Hur många har provat...

... spikmatta?

Väldigt Välbehövlig

Naprapatbehandling.

Kunde inte ens få massage liggandes på mage innan jag blev utknäckt... hade låsningar ÖVERALLT. Och högst uppe i nacken fanns en STOR KNÖL.

En timme senare börjar jag känna mig mänsklig igen.

Så. Nu är det slut på gnället.

Eller vänta. Lite till vill jag gnälla: JAG SAKNAR NEW YORK!!!!!!!!!!!!!!

Sawadee Ka

Tänk att några veckors sjukdom kan resultera i en sån bra idé!

Min virustärda hjärna har tillfrisknat och fattat att det har blivit dags att boota om batterierna, och var gör man det bäst?

I thaiboxningslandet så klart!

Sol, ledighet och mängder av inspiration kommer göra mirakel för både psyke och kropp. Kan meddela att den senare knappast är i någon toppform just nu.

Visst har jag kommit igång litegrann. Men jag har knappast uträttat några stordåd.

Har varit ute och lufsat lite. Har flyttat runt lite vikter. 40 kilo på bänken var tungt. Japp, så tragiskt är det.

Men vänta ni bara. Till påsk är jag tillbaka, mer solbränd än i en Piz Buin-reklam och mer fit än Gladiatorerna 2003.

Influensa

Ja, ja.

Man får se det positivt.

Nu får jag ju tid att göra alla de där grejerna som jag typ inte hunnit med de senaste två åren. Plantera om min aloe vera-växt som fått stå i för liten kruka. Fundera över vilken sorts bokhylla jag kan få plats med i vardagsrummet. Ta ned julstjärnan.

Kan nog bli bra det här.

Den fina gränsen mellan smärta och njutning

Hade glömt hur välgörande det är.

Vässade armbågar. Rätt ner i ryggen. Skärande smärta genom hela kroppen.

Underarmar på triggerpunkter. Kotor som knäcks.

Efteråt den pirrande känslan av ökad blodcirkulation, syresatta muskler och endorfin.

När jag går därifrån är jag lite lättare, mycket mer avslappnad - och kan i alla fall nästan röra huvudet åt alla håll som det är tänkt.

Det är rehab. Det är naprapati. Det är mr O himself in action. Och jag har saknat det.

Hjälp jag känner mig helt sjuk!!!

Tredje dagen i sträck som jag vilar.

Vet inte när det hände senast. Har ingen träningsdagbok tillgänglig som sträcker sig så långt bak i tiden.

Dessutom har jag inmundigat både vetelängd, choklad, semla och nu senast en ceasarsallad med massor av riven ost.

Varför? För att jag vet att från och med lördag så kommer min träning inte längre vara hård. Den kommer att vara riktigt hård. Därför tänkte jag att det kunde vara läge att vila och unna mig sånt som är gott.

Resultat? Jag mår skit! Jag har ont i huvudet och känner mig tung i kroppen och andfådd och ur form och sover dåligt och har tappat aptiten och jag saknar min havregrynsgröt med kesella! Kan inte ens leva mig in i hur dåligt jag skulle må om jag fortsatte leva så här!

Borde fattat att detta var årets sämsta idé. Coach Mike som nyss citerade Fedor Emelianenko vet bättre: "There is No Rest and No Days Off".

Som en duracellkanin på amfetamin!

Ett dygn senare och jag känner mig ostoppbar.

Efter vilodagen igår och en lugn jobba-hemifrån-dag idag är förkylningen plötsligt bortblåst och det pirrar i hela kroppen av förväntan.

Jag vet att det bara gått en dag men det känns som om jag har slappat i en evighet och jag säger bara: My Gad, vad mycket tid man får över när man inte tränar!

Det var nära att jag möblerade om hela lägenheten igår kväll när kroppen inte fattade att den skulle gå och lägga sig - utan pulshöjning.

Nu är det business as usual som gäller igen. Fucking A!

Ej för kräsmagade

Aktuell hälstatus:


Fyra dagar efter avslutad åkning. Läker fint!

Ljumskjävlarna

Man kan säga att jag rör mig jävligt osexigt just nu.

Det började med att ljumskarna stelnade på sig under åken. Fast jag tyckte att jag fick ut dem rätt bra när jag joggade ner efteråt. Och fokus låg liksom mer på skavsåren än några sketna fästen...

Men nu har de börjat gnälla på riktigt. Som rostiga gamla gångjärn. Gör mitt bästa för att springa bort det, nu senast med B på en runda över Årstabron.

Om det släpper? Nej nej.

Men va fan. Varför gnälla? Det var ju underbart! Och nu är jag ju härdad inför Det stora vinteräventyret, som kommer att få helgen som gick att framstå som en barnlek.

35 kvadratcentimetrar saknar hud

Jag har under kvällen roat mig med att mäta de skavsårsdrabbade områdena på min kropp.

Vänster häl: 6*3 cm.
Höger häl: 5*3 cm.
Högerfotens pektå: 0,5*0,5 cm.
Vänstra tummens insida: 0,5*1 cm.
Högra tummens insida: 1,5*1 cm.

35 kvadratcentimeter bortskavd hud, med andra ord.

Inatt hade jag stora svårigheter att sova av allt bultande.
Men idag svider det bara.
Och jag har hittat två löparskor som jag klarar att springa i.
Så jag hyser hopp.

Jävla fittaxel!

Just det. Och jag tänker inte be om ursäkt för språket. För nu har den har axeln gäckat mig så det räcker!

Närmare bestämt sedan jag var i övre tonåren och tränade jiujitsu och blev kastad och landade i en icke rekommendabel vinkel - varvid höger axel gick ur led. Alldeles. Och fick reponeras på akutavdelningen.

Det. Gjorde. Ont.

Sedan dess har min axel varit instabil och hoppat ur led ett otal gånger. I början räckte det att jag var oaktsam när jag borstade håret, det sa bara vips, så var axeln ur position.

För att inte tala om alla övningar som man gör på gymmet ovanför huvudet. Axelpressar. Latsdrag. Tricepspressar. Många är de gånger då tiden har stannat och axeln gått ur led.

Men med åren och med musklerna har allt stabiliserats. Och jag har börjat LITA på axeljäveln. Nästan försonats med den.

Tills idag. Då det NÄSTAN hände igen.

Varför? För att jag var trött. För att det var en sån där dag då jag inte borde ha tränat. För att jag var hungrig och på dåligt humör och slängde till med en högerhook. Och hörde hur det knastrade till. Och kände hur det släppte. Och förstod att trots att leden faktiskt var duktig och höll sig på plats, fick allt runtomkringliggande ta stryk.

Och nu sitter jag och känner hur det börjar stelna till uppåt nacken. Och nedåt skuldran. Och ut i armen. Och hur axeln sakta sväller upp.

Vilket är FITTDÅLIG tajming, då jag har träningsmatch imorgon.

Men. Så är det. Med det.

Och det finns INGET. Jag kan göra. Åt det.

Så. Ska vi prata om nåt roligare kanske? Det är ju trots allt fredag. Och då ska man väl ha skoj. Eller?

Idag hände nåt som aldrig hänt förut

Jag fick ledigt från träningen!

Vilket brukar vara otänkbart, såvida man inte är dödssjuk.

Dessutom var det inte jag som bad om ledigt, jag blev beordrad ledighet. Och inte nog med det. Jag blev dessutom beordrad att gå till vår idrottsmassör istället.

Anledningen är att min omtänksamme Coach Perkele har bestämt sig för att vi ska få ordning på mina benhinnor. Receptet är massage, mer massage och träning i löparskor istället för boxningsskor, förutom på sparringen. Kanske blir det formgjutna inlägg också.

Men nu har alltså vår käre massör fått äran att trycka lite bubbelplast på mina ben. Sedan konstaterade han att "du är den mest muskulösa av tjejerna jag masserar", och tryckte loss lite knutar mellan skulderbladen.

Därefter blev jag hemskickad med en flaska liniment och fick i hemläxa att fortsätta masserandet själv - före och efter varje pass och varje kväll innan läggdags. Ett halvtidsjobb ju!

Så nu sitter jag här med en linimentflaska i handen och är alldeles mör och undrar vad man gör på en ledig fredagkväll. Läser en bok och myser i soffan med en värmedyna på vaderna kanske? Vilket party!

Jag har blivit påkommen

Ni vet sådan där bubbelplast som är så rolig att trycka på?

Så känns mina smalben. Och det är inte roligt. Men man måste trycka på dem ändå.

Jag har med andra ord benhinneinflammation. Ett faktum som jag har känt till sedan länge, men förtigit, vilket är en metod som har fungerat (sett ur ett strutsperspektiv), tills igår, då jag förtvivlat stod och försökte stretcha ut insidan av smalbenet (ingen lätt uppgift för övrigt) mellan repintervallerna och blev påkommen av Trean.

Trean är inte bara rankad trea i Sverige, hon är också en trevlig prick som bryr sig om andra - och som haft långtgående problem med sina benhinnor, vilket gjorde att hon avslöjade mig direkt. "Har du benhinneinflammation?" undrade hon och spände ögonen i mig, varvid jag muttrade ett "Uhm" till svar. Sedan hoppade vi vidare.

Men jag hade inte kommit undan. Efteråt, under nedvarvningen, tog hon tag i mina ben och tryckte hårt längs med benhinnorna och hittade självklart alla knölar. "De här måste du trycka bort ju! Eller ännu bättre, be någon annan att trycka bort dem!" tyckte hon, och började med skräckblandad förtjusning berätta om en tidigare tränare hon haft; en stor tungviktare som våldsamt brukade massera hennes benhinnor med hästlinimient före träningspassen.


Anledningen till att det är bättre att låta någon annan trycka bort skiten är att det gör så jävla ont. Och anledningen till att jag varken sökt hjälp eller gjort det själv är att jag har valt att ignorera problemet.

Saken är den att benhinnorna strular på grund av boxningen, inte löpningen. Tunna boxningsskor på hårt golv och mycket rephoppande och fotarbete på tårna och påfrestande vridningar har helt enkelt blivit för mycket för mina smalben - vilket jag inte kan göra något åt för jag tänker inte vila från boxningen förrän jag fyllt 34.

Med andra ord har min taktik varit att agera struts fram till pension. Benhinneinflammation är ju inte farligt - det gör bara ont.

Men eftersom Trean faktiskt fått ordning på sina benhinnor utan att vila har jag bestämt mig för att ändra taktik och testa hennes metod. Det innebär att jag från och med nu kommer leka "klämma bubbelplast" på mina egna ben före och efter varje träningspass. Dessutom ska jag massera in benen med liniment och linda dem innan jag går och lägger mig. Och i duschen blir det kallvattenterapi.

Och fungerar inte detta får jag helt enkelt ta in det tuffare artilleriet, dvs krypa till korset och leka fakir hos sadisten Mr O. Eller återgå till strutsmetoden.

Blå spåret

18k i maffetempo.

För er som inte känner till Blå spåret (Fornstigen) måste jag verkligen säga att ni har missat nåt. Det är Stockholms helt klart bästa löpspår, i min mening. 18 km terräng, varav 80% stig och 20% grus. Vacker skog, mjuka barrstigar, gott om sten och rötter så man får jobba med fötterna, men inte speciellt kuperat. I maffetempo blir det ett perfekt återhämtningspass för både kropp och själ.

Vilket var exakt vad coach J och jag var ute efter i förmiddags. Målsättningen var att springa riktigt riktigt sakta, för att få in den rätta tvättmaskinskänslan; när kroppen spolas ren på slagg utan att dra på sig ny skit. Pulsen låg väl nånstans kring 135-140 slag och vi hann avverka både det ena och andra när vi lufsade fram genom skogen. Bland annat berättade J om när han träffat på Kungen och Sylvia i spåret.

- Hej, sa J.
- Hejsan, sa Sylvia.
- Så ni är ute och fingår, sa J.
- Jo, sa Kungen.
Sedan, när de möttes igen, då J körde två varv:
- Jaså är det ni igen, sa Kungen.
- Jo, sa J, varvid Kungen hade några frågor om träningen och J klappade jakthunden.

J och jag fick inget kungligt sällskap idag, men gladde oss gott åt varandra och omgivningen. När vi kom tillbaka till bilen efter 1 timme och 45 minuter var vi så förvånansvärt pigga att jag ifrågasatte om det hela skulle kunna benämnas träning, vilket J hävdade bestämt att det kunde. Därefter fyllde vi på med recovery, bytte om till torra kläder och sedan tog jag det säkra före det osäkra och kylde ner underbenen med kylklampar.

Det är aldrig värt att ta risken att slarva med återhämtningen, särskilt inte när det blir tajt mellan passen. Om två timmar är det dags igen, då blir det inte löpning utan fighting, och då gäller det att ha snabba och pigga fötter, så nu ska de få vila lite. So long, folks!

Förflytta berg

Ett riktigt Sisyfosarbete.

Iklädd Mizunos, kompressionsstrumpor, trekvartstajts, linne och långärmat begav jag mig springandes iväg till gårdagens nöjeskväll i Hammarbybacken.

Olyckligtvis började mina vader gnälla redan utanför porten. Nya boxningsskor, utan någon som helst stödfunktion, och ett dagsverke bestående av två timmars fotarbete, på tå, har helt enkelt satt sina spår. Så har även Mr O:s arbete, som bestått i att fullkomligt mosa mina vader med hjälp av armbågar, underarmar och diverse rullverktyg.

När jag kom fram till backen och började springa uppåt bestod inte mina vader längre av muskler, utan av sten. Men det är då man får göra som Sisyfos: Bestämma sig för att förflytta sten uppför berg inte är ett straff, utan det roligaste som finns!

Det blev sju vändor totalt: 2 i evighetslånga backen till vänster (bakom den längst till vänster på bild), 4 i bananbacken och 1 i liftbacken (branten).

På hemvägen fick jag eskort av coach J och Lyftkranen som cyklade tillbaka. Jag sprang först och de cyklade i bredd precis bakom. Kändes lyxigt och som nåt jag helt klart skulle kunna vänja mig vid!

Isbadet som avslutade festligheterna var nog ändå dagens bästa. Vaderna har sett ljusare dagar, om jag säger så. Nu hoppas jag bara att de håller för morgonens långpass, sedan får Mr O läxa upp dem på tisdag.

En sån där dag

Solen skiner, men det är kallt. Och jag har krämpor.

Det är bara att inse. Jag gillar inte hösten. Eller jo, jag älskar att kura ihop mig hemma en kylig höstkväll, att springa i höstluft, att låta mig bländas av alla vackra höstlöv. Men jag gillar inte kyla. Och med hösten kommer det bara mer och mer av den varan.

Imorse vaknade jag och tänkte tillbaka på sommarens Östersjöäventyr. Jag vet inte om jag berättade det, men vi såg 12 sälar och 5 havsörnar på den där resan. Det är ett minne jag kommer att leva på länge. Havet ligger stilla, den heta dagen har efterlämnat en varm kväll, solen byter plats med månen, kajakerna glider fram mot nästa skär och plötsligt dyker några sälar upp som skärskådar oss nyfiket. När vi kommer iland kretsar örnarna ovanför våra huvuden och jag sitter där på klippan och känner mig liten och ödmjuk inför världens storhet. Det är bara att inse. Jag gillar såna där dagar.

Idag är ingen sån dag. Idag är en sån dag då jag har stapplat upp ur sängen på stela fotleder, lika smidig som R2-D2. Högerfotshelvetet plågar mig fortfarande och det verkar som den har ingått en pakt med vänsterfoten. Båda två knarrar som om rustningen har rostat och behöver oljas in. Dessutom oroar jag mig lite över min läpp. Den har inte hunnit läka helt sen i söndags, och i morgon är det dags att kliva in i ringen igen. Eftersom läppen bara har en tunn läkhud kommer den vara lätt att slå upp igen, och jag vill inte att tanken på det ska hindra mig från att våga gå in och kötta på.

Idag är helt enkelt en sån där dag då man drömmer om att någon ska överraska en med nåt som får en på bättre humör. Och det är precis vad jag har blivit! Min nya coach, världens bästa, har fixat så jag ska få massage på eftermiddan. Sen ska vi köra ett teknikpass ikväll. Räddningen är nära.

Pöpyld

Vad är det för värld vi lever i där man kan landsätta människor på månen, men inte bota en förkylning?

I en desperat handling har jag vandrat ut från Apoteket med en dyr påse full av C-vitamin, Kan Jang, Bentasil, Strepsils och Otrivin Comp.

Det enda som är bra är att idag ändå var en planerad vilodag. Det är däremot inte imorgon.

Kanske borde jag testa det som min vän Bohempojk alltid rekommenderat i liknande lägen: "Du måste flambera halsen. Häll ner whisky och tänd på."

En titt i träningsdagboken

Förklarar allt.

Jag skriver träningsdagbok varje dag. På träningsdagar antecknar jag aktivitet, träningstid, puls, kaloriförbrukning, belastning och en kort kommentar. På vilodagar antecknar jag återhämtningsstrategier, energinivå, sömn, jobbsituation, förekomst av stress osv. Med jämna mellanrum noterar jag även vikt och vilopuls.

Varje aktivitet får en rad i träningsdagboken. Det kan t ex se ut så här:

22/5 Tor 1:17 Uppgiftssparring 12 ronder med V och N. Belastning: 3. Snittpuls: 141. Kcal: 519. Egen kommentar: Rörigt som fan.

Det är alltså inga långa haranger. Det tar väldigt kort tid att plita ner den där informationen. Ändå blir jag nästan alltid lite trött av tanken på att jag måste skriva ner det där - igen. Det känns som att jag aldrig kommer att läsa det, som att min coach bara kommer sätta in det i en pärm, som att det överlag bara är onödigt pappersarbete.

Vilket naturligtvis är helt fel.

Jag tror ofta att jag har stenkoll på min träning. Jag tror att jag vet varför det går bra eller dåligt, hur mycket jag behöver vila och äta, varför jag har ont, när det är dags att maxa och när det är dags att köra mängd. Men faktum är att det är extremt svårt att tolka kroppens signaler, det är något som även elitidrottare på landslagsnivå vittnar om.

Något som däremot är lätt att tolka är träningsdagboken. När jag väl tar fram och läser igenom den faller allt på plats. Idag har jag till exempel gått igenom sommarens träning och kommit fram till följande:

- Jag får ofta skador när jag kör mängd.
- Jag blir trött när jag lägger in nya moment i träningen.
- Jag presterar sämre de veckor jag kör styrketräning med vikter.
- Jag får en snabb utvecklingskurva när jag lägger in mycket teknik, oavsett gren.
- Jag får bättre tider på mina löpsträckor redan en vecka efter att jag kört intervaller eller backträning.
- Jag återhämtar mig bättre när jag är aktiv än när jag ligger hemma på sofflocket.

Ovanstående är inga revolutionerande fakta, tvärtom är det vedertagna teorier, men genom att se mönstret kan jag effektivisera både träningsdagarna och mina återhämtningsstrategier utifrån de mål jag vill uppnå. Det är också en trygghet att kunna gå tillbaka och faktiskt bevisa vad som funkat, och inte.

Dagens genomläsning gav också följande kuriosa:

- Sommarens längsta träningsvecka bestod av 28:50 timmar.
- Sommarens längsta träningspass var 6:16 timmar.
- En vecka hade jag tre stycken träningsdagar som var över 6 timmar. Veckan efter var jag trött. Vad konstigt!
- Min högsta snittpuls var 174.
- Min lägsta snittpuls var 66. Och nej, vi talar inte vila nu, det var ett träningspass!
- Jag måste lida av en schizofren träningspersonlighet. Under en och samma vecka står det till exempel: sparring, backträning, paddling, simning, cykel, uppgiftssparring, teknik, säckintervaller, terränglöpning och orientering.

Jag kanske borde starta multitävlingar som även innehåller boxning? Simma ut till en ö, orientera dig fram till ringen, gå en boxningsmatch, cykla till paddelsträckan... Jäklar vad jag skulle vinna då!

Men alltså... hur jobbigt kan det vara att hålla upp armarna?!

Skrattretande jobbigt!

Eftersom jag har haft problem med min nacke har jag tagit det lugnt med boxningsträningen de senaste veckorna, men eftersom gårdagens besök hos Mr O gick smärtfritt tänkte jag att det var dags att kötta loss.

Det tyckte tydligen inte mina muskler.

Axlarna började svida redan efter en kvart. Vi hade precis startat upp med några ronder skugg, och allt kändes trögt som fan. Jag försökte skaka loss, slappna av, andas - men inget funkade. Det kändes som om händerna vägde 10 kilo styck, minst.

Sedan väntade 12 ronder sparring. J-ä-t-t-e-k-u-l. Det finns två saker som är väldigt bra att göra under en sparring: 1) Hålla upp garden, och 2) Slå. Båda sakerna förutsätter att man orkar hålla upp armarna.

De första ronderna var ett krig. Inte mellan mig och min motståndare, utan mellan mitt pannben och mina muskler. Som tur var vann pannbenet. Men idag hade även envisheten en gräns.

Nån gång under den 6-8 ronden började det ploppa upp dåliga tankar. Jag tänkte att jag faktiskt inte behövde fortsätta, att det var frivilligt, att jag kunde välja att avbryta. Jag fokuserade mer på hur jag skulle kunna slippa undan, än på hur jag skulle orka fortsätta. Det är ingen bra taktik.

Ju längre tiden gick, desto längre ner sjönk mina armar och desto mer irriterad blev jag. Jag brukar kunna köra hur länge som helst; både skugg och sparring och säckintervaller; utan att besväras av några tunga armar. Det här kändes bara så fel, vad var det frågan om? Jag försökte minnas något tillfälle som känts likadant, men om det har inträffat måste jag ha förträngt det väl, för jag kunde omöjligt komma på något.

8-12 ronderna var löjligt jobbiga. Till slut orkade jag inte hålla upp armarna längre, så jag släppte helt enkelt ner dem. Mitt i sparringen! Hon jag körde med såg helt perplex ut och frågade misstänksamt: "Vad händer?" Då släppte allt. Jag började skratta och förklarade att jag hade sån jävla mjölksyra.

Men efteråt var det nära att skrattet fastnade i halsen - jag fick reda på att jag har en match på lördag. Ingen viktig match, det är bara boxningsklubbarna här i Stockholm som träffas och matchar för att komma igång med säsongen. Men faktum kvarstår; det kräver att jag orkar hålla upp armarna.

Just nu har jag ingen som helst plan för hur jag ska fixa detta. Jag har joggat ner, tagit ett iskallt bad, varvat kyla med värme, ätit, druckit och slappat i soffan. Men armarna känns fortfarande som två groteskt tunga trästockar, så det krävs tydligen något mer radikalt för att åtgärda problemet. Amputation känns som ett något väl drastiskt alternativt - jag hoppas jag kommer på något bättre innan jag går och lägger mig.

Ett under har skett

Men det är ingen som tror mig.

Tänk dig att du ska ut och springa intervaller. Redan kvällen innan börjar du tänka på hur ont det kommer att göra. Du tänker på mjölksyra, tunga ben och lungor som brinner, men du bestämmer dig för att gilla det ändå. Sedan kommer du iväg till passet, kör på som planerat - och upptäcker att det inte gör ett dugg ont. Skulle du bli förvånad?

Jag blev förvånad, men jag har inte sprungit en endaste intervall.

Upplägget har däremot varit detsamma. Redan igår började jag tänka på smärta. Jag tänkte på strålningar, kallsvett och ilningar, men jag bestämde mig för att gilla läget. Idag kom jag iväg till behandlingen, fick en omgång av Mr O:s armbågar - och upptäckte att det inte gjorde ett dugg ont.

Det som förra veckan kändes som tortyr, kändes nu som massage, och istället för att bita ihop och önska att eländet skulle ta slut kom jag på mig själv med att slappna av och nästan hoppas att det skulle fortgå lite till.

Efteråt drog jag iväg ett mess till Miss MP, som också går till O, och berättade om händelsen. Hennes svar var lika bestämt som kort: "Du ljuger. Omöjligt."

Mitt svar är att jag antingen har blivit en fullfjädrad fakir, eller så har O helt enkelt lyckats fördriva ont med ont - och botat mig.