Men alltså... hur jobbigt kan det vara att hålla upp armarna?!

Skrattretande jobbigt!

Eftersom jag har haft problem med min nacke har jag tagit det lugnt med boxningsträningen de senaste veckorna, men eftersom gårdagens besök hos Mr O gick smärtfritt tänkte jag att det var dags att kötta loss.

Det tyckte tydligen inte mina muskler.

Axlarna började svida redan efter en kvart. Vi hade precis startat upp med några ronder skugg, och allt kändes trögt som fan. Jag försökte skaka loss, slappna av, andas - men inget funkade. Det kändes som om händerna vägde 10 kilo styck, minst.

Sedan väntade 12 ronder sparring. J-ä-t-t-e-k-u-l. Det finns två saker som är väldigt bra att göra under en sparring: 1) Hålla upp garden, och 2) Slå. Båda sakerna förutsätter att man orkar hålla upp armarna.

De första ronderna var ett krig. Inte mellan mig och min motståndare, utan mellan mitt pannben och mina muskler. Som tur var vann pannbenet. Men idag hade även envisheten en gräns.

Nån gång under den 6-8 ronden började det ploppa upp dåliga tankar. Jag tänkte att jag faktiskt inte behövde fortsätta, att det var frivilligt, att jag kunde välja att avbryta. Jag fokuserade mer på hur jag skulle kunna slippa undan, än på hur jag skulle orka fortsätta. Det är ingen bra taktik.

Ju längre tiden gick, desto längre ner sjönk mina armar och desto mer irriterad blev jag. Jag brukar kunna köra hur länge som helst; både skugg och sparring och säckintervaller; utan att besväras av några tunga armar. Det här kändes bara så fel, vad var det frågan om? Jag försökte minnas något tillfälle som känts likadant, men om det har inträffat måste jag ha förträngt det väl, för jag kunde omöjligt komma på något.

8-12 ronderna var löjligt jobbiga. Till slut orkade jag inte hålla upp armarna längre, så jag släppte helt enkelt ner dem. Mitt i sparringen! Hon jag körde med såg helt perplex ut och frågade misstänksamt: "Vad händer?" Då släppte allt. Jag började skratta och förklarade att jag hade sån jävla mjölksyra.

Men efteråt var det nära att skrattet fastnade i halsen - jag fick reda på att jag har en match på lördag. Ingen viktig match, det är bara boxningsklubbarna här i Stockholm som träffas och matchar för att komma igång med säsongen. Men faktum kvarstår; det kräver att jag orkar hålla upp armarna.

Just nu har jag ingen som helst plan för hur jag ska fixa detta. Jag har joggat ner, tagit ett iskallt bad, varvat kyla med värme, ätit, druckit och slappat i soffan. Men armarna känns fortfarande som två groteskt tunga trästockar, så det krävs tydligen något mer radikalt för att åtgärda problemet. Amputation känns som ett något väl drastiskt alternativt - jag hoppas jag kommer på något bättre innan jag går och lägger mig.