Det här är förmodligen något jag inte borde berätta

Då det kanske inte är helt normalt att bli glad när man får en örfil och en blåtira i julklapp.

Men normal är aldrig något jag eftersträvat.

Hade så varit fallet hade jag knappast uppskattat senaste veckans träning som har skiljt sig en del från vad jag är van vid, inte bara för att den utspelat sig på ett thaiboxningsgym.

Det senaste passet sker enligt följande: Efter uppvärmningen får jag välja vilka handskar min stand in-coach ska ha. Han säger inte bara åt mig vad jag ska göra, han är också min sparringpartner. En sparringspartner som väger 83 kilo. Och det är inte vilka 83 kilo som helst. Det är 83 kilon som tränat och tävlat kampsport hela livet.

Men tillbaks till handskvalet. Tidigare har han haft 14 ouncare. Med såna på nävarna kan man dra på rätt bra utan att orsaka någon nämnvärd smärta. Vilket är skonsamt. Men jag gillar inte skonsamt. Jag gillar när det biter så man lär sig att undvika slagen, the hard way. Därför väljer jag ut ett par 10 ouncare åt honom. Som sitter som en smäck.

Sedan kliver vi in i ringen, med fyra saker mindre än jag är van vid: nämligen utan skor, strumpor, huvudskydd och rondklocka. Första gångerna kändes det väldigt naket och oskyddat att sparra utan huvudskydd. Men nu har jag vant mig. Nu tycker jag det känns skönt, fritt och lite rått. Precis som jag vill ha det. Skor får man inte ha på thaiboxningsgym, och strumporna halkar man bara runt i, så det är barfota som gäller. Och rondklockan? Den är onödig när man har som regel att köra på tills man inte orkar längre...

Våra nävar möts i en hälsning, sedan kör vi. Eftersom han är både bredare och längre och har en sjukt bra gard blir jag glad om jag överhuvudtaget får in en träff. Jag får jobba och jobba och jobba och tänka och tänka och tänka och hela tiden hänger håret svettigt ner i ansiktet, då det inte finns något huvudskydd som håller det på plats. Till en början irriterar jag mig över faktumet och försöker stryka det bakåt, men till slut skiter jag i det och låter det hänga och klibba bäst det vill.

Och så fort jag kommer för nära, slarvar med garden eller blir för stillastående säger det - pofh! - och så sitter det en träffsäker 10 ouncare i mitt ansikte. Jag bad om no mercy, och no mercy är vad jag får. Flera gånger blir jag injagad i en ringhörna. Jag blir upptryckt mot repen, jag får värja mig mot hookar i närkamp. Och hela tiden snurrar tankarna: "Ut, måste ut. Runt, måste runt. Sida, måste jobba sida. Garden, måste hålla upp garden. Blocka, måste blocka. Ducka, måste ducka. Slå, måste slå..."

Till slut sätter han upp händerna och signalerar rondpaus, och vi pustar ut. "Kändes det ok?", undrar han, och jag svarar "Visst, du kan slå på lite mer", sen skrattar jag och lägger till: "Ge mig en blåtira i julklapp."

Nästa rond ökar vi intensiteten. Han går på mer och jag måste jobba sidor hela tiden. När jag slarvar med att hålla upp högern, vilket jag gör ofta, så sitter det en hook på kinden - pofh! "Fan, håll upp högern för satan", tänker jag, men tappar den ändå. Och till slut sitter den där. En klockren höger rätt över högra ögat, och jag känner direkt att det kommer bli en tira. Han vet det också, och säger mitt i alltihop: "God Jul!"

Men en blåtira har ingen dött av. En blåtira gör inte ens ont. Vi kör vidare. Vi kör flera ronder till. Sen håller han plattor åt mig och vi kör tekniker. Sen tar han fram en stor mits som han jagar mig med och som jag får slå av mig på ett par ronder.

Efter detta suger det rejält i axlarna. Men jag säger att jag orkar lite till - och får köra den stora hatövningen, version large. Den går till som så att jag står upp och matar slag på helvetesmitsen, tills jag blir tillsagd att ligga på rygg, på mage, eller ligga på mage för att snabbt vända om till rygg - för att sedan ställa mig upp och slå igen.

Det är jobbigt på alla möjliga sätt - intensitetsmässigt, mjölksyremässigt, explosivitetsmässigt - ja, allt. Jag fokuserar på att orka följa befallningarna: "Slå!" "På mage!" "Upp!" "Slå!" På rygg!" "Upp!" som fortgår utan tidtagning, då vi forstätter tills jag inte orkar mer.

Under andra ronden slarvar jag med att hålla upp högern. Jag orkar helt enkelt inte. Mjölksyran sprutar och jag kan knappt hålla upp ögonen när jag slår. Hela tiden hör jag "upp med högern, upp med högern, upp med högern, upp med högern för faaaan!" och jag tycker att jag håller upp den men det gör jag tydligen inte för - smack! - så sitter det en örfil på min högerkind.

Och jag lovar er att bestraffning lönar sig. I alla fall på mig. Det var ju inte så att den där örfilen gjorde speciellt ont. Men den väckte något i mig. Jag fick gåshud över hela kroppen och blev tokadrenalinad och fick energi som från nån magisk stans ifrån, och fanimig - nu höll jag upp högern!

Efter lite rep och nedskugg och en dusch tackade jag för uppläxningen och konstaterade att den var årets bästa julklapp - merry christmas everyone!