En blåtira senare

Säsongen är igång och jag har blivit märkt av en nordisk mästarinna.

I lördags samlades Stockholms boxningsklubbar för att dra igång säsongen med matchsparring. Dessa klubbevent anordnas regelbundet för att ge oss boxare tävlingsrutin. Matcherna går till exakt som på tävling fast utan domslut.

Jag fick köra en trippel och blev matchad mot två tjejer, den ena svensk- och nordisk juniormästarinna som alltså är mycket yngre än mig, men som har mycket mer erfarenhet. I ringen var hon som en bitsk terrier som rusade in och matade på som en outtröttlig maskin så fort hon fick en lucka. Det var svårt för mig att kontra eftersom slagserierna var väldigt snabba, och stannade jag upp för att ta emot slagen på garden började hon kötta på med uppercuts i magen istället. Det enda sättet att komma undan var alltså att gå åt sidan.

Fokus kom därför att ligga på fotarbete och på att hålla igång jabben. Jag försökte vara energisnål för att inte hamna i ett läge där jag var tvungen att vika ner mig, och i sista ronden kände jag att jag hade lite kraft kvar och kunde släppa på lite mer. Jag upptäckte att hon var öppen för kroppsslag och jag fick in några bra krokar i magen. Det kändes som att det lossnade lite, men själv var jag tydligen öppen för en högerkrok som gav mig en tjusig blåtira.

Men det jag minns mest från matchen är varken det som gick bra eller dåligt eller ens den där explosiva högerkroken. Det jag minns mest är hetsen från publiken. Ju längre in i matchen, desto högre skrik: "Kropp, huvud! Vänta inte! Direkt höger! Nu! Igen! Håll igång vänstern! Var först! Kom igen slåååå!!!"; tips som var omöjliga att följa eftersom det inte gick att avgöra om det som skreks var menat åt mig eller min motståndare.

Publikhetsen fick däremot en annan effekt: min kropp började producera en jädrans massa adrenalin som fick mig att bli mer stridsvillig. En härlig men faktiskt också lite lätt obehaglig upplevelse, som sammantaget var fascinerande att uppleva - att tävla i boxning är helt klart en speciell upplevelse som jag både är stolt och förundrad över att erfara.

Mitt bästa träningstips

Att inte träna.

Det slog mig just att jag aldrig har berättat om det jag älskar att göra förutom att träna, nämligen att göra ingenting. Faktum är att detta ingenting är själva förutsättningen för all min träning.

Det är genom att göra ingenting som jag återhämtar mig och finner kraft. Det är när jag är inaktiv och avskärmar mig som jag får energi. Det är när jag stänger av och slutar tänka på träning som jag fyller på.

Men att slå av den mentala strömbrytaren är inte min enda återhämtningsstrategi. Övriga metoder är att:
- finna ro mellan träningspassen.
- äta bra.
- sova 8-10 timmar per dygn.
- vara effektivt och strukturerad.
- stänga ute allt och alla som stjäl energi.
- tänka positiva tankar.
- påminna mig själv om målet med min träning.
- vara ute i naturen.
- ha kul.

I praktiken kan det se ut som idag. Jag gick upp kl 6, började med att göra ingenting och åt sedan min första frukost: en halv kesella, en banan, lite hasselnötter, lite sötmandlar, lite russin och en stor latte. Sällskap: morgontidningen.

Efter träningen åt jag min andra frukost: fullkornsbröd med grönsaker och skinka, färskpressad juice och kaffe. I vanliga fall brukar denna måltid bestå av gröt och protein, men på fredagar ligger fokus på sällskapet - det är då jag äter frukost tillsammans med Järngänget och fyller på med mental energi.

Positiv pepping och snack med min coach H påminde mig om mina mål, sedan var det dags att bege sig till kontoret. Jobbade undan det som behövdes göras på plats, åt lunch bestående av lax, mathavre, äpple, vatten och kaffe, och insåg sedan att det läsjobb jag hade kvar att göra lika gärna kunde göras någon annanstans.

Tillbringade därför eftermiddagen sittandes på en veranda (på bilden ovan) ute på Rosenhill. Hundarna gläfste, hönorna pickade och regnet strilade över vidderna och gav mig ro. Jag sjönk allt djupare ner i soffan omgärdad av mina böcker, massa kuddar, en filt och ett mellanmål bestående av äppelmust, kaffe och dinkelsmörgås.

Eftersom jag har matchsparring imorgon blev det ingen kvällsträning - ett ypperligt tillfälle att vara hemma och ladda. Jag har ätit middag: kyckling, ruccola och babyspenat toppat med äpple, vinegrätt och vatten. Jag har tittat på och blivit inspirerad av Finnkampen och Golden League. Jag har ätit kvällsmål: en kesella med lite flingor, lite sötmandlar, lite hasselnötter och lite russin.

Nu återstår att göra några övningar som jag fått av Mr O som ska bota mina stumma axlar, göra lite ingenting och sedan hoppa i säng nån gång vid tio - en lugn avslutning på en skön återhämtningsdag!

Men alltså... hur jobbigt kan det vara att hålla upp armarna?!

Skrattretande jobbigt!

Eftersom jag har haft problem med min nacke har jag tagit det lugnt med boxningsträningen de senaste veckorna, men eftersom gårdagens besök hos Mr O gick smärtfritt tänkte jag att det var dags att kötta loss.

Det tyckte tydligen inte mina muskler.

Axlarna började svida redan efter en kvart. Vi hade precis startat upp med några ronder skugg, och allt kändes trögt som fan. Jag försökte skaka loss, slappna av, andas - men inget funkade. Det kändes som om händerna vägde 10 kilo styck, minst.

Sedan väntade 12 ronder sparring. J-ä-t-t-e-k-u-l. Det finns två saker som är väldigt bra att göra under en sparring: 1) Hålla upp garden, och 2) Slå. Båda sakerna förutsätter att man orkar hålla upp armarna.

De första ronderna var ett krig. Inte mellan mig och min motståndare, utan mellan mitt pannben och mina muskler. Som tur var vann pannbenet. Men idag hade även envisheten en gräns.

Nån gång under den 6-8 ronden började det ploppa upp dåliga tankar. Jag tänkte att jag faktiskt inte behövde fortsätta, att det var frivilligt, att jag kunde välja att avbryta. Jag fokuserade mer på hur jag skulle kunna slippa undan, än på hur jag skulle orka fortsätta. Det är ingen bra taktik.

Ju längre tiden gick, desto längre ner sjönk mina armar och desto mer irriterad blev jag. Jag brukar kunna köra hur länge som helst; både skugg och sparring och säckintervaller; utan att besväras av några tunga armar. Det här kändes bara så fel, vad var det frågan om? Jag försökte minnas något tillfälle som känts likadant, men om det har inträffat måste jag ha förträngt det väl, för jag kunde omöjligt komma på något.

8-12 ronderna var löjligt jobbiga. Till slut orkade jag inte hålla upp armarna längre, så jag släppte helt enkelt ner dem. Mitt i sparringen! Hon jag körde med såg helt perplex ut och frågade misstänksamt: "Vad händer?" Då släppte allt. Jag började skratta och förklarade att jag hade sån jävla mjölksyra.

Men efteråt var det nära att skrattet fastnade i halsen - jag fick reda på att jag har en match på lördag. Ingen viktig match, det är bara boxningsklubbarna här i Stockholm som träffas och matchar för att komma igång med säsongen. Men faktum kvarstår; det kräver att jag orkar hålla upp armarna.

Just nu har jag ingen som helst plan för hur jag ska fixa detta. Jag har joggat ner, tagit ett iskallt bad, varvat kyla med värme, ätit, druckit och slappat i soffan. Men armarna känns fortfarande som två groteskt tunga trästockar, så det krävs tydligen något mer radikalt för att åtgärda problemet. Amputation känns som ett något väl drastiskt alternativt - jag hoppas jag kommer på något bättre innan jag går och lägger mig.

Vad går du igång på?

Och varför?

Jag sitter här och funderar på träningstidningar. Det händer att jag hittar tidningar som jag verkligen går igång på, men motsatsen händer lika ofta. Jag är helt enkelt en periodare.

Priset är givetvis en faktor. Det måste finnas något i tidningarna som lockar mer än det jag kan hitta gratis på nätet.

Informationen ska kännas fräsch. Jag vill läsa om unika grejer. Det ska kännas som att någon annan har orkat snoka reda på nåt som jag inte skulle orkat ta reda på själv.

Inspirationen är ett måste. När jag läser en tidning vill jag få lust att göra saker. Testa en ny pryl, en ny träningsmetod, en ny maträtt eller kanske våga mig på en ny sport.

Läser du några träningstidningar? Vad gillar du? Vad dissar du? Är det svenska tidningar eller utländska? Hur skulle drömtidningen se ut?

Ett under har skett

Men det är ingen som tror mig.

Tänk dig att du ska ut och springa intervaller. Redan kvällen innan börjar du tänka på hur ont det kommer att göra. Du tänker på mjölksyra, tunga ben och lungor som brinner, men du bestämmer dig för att gilla det ändå. Sedan kommer du iväg till passet, kör på som planerat - och upptäcker att det inte gör ett dugg ont. Skulle du bli förvånad?

Jag blev förvånad, men jag har inte sprungit en endaste intervall.

Upplägget har däremot varit detsamma. Redan igår började jag tänka på smärta. Jag tänkte på strålningar, kallsvett och ilningar, men jag bestämde mig för att gilla läget. Idag kom jag iväg till behandlingen, fick en omgång av Mr O:s armbågar - och upptäckte att det inte gjorde ett dugg ont.

Det som förra veckan kändes som tortyr, kändes nu som massage, och istället för att bita ihop och önska att eländet skulle ta slut kom jag på mig själv med att slappna av och nästan hoppas att det skulle fortgå lite till.

Efteråt drog jag iväg ett mess till Miss MP, som också går till O, och berättade om händelsen. Hennes svar var lika bestämt som kort: "Du ljuger. Omöjligt."

Mitt svar är att jag antingen har blivit en fullfjädrad fakir, eller så har O helt enkelt lyckats fördriva ont med ont - och botat mig.

Girig som fan

Om det är något som jag verkligen går igång på så är det träningsprylar.

Vanligtvis brukar jag sukta efter en eller två nya grejer, men idag verkar mitt begär vara gränslöst. Se bara vilken önskelista jag lyckades plita ner under lunchen:

1. Skins: strumpor, tights och långärmad tröja.
2. Asics Noosa. Inte de blommiga, utan de nya med serietecknade triathlonbilder. Tyvärr finns de inte i butik än.
   
3. En racer. Det är kul att rulla asfalt, men inte med MTB.
4. Nya cykelskor. Jag får ont av mina.
5. En bikini som lämpar sig för simträning. Min lämpar sig för att glassa på stranden.
6. En portabel pressobryggare. Jag är gravt kaffeberoende och vill ha god espresso, även på utflykter.
7. Fler locklaces. Ett måste i alla skor!
   
8. Garmin 405.
   
9. Badmössa.
   
10. Nelo havskajak. Nästa skärgårdstripp vill jag inte paddla hangarfartyget VKV Lisa.
11. Liggunderlag version lyx. Att sova på en ultralight luftmadrass - utan luft - har traumatiserat mig för all framtid.
12. Vattentätt fodral till min kamera, så jag kan dokumentera från kajaken!
13. Liftkortshållare att hänga kartan i för att ha händerna fria under orientering.
14. Våtdräkt för simning.
15. Vattentäta packsäckar.
    
16. Boxningsskor. Adidas senaste.
17. Cykelväst med praktiska fickor bak där man kan ladda energi för att orka hänga på J.
18. Cykelbyxor som förhindrar mörbultat underrede. Lider fortfarande efter söndagens lilla tripp.

En punkt kan jag stryka i slutet av veckan. Gällande resterande 17 får jag väl uttala Vo2max-termer, tacka mjölksyran, hålla en intervallceremoni och blidka höga wattal - helt enkelt göra mitt bästa för att tillbe träningsgudarna.

Bildbevis

The man, the myth, the legend:

Detta är alltså bevisligen: Lill-Kötta!

Lite annat från helgen som gick:

Som sagt, mina skosnören går ALLTID upp! Tre gånger under
lördagens orientering. Dags att skaffa fler Locklaces.

B målspurtar...

... och tycker sedan att 8 mil
cykel är ett bra sätt att avsluta en triathlon.

Fast det här klart, med en sån här baby
kan det ju vara skoj att tugga asfalt.

Jag är avundsjuk på multi J:s Skins. Undrar
om dom funkar bättre än mina kompressionsstrumpor.

Colting kom trea på SM i triathlon som gick på söndagen.

Coach J, sugen på en liten kvällstur.
I 2,5 timme fick jag nöjet att skåda hans ryggtavla.

Dedicated to Lill-Kötta

En händelserik helg där en mängd saker utfördes, men där allt hamnade i skuggan av en man: Lill-Kötta.

Jag vet inte vem Lill-Kötta är. Jag vet inte hur han ser ut eller hur gammal han är. Jag har inte ens några bevis för att han finns. Men allt det där är sekundärt. Det primära är det här.

Det räcker att läsa det där för att veta att man gillar Lill-Kötta. Man känner att LK är en kille som man skulle trivas med. Man längtar liksom efter LK trots att man aldrig har träffat honom.

Givetvis började jag göra efterforskningar redan på fredagskvällen när jag läste texten, men jag fick inga tillfredsställande svar. Café R hävdade bestämt att "Lill-Kötta, det måste vara du", och även om det var smickrande så är det tyvärr inte korrekt. Jag mäter inte 1,90 över jorden och jag väger inte 100 kilo. Jag springer inte milen (inklusive stämpling av kontroller) på 35 minuter, bänkar 140 kilo och gör 24 chins. Dessutom har jag aldrig sagt att jag föredrar Försvarsmaktens skidor Vita blixten framför andra "eftersom kolfiber blir så sprött under 40 minus".

På lördagsmorgonen berättade jag givetvis om Lill-Kötta för triathlon B, multi J och coach J under vår bilfärd till en nordlig förort. Väl på plats stod det givet att LK skulle bli det stora ämnet för dagen. B började med att köra en uppvisningstävling i triathlon och kom in som fjärde man, några minuter efter vinnaren Ted Ås. På andra plats kom Andreas Wiberg (svensk mästare 2005), påhejad av syrran och olympiern Pernilla Wiberg. Vad hade LK tyckt om tävlingen? En bättre fråga är om han ens skulle definiera en timmes förflyttning på rensopade och utmarkerade banor som träning.

Under samma tidsrymd sprang jag och coach J ett eget 80-minutersrace i den intilligande skogen. Det blev ett orienteringspass där vi var rörande överens om att det alltid är bäst att kötta loss i kompassriktningen, istället för att springa runt på stigar. Lyckligtvis prickade vi in både sankmark, en klippbrant och svårgenomtränglig barrskogg. Om LK hade varit med hade han givetvis inte böjt undan grenar som annars skulle ha sopat honom i ansiktet, såsom jag gjorde, och han hade definitivt inte gått upp för den där klippbranten.

När B var klar bestämde han sig för att ett lämpligt avslut på tävlingen skulle vara att cykla hem tillsammans med multi J. J himself, som befinner sig i ett maniskt tillstånd av overreach, föreslog genast att de kunde köra en liten omväg, som skulle göra sträckan 8 mil istället för 4. Förmodligen det enda beslut som LK skulle ha gillat den här dagen.

Coach J och jag blev därmed förpassade till bilen och bestämde oss för att styra mot kajakbryggan. Ett 80-minuterspass på fjärden blev det och totalt landade lördagen på 2 timmar och 40 minuter för vår del. Med tanke på den låga intensiteten på paddlingen (73%) hade LK troligen betraktat den som nedvarvning.

Dagen avslutades i en återsamling där vi lyckades hälla i oss tre öl var utan att somna, trots att klockan var efter tio. Givetvis pratade vi hela tiden om - Lill-Kötta. När kvällen var slut hade jag fått ett nytt smeknamn: Stor-Kötta. Dricker LK öl? Jag tror att han gör det, men att han kanske inte snackar så mycket samtidigt.

Söndagsmorgonen började med cykelfärd med B till tävlingsområdet för SM i triathlon. När Coach J anslöt frågade han inte vem som ledde tävlingen. Inte eller hur det gick för Colting och grabbarna. Det han frågade var: "Har du fått reda på något mer om Lill-Kötta?" Vid det här laget står det klart att LK upphöjts till en ikon, liksom övermänsklig och troligen med härstamning från en annan planet.

Lite aktivitet blev det även denna dag för mig och coach J. En stökig paddling till idylliska Lillsjön på 1 timme 40 minuter, direkt följd av löpning tur och retur Rålis-Slussen på 30 minuter blankt. Därefter fick coach J lust att göra en lite kvällstur på sin cykel. När J talar om cykling och en liten tur så vet man att det inte avser något som vanliga människor skulle avse. I detta fall innebar det att per omgående hoppa upp på bajken och trampa ut till Mälaröarna på en liten tripp om 2 timmar och 30 minuter. Ett cykeplpass där jag hade äran att titta in i J:s ryggtavla under 99% av tiden (jag försökte rycka en gång men J gjorde processen kort genom att ödmjukt fråga om det var ok att han la sig framför en liten stund). Att jag valde att stanna halvvägs för att köpa och sedan trycka i mig en Snickers - stillastående - var något som LK troligen uppskattat ännu mindre än vad J gjorde (J tyckte att det var rent utav oanständigt).

Inräknat cyklingen fram och tillbaka till hemmet bjöd söndagen på ett 5-timmarspass rätt och slätt. Möjligtvis hade LK accepterat det hela som någon form av träning.

Ok, till årets viktigaste fråga

Vem är Lill-Kötta?

Finns han verkligen på riktigt?

Mitt liv kommer inte te sig normalt igen förrän jag vet svaret på denna fråga.

Mvh
/Stor-Kötta

Tips till Bolt

Kanske har det bara hänt en gång, men det finns i alla fall ett sätt att förhindra att det händer igen.

För egen del vet jag inte om jag missade något i mina tidiga utvecklingsår, eller om det har varit ett för ögat icke synbart fel på samtliga skosnören på samtliga löparskor som jag någonsin införskaffat, oavsett märke.

Något är det i alla fall som har fattats mig och orsakat stort lidande. För i mitt fall händer det inte en gång, det händer i princip varje gång. Och det spelar ingen roll om jag springer långt, kort, fort eller långsamt. Inte heller om jag knyter dem hårt, löst, med enkelknut eller med dubbelknut. Det spelar ingen roll vad det är för skor eller vad det är för underlag - mina skosnören går alltid upp!

Men det kommer aldrig hända igen. Med hjälp av en utrustningsdetalj som triathlon B överraskat mig med har mina skor konfigurerats på ett sätt som för evigt kommer hålla dem knutna.

Lösningen heter Locklaces; elastiska snoddar som har tagit mig till ett tillstånd av stor lättnad och lycka. Tack B!


Favoritskorna i ny tappning. Inte bara låsta, de går även
fortare att ta av och på. Mindre trams, mer funktion. Och
som bonus blev de ju snyggare också!

Nu har jag startat krig

Mot högerfotshelvetet.

Och jag har den bästa vapendragaren man kan hitta vid min sida: Mr O; sadisten, välgöraren, naprapaten; mannen som ignorerar alla smärtsignaler och fördriver ondska - med mer ondska.

Upptakten till detta började under Östersjöboosten, då jag halkade på ett terrängpass och gled på vänsterfoten nedför en hal klippa. Tyvärr hamnade min högerfot under vänsterbenet och trycktes ned mot underlaget i en anatomiskt icke rekommenderad vinkel. Efter några trevande steg där det var omöjligt att stödja på foten skärpte den till sig en aning och löpturen kunde fortsätta.

På Bosöboosten väntade sedan hård löpning och tester. Jag valde att ignorera foten och tejpade helt enkelt igen truten på den. Och det funkade skitbra. Smärtan blev inte värre. Svullnaden blev inte värre. Förrän efteråt.

För när jag kom hem var foten_inte_bra. Den har gnällt från morgon till kväll och varit allmänt osamarbetsvillig på alla tänkbara sätt. Riktigt dålig stil, för jag behöver högerfoten för att springa, jag behöver den för att boxas, jag behöver den till och med för att paddla.

Högerfoten är helt enkelt det enda som hindrar mig från att till fullo njuta av min tilltagande superkompensation, och det kan jag inte acceptera. Därför valde jag att skvallra om den för Mr O, som genast ställde sig på min sida i det som numera är att betrakta som ett öppet krig.

Strategin är att plåga och överlista foten genom att brutalt misshandla den - och för säkerhets skull hela skenbenet också. O körde den första dusten igår. Det blev en knäckning av hela maddafakking foten med efterföljande armbåge som trycktes in - djupt och utan nåd - längs hela tibia.

Tyvärr kan jag inte påstå att jag var speciellt behjälplig i denna första batalj. Min roll bestod i att svettandes och darrandes krypa ihop i fosterställning, samtidigt som jag upprepade följande mantra för mig själv "det gör inte ont, det är skönt, det gör inte ont, det är skönt...".

Det enda jag har att säga till mitt försvar är att jag faktiskt stod emot impulsen att sparka min egen allierade O, trots att vänsterbenet låg fritt och i lämpligt läge för en njurträff.

Idag är hela området så mörbultat att varken foten eller benet vågar säga ett knyst. Planen är nu att bibehålla detta tillstånd med hjälp av tvåminutersronder med ondskefulla tryckningar längs tibia varannan dag, och vid löpning kommer den inte få ett dugg att stödja sig emot - sen får vi se om den är lika kaxig nästa vecka.

Höstens träning

Försäsongens boost är avklarad. Superkompensationen börjar slå till. Nu är det dags att sy ihop höstsäsongens schema.

Hösten -08 kommer inte skilja sig speciellt mycket från våren -08. Den största skillnaden blir att jag kör simning som återhämtnings- och komplementträning istället för löpning.

Måndag
Morgonpass: Boxning (Teknik, parövningar, fys)
Kvällspass: Fys (Styrka, explosivitet, spänst, kondition)

Tisdag
Morgonpass: Simning
Kvällspass: Boxning (Matchsparring, säck, fys)

Onsdag
Vila

Torsdag
Morgonpass: Simning
Kvällspass: Boxning (Uppgiftssparring, säck, fys)

Fredag
Morgonpass: Boxning (Teknik, sparring, fys)

Lördag
Multiträning: Löpning, Paddling, Cykling

Söndag
Kvällspass: Boxning (Teknik, parövningar, fys)

Detta är mitt preliminära och mycket ambitiösa upplägg som landar på cirka 13 timmar.

Sedan vet jag ju hur det blir.

På onsdagskvällarna kommer man hem och landar i soffan och medan man ligger där med alltigenom goda intentioner smyger det plötsligt upp tankar i huvudet som förmodligen har något med intervaller eller Vo2max att göra. Sedan vips, som genom ett trollslag, befinner man sig ute i ett löpspår istället för hemma i växlingszonen.

Sedan har vi de farliga fredagskvällarna, när man är i full färd med att fundera ut några lämpligt dekadenta aktiveteter och blir avbruten av telefonen som ringer - och plötsligt har man sagt ja till någon högst oskyldig multiaktivitet som kan innefatta allt från en kvällspaddling till en helgexpedition.

För att inte tala om söndagsmorgonarna då det bästa som finns är att äta frukost på bryggan för att sedan ge sig ut på en förmiddagspaddling.

Och så slutar veckan på minst 16 timmar i alla fall.

Simträning med de stora pojkarna

Om någon hade berättat det här för en månad sedan hade jag aldrig trott på det.

För 29 dagar sedan började jag ta simlektioner för doktor M. Det var ett impulsivt semesterprojekt som syftade till att lära mig crawla i återhämtningssyfte; mer tid i bassängen och mindre tid på löpbanan sparar benen.

Vid första tillfället filmades jag. Sträckan jag behövde simma var ca 10 meter. Efter några vändor fram och tillbaka framför kameran var jag helt slut. Jag hade aldrig crawlat tidigare och fick ständig andnöd och kallsupar.

Sedan dess har jag haft två lektioner med coach M. Under dessa rookielektioner har jag simmat inomhus, i 25:an, och utfört en mängd olika teknikövningar. Förvånande nog räckte dessa tillfällen för att jag skulle klara av att crawla 25 meter obehindrat - flera gånger på raken till och med, bara jag fick lite vila emellan - vilket gav mersmak.

Tyvärr han jag inte med några fler lektioner under semestern, och nu när jag är tillbaka på kontoret hinner jag inte simma på rookietiden. Men M såg inget hinder i detta - han bad mig bara komma till den stora gruppen, som tränar tidigare.

Därav kom det sig att jag stod utomhus, bredvid 50-metersbassängen, klockan 06:30 imorse. Och jag var inte ensam. Jag befann mig i ett sådant sällskap där det är helt normalt att kläcka ur sig saker som: "Jag fick sån himla kramp i benen på cyklingen imorse!" Imorse, det var klockan 04:00. Sedan dess hade karln ifråga avverkat två timmars träning.

Jag befann mig med andra ord bland triathleter - men jag var lugn. Jag trodde i min enfald att jag skulle få plaska runt i en egen cp-bana, och få egna övningar, som typ att leka kastrull eller öva inför Simborgarmärket.

Så var inte fallet.

När träningen började blev jag nedkommenderad på samma ställe i bassängen som de andra, och fick dela bana med självaste Filip, som simboostar inför Sveriges i särklass miserablaste tävling: Ö till ö. Sedan fick jag fullt upp med att försöka förstå vad som förväntades; femtakt, sjutakt, hålla andan till femton, fartökning, truckfart; samt göra tre saker: Simma, simma och simma!

När jag hade crawlat X antal kilometer (det längsta någonsin i mitt liv) på Y antal minuter, tyckte coach M att det fick räcka: "Vi behöver inte överträna dig idag, det är ju bara tisdag." Jag lydde, och när jag satt i bastun efteråt kände jag mig faktiskt lite stolt. När jag började simprojektet var jag beredd att ge det ett halvår för att greja återhämtningspass på egen hand - nu känns det som att den målsättningen är nådd.

Kanske dags att höja nivån?

Fast det blir i alla fall inte till Filips nivå. När jag gick hem låg han fortfarande i blötläggning och harvade hundring efter hundring, och det skulle inte förvåna mig om någon berättade att han ligger kvar där än. Jag skulle i alla fall inte bli i närheten av så förvånad som jag hade blivit om någon hade berättat för mig om dagens simträning - för en månad sedan.

Världens jobbigaste sport?

Jag vet inte om det är möjligt att jämföra olika sporters jobbighetsgrad med varandra, men multisport borde hamna i toppen.

Det är knappt att jag har hämtat mig från lördagens Adventure Race, trots att jag enbart deltog som support. Tävlingen består av 6 sträckor: löpning (10k), mountainbike (21k), paddling (10k), löpning (8k), mountainbike (12k), löpning (3k). Samtliga sträckor är ungefärliga och uppmätta fågelvägen - i verkligheten blir banan betydligt längre än 64k, eftersom man orienterar sig fram i terräng genom hela tävlingen. Vinnartiden blev 5:38:01. Siste man kom in på 9:22:09.

Två timmar före start får man 6 stycken kartor som visar var kontrollerna är utplacerade. Sedan får man själv lista ut vilket som är det snabbaste sättet att ta sig mellan kontrollerna, rita in det på kartorna, plasta in dem, ställa iordning sin plats på växlingsområdet samt göra sig redo för starten.

Som support har man fullt upp med att dubbelkolla allt: vilka flaskor, bars och gels ska grabbarna ha med sig på respektive sträckor? när ska jag byta i deras camelbaks? vilka skor ska stå klara? när ska jag lägga i kajakerna? vad gör jag om den kajakplats vi kommit överens om är upptagen av en annan tävlande? hur vill de ha sina kartor? vilken kompass ska de ha på vilken sträcka? vilken cykelhandske var det som skulle användas? var finns cykelpumparna? vilket tryck ska de ha i däcken? vad gör jag om båda skulle komma in i växlingsområdet samtidigt?

Allt måste vara förberett ned i minsta detalj för i växlingarna går det snabbt. Och jag talar inte om minuter - jag talar om några sekunder.

Efter första växlingen inser jag hur jävla tufft det kommer att bli. Herrarna kommer in dyngsura, bleka, skitiga och med uppskrapade och blodiga ben. Samtliga ser ut att vara färdiga för att kollektivköras till akuten och läggas in med dropp. J hinner mumla ur sig ett "det går snabbt", sedan är både han och cykeln borta.

Eftersom man orienterar sig fram genom tät granskog tänkte jag mig att löptempot måste hamna på max 5 min/km. Helt fel. Tätklungan rusade in i skogen i strax under 4-tempo och bara mölade sig fram som om de hade Caterpillarband under fötterna. Frågan är inte om man kommer gör sig illa; frågan är när man kommer göra sig illa och hur mycket.

I växlingen till paddling var det en man som skrikandes fick hjälp med att sätta på sig flytvästen. Tävlingsledningen frågade om han skadat sig och fick bekräftat att han ramlat på cyklingen. "Är något brutet?", ropade de över vattnet, och fick till svar: "Har ingen aning, det gör ont så in i helvetet!" från mannen som paddlade på i galet hög fart ut från vårt synfält.

Mountainbikesträckorna är tekniska och jag kan inte ens föreställa mig hur helvetiska de är. En del utgjordes av en slalombacke. J vurpade på andra sträckan och gjorde en frivolt i luften - utan cykel - innan han landade på underkropp och underarmar. Men det hindrade honom inte från att fortsätta loppet i sitt maxtempo.

Under tävlingen fick jag påminna mig själv flera gånger om att detta faktiskt är något som de tävlande gör frivilligt. Jag vet inte om det är möjligt att jämföra olika sporter, men det finns helt klart flera faktorer som talar för att detta är världens jobbigaste sport:

- Fler grenar som utförs utan paus, till skillnad från exempelvis Sjukamp.

- Minst lika många växlingar som i Triathlon, oftast fler.

- Terrängen är så pass hård att man garanterat gör sig illa.

- Man har samma kläder loppet igenom och kommer vara genomblöt och skitig från start till mål.

- Det räcker inte att springa, cykla och paddla så snabbt man kan - man måste orientera också.

- Lång tävlingstid, från 6 timmar upp till en vecka.

- Under längre tävlingar sover man vanligtvis 2 timmar per dygn - tävlingarna pågår utan paus.

- Man måste kunna laga sin utrustning på vägen.

- Man måste vara en strateg och planera exakt hur man ska äta och dricka och hålla ihop sig själv.

- Många multitävlingar innehåller även moment som inlines, repfirning, hopp från klippor, klättring, simning med mera.

Ovanstående gör det svårt för mig att komma på något värre. Triathlon ger nog mer kontinuerlig smärta ur ett ansträningsperspektiv, eftersom man kan ligga på hög puls precis hela tiden, men där slipper man alla misärmoment runt omkring. Långa mountainbiketävlingar, ultralopp i löpning, endurorace, Dakarloppet, långa kappseglingar - där har vi sjukt jobbiga grejer i utsatta miljöer, men det räcker i alla fall att tävla i ett moment.

Vad har jag missat, och vad tror ni - vilken är världens jobbigaste sport?

Nu drar jag på multisporttävling

64k löpning, paddling och mountainbike i de värmländska skogarna.

Men nej, det är inte jag som ska tävla. Det ska däremot multi J och triathlon B. Min uppgift är att supporta på bästa sätt. Jag föreslog för J att jag kan ta fram nyporna och leka naprapat om det börjar smärta någonstans - men det erbjudandet tackade han tvärt nej till. (Hans onda benhinna fick smaka på O:s vassa armbåge igår, och det räckte tydligen?)

Tävlingen heter Kristinehamn Adventure Race, och det är precis en sådan tävling som jag skulle vilja delta i. Man måste vara duktig löpare, orienterare, cyklist, kajakist. Man slipper alltså begränsa sig till en gren, man får träna flera roliga saker!

Dessutom måste man vara en strateg och klara av att hålla humöret på topp, trots att man har sprungit vilse i en dypöl full av mygg, har blödande skavsår och har svept sin sista gel. Tävlingstiden är från 6 timmar och uppåt; en heldag där man får tre bra saker på samma gång: misär, smärta och nötning av pannben - samtidigt!


J och B under vår Östersjöexpedition. Nu ska de tävla
mot varann. Återstår att se vem som vinner.

Boosta smärta

Kan man höja sin smärttröskel genom att boosta smärta, på samma sätt som man kan höja sin prestationsförmåga genom att boosta träning?

Då kommer jag vara fullfjädrad fakir när den här veckan är slut.

Smärtboosten började i måndags, då jag sömnlös, och med en av stela muskler totalfixerad nacke, raglade jag in till naprapat O.

Efter en behandling med nålar, knäckning och fingrar som utan nåd trycktes in i bröstkorgen och orsakade en fantastisk mängd smärta, blev jag hemskickad med orden: Om du ringer mig om en timme och frågar om det verkligen ska göra så här ont - då kommer jag att svara ja.

Natten till tisdag blev en upprepning av den innan: smärtdimma, Citodonknaprande och immobilitet. När jag vaknade hittade jag ett stort blåmärke under min vänstra axel. Hade jag fått någon hemsk blödning? När jag visade mitt märke för O lugnade han mig leende med svaret: Ja jag klämde ju lite på dig igår, det där är en bonus. Därefter följde mer knäckning och nålar som brutalt spetsade handflatorna.

Om det stämmer så som O påstår - att han var indian i ett tidigare liv - låter jag var osagt. Men att han kan fördriva ont med ont, det kan jag skriva under på. På två dagar tog vi oss från likkistanivå (smärtnivå 10: krypa ner i likkista som enda möjliga quickfix) till whiskynivå (smärtnivå 7: kan uthärdas med hjälp av starka droger).

Och när jag traskade in hos O idag hade jag kommit ännu lägre ner på skalan. Stolt rörde jag på huvudet; fram och tillbaka, upp och ner, sida till sida. Titta, jag är botad! tyckte jag, och bad honom kaxigt att: döda det sista. Tänkte: det är ju bara lite onda muskler kvar, det här kan inte bli så farligt.

Eller hur.

När O svarade: Ok, då kan vi börja behandla ordentligt, och bad mig lägga mig på mage på britsen, utan att ens antyda något om några nålar, började jag ana oråd. Sedan följde inom några få minuter en fullständig knäckning av alla tänkbara kotor ur alla tänkbara vinklar; ritsch ratsch - knyt händerna, andas in, andas ut, vänd på sida, vänd på rygg; samt en triggerpunkts- massage utförd med armbågar och knogar som hade fått Ara Abrahamian att gråtandes ropa efter mamma.

Själv hotade jag med stryk - men det hjälpte inte. Det var bara att underkasta sig tills de förlösande orden kom: Ok, det får räcka för idag. Sedan återstod att försöka släpa sig upp i stående position, samt köra hem - jag fick ta i med båda händerna för att kunna växla.

"Min rumpa är full av blåsor, och jag kan inte känna min hand nedanför handleden"

Jag läser om världens tuffaste cykeltävling: GDR.

The Great Divide Race. Ett ultralopp med en enkel regel: Börja trampa vid den kanadensiska gränsen, det första hjulet som når Mexiko vinner.

Cyklisterna ringer in sin position varje kväll, de får inte lifta, de ska vara självförsörjande. Sträckan är 400 mil. Du har 25 dagar på dig. Rekordet är 15 dagar, 4 timmar och 18 minuter.

Artikeln finns i senaste numret av Outside. Jag bläddrar, läser, ryser, dreglar, blir upphetsad, blir inspirerad att göra en jävla massa galna grejer. Ren porr, med andra ord. Här följer några sköna citat:

Ingen startpistol, inga fina tal eller någon nedräkning. Ingenting. "Ok, kör!" får Curiak ur sig när klockan slår tolv och vi ger oss iväg.

Bra, känner mig bra. Blev jagad av en älg några hundra meter... Jodå, allt är bra.

Det var massor av snö uppe i passet. Höll på att frysa ihjäl... rolig dag!

Det som sänkte stämningen en aning var den hög med grizzlyspillning som låg i spåret. Inte bra - björnen använder samma spår som vi.

Du cyklar så länge det är ljust, och när du inte kan trampa mer lägger du ner cykeln och kryper in i sovsäcken tillsammans med myggen.

Scott Hedge kastar in handduken redan andra natten, stapplande omkring utanför Holland Lake Lodge bar med en sårig häl och en öl i varje hand.

En antilop väcker mig i gryningen.

Vi får senare veta att han var så uttorkad att sjuksköterskorna i Espanola inte hittar någon ven att sticka in droppet i. Hans GDR är över.

Matt McFee har somnat på cykeln och kört in i en stor sten och har förstört ramen. De flesta hade gett upp och liftat till Dillon och skaffat en bussbiljett hem, men Matt ringde sin fru i Durango som skickade en ny ram med FedEx.

En blixt slår ner så nära att Jeffs MP3-spelare byter låt, från Van Halen till Twisted Sister.

Jag trillar av cykeln och stapplar in på det amerikanska tullkontoret. Luftkonditioneringen är en uppenbarelse. "Klarade jag det?"


Det finns något med sådana här lopp som lockar mig alldeles oerhört. Det handlar inte bara om att tävla. Det handlar om att göra en resa.

I samma nummer av Outside finns en historia om en kvinna som lämnade jobbet och paddlade längs Norges kust - ensam. Det finns lysande träningstips för den som vill tävla i triathlon - utan att träna ihjäl sig. Det finns en intervju med ledaren av Sveriges mest etablerade multisportlag - FJS. Och mycket mera.

Som sagt; ren porr. Nu måste jag läsa vidare.

Operation Superkompensation

Två boostveckor med dubbel träningsdos. Galenskap? Självklart!

I vanliga fall snittar jag drygt 15 timmar i veckan. Under min semester har jag haft två perioder med en träningsdos på drygt 30 timmar i veckan: Expedition Östersjön och Camp Bosön.

Det har satt sina spår: Jag är för trött för att göra något annat än vegetera. Jag skulle inte vilja boxas ens om jag orkade. Jag har ont i hela kroppen, och ett par ställen gör mer ont än vad som faller in under kategorin normal smärta efter belastning.

Övertränad, säger folk, och skakar på huvudet åt min galenskap.

Javisst, svarar jag, självklart är det ett fall av overreach. Men att gå över gränsen är en förutsättning för att förbättra sin prestationsförmåga.



Belastar man kroppen på samma sätt under hela sin träningsperiod hamnar man aldrig över strecket, då underhåller man bara sin möjlighet att prestera. Varierar man däremot sin träning och lägger in några spyfys pass, då slår överkompensationen till och höjer dig ett snäpp över strecket.

Men för att höja sig ännu högre och för att landa på en ny nivå krävs det tyngre perioder. Perioder då man helt enkelt bryter ner sig way beyond spyfysnivå, och då räcker det inte med enstaka pass - då krävs boostveckor.

Vanligtvis sker detta under försäsongen, då man inte behöver prestera och då man har tid att hänge sig åt den efterföljande viloperioden som krävs för att man ska uppnå målet: Superkompensation.

Den här veckan har jag bara ett fokus: att underkasta mig alla tänkbara återhämtningsmetoder. Idag är det min tredje vilodag, och jag är fortfarande så toktrött att jag kan göra saker som att somna över äppelpajen när jag går och fikar. Men kroppen börjar kännas bättre.

Ont har med ont fördrivits med skicklig sadism från naprapat O. Nu kan jag nästan vrida på nacken utan att hela kroppen följer med, och inatt sov jag utan Citodon; O anser att vi tagit oss från likkistanivå till whiskynivå, själv hyser jag hopp om att jag klarat mig från bestående skador och snart kommer vara helt rörlig igen.

Det återstår bara att se om operationen tajmades rätt eller fel. Just nu balanserar jag helt klart på den spända linan mellan positiv och negativ överträning - antingen brister linan och jag faller, eller så studsar jag rakt upp i Superkompensationens himmel.

Kan jag springa 5k på 19:35?

Och Marathon på 3:10:58?

Svaret på båda frågorna är ja, enligt The McMillan Running Calculator.

Kalkylatorn utgår från ett lopp som man har sprungit i sin nuvarande form. Sedan räknar den ut tider på andra sträckor, samt föreslår tempo för olika typer av träningspass.

Jag testade kalkylatorn genom att fylla i mitt resultat på Cooper: 3k på 11:14 (3:44.6-tempo i snitt). Enligt resultatet klarar jag följande tider:

• 100m - 16.7

• 1k - 3:19.9

• 5k - 19:35

• 10k - 40:42

• 15k - 1:03:03

• 20k - 1:25:48

• 30k - 2:12:35

• Marathon - 3:10:58

Jag tycker att tiderna på de korta distanserna ser rimliga ut, men från 10k och uppåt ser de helt orimliga ut. En felmarginalfaktor är att Coopertest springs på bana, vilket inte är jämförbart med exempelvis ett Lidingölopp eller ett Marathon.

Det som är mest jämförbart är nog 5k-tiden, såvida den springs på bana, vilket är planerat i utmaningen mot N´batha. Om kalkylatorn har rätt, och om Daniel själv gissar rätt, kommer jag att klå honom eftersom jag har ett handikapp på 57,5 sekunder. Jag tror dock att han underskattar sin tid.

Kalkylatorn gav mig även följande råd gällande min löpträning:

• Återhämtningstempo - 5:28 till 5:47

• Långdistanstempo - 4:51 till 5:28

• Snabbdistanstempo - 4:07 till 4:18

• Intervalltider tusingar - 4:02 till 4:07

• Intervalltider sexhundringar - 2:25 till 2:28

Oavsett om sådana här beräkningar stämmer eller inte ger de mig gåshud och jag blir alldeles exalterad. Jag går verkligen igång på siffror, prognoser och träningsprogram. Nu fattas det bara att jag återhämtar mig, så att jag kan testa om kalkylatorn har rätt eller fel.

Vad tror ni? (För samtliga tider: klicka på bilden nedan.)