träna i samma grupp. Med samma coach.

För er som inte vet vem Rickard Nordstrand är kan jag informera att han är tidigare världsmästare i thaiboxning och en våra främsta K-1-fighters. Nu ska han göra comeback i thai - och har tagit hjälp av min nya coach.

Runt omkring mig börjar killar i olika storlekar värma upp. De slår i luften, sparkar, hoppar lite upp och ner, slår på nån säck. Helt olik den uppvärmning jag är van vid.

Att vara tjej i ett sådant här sällskap är jag däremot van vid. På boxningsträningar har jag varit ensam tjej bland upp till ett tjugotal killar. Men de killarna har jag känt. De har vetat hur hårt de kan gå på. Och jag har vetat vad som förväntats av mig.

Här och nu vet jag: Ingenting.

Plötsligt kommer coach in och säger "Ok, bootcamp! Ni ska vara riktigt varma när ni börjar sparra!"

Sen börjar enminutersintervaller med burpees. Sånt som jag är van att köra som fys. Inte som uppvärmning.

Sen ska vi gå ihop två och två och den enda kille som blir över till mig är den längsta jäkeln på hela stället. Coach säger att vi ska göra nåt som jag inte minns ordet på och killen tar tag i mig och gör nån clinchövning. Jag improviserar. Sen ska vi nackbrottas. Snubben är tokstark och jag når knappt upp till hans nacke men vi stångas på. Sen är det dags för burpeesintervaller igen.

Sådär nu var uppvärmningen klar och jag får veta att jag ska få sparka lite mitts. Mittsen hålls upp och jag frågar "vad ska jag göra", han säger "sparka med bakre benet" och jag undrar "hur?" och han svarar "sparka bara!" Jag sparkar och han korrigerar lite och så fortsätter vi så i typ tio minuter. Sen kommer min coach och kollar av min stil och håller plattor och ju råare och hårdare jag slår, desto mer ler han.

Sen visar han mig hur man knäar.

Sen säger han att jag är redo att börja sparra.

Och som i en surrealistisk film ser jag mig själv paras ihop med första bästa snubbe och våra händer möts i en hälsning...

Filmen är en highlight över Rickard Nordstrand.

Thaiboxningsäventyret del 1: Erbjudandet

The offer I couldn´t refuse.

Under jullovet hamnade jag alltså av en slump på ett thaiboxningsgym. Jag ville bara fajtas lite och gick ner för att köra boxning med en polare.

Men nämnde polare har inte bara boxningsbakgrund utan även en kickboxnings-, BJJ- och thaiboxningskarriär i ryggsäcken och efter lite övertalande gick jag med på att prova både nackbrottning, grappling och MMA-fys. Knäa, slå, ner på backen och brottas med docka, upp, knäa, slå, ner och slå på docka, upp och knäa, ner och brotta... I fem minutersronder.

Det var tufft. Men det var kul. Och det passade min fysik rätt bra att bara få kötta loss. Skita i finliret och lägga all tyngd och all styrka på att bara vara... djurisk.

Under nåt av de här passen kommer ställets headcoach - en legendarisk och mycket framgångsrik thaiboxningstränare som tagit fram fajters på världsklassnivå - fram och ifrågasätter varför jag håller på med amatörboxning:

- Amatörboxningen är ju död.
- Du är för gammal för amatörboxning.
- Varför inte träna thai istället? Jag kan matcha dig varannan helg om du vill. Och vi har ingen åldersgräns.

Instinktivt sa jag nej. Jag har identifierat mig som boxare. Det var boxningen jag blev kär i. Jag känner inte till nåt annat om thaiboxning än de matcher jag sett i Thailand. Och jag har aldrig tänkt tanken att bli en thaiboxare.

Så jag gick tillbaka och fortsatte med min boxning.

Sen kom tankarna. Tänkte att det kunde vara skönt att få lite mer tid på sig. Kunna tänka långsiktigt. Men jag hade fortfarande alldeles för svårt att sluta tänka på mig själv som boxare.

Sen kom samtalet. Från coachen. Som erbjöd sig att träna upp mig. Som lovade att jag kunde bli bra på det. Som sa att jag gärna fick fortsätta med boxning och att han kan träna mig i det också. Att jag får matcha i vad jag vill. Att det inte ska finnas några begränsningar. Men att min stil passar bättre för thai. Och att han vill intensivträna mig och matcha mig - inom en månad.

Jag tyckte att allt lät helt galet. Man tävlar inte i en av de tuffaste kampsporterna efter att ha tränat den i en månad. Men jag är ju galen. Så: varför nej?

Försöker se och förstå

Vad som förväntas av mig.

Mitt första intryck är att boxning är en promenad i parken i jämförelse. I boxning finns det tre tekniker: rakt slag, krok, uppercut. Det är dessa slag som man kan slå och det är dessa slag som kan komma emot en.

Tidigare fascinerades jag över hur mycket det kunde vara att hålla reda på i boxning trots denna enkelhet. Men i thaiboxning måste man hålla reda på exakt samma saker, PLUS rak spark, sned spark, knä, fällning, kast, nackbrottning...

Dessutom: När man slår ett slag är det värsta som kan hända att man missar. Eller att man själv blir träffad för att man öppnar sig. Men det gör inte ont att slå. Däremot kan det göra jävligt ont att sparka på någon.

Har fått ett tips om att stå på knä på vinflaskor och rulla fram och tillbaka för att härda smalbenen. Jag har inte riktigt kommit igång med det än...

Filmen visar Natalie Fuz vs. Pernilla Johansson — Round 3/5

Det här måste vara det absolut galnaste jag varit med om

Mitt livs första thaiboxningspass.

Med matchgruppen. Sparring. Slag, spark, ja allt.

Jag ska berätta hela historien. Men först måste jag hämta mig från chocken samt linda mitt knä som har en subcutan hematomansamling (coach mike alias dr m:s benämning). På lekmannaspråk en blödning och ett blåmärke av absolut världsklass.

På återseende.

Drömt mardrömmar

Om sparkar.

Och om knän och clinch och kast.

Svettdrömmar om att jag går upp i ringen och börjar boxas och helt plötsligt börjar den andra göra allt det där andra och jag fattar ingenting. Och när jag försöker sparka och knäa sitter mina fötter som fastklistrade i golvet.

Huuuuua.

Mannen som gör mig sömnlös

Han gav mig ett så kallat Offer You Can´t Refuse.

Och nu ligger jag här och vrider och vänder och undrar vad sjutton han kommer hitta på med mig...