Thailändskt jullov

Min coach är i Thailand. Och jag tränar på thaigym. I Stockholm.

Hur kommer det sig?

Jo, så här var det, att efter en hel säsong med obligatoriska träningar började vi alla se fram emot julen. Inte för att vi kanske var så himla sugna på att julpyssla. Utan för att julen skulle innebära vila.

Coach Perkele checkade ut och drog till Thailand. Och vi pustade ut. Jag sprang, åkte skidor och tyckte livet var allmänt härligt. Tills det hade gått en vecka och fightingnerverna började rycka. Tills jag av en slump råkade träffa på någon som skulle ner och köra på ett thaiboxningsgym. Tills jag hörde mig själv säga att "absolut, jag följer jättegärna med". Tills jag fann mig själv ståendes i en ny ring, på en ny plats, med nya sparringpartners - i ett tillstånd av noll vila.

Och det är sååå kul.

Kanske inte för att det är nytt och spännande. Eller för att det är en annan plats. Med andra människor. Utan för att det känns hemma.

Det doftar liniment blandat med svett. Det finns blodfläckar på golvet. Det viner av hopprep som snuddar mattorna. Det finns en häckig gammal ring. Det finns säckar som hänger från taket och handskar som ligger och sunkluktar på hyllor. Och framförallt finns det fighters, som har samma blick, samma glöd, samma hjärta, samma svettiga anlete och samma träningskultur - som jag har blivit van vad.

Och kanske är det just det där jag inte vill vara utan. Den hjärtlighet, den disciplin och den gemenskap som finns i alla ringar, oavsett plats - i hela värlen - och det är en tanke som gör mig lycklig, för det innebär att överallt där jag kommer att befinna mig, så kommer jag alltid ha ett hem att gå till.

Är det inte vackert, så säg.