Into the wild.
Storväskan är fylld med varma kläder och böcker, ryggsäcken är full med skor. Hur det är med förkylningen tycker inte jag att vi ska prata högt om, för så länge som näsan inte rinner och halsen inte gör ont tycker jag vi kan ignorera resten.
Nu blir det pimpad gröt förstås, som alltid, sen beger vi oss. Det är jag, Gunde och Lyftkranen. Den sistnämnde beskrivs bäst som en Rune Larsson, en styrkekarl som paddlat runt Sveriges kust och som gärna cyklar från Malmö till Kiruna.
Kan bli en spännande liten resa.
torsdag, oktober 30, 2008
onsdag, oktober 29, 2008
Resklar
Med reservplan.
För inte banne mig tänker jag tillbringa min semester med att tycka synd om mig själv hemma i horisontalläge. Jag säger som Wassberg: "Förkyld? Då får man snyta sig!"
Plan A ser ut så här:
Plan B ser ut så här:
Och planen för att ta sig från B till A ser ut så här:
Några frågor på det?
För inte banne mig tänker jag tillbringa min semester med att tycka synd om mig själv hemma i horisontalläge. Jag säger som Wassberg: "Förkyld? Då får man snyta sig!"
Plan A ser ut så här:
Plan B ser ut så här:
Och planen för att ta sig från B till A ser ut så här:
Några frågor på det?
Livet är inte rättvist
Men ibland är det fan värre än vanligt.
Här har man gått och planerat en minisemester. Ett andrum som jag verkligen sett fram emot. Ett nödvändigt miljöombyte med mycket friluftsliv och sällskap av goda vänner, mirakulöst tajmat med både jobb och träning.
Och vad händer precis då?
Man blir sjuk. Troligen smittad av en förkyld människa som jag sparrades med i söndags. Men nu är det bara att sluta gnälla och ta fram det tunga artilleriet för att försöka bli frisk på en dag så att jag kan åka imorgon.
Håll tummarna, please.
Här har man gått och planerat en minisemester. Ett andrum som jag verkligen sett fram emot. Ett nödvändigt miljöombyte med mycket friluftsliv och sällskap av goda vänner, mirakulöst tajmat med både jobb och träning.
Och vad händer precis då?
Man blir sjuk. Troligen smittad av en förkyld människa som jag sparrades med i söndags. Men nu är det bara att sluta gnälla och ta fram det tunga artilleriet för att försöka bli frisk på en dag så att jag kan åka imorgon.
Håll tummarna, please.
tisdag, oktober 28, 2008
Och bland tio i topp damer lyder listan
Så här:
1) Brooks T5
2) Mizuno Elixir 2
3) Saucony Type A2
4) Newton Cure Racer
5) Saucony Fast Twitch
6) Asics Gel Banditos
7) Saucony Fast Twitch
8) Saucony Grid Type A
9) Zoot Ultra TT
10) Saucony Fast Twitch
Lätta skor här också, och mina favoriter, Saucony, dominerar stort. Den modell jag springer, Type A2, är verkligen kärlek. Kan man dra några övriga slutsatser? Asics Banditos återfinns på båda listorna, i övrigt skiljer det sig. Springer män och kvinnor generellt i olika skor, tro? Eller handlar det mer om typ av löpare än om kön?
1) Brooks T5
2) Mizuno Elixir 2
3) Saucony Type A2
4) Newton Cure Racer
5) Saucony Fast Twitch
6) Asics Gel Banditos
7) Saucony Fast Twitch
8) Saucony Grid Type A
9) Zoot Ultra TT
10) Saucony Fast Twitch
Lätta skor här också, och mina favoriter, Saucony, dominerar stort. Den modell jag springer, Type A2, är verkligen kärlek. Kan man dra några övriga slutsatser? Asics Banditos återfinns på båda listorna, i övrigt skiljer det sig. Springer män och kvinnor generellt i olika skor, tro? Eller handlar det mer om typ av löpare än om kön?
Skorna som har tagit de snabbaste i mål
Ett par skor måste givetvis utprovas individuellt, men jag tycker alltid att det är kul att se vad andra springer i.
Tittar man på de tio män som förra året sprang marathondistansen snabbast på Ironman Hawaii lyder skolistan enligt följande:
1) Newton Distance S
2) New Balance 902
3) Nike Elite
4) Puma Belus III
5) Nike Air Zoom Marathoner
6) Asics Gel DS-RACER VII
7) Asics Gel Banditos
8) Mizuno Wave Idaten 3
9) Saucony Tangent
10) Avia
Trots att jag verkligen gillar min skopark stör det mig att jag inte testat mer än ett par, dvs Asics DS-RACER. Och de sistnämnda, Avia, har jag inte ens hört talas om. Har ni några favoriter på listan?
Tittar man på de tio män som förra året sprang marathondistansen snabbast på Ironman Hawaii lyder skolistan enligt följande:
1) Newton Distance S
2) New Balance 902
3) Nike Elite
4) Puma Belus III
5) Nike Air Zoom Marathoner
6) Asics Gel DS-RACER VII
7) Asics Gel Banditos
8) Mizuno Wave Idaten 3
9) Saucony Tangent
10) Avia
Trots att jag verkligen gillar min skopark stör det mig att jag inte testat mer än ett par, dvs Asics DS-RACER. Och de sistnämnda, Avia, har jag inte ens hört talas om. Har ni några favoriter på listan?
måndag, oktober 27, 2008
Jag, en Lilleputt
I lördags var jag på besök i Jonathan Swifts fantasivärld.
Men låt mig börja i en annan ända - nämligen med min kropp. Det har nog inte undgått någon att jag har muskler, men ordet muskulös är ett relativt begrepp. För att förtydliga det hela kan jag meddela att jag inte är slank. Jag har ingen löparkropp och jag har ingen fitnessfigur. Man kan snarare beskriva mig som en kubik; kort och axelbred med putrumpa och skogshuggarlår.
För att göra bilden ännu tydligare kan jag citera en fotograf som konstaterade följande när vi jobbade ihop i förra veckan: "Magda, du har mer muskler - än alla killar jag känner." Med anledning av detta känner jag mig väldigt sällan liten. Inte ens när jag sparrar mot män. Jag kan känna mig kort, jag kan känna mig stel, jag kan känna mig långsam. Men INTE liten.
Allt detta slutade gälla i lördags.
I lördags var jag nämligen på en träningstävling in the förortshoods och träffade Conan, Slagskeppet från Rinkeby. Jag fick veta att hon vägde mer än mig, men när jag såg henne under uppvärmningen oroade jag mig inte; hon såg inte snabb ut och hon såg inte ut att ha bra kondition. Jag gjorde en grov underskattning.
Det första som händer efter att vi klivit in i ringen och hälsat på varandra är att hon tar fäste, och när hon står där lika stabil som om hon varit fastskruvad i backen slänger hon ut först en rak vänster - BAM - och sedan en rak höger - KABOM. Och jag ljuger inte om jag säger att jag flög tre steg bakåt.
Jag blev så chockad av detta faktum att jag tappade allt fokus. Det enda jag kunde tänka på var hur hårt hon slog. Hade jag letat i min verktygslåda hade jag hittat flera sätt för att undvika de där nävarna. Jag kunde gått mer åt sidan, tröttat ut henne, jobbat mer med garden, men icke - nu var jag helt upptagen med att fascineras över hennes slagkraft.
För fascinerad var precis vad jag var. Jag ville liksom trycka på paus och berätta för alla hur hårt hon slog. Inte för att få medkänsla, utan för att få dela med mig av denna, för mig, nya upplevelsen. Visst har jag mött många tjejer - och killar - som slår hårt. Snabba och explosiva slag som bränner till, som om man blivit stucken av ett bi. Men detta var något helt annat. Att möta Slagskeppet från Rinkeby var mer som att cykla in i ett träd; hårt och stumt med stark rekyl.
Och jävlar i mig vad jag kände mig liten. Jag kände mig som en Lilleputt som flög runt inne i ringen, helt underdimensionerad i förhållande till jätten som delade ut storsläggorna. BAM BAM, sa det, och det här kanske låter konstigt, men jag gillade faktiskt känslan. Det var som att befinna sig i en serievärld, och jag tänkte att det är få förunnat att få uppleva något liknande.
Efter första ronden möttes jag av en övertydlig coach Perkele, som lugnt och pedagogiskt upprepade att jag måste sluta ta hennes slag på ansiktet. Att jag blödde var helt sekundärt; sista sekunderna innan det var dags att kliva in igen fick jag en handduk upptryckt under näsan och ett kort "det är ingen fara med dig". Efteråt fick jag veta att Perkele funderat hela ronden på vad fan han skulle säga till mig när jag kom in i hörnan - för att slippa bära mig därifrån.
Men några sådana åtgärder behövdes inte. Faktum är att andra ronden gick bra; jag jobbade mig runt Slagskeppet, tog släggorna på garden och återfick lite koll. Inför tredje ronden bad Perkele mig att fortsätta försvaret, men att också gå in och ta poäng. Detta resulterade i värsta sluggfesten och det var verkligen inte någon snygg boxning, men det var en jäkligt bra erfarenhet - nu vet jag hur det känns när man är en Lilleputt som måste gå på list istället för styrka.
Men låt mig börja i en annan ända - nämligen med min kropp. Det har nog inte undgått någon att jag har muskler, men ordet muskulös är ett relativt begrepp. För att förtydliga det hela kan jag meddela att jag inte är slank. Jag har ingen löparkropp och jag har ingen fitnessfigur. Man kan snarare beskriva mig som en kubik; kort och axelbred med putrumpa och skogshuggarlår.
För att göra bilden ännu tydligare kan jag citera en fotograf som konstaterade följande när vi jobbade ihop i förra veckan: "Magda, du har mer muskler - än alla killar jag känner." Med anledning av detta känner jag mig väldigt sällan liten. Inte ens när jag sparrar mot män. Jag kan känna mig kort, jag kan känna mig stel, jag kan känna mig långsam. Men INTE liten.
Allt detta slutade gälla i lördags.
I lördags var jag nämligen på en träningstävling in the förortshoods och träffade Conan, Slagskeppet från Rinkeby. Jag fick veta att hon vägde mer än mig, men när jag såg henne under uppvärmningen oroade jag mig inte; hon såg inte snabb ut och hon såg inte ut att ha bra kondition. Jag gjorde en grov underskattning.
Det första som händer efter att vi klivit in i ringen och hälsat på varandra är att hon tar fäste, och när hon står där lika stabil som om hon varit fastskruvad i backen slänger hon ut först en rak vänster - BAM - och sedan en rak höger - KABOM. Och jag ljuger inte om jag säger att jag flög tre steg bakåt.
Jag blev så chockad av detta faktum att jag tappade allt fokus. Det enda jag kunde tänka på var hur hårt hon slog. Hade jag letat i min verktygslåda hade jag hittat flera sätt för att undvika de där nävarna. Jag kunde gått mer åt sidan, tröttat ut henne, jobbat mer med garden, men icke - nu var jag helt upptagen med att fascineras över hennes slagkraft.
För fascinerad var precis vad jag var. Jag ville liksom trycka på paus och berätta för alla hur hårt hon slog. Inte för att få medkänsla, utan för att få dela med mig av denna, för mig, nya upplevelsen. Visst har jag mött många tjejer - och killar - som slår hårt. Snabba och explosiva slag som bränner till, som om man blivit stucken av ett bi. Men detta var något helt annat. Att möta Slagskeppet från Rinkeby var mer som att cykla in i ett träd; hårt och stumt med stark rekyl.
Och jävlar i mig vad jag kände mig liten. Jag kände mig som en Lilleputt som flög runt inne i ringen, helt underdimensionerad i förhållande till jätten som delade ut storsläggorna. BAM BAM, sa det, och det här kanske låter konstigt, men jag gillade faktiskt känslan. Det var som att befinna sig i en serievärld, och jag tänkte att det är få förunnat att få uppleva något liknande.
Efter första ronden möttes jag av en övertydlig coach Perkele, som lugnt och pedagogiskt upprepade att jag måste sluta ta hennes slag på ansiktet. Att jag blödde var helt sekundärt; sista sekunderna innan det var dags att kliva in igen fick jag en handduk upptryckt under näsan och ett kort "det är ingen fara med dig". Efteråt fick jag veta att Perkele funderat hela ronden på vad fan han skulle säga till mig när jag kom in i hörnan - för att slippa bära mig därifrån.
Men några sådana åtgärder behövdes inte. Faktum är att andra ronden gick bra; jag jobbade mig runt Slagskeppet, tog släggorna på garden och återfick lite koll. Inför tredje ronden bad Perkele mig att fortsätta försvaret, men att också gå in och ta poäng. Detta resulterade i värsta sluggfesten och det var verkligen inte någon snygg boxning, men det var en jäkligt bra erfarenhet - nu vet jag hur det känns när man är en Lilleputt som måste gå på list istället för styrka.
söndag, oktober 26, 2008
Det gick bra att bada
Idag också.
Först blev det en löptur. Sedan bastu. Och inte mindre än sju dopp i Riddarfjärden. Riktigt skönt faktiskt.
Några vinterklädda flanörer såg alldeles förskräckta ut vid anblicken av min våta och bikiniklädda kropp när de såg mig kliva upp på bryggan. Men det bjuder jag på.
Ska nog fortsätta med den här helgrutinen ett tag. Undra hur länge man härdar ut.
Först blev det en löptur. Sedan bastu. Och inte mindre än sju dopp i Riddarfjärden. Riktigt skönt faktiskt.
Några vinterklädda flanörer såg alldeles förskräckta ut vid anblicken av min våta och bikiniklädda kropp när de såg mig kliva upp på bryggan. Men det bjuder jag på.
Ska nog fortsätta med den här helgrutinen ett tag. Undra hur länge man härdar ut.
lördag, oktober 25, 2008
Idag är det julafton!
Och snart smäller det!
Superior Challenge II, galan där allt som "är roligt och värt att leva för blandas i samma sport", som Musse sa när jag snacka med honom häromdan. Jag har längtat och längtat och idag är det äntligen dags att få slå sig ner och låta sig underhållas av magrutor... eh, jag menar förstås fighting, i världsklass!
Men först ska jag fightas själv. Det är nämligen även dags för månadssparring ute in the förortshoods. Man kan säga att det är en månatligt förekommande träningstävling, där allt går till som på tävling förutom att man inte får ett domslut. Som det ser ut nu ska jag möta en tjej som är betydligt yngre, och tyngre, och har fler matcher i bagaget. Men matchlistan kan alltid ändras efter att coacherna haft sitt möte, så inget är definitivt.
Jo, en sak är definitiv: Jag är sjukt laddad.
Superior Challenge II, galan där allt som "är roligt och värt att leva för blandas i samma sport", som Musse sa när jag snacka med honom häromdan. Jag har längtat och längtat och idag är det äntligen dags att få slå sig ner och låta sig underhållas av magrutor... eh, jag menar förstås fighting, i världsklass!
Men först ska jag fightas själv. Det är nämligen även dags för månadssparring ute in the förortshoods. Man kan säga att det är en månatligt förekommande träningstävling, där allt går till som på tävling förutom att man inte får ett domslut. Som det ser ut nu ska jag möta en tjej som är betydligt yngre, och tyngre, och har fler matcher i bagaget. Men matchlistan kan alltid ändras efter att coacherna haft sitt möte, så inget är definitivt.
Jo, en sak är definitiv: Jag är sjukt laddad.
fredag, oktober 24, 2008
Världens bästa födelsedagspresent
En bra start på morgonen.
Sedan en vecka tillbaka dricker jag mitt morgonkaffe på en exklusiv kaffebar som ligger mitt emellan min lägenhet och mitt kontor. Jag stiger in, baristan välkomnar mig med mitt namn och vi småpratar lite innan jag sjunker ner på min favoritstol och läser morgontidningarna över en perfekt tillredd latte.
Att få den här stunden på morgonen är som att få en extra laddning i batterierna, och alla som har läst detta kan ana hur mycket jag uppskattar det. Det bästa av allt är att jag kommer att få göra det här en vecka till, och allt utan att betala en krona - jag har nämligen fått det i födelsedagspresent!
Är det inte underbart, så säg.
En riktig kaffemaskin.
Sedan en vecka tillbaka dricker jag mitt morgonkaffe på en exklusiv kaffebar som ligger mitt emellan min lägenhet och mitt kontor. Jag stiger in, baristan välkomnar mig med mitt namn och vi småpratar lite innan jag sjunker ner på min favoritstol och läser morgontidningarna över en perfekt tillredd latte.
Att få den här stunden på morgonen är som att få en extra laddning i batterierna, och alla som har läst detta kan ana hur mycket jag uppskattar det. Det bästa av allt är att jag kommer att få göra det här en vecka till, och allt utan att betala en krona - jag har nämligen fått det i födelsedagspresent!
Är det inte underbart, så säg.
En riktig kaffemaskin.torsdag, oktober 23, 2008
Världens bästa matlagningsprogram
Vad blir det för mat.
Får jag nån gång önska mig en personlig kock, då faller mitt val på Per Morberg. Jag gillar verkligen hur han slafsar runt med maten på sin riktigt hardcore laga mat-style. Nu ska jag dregla... eh, menar titta vidare.
Min viktigaste lärdom
Att aldrig ge upp.
Om man har hittat något som man verkligen gillar och som man verkligen vill bli bra på finns det en sak som är viktigare än allt annat: fortsätt kämpa no matter what.
Jag har många gånger kastat mig in i grejer som jag blivit galet förtjust i, som dykning och löpning och boxning, bara för att upptäcka att jag inte alls har den där naturliga känslan för avvägning under vattnet, att jag inte alls har den där tajmingen som krävs för att pricka in mina slag, att jag inte alls har den där antilopkroppen som är byggd för att springa.
Många gånger har jag velat ge upp vid den insikten. Kasta in handduken. Hitta något som jag är mer lämpad för. Men mitt hjärta har hindrat mig. Lika lite som jag släpper den jag är kär i vid första motgång släpper jag det jag är kär i. Och i längden tror jag att det är precis det som gör att man trots allt är bäst lämpad, för på sikt är det inte talangen som avgör.
Den som har talang för en sport utvecklas snabbt och behöver mindre tid och mindre ansträngning än andra för att ta sig till en högre nivå. Men utvecklingskurvan fortsätter inte spikrakt uppåt, även den talangfulle kommer till en platå där det inte längre räcker med talang, där det istället krävs hårt arbete, uthållighet och mental styrka. Bitar som den med mindre talang redan tvingats utveckla.
Och när den med mindre talang väl arbetat sig upp till den högre nivån som den talangfulle tog sig till utan någon större ansträngning, kan det rent utav vara så att den som fått kämpa mer för att ta sig dit har bättre förutsättningar för att ta sig vidare, sett ur ett mentalt perspektiv.
Kommer man riktigt högt, till VM- och OS-nivå, sägs det att talang har väldigt liten betydelse. Personligen vet jag att jag blev så bra man kunde bli på dykning, trots att jag hade problem i början. Löpningen har jag blivit hyfsad på de senaste åren och i ringen tycker jag mig få mer kontroll för varje dag som går, och oavsett alla faktorer som eventuellt talar emot mig finns det en sak som jag aldrig kommer göra - ge upp, för i längden är det envisheten som vinner.
Om man har hittat något som man verkligen gillar och som man verkligen vill bli bra på finns det en sak som är viktigare än allt annat: fortsätt kämpa no matter what.
Jag har många gånger kastat mig in i grejer som jag blivit galet förtjust i, som dykning och löpning och boxning, bara för att upptäcka att jag inte alls har den där naturliga känslan för avvägning under vattnet, att jag inte alls har den där tajmingen som krävs för att pricka in mina slag, att jag inte alls har den där antilopkroppen som är byggd för att springa.
Många gånger har jag velat ge upp vid den insikten. Kasta in handduken. Hitta något som jag är mer lämpad för. Men mitt hjärta har hindrat mig. Lika lite som jag släpper den jag är kär i vid första motgång släpper jag det jag är kär i. Och i längden tror jag att det är precis det som gör att man trots allt är bäst lämpad, för på sikt är det inte talangen som avgör.
Den som har talang för en sport utvecklas snabbt och behöver mindre tid och mindre ansträngning än andra för att ta sig till en högre nivå. Men utvecklingskurvan fortsätter inte spikrakt uppåt, även den talangfulle kommer till en platå där det inte längre räcker med talang, där det istället krävs hårt arbete, uthållighet och mental styrka. Bitar som den med mindre talang redan tvingats utveckla.
Och när den med mindre talang väl arbetat sig upp till den högre nivån som den talangfulle tog sig till utan någon större ansträngning, kan det rent utav vara så att den som fått kämpa mer för att ta sig dit har bättre förutsättningar för att ta sig vidare, sett ur ett mentalt perspektiv.
Kommer man riktigt högt, till VM- och OS-nivå, sägs det att talang har väldigt liten betydelse. Personligen vet jag att jag blev så bra man kunde bli på dykning, trots att jag hade problem i början. Löpningen har jag blivit hyfsad på de senaste åren och i ringen tycker jag mig få mer kontroll för varje dag som går, och oavsett alla faktorer som eventuellt talar emot mig finns det en sak som jag aldrig kommer göra - ge upp, för i längden är det envisheten som vinner.
tisdag, oktober 21, 2008
Viktnedgångens ABC
Hur kan något som är så enkelt vara så svårt att förstå?
Det finns bara en regel om man vill gå ner i vikt: Man måste äta mindre än man gör av med. Ändå envisas kvällstidnings- journalister och andra självutnämnda idioter att det finns andra metoder. Det ena märkliga förslaget efter det andra trycks upp på löpsedlar: "Bli smal på den nya supermaten", "Ät hur mycket frukost du vill och rasa i vikt", "Lightprodukter gör dig fet", och jag vet inte hur jag kan fortsätta bry mig, men jag blir tamejfan lika arg varenda gång.
Jag vill liksom ställa mig och skrika. Döda myterna en gång för alla. Men jag vet att det inte går. Jag vet att folk vill fortsätta drömma om den nya supermetoden, den som ska göra det så himla lätt och enkelt att gå ned i vikt, utan någon som helst ansträngning. Jag säger bara: forget about it.
Sanningen är att det bara finns en väg till viktnedgång och den vägen stavas h-u-n-g-e-r. Alla andra metoder, som till exempel att utesluta onyttigheter eller äta sig mätt på fett och protein och utesluta kolhydrater, gör att man går ner i vikt under ett par veckor, tills man når en platå och viktnedgången avstannar. Det beror på att man egentligen inte alls går ner i vikt, man tappar bara vätska, och så fort man börjar äta "som vanligt" igen pekar vågen uppåt.
För att minska i något annat än vätska måste man se till att kroppen hämtar sin energi från fettdepåerna (eller musklerna), och det gör den bara om man fyller på med mindre än man gör av med. Vi pratar alltså om att försätta kroppen i en energibrist, att hamna på en negativ energibalans, och det innebär per definition att vara hungrig. Hungern är kroppens sätt att reglera vårt intag; är vi nöjda ligger vi på plus minus noll, är vi mätta ligger vi på plus, är vi hungriga ligger vi på minus. Exakt vad i den ekvationen är så svårt att förstå?
Det finns bara en regel om man vill gå ner i vikt: Man måste äta mindre än man gör av med. Ändå envisas kvällstidnings- journalister och andra självutnämnda idioter att det finns andra metoder. Det ena märkliga förslaget efter det andra trycks upp på löpsedlar: "Bli smal på den nya supermaten", "Ät hur mycket frukost du vill och rasa i vikt", "Lightprodukter gör dig fet", och jag vet inte hur jag kan fortsätta bry mig, men jag blir tamejfan lika arg varenda gång.
Jag vill liksom ställa mig och skrika. Döda myterna en gång för alla. Men jag vet att det inte går. Jag vet att folk vill fortsätta drömma om den nya supermetoden, den som ska göra det så himla lätt och enkelt att gå ned i vikt, utan någon som helst ansträngning. Jag säger bara: forget about it.
Sanningen är att det bara finns en väg till viktnedgång och den vägen stavas h-u-n-g-e-r. Alla andra metoder, som till exempel att utesluta onyttigheter eller äta sig mätt på fett och protein och utesluta kolhydrater, gör att man går ner i vikt under ett par veckor, tills man når en platå och viktnedgången avstannar. Det beror på att man egentligen inte alls går ner i vikt, man tappar bara vätska, och så fort man börjar äta "som vanligt" igen pekar vågen uppåt.
För att minska i något annat än vätska måste man se till att kroppen hämtar sin energi från fettdepåerna (eller musklerna), och det gör den bara om man fyller på med mindre än man gör av med. Vi pratar alltså om att försätta kroppen i en energibrist, att hamna på en negativ energibalans, och det innebär per definition att vara hungrig. Hungern är kroppens sätt att reglera vårt intag; är vi nöjda ligger vi på plus minus noll, är vi mätta ligger vi på plus, är vi hungriga ligger vi på minus. Exakt vad i den ekvationen är så svårt att förstå?
måndag, oktober 20, 2008
13 saker som jag gör när jag går på diet
Som jag aldrig gör annars.
1. Drömmer om Per Morberg.
2. Önskar mig ett trädgårdsland.
3. Undrar vilken maträtt jag skulle välja om jag blev tvungen att äta samma sak resten av mitt liv.
4. Tittar på matlagningsprogram och blir ledsen när de tar slut.
5. Funderar över vilka rätter som skulle ingå i världens bästa trerättersmeny.
6. Imiterar Gordon Ramsay när jag lagar mat.
7. Blir aldrig sugen på godis.
8. Tänker på mat oftare än sex.
9. Tycker att skolmaten var rätt schysst ändå, det var ju buffé och man fick äta hur mycket man ville!
10. Väljer de längsta filmerna när jag ska gå på bio.
11. Tänker på pasta när någon säger Paolo Roberto.
12. Tycker att OS i matlagning verkar vara en intressant sport.
13. Äter lite.
1. Drömmer om Per Morberg.
2. Önskar mig ett trädgårdsland.
3. Undrar vilken maträtt jag skulle välja om jag blev tvungen att äta samma sak resten av mitt liv.
4. Tittar på matlagningsprogram och blir ledsen när de tar slut.
5. Funderar över vilka rätter som skulle ingå i världens bästa trerättersmeny.
6. Imiterar Gordon Ramsay när jag lagar mat.
7. Blir aldrig sugen på godis.
8. Tänker på mat oftare än sex.
9. Tycker att skolmaten var rätt schysst ändå, det var ju buffé och man fick äta hur mycket man ville!
10. Väljer de längsta filmerna när jag ska gå på bio.
11. Tänker på pasta när någon säger Paolo Roberto.
12. Tycker att OS i matlagning verkar vara en intressant sport.
13. Äter lite.
söndag, oktober 19, 2008
Idag har jag badat
Och kan konstatera att det var rätt kallt i Riddarfjärden.
Blev lite yr efter första doppet. Men i bastun var det varmt. På det stora hela var det en mycket angenäm upplevelse.
Kan även konstatera att socker är en stark drog. Laddade med fyrarättersmiddag igår (det råkade visst bli dubbla efterrätter) och brunch idag och är mer speedad än en Duracellkanin.
Kollade UFC till way past my bedtime - till tre på morgonen! - och inte var jag trött imorse för det. Halv åtta var jag på språng och fick snopet invänta frukosthaket som inte hade vett att öppna förrän nio.
Lite träning har det blivit också. Körde sparring mot Blomman. Dominerade första ronden. Dominerade andra. Dominerade tredje - då gav hon upp. Hepp!
Världens godaste äppelpaj (jag åt två):
Världens bästa kajakklubb:
Nybadad Gunde med Lyftkranen, vår alldeles egna Rune Larsson.
Blev lite yr efter första doppet. Men i bastun var det varmt. På det stora hela var det en mycket angenäm upplevelse.
Kan även konstatera att socker är en stark drog. Laddade med fyrarättersmiddag igår (det råkade visst bli dubbla efterrätter) och brunch idag och är mer speedad än en Duracellkanin.
Kollade UFC till way past my bedtime - till tre på morgonen! - och inte var jag trött imorse för det. Halv åtta var jag på språng och fick snopet invänta frukosthaket som inte hade vett att öppna förrän nio.
Lite träning har det blivit också. Körde sparring mot Blomman. Dominerade första ronden. Dominerade andra. Dominerade tredje - då gav hon upp. Hepp!
Världens godaste äppelpaj (jag åt två):
Världens bästa kajakklubb:
Nybadad Gunde med Lyftkranen, vår alldeles egna Rune Larsson. lördag, oktober 18, 2008
Om skillnaden mellan att förbereda sig
När uppladdningen är lika lång som ett snöre.
Tänk dig att du ska springa ett marathon. Du anmäler dig, du får bekräftat var du ska starta och när. Du lägger upp träningen efter detta. Ställer om kosten. Laddar mentalt.
När det är en vecka kvar får du veta att ett visst antal anmälda inte kommer få springa. Vilka startnummer som blir drabbade är än så länge osäkert. Du fortsätter ladda för lopp.
Dagen innan kommer det upp en lista på vilka som får delta. Du står inte med, men arrangörerna meddelar att det kan bli ändringar fram till start och när du går och lägger dig på kvällen vet du fortfarande inte om du kommer springa en mara dagen därpå eller inte.
Overkligt, eller hur?
Inom löpning, ja. Inom boxning, nej. Ovanstående är nämligen exakt vad som hände mig den här veckan. Jag var anmäld till match, vi har lagt upp träningen inför det, jag har vägt mig varje morgon och gått ned till min matchvikt, jag har laddat mentalt. Först imorse fick jag det definitiva beskedet - jag har ingen match.
Givetvis är det bra att matchningarna sker på det sätt som de gör, eftersom det är en säkerhetsfråga. Boxare matchas efter kön, vikt, ålder och antal matcher, och ibland hittar man helt enkelt inte två boxare som matchar varann. Att man sedan inte vet det förrän i sista stund beror på att matchlistan måste godkännas av coacherna, att boxare kan bli sjuka eller hoppa av.
Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare och det blir man bara stark av. Resten av dagen ska jag ägna åt att fira min födelsedag i efterskott och äta grova mängder mat. Min kropp börjar alltid gnälla när fettvikten sjunker ned mot 12 procent, men det är inget som inte dagens fikande och kvällens trerättersmiddag kan råda bot på.
Tänk dig att du ska springa ett marathon. Du anmäler dig, du får bekräftat var du ska starta och när. Du lägger upp träningen efter detta. Ställer om kosten. Laddar mentalt.
När det är en vecka kvar får du veta att ett visst antal anmälda inte kommer få springa. Vilka startnummer som blir drabbade är än så länge osäkert. Du fortsätter ladda för lopp.
Dagen innan kommer det upp en lista på vilka som får delta. Du står inte med, men arrangörerna meddelar att det kan bli ändringar fram till start och när du går och lägger dig på kvällen vet du fortfarande inte om du kommer springa en mara dagen därpå eller inte.
Overkligt, eller hur?
Inom löpning, ja. Inom boxning, nej. Ovanstående är nämligen exakt vad som hände mig den här veckan. Jag var anmäld till match, vi har lagt upp träningen inför det, jag har vägt mig varje morgon och gått ned till min matchvikt, jag har laddat mentalt. Först imorse fick jag det definitiva beskedet - jag har ingen match.
Givetvis är det bra att matchningarna sker på det sätt som de gör, eftersom det är en säkerhetsfråga. Boxare matchas efter kön, vikt, ålder och antal matcher, och ibland hittar man helt enkelt inte två boxare som matchar varann. Att man sedan inte vet det förrän i sista stund beror på att matchlistan måste godkännas av coacherna, att boxare kan bli sjuka eller hoppa av.
Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare och det blir man bara stark av. Resten av dagen ska jag ägna åt att fira min födelsedag i efterskott och äta grova mängder mat. Min kropp börjar alltid gnälla när fettvikten sjunker ned mot 12 procent, men det är inget som inte dagens fikande och kvällens trerättersmiddag kan råda bot på.
Förresten ska jag inte gnälla. Efter att ha läst David Bielkhedens (MMA-killen jag skrev om häromdan) inlägg om detta, får ord som hunger och uppladdning ett annat persepktiv. David vägde 77 kg i måndags och hade då 4 procent kroppsfett (bild nedan lånad från hans blogg). Igår vägde han in på 70 kg. Det kallar jag tortyrdeff. Efter midnatt visas förresten hans match på TV 4 Porr, eh... jag menar TV 4 Sport. Cheers folks!
13/10: 77 kg, 4% fett. 17/10 vägde han in på 70 kg.
13/10: 77 kg, 4% fett. 17/10 vägde han in på 70 kg. fredag, oktober 17, 2008
Min märkligaste födelsedag hitills
1. Jag fyller 33 idag och jag har ett år kvar till pension.
2. Jag sitter här och firar med ett glas vatten och en lätt kesella.
Dessutom kom jag precis på att jag inte berättat för er om det psykbryt som jag fick i somras. Låter muntert va?
Så här är det.
Vid den här tiden förra året var mina enda erfarenheter av boxning boxercise. Jag hamnade på ett pass av en slump, upptäckte att jag älskade att slå på pads och blev alltmer nyfiken på hur det skulle vara att träna boxning - på riktigt.
Därför klev jag in på boxningsklubben Linnéa. Jag fick provträna på ett motionspass och blev förvånad över den skillnad som det innebar att slå mot en motståndare, även om det bara var mot handskarna. Dessutom upptäckte jag att jag inte kunde slå, alls.
När vi skulle slå säck fladdrade jag runt och petade på den som bambi på hal is. När vi skulle skuggboxas längtade jag efter en skämskudde. Och när jag veckan efter fick prova att sparras, fick jag en chock. Hur kunde något vara så svårt?
Här någonstans bestämde jag mig. Jag skulle lära mig boxas, kosta vad det kosta ville. Det var som att vara förälskad. Jag kunde inte tänka på något annat än boxning; jag ville vara i träningslokalen hela tiden och insupa allt som hade med sporten att göra.
Under vintern fick jag allt bättre kontakt med min tränare H. En dag ringde han mig och frågade om jag ville börja hjälpa till på klubben. Klart jag ville! Och nästa gång han behövde åka bort fick jag hålla i träningen. Leda pass kunde jag ju.
Sedan hände allt väldigt snabbt. På sportlovet hade tävlingsgruppen läger på klubben och jag blev inbjuden att delta. Plötsligt stod jag med huvudskydd och tandskydd och fick slag i ansiktet, av duktiga boxare som var hälften så gamla som jag.
Jag insåg att jag var rätt talanglös, men jag hade viljan, hjärtat, styrkan och konditionen, och det gav mig en plats i gruppen. Min tränare blev min coach H, och från att ha varit frivillig blev min träning obligatorisk - jag blev en matchboxare.
Det här hände för nio månader sedan, och den tid som har gått sedan dess kan jämföras med att gå i väntans tider. Jag har förberetts för det som komma skall, jag har prioriterat bort allt annat, och jag har gjort det med glädje.
Men en sak har hela tiden legat och gnagt: min ålder. När jag matchsparrade första gången fick jag möta en ungdomsboxare som var i övre tonåren. Jag fick storstryk. Det var inte så konstigt, hon hade tränat flera år och gått match.
Däremot var insikten jobbig; jag skulle aldrig kunna ta igen erfarenheten. I boxning pensioneras man vid 34, efter det får man inte matcha mer. När jag insåg att jag inte bara fightades mot mina motståndare, utan även mot tiden, blev jag förtvivlad.
Efter den där sparringen stod jag och deppade vid ringrepen, och då dök coachen till tjejen jag mött upp. Vi pratade lite och när han insåg mitt problem sa han: Maggan, boxing is not a sport, it´s a lifestyle. Just då var det inte mycket till tröst.
Tiden gick och jag koncentrerade mig på att göra det som jag gör bäst: att träna. Jag fick ett träningsschema som tvingade mig att ändra mina arbetstider, jag började morgonträna, jag började äta efter mina träningstider. Och jag älskade det.
Så kom sommaren. Det nalkades semester. Och jag insåg att jag inte kunde resa bort; jag hade mina träningar, jag var kallad till träningsläger. Det blev en vecka i skärgården, sedan var det bara att gå tillbaka till boxningsklubben.
Allt jag drömt om började kännas overkligt och jag fylldes av tvivel. Varför anpassa hela mitt liv efter en sport, när det fortfarande fanns juniorer som kunde ge mig spö? När jag ändå bara hade drygt ett år kvar att träna?
Jag började drömma om att få träna på mina egna villkor. Att kunna hoppa över ett pass för att träffa vänner, att resa bort en helg, åka på en semestervecka. För den vars träning är frivillig är det svårt att förklara hur det är att ha närvaroplikt.
Och när semestern kom och jag skulle till Bosön kom psykbrytet. Jag kände mig priviligerad som fick åka på läger. Jag skulle få den bästa träningen, boendet och maten, utan att behöva betala, och jag skämdes för att jag ville göra nåt annat.
Jag ville vara med mina vänner och ha min frihet, och det gick upp för mig att om jag satsade på något annat, som multisport eller triathlon, skulle jag kunna ha det så jämt, utan att vara pressad av min ålder.
Men jag åkte till lägret. Och jag spöade alla. I styrka. I löpning. Men inte i boxning. Så klart. Jag var fortfarande den med minst erfarenhet. Och nu kunde jag inte hålla humöret uppe. Vad hade en kärring som jag att göra bland en grupp tonåringar?
Jag hade nått en återvändsgränd och kunde inte se klart. När det dessutom uppkom en liten intrig på klubben tappade jag lusten helt, jag ville bara sluta och samtidigt fyllde det mig med en sorg som var så stor att det kändes som jag blev levande begravd.
Träningslusten var det dock inget fel på och mitt schema blev alltmer splittrat; jag tränade boxning, löpning, simning, orientering, paddling och cykling. Och en söndag var det mycket nära att jag åkte och körde en träningstävling i multisport.
Men det blev inte så. Det som blev var att min käre coach H ringde, och gav mig den lösning som jag själv varit för rädd för att yppa: jag kunde göra en nystart och byta klubb.
Att byta coach och klubb är känsligt i boxningsvärlden. Utomlands gör man det inte. I Sverige är det ok om coacherna godkänner, och om det sker före säsongsstart. Men lojalitetskonflikten är fortfarande stor, och jag kände mig som en svikare.
Första passet på nya klubben vände allt. Jag hamnade i en äldre grupp, med mer utrymme för individuellt upplägg, och jag fick genast bra kontakt med min nya coach. Det var som att bli nykär igen. Vad hade jag tänkt på, jag älskar ju den här sporten!
I dagsläget känner jag fortfarande sorg för att jag har ett år på mig som matchboxare, men jag låter det inte vara ett hinder. Jag blir bättre för varje dag som går och jag tänker inte låta mitt födelseår stå i vägen i ringen.
Därför firar jag min födelsedag med kesella. Jag är nämligen anmäld till match imorgon, vilket jag gärna prioriterar framför tårta. Gisslet är att jag ännu inte fått en motståndare, det händer ofta i boxning, men dyker det upp någon är jag förberedd.
Och nästa födelsedag, när jag inte får matcha längre, kan jag fortsätta boxas ändå. För boxning är inte bara prestation, boxning är en del av mitt liv. Och var det inte precis det som någon sa? Nåt om att boxning är en livsstil?
Nåt om att man lever sin sport, att man gör det av kärlek och oavsett ålder. Just det: Boxing is not a sport, it´s a lifestyle, och jag lever för fullt. Vem det var som stod bakom de kloka orden? Min nya coach.
2. Jag sitter här och firar med ett glas vatten och en lätt kesella.
Dessutom kom jag precis på att jag inte berättat för er om det psykbryt som jag fick i somras. Låter muntert va?
Så här är det.
Vid den här tiden förra året var mina enda erfarenheter av boxning boxercise. Jag hamnade på ett pass av en slump, upptäckte att jag älskade att slå på pads och blev alltmer nyfiken på hur det skulle vara att träna boxning - på riktigt.
Därför klev jag in på boxningsklubben Linnéa. Jag fick provträna på ett motionspass och blev förvånad över den skillnad som det innebar att slå mot en motståndare, även om det bara var mot handskarna. Dessutom upptäckte jag att jag inte kunde slå, alls.
När vi skulle slå säck fladdrade jag runt och petade på den som bambi på hal is. När vi skulle skuggboxas längtade jag efter en skämskudde. Och när jag veckan efter fick prova att sparras, fick jag en chock. Hur kunde något vara så svårt?
Här någonstans bestämde jag mig. Jag skulle lära mig boxas, kosta vad det kosta ville. Det var som att vara förälskad. Jag kunde inte tänka på något annat än boxning; jag ville vara i träningslokalen hela tiden och insupa allt som hade med sporten att göra.
Under vintern fick jag allt bättre kontakt med min tränare H. En dag ringde han mig och frågade om jag ville börja hjälpa till på klubben. Klart jag ville! Och nästa gång han behövde åka bort fick jag hålla i träningen. Leda pass kunde jag ju.
Sedan hände allt väldigt snabbt. På sportlovet hade tävlingsgruppen läger på klubben och jag blev inbjuden att delta. Plötsligt stod jag med huvudskydd och tandskydd och fick slag i ansiktet, av duktiga boxare som var hälften så gamla som jag.
Jag insåg att jag var rätt talanglös, men jag hade viljan, hjärtat, styrkan och konditionen, och det gav mig en plats i gruppen. Min tränare blev min coach H, och från att ha varit frivillig blev min träning obligatorisk - jag blev en matchboxare.
Det här hände för nio månader sedan, och den tid som har gått sedan dess kan jämföras med att gå i väntans tider. Jag har förberetts för det som komma skall, jag har prioriterat bort allt annat, och jag har gjort det med glädje.
Men en sak har hela tiden legat och gnagt: min ålder. När jag matchsparrade första gången fick jag möta en ungdomsboxare som var i övre tonåren. Jag fick storstryk. Det var inte så konstigt, hon hade tränat flera år och gått match.
Däremot var insikten jobbig; jag skulle aldrig kunna ta igen erfarenheten. I boxning pensioneras man vid 34, efter det får man inte matcha mer. När jag insåg att jag inte bara fightades mot mina motståndare, utan även mot tiden, blev jag förtvivlad.
Efter den där sparringen stod jag och deppade vid ringrepen, och då dök coachen till tjejen jag mött upp. Vi pratade lite och när han insåg mitt problem sa han: Maggan, boxing is not a sport, it´s a lifestyle. Just då var det inte mycket till tröst.
Tiden gick och jag koncentrerade mig på att göra det som jag gör bäst: att träna. Jag fick ett träningsschema som tvingade mig att ändra mina arbetstider, jag började morgonträna, jag började äta efter mina träningstider. Och jag älskade det.
Så kom sommaren. Det nalkades semester. Och jag insåg att jag inte kunde resa bort; jag hade mina träningar, jag var kallad till träningsläger. Det blev en vecka i skärgården, sedan var det bara att gå tillbaka till boxningsklubben.
Allt jag drömt om började kännas overkligt och jag fylldes av tvivel. Varför anpassa hela mitt liv efter en sport, när det fortfarande fanns juniorer som kunde ge mig spö? När jag ändå bara hade drygt ett år kvar att träna?
Jag började drömma om att få träna på mina egna villkor. Att kunna hoppa över ett pass för att träffa vänner, att resa bort en helg, åka på en semestervecka. För den vars träning är frivillig är det svårt att förklara hur det är att ha närvaroplikt.
Och när semestern kom och jag skulle till Bosön kom psykbrytet. Jag kände mig priviligerad som fick åka på läger. Jag skulle få den bästa träningen, boendet och maten, utan att behöva betala, och jag skämdes för att jag ville göra nåt annat.
Jag ville vara med mina vänner och ha min frihet, och det gick upp för mig att om jag satsade på något annat, som multisport eller triathlon, skulle jag kunna ha det så jämt, utan att vara pressad av min ålder.
Men jag åkte till lägret. Och jag spöade alla. I styrka. I löpning. Men inte i boxning. Så klart. Jag var fortfarande den med minst erfarenhet. Och nu kunde jag inte hålla humöret uppe. Vad hade en kärring som jag att göra bland en grupp tonåringar?
Jag hade nått en återvändsgränd och kunde inte se klart. När det dessutom uppkom en liten intrig på klubben tappade jag lusten helt, jag ville bara sluta och samtidigt fyllde det mig med en sorg som var så stor att det kändes som jag blev levande begravd.
Träningslusten var det dock inget fel på och mitt schema blev alltmer splittrat; jag tränade boxning, löpning, simning, orientering, paddling och cykling. Och en söndag var det mycket nära att jag åkte och körde en träningstävling i multisport.
Men det blev inte så. Det som blev var att min käre coach H ringde, och gav mig den lösning som jag själv varit för rädd för att yppa: jag kunde göra en nystart och byta klubb.
Att byta coach och klubb är känsligt i boxningsvärlden. Utomlands gör man det inte. I Sverige är det ok om coacherna godkänner, och om det sker före säsongsstart. Men lojalitetskonflikten är fortfarande stor, och jag kände mig som en svikare.
Första passet på nya klubben vände allt. Jag hamnade i en äldre grupp, med mer utrymme för individuellt upplägg, och jag fick genast bra kontakt med min nya coach. Det var som att bli nykär igen. Vad hade jag tänkt på, jag älskar ju den här sporten!
I dagsläget känner jag fortfarande sorg för att jag har ett år på mig som matchboxare, men jag låter det inte vara ett hinder. Jag blir bättre för varje dag som går och jag tänker inte låta mitt födelseår stå i vägen i ringen.
Därför firar jag min födelsedag med kesella. Jag är nämligen anmäld till match imorgon, vilket jag gärna prioriterar framför tårta. Gisslet är att jag ännu inte fått en motståndare, det händer ofta i boxning, men dyker det upp någon är jag förberedd.
Och nästa födelsedag, när jag inte får matcha längre, kan jag fortsätta boxas ändå. För boxning är inte bara prestation, boxning är en del av mitt liv. Och var det inte precis det som någon sa? Nåt om att boxning är en livsstil?
Nåt om att man lever sin sport, att man gör det av kärlek och oavsett ålder. Just det: Boxing is not a sport, it´s a lifestyle, och jag lever för fullt. Vem det var som stod bakom de kloka orden? Min nya coach.
torsdag, oktober 16, 2008
Man hostar däruppe
Jag ligger på min säng och oroar mig och tänker på Nils Ferlin.
Ferlin skrev en gång att:
Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fastän klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak är någon annans golv.
Om man byter ut de två första raderna mot: "Man hostar däruppe - klarvaken är karln fastän han lagt sig" skulle det bli en sanningsenlig beskrivning av den situation jag för tillfället befinner mig i.
Hostan är kontinuerlig, djup och rosslig. Jag undrar om smittan kan ta sig ned genom hans golvspringor, och dimpa ner på mig från mitt tak. Bör jag skydda mig, och i så fall hur?
Ferlin skrev en gång att:
Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fastän klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak är någon annans golv.
Om man byter ut de två första raderna mot: "Man hostar däruppe - klarvaken är karln fastän han lagt sig" skulle det bli en sanningsenlig beskrivning av den situation jag för tillfället befinner mig i.
Hostan är kontinuerlig, djup och rosslig. Jag undrar om smittan kan ta sig ned genom hans golvspringor, och dimpa ner på mig från mitt tak. Bör jag skydda mig, och i så fall hur?
Varför tror ni att det är så lätt?
Ni får ursäkta användandet av ni i rubriken. Kanske vill jag provocera. Kanske riktar jag mig till någon slags allmänhet.
Troligen är det en kombination, troligtvis beror det på att jag känner mig frustrerad. Vanligtvis brukar jag inte ta upp sådana här ämnen (om jag skulle gå in för att försvara min sport skulle jag inte hinna träna) men nu kan jag inte hålla mig längre.
Frågan som jag vill ha svar på lyder: Varför tror ni att det är så lätt att knocka någon?
Jag har gått och tänkt på den där frågan ett längre tag, men efter att ha läst DN häromdan, där det fanns en synnerligen dum intervju med svenska MMA-stjärnan David Bielkheden, har frågan bubblat upp till ytan. (Bara rubriken får en att baxna, när läste man senast att Therese Alshammar faktiskt inte simmar när hon är ute och festar?) Förutom de vanliga fördomsfulla frågorna om våld, krogslagsmål och kriminalitet, undrar journalisten hur det känns att bli knockad.
Flertalet som är emot boxning brukar uttrycka att det är moraliskt förkastligt att delta i något "som går ut på att slå ner någon annan". Under hela den tid då jag har varit aktiv boxare har jag aldrig bevittnat en nerslagning (en knockout), och det beror inte på att jag inte varit i skarpa lägen - jag har under majoriteten av tiden boxats i en stor elitgrupp, där både landslagsboxare och världsmästare sparrar varje vecka.
Faktum är att boxning inte ens går ut på att slå ner någon annan. Boxning (jag talar om amatörboxning nu) går ut på att "träffa utan att bli träffad", dvs få in så många poäng som möjligt. Poäng får man när man träffar motståndaren; man får inga extra poäng om slaget är hårt eller om slaget leder till en nerslagning.
Därför lär man sig inte att "slå ner folk". Man lär sig att skydda sig själv, att finta, att med olika tekniker försöka få in en träff på den andra. Notera ordet försöka. Här kommer vi nämligen in på det andra missförståndet: att det skulle vara lätt att träffa motståndaren, att slagen på något märkligt sätt skulle gå in hela tiden.
Folk verkar tro att man kan stå och slå på en annan boxare, precis som man kan stå och mata in slag på en säck. Det verkar som man inte har förstått att boxning handlar om två människor som är i rörelse, som håller upp en guard, som duckar, och som själva riskerar att bli träffade så fort de går in på den andres slagdistans.
Man kan alltså inte bara rusa in mot motståndaren och slå, då blir man själv träffad. Man måste röra sig fram och tillbaka, leta tillfällen, vara smart, vara snabb, vara varierande och inte avslöja sina avsikter. Det är ett mentalt spel lika mycket som ett fysiskt, den sport jag kan komma närmast i jämförelse rent taktikmässigt är schack. Därför blir jag överlycklig när jag lyckas få in en bra träff, det är som att ha gjort ett genidrag på brädet.
Av dessa anledningar blir jag alltid lika stum av förvåning när jag pratar med folk om min sport. Exempelvis har följande dialoger utspelat sig helt nyligen:
- Hur gick det på matchsparringen?
- Det gick bra.
- Jaha, knockade du henne?
Ehhhh... nej.
Eller:
- Usch hon var jobbig att möta, hon styrde hela tiden och jag blev helt slut, trots att jag har bättre kondition.
- Jaha, men varför knockade du henne inte bara då?
Ja just det, vad dum jag var som inte tänkte på det...
Tanken på att jag skulle knocka någon är totalt overklig. Jag tror att chansen att jag skulle knocka någon är lika stor som att jag skulle gå ut på löparbanan och springa milen på under 40 minuter. Eller nej förresten, jag tror att chansen är större att jag skulle springa milen under 40, det ser jag till och med som en möjlighet, om jag gav mig fan på det.
Det är mycket svårare att ge sig fan på att man ska knocka någon. Man måste slå snabbt och explosivt, vara träffsäker och slå på rätt ställe i rätt vinkel. Vissa säger att det inte ens går att lära sig att knocka någon, de säger att knockout- förmågan är något man föds med. Att man måste ha begåvats med ett visst klipp i slaget, och ett visst öga för att se det exakt rätta tillfället att slå.
Jag vet inte om det någonsin kommer hända mig att jag knockar någon, eller att jag själv blir knockad. När det gäller David Bielkheden så har han levt kampsport i snart två decennier, tävlat sedan yngre tonåren och är numera professionell fighter. Vad han svarade på journalistens fråga om hur det känns att bli knockad? Han har aldrig blivit knockad.
Troligen är det en kombination, troligtvis beror det på att jag känner mig frustrerad. Vanligtvis brukar jag inte ta upp sådana här ämnen (om jag skulle gå in för att försvara min sport skulle jag inte hinna träna) men nu kan jag inte hålla mig längre.
Frågan som jag vill ha svar på lyder: Varför tror ni att det är så lätt att knocka någon?
Jag har gått och tänkt på den där frågan ett längre tag, men efter att ha läst DN häromdan, där det fanns en synnerligen dum intervju med svenska MMA-stjärnan David Bielkheden, har frågan bubblat upp till ytan. (Bara rubriken får en att baxna, när läste man senast att Therese Alshammar faktiskt inte simmar när hon är ute och festar?) Förutom de vanliga fördomsfulla frågorna om våld, krogslagsmål och kriminalitet, undrar journalisten hur det känns att bli knockad.
Flertalet som är emot boxning brukar uttrycka att det är moraliskt förkastligt att delta i något "som går ut på att slå ner någon annan". Under hela den tid då jag har varit aktiv boxare har jag aldrig bevittnat en nerslagning (en knockout), och det beror inte på att jag inte varit i skarpa lägen - jag har under majoriteten av tiden boxats i en stor elitgrupp, där både landslagsboxare och världsmästare sparrar varje vecka.
Faktum är att boxning inte ens går ut på att slå ner någon annan. Boxning (jag talar om amatörboxning nu) går ut på att "träffa utan att bli träffad", dvs få in så många poäng som möjligt. Poäng får man när man träffar motståndaren; man får inga extra poäng om slaget är hårt eller om slaget leder till en nerslagning.
Därför lär man sig inte att "slå ner folk". Man lär sig att skydda sig själv, att finta, att med olika tekniker försöka få in en träff på den andra. Notera ordet försöka. Här kommer vi nämligen in på det andra missförståndet: att det skulle vara lätt att träffa motståndaren, att slagen på något märkligt sätt skulle gå in hela tiden.
Folk verkar tro att man kan stå och slå på en annan boxare, precis som man kan stå och mata in slag på en säck. Det verkar som man inte har förstått att boxning handlar om två människor som är i rörelse, som håller upp en guard, som duckar, och som själva riskerar att bli träffade så fort de går in på den andres slagdistans.
Man kan alltså inte bara rusa in mot motståndaren och slå, då blir man själv träffad. Man måste röra sig fram och tillbaka, leta tillfällen, vara smart, vara snabb, vara varierande och inte avslöja sina avsikter. Det är ett mentalt spel lika mycket som ett fysiskt, den sport jag kan komma närmast i jämförelse rent taktikmässigt är schack. Därför blir jag överlycklig när jag lyckas få in en bra träff, det är som att ha gjort ett genidrag på brädet.
Av dessa anledningar blir jag alltid lika stum av förvåning när jag pratar med folk om min sport. Exempelvis har följande dialoger utspelat sig helt nyligen:
- Hur gick det på matchsparringen?
- Det gick bra.
- Jaha, knockade du henne?
Ehhhh... nej.
Eller:
- Usch hon var jobbig att möta, hon styrde hela tiden och jag blev helt slut, trots att jag har bättre kondition.
- Jaha, men varför knockade du henne inte bara då?
Ja just det, vad dum jag var som inte tänkte på det...
Tanken på att jag skulle knocka någon är totalt overklig. Jag tror att chansen att jag skulle knocka någon är lika stor som att jag skulle gå ut på löparbanan och springa milen på under 40 minuter. Eller nej förresten, jag tror att chansen är större att jag skulle springa milen under 40, det ser jag till och med som en möjlighet, om jag gav mig fan på det.
Det är mycket svårare att ge sig fan på att man ska knocka någon. Man måste slå snabbt och explosivt, vara träffsäker och slå på rätt ställe i rätt vinkel. Vissa säger att det inte ens går att lära sig att knocka någon, de säger att knockout- förmågan är något man föds med. Att man måste ha begåvats med ett visst klipp i slaget, och ett visst öga för att se det exakt rätta tillfället att slå.
Jag vet inte om det någonsin kommer hända mig att jag knockar någon, eller att jag själv blir knockad. När det gäller David Bielkheden så har han levt kampsport i snart två decennier, tävlat sedan yngre tonåren och är numera professionell fighter. Vad han svarade på journalistens fråga om hur det känns att bli knockad? Han har aldrig blivit knockad.
onsdag, oktober 15, 2008
Saker jag gillar 1
Här borde jag lista något behjärtansvärt som att rädda världen eller hjälpa en medmänniska, men jag är mycket krassare än så. Jag säger: Kaffe.
Det finns många saker som jag gillar, men som jag kan avstå ifrån, i alla fall en dag eller två. Det gäller inte kaffe.
Kaffe är för mig vad knark är för narkomanen och vad alkohol är för alkoholisten. Och jag tar inga vita perioder.
Faktum är att jag längtar efter min första kopp kaffe när jag går och lägger mig på kvällen. Lukten fyller mig med vällust, smaken är en njutning. Såvida det är rätt sorts kaffe förstås.
För missförstå mig rätt: Det får inte vara vilket skit som helst, så desperat är jag inte. Jag sitter inte och bälgar i mig kaffe enbart för koffeinets skull, då kan jag ta det i tablettform istället.
Bryggkaffe tycker jag som regel är avskyvärt. Kokkaffe likaså. Kaffe gjort i pressobyggare är snäppet bättre, men fortfarande inte bra.
En gammal hederlig perkulatorbryggare gör ett bättre jobb, men ska man investera i en enkel maskin är mokabryggaren snäppet vassare.
Problemet med mokabryggaren är att den inte ger ett tillräckligt högt tryck för att kaffet ska få en crema. Och att dricka kaffe utan crema är som att äta mat utan kryddor.
För att få en bra crema behövs en espressomaskin, som tar lång tid på sig att pressa vattnet genom kaffet, vilket helst ska bestå av nymalda bönor.
Bönorna ska vidare vara mörka och glansiga. Är de matta och ljusbruna innebär det att bönorna är ljus-, eller mellanrostade, och det tycker jag inte om.
Den böna jag gillar bäst är den äldsta: Arabica. Den är mjuk. Liberica är för besk. Robusta för kraftig.
Och den absolut bästa Arabican är den som har fått ligga och torka i monsunvindarna. Då luftas garvsyran ur och lämnar en nyttigare böna, som är rund i smaken.
Det är min perfekta kopp kaffe. Frågan är vad jag skulle göra om jag var tvungen att välja mellan att aldrig mer träna eller aldrig mer dricka kaffe. Ett svårt val.
Det finns många saker som jag gillar, men som jag kan avstå ifrån, i alla fall en dag eller två. Det gäller inte kaffe.
Kaffe är för mig vad knark är för narkomanen och vad alkohol är för alkoholisten. Och jag tar inga vita perioder.
Faktum är att jag längtar efter min första kopp kaffe när jag går och lägger mig på kvällen. Lukten fyller mig med vällust, smaken är en njutning. Såvida det är rätt sorts kaffe förstås.
För missförstå mig rätt: Det får inte vara vilket skit som helst, så desperat är jag inte. Jag sitter inte och bälgar i mig kaffe enbart för koffeinets skull, då kan jag ta det i tablettform istället.
Bryggkaffe tycker jag som regel är avskyvärt. Kokkaffe likaså. Kaffe gjort i pressobyggare är snäppet bättre, men fortfarande inte bra.
En gammal hederlig perkulatorbryggare gör ett bättre jobb, men ska man investera i en enkel maskin är mokabryggaren snäppet vassare.
Problemet med mokabryggaren är att den inte ger ett tillräckligt högt tryck för att kaffet ska få en crema. Och att dricka kaffe utan crema är som att äta mat utan kryddor.
För att få en bra crema behövs en espressomaskin, som tar lång tid på sig att pressa vattnet genom kaffet, vilket helst ska bestå av nymalda bönor.
Bönorna ska vidare vara mörka och glansiga. Är de matta och ljusbruna innebär det att bönorna är ljus-, eller mellanrostade, och det tycker jag inte om.
Den böna jag gillar bäst är den äldsta: Arabica. Den är mjuk. Liberica är för besk. Robusta för kraftig.
Och den absolut bästa Arabican är den som har fått ligga och torka i monsunvindarna. Då luftas garvsyran ur och lämnar en nyttigare böna, som är rund i smaken.
Det är min perfekta kopp kaffe. Frågan är vad jag skulle göra om jag var tvungen att välja mellan att aldrig mer träna eller aldrig mer dricka kaffe. Ett svårt val.
tisdag, oktober 14, 2008
Saker jag inte gillar 1
Att träna sent.
Och nu vet jag att de vanliga invändningarna kommer att komma. Som att kl 19:00 inte är sent. Som att det inte är någon fara om man inte har gått och lagt sig när klockan är 22:30. Men för mig är det en fara.
Tränar jag mellan 19:00-20:30, som idag, så kommer jag hem kl 21:00. Sedan tar det minst ett par timmar för mig att varva ner. Vilket leder till att jag somnar senare än vanligt, inte får mina åtta timmars sömn, blir trött på morgonen, får svårt att komma upp och ut och springa, blir hängigare på kontoret, tappar energi snabbare på kvällspasset - och så är den onda cirkeln igång.
Att jag är kräsen? Att jag har rutiner? Att jag vill ha min vila? Hell yes!
Och nu vet jag att de vanliga invändningarna kommer att komma. Som att kl 19:00 inte är sent. Som att det inte är någon fara om man inte har gått och lagt sig när klockan är 22:30. Men för mig är det en fara.
Tränar jag mellan 19:00-20:30, som idag, så kommer jag hem kl 21:00. Sedan tar det minst ett par timmar för mig att varva ner. Vilket leder till att jag somnar senare än vanligt, inte får mina åtta timmars sömn, blir trött på morgonen, får svårt att komma upp och ut och springa, blir hängigare på kontoret, tappar energi snabbare på kvällspasset - och så är den onda cirkeln igång.
Att jag är kräsen? Att jag har rutiner? Att jag vill ha min vila? Hell yes!
Julafton kommer tidigt i år!
Nämligen lördag 25 oktober.
Vårens gala var så bra att till och med miss MP, som håller för ögonen när det är läskigt på film, som aldrig sett fighting tidigare och vars enda erfarenhet av kampsport är boxercise, gick i taket av förtjusning.
Så döm min lycka när det snart är dags för favorit i repris. Jag hoppas Musse låter bli att peta folk i ögat den här gången, så han får gå hela sin match. Ödmjukare man får man leta efter, nu vill jag att han ska få visa hur duktig han är i ringen också!
Superior Challenge, Fryshuset. 11 days and counting. Jag har redan gåshud.
Vårens gala var så bra att till och med miss MP, som håller för ögonen när det är läskigt på film, som aldrig sett fighting tidigare och vars enda erfarenhet av kampsport är boxercise, gick i taket av förtjusning.
Så döm min lycka när det snart är dags för favorit i repris. Jag hoppas Musse låter bli att peta folk i ögat den här gången, så han får gå hela sin match. Ödmjukare man får man leta efter, nu vill jag att han ska få visa hur duktig han är i ringen också!
Superior Challenge, Fryshuset. 11 days and counting. Jag har redan gåshud.
måndag, oktober 13, 2008
Varför talar vi inte om smärta?
Det gör ju faktiskt ont!
Vi matas ständigt med bilden av träning som något energigivande, hälsobringande, endorfinkickande och nästan meditativt tillstånd. I reklam för träningsanläggningar ser vi glada människor som njuter av sitt nya och lätta jag. Skor säljs in med bilder på löpare som tycks flyga fram som vore de viktlösa, med ett leende på läpparna. Kosttillskott och nyttiga matprodukter lanseras som mirakelmedel, där någon smal människa som har bestämt sig äter en sked pulver eller någon ny müsli och ser mätt och lycklig ut.
Jag vet inte vad ni har för erfarenheter, men när jag tränar känner jag mig knappast viktlös, mätt, glad och smärtfri. Om jag kör ett hårt fyspass känner jag snarare rädsla, tyngd, hunger, törst och smärta. En rädsla för att riktigt ta ut sig. Tyngden av min kropp och av belastningen. Hunger och törst när energiförråden börjar ta slut. Smärta av mjölksyra, spända muskler och lungor som jobbar på bristningsgränsen.
Springer jag fort eller långt eller i svår terräng tänker jag på en mängd saker. Mitt löpsteg, andningen, omgivningen, känslan. Men mer än något annat tänker jag på att jag vill sluta springa. När jag sprang Coopertest i somras fyllde denna tanke hela min sinnesvärld i 11 min och 14 sek. Jag försökte hela tiden hitta på ursäkter som skulle berättiga mig att stanna: Det skulle vara bättre för min fot, som jag nyligen stukat, det skulle ge mig mer energi till nästa pass, jag skulle få mindre ont dagen efter. Och framförallt skulle den oerhörda smärta som bosatt sig i varje millimeter av min kropp försvinna.
Ändå fortsätter jag träna. Jag fortsätter belasta min kropp. Jag fortsätter springa och jag fortsätter utsätta mig för smärta. Och jag gör det dagligen. Tills smärtan blir en del av vardagen, för det gör ju inte bara ont under träningspassen, det gör även ont efteråt i form av ömma muskler, utmattning, stelhet. Ibland av skador. Ibland av rehabträning, stretch och naprapatbesök. Eller hunger om man väger över sin match- eller målvikt.
Givetvis vet vi alla som tränar varför vi står ut med denna smärta: för att vi förknippar den med något positivt. Det kan handla om att finna en tillfredsställelse i utmaningar, att uppnå mål, prestera, känna gemenskap med likasinnade eller finna vänskap. Det kan också handla om att forma sin kropp, känna sig stark, känna att man klarar av saker eller kanske bara om att få tid för sig själv. För andra är träningen ett arbete och en källa till inkomst, eller en möjlighet att resa och uppleva nya saker. Det och tusen andra saker får oss att känna att det är värt att utsätta oss för smärta.
Det är helt enkelt roligt att träna och tävla, trots att det inte alltid är kul, som Ultraschmultran så klokt skrev i sin rapport från SUM. Jag tycker att långt ifrån alla mina träningspass är kul, men jag tycker alltid att det är roligt att leva min idrott. Det är lite som att bo någonstans eller gå till jobbet eller vara i en relation eller vad som helst som spänner över en lång tidsrymd: många dagar är fantastiska, vissa är det inte, men på det stora hela vägs det negativa upp av det positiva.
Något som jag däremot tycker saknas är strategier och tankar om hur vi hanterar det negativa, hur vi hanterar smärtan. Oftast fokuserar vi på hur vi tränar och på våra resultat och på hur bra det kändes efteråt och hur nöjda vi är. Kanske slänger vi ur oss någon klyscha, som att smärta är bara vekhet som lämnar kroppen eller go hard or go home. Därför blev jag så glad när Filip tog upp detta i sitt inlägg om SUM (det verkar som det krävs ultralopp för att vi ska tala om smärta? ;-)).
Filip tar nämligen upp precis det som jag haft i tankarna en längre tid: det spelar ingen roll hur tuffa vi är, när vi känner smärta så kan vi inte tänka bort den och vara coola. Vi måste hitta en annan strategi. Min vän triathlon B brukar säga att smärta är oundviklig, men lidande är frivilligt. Detta är det absolut bästa jag har hört om smärta och faktum är att det har hjälpt mig under många hårda träningspass. När jag börjar få riktigt jävla ont så funkar det inte att spela hjälte, eller försöka tänka på något annat. När det gör riktigt jävla ont så upptar det hela ens tankevärld, och slutligen handlar det nog om precis det som B säger: man får acceptera smärtan och ta den till sig, vara närvarande i nuet och utforska detta nya tillstånd - för att kanske bli vän med den och därmed stänga ute lidandet.
Slutligen vill jag bara lägga in en brasklapp - det här inlägget är skrivet rakt upp och ner och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte gett mig tid att filosofera över detta i någon vidare mening. Säkert finns det faktorer som jag glömt. Kanske är det här med att utstå smärta något genetiskt och därmed individuellt, att vissa föds med högre tolerans och därför är bättre predestinerade att bli idrottsmän? Kanske njuter vissa rent utav av smärta? Detta kan säkert Dr M svara på, eller någon annan medicinskt bevandrad. Kanske finns det filosofiska eller moraliska spörsmål som jag har missat? Det jag är nyfiken på är att få igång en diskussion om hur vi upplever träning och smärta, helt enkelt hur vi hanterar det faktum att det gör ont?
Vi matas ständigt med bilden av träning som något energigivande, hälsobringande, endorfinkickande och nästan meditativt tillstånd. I reklam för träningsanläggningar ser vi glada människor som njuter av sitt nya och lätta jag. Skor säljs in med bilder på löpare som tycks flyga fram som vore de viktlösa, med ett leende på läpparna. Kosttillskott och nyttiga matprodukter lanseras som mirakelmedel, där någon smal människa som har bestämt sig äter en sked pulver eller någon ny müsli och ser mätt och lycklig ut.
Jag vet inte vad ni har för erfarenheter, men när jag tränar känner jag mig knappast viktlös, mätt, glad och smärtfri. Om jag kör ett hårt fyspass känner jag snarare rädsla, tyngd, hunger, törst och smärta. En rädsla för att riktigt ta ut sig. Tyngden av min kropp och av belastningen. Hunger och törst när energiförråden börjar ta slut. Smärta av mjölksyra, spända muskler och lungor som jobbar på bristningsgränsen.
Springer jag fort eller långt eller i svår terräng tänker jag på en mängd saker. Mitt löpsteg, andningen, omgivningen, känslan. Men mer än något annat tänker jag på att jag vill sluta springa. När jag sprang Coopertest i somras fyllde denna tanke hela min sinnesvärld i 11 min och 14 sek. Jag försökte hela tiden hitta på ursäkter som skulle berättiga mig att stanna: Det skulle vara bättre för min fot, som jag nyligen stukat, det skulle ge mig mer energi till nästa pass, jag skulle få mindre ont dagen efter. Och framförallt skulle den oerhörda smärta som bosatt sig i varje millimeter av min kropp försvinna.
Ändå fortsätter jag träna. Jag fortsätter belasta min kropp. Jag fortsätter springa och jag fortsätter utsätta mig för smärta. Och jag gör det dagligen. Tills smärtan blir en del av vardagen, för det gör ju inte bara ont under träningspassen, det gör även ont efteråt i form av ömma muskler, utmattning, stelhet. Ibland av skador. Ibland av rehabträning, stretch och naprapatbesök. Eller hunger om man väger över sin match- eller målvikt.
Givetvis vet vi alla som tränar varför vi står ut med denna smärta: för att vi förknippar den med något positivt. Det kan handla om att finna en tillfredsställelse i utmaningar, att uppnå mål, prestera, känna gemenskap med likasinnade eller finna vänskap. Det kan också handla om att forma sin kropp, känna sig stark, känna att man klarar av saker eller kanske bara om att få tid för sig själv. För andra är träningen ett arbete och en källa till inkomst, eller en möjlighet att resa och uppleva nya saker. Det och tusen andra saker får oss att känna att det är värt att utsätta oss för smärta.
Det är helt enkelt roligt att träna och tävla, trots att det inte alltid är kul, som Ultraschmultran så klokt skrev i sin rapport från SUM. Jag tycker att långt ifrån alla mina träningspass är kul, men jag tycker alltid att det är roligt att leva min idrott. Det är lite som att bo någonstans eller gå till jobbet eller vara i en relation eller vad som helst som spänner över en lång tidsrymd: många dagar är fantastiska, vissa är det inte, men på det stora hela vägs det negativa upp av det positiva.
Något som jag däremot tycker saknas är strategier och tankar om hur vi hanterar det negativa, hur vi hanterar smärtan. Oftast fokuserar vi på hur vi tränar och på våra resultat och på hur bra det kändes efteråt och hur nöjda vi är. Kanske slänger vi ur oss någon klyscha, som att smärta är bara vekhet som lämnar kroppen eller go hard or go home. Därför blev jag så glad när Filip tog upp detta i sitt inlägg om SUM (det verkar som det krävs ultralopp för att vi ska tala om smärta? ;-)).
Filip tar nämligen upp precis det som jag haft i tankarna en längre tid: det spelar ingen roll hur tuffa vi är, när vi känner smärta så kan vi inte tänka bort den och vara coola. Vi måste hitta en annan strategi. Min vän triathlon B brukar säga att smärta är oundviklig, men lidande är frivilligt. Detta är det absolut bästa jag har hört om smärta och faktum är att det har hjälpt mig under många hårda träningspass. När jag börjar få riktigt jävla ont så funkar det inte att spela hjälte, eller försöka tänka på något annat. När det gör riktigt jävla ont så upptar det hela ens tankevärld, och slutligen handlar det nog om precis det som B säger: man får acceptera smärtan och ta den till sig, vara närvarande i nuet och utforska detta nya tillstånd - för att kanske bli vän med den och därmed stänga ute lidandet.
Slutligen vill jag bara lägga in en brasklapp - det här inlägget är skrivet rakt upp och ner och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte gett mig tid att filosofera över detta i någon vidare mening. Säkert finns det faktorer som jag glömt. Kanske är det här med att utstå smärta något genetiskt och därmed individuellt, att vissa föds med högre tolerans och därför är bättre predestinerade att bli idrottsmän? Kanske njuter vissa rent utav av smärta? Detta kan säkert Dr M svara på, eller någon annan medicinskt bevandrad. Kanske finns det filosofiska eller moraliska spörsmål som jag har missat? Det jag är nyfiken på är att få igång en diskussion om hur vi upplever träning och smärta, helt enkelt hur vi hanterar det faktum att det gör ont?
lördag, oktober 11, 2008
Middagstips
Chili con quorn á la Hammarbybacken.
Jag är inte en sådan där människa som läser kokböcker och finner en fröjd i att stå i köket i timmar. Däremot uppskattar jag god mat och lagar alltid min egen, utan tillsatser och annat krafs.
Nu när jag har min matchvikt att tänka på kräver köksarbetet lite extra omtanke. Lagom balans och näringsrikt, utan att vara en kaloribomb - det är receptet - och idag lyckades jag faktiskt riktigt bra, om jag får säga det själv (och det får jag).
Så här blev resultatet:
Anrättningen är ett hopkok av quornfärs, gul lök, röda linser, paprika, majs, kidneybönor och krossade tomater. Smaksatt med salt, peppar, chili och en skvätt lime. Toppat med en klick kesella. Tidsåtgång: 15 min, inklusive hackning och röjning.
Smakar extra bra efter löpning i Hammarbybacken en höstdag i oktober.
Jag är inte en sådan där människa som läser kokböcker och finner en fröjd i att stå i köket i timmar. Däremot uppskattar jag god mat och lagar alltid min egen, utan tillsatser och annat krafs.
Nu när jag har min matchvikt att tänka på kräver köksarbetet lite extra omtanke. Lagom balans och näringsrikt, utan att vara en kaloribomb - det är receptet - och idag lyckades jag faktiskt riktigt bra, om jag får säga det själv (och det får jag).
Så här blev resultatet:
Anrättningen är ett hopkok av quornfärs, gul lök, röda linser, paprika, majs, kidneybönor och krossade tomater. Smaksatt med salt, peppar, chili och en skvätt lime. Toppat med en klick kesella. Tidsåtgång: 15 min, inklusive hackning och röjning.
Smakar extra bra efter löpning i Hammarbybacken en höstdag i oktober.
fredag, oktober 10, 2008
Min skopark
Hur många par får man ha?
Här är de som jag har rullande idag (undantaget cykel-, boxnings- och inneträningsskor):
Och nu har jag några frågor på det.
1. Hur många olika typer av skor tycker ni att man behöver som löpare?
2. Om jag vill ha minst 2-3 par skor till, utöver de jag har, är det en normal och rimlig önskan eller lider jag av någon slags störning eller fetisch?
3. Om de skor jag äger som inte är träningsskor utgör en mindre del än dessa, berättigar det då att jag kan skaffa mig fler träningsskor, som en slags kompensation?
4. Vad tycker ni att man ska göra med skor som är för utslitna för att springa i - spara, slänga eller annat?
Här är de som jag har rullande idag (undantaget cykel-, boxnings- och inneträningsskor):
Och nu har jag några frågor på det.
1. Hur många olika typer av skor tycker ni att man behöver som löpare?
2. Om jag vill ha minst 2-3 par skor till, utöver de jag har, är det en normal och rimlig önskan eller lider jag av någon slags störning eller fetisch?
3. Om de skor jag äger som inte är träningsskor utgör en mindre del än dessa, berättigar det då att jag kan skaffa mig fler träningsskor, som en slags kompensation?
4. Vad tycker ni att man ska göra med skor som är för utslitna för att springa i - spara, slänga eller annat?
Kärlek till Ultraschmultran!
Hapiness in a box!Fredrika gullfot baby, jag tror nästan att jag är lite kär i dig nu! Jag kan liksom inte med ord beskriva den känsla som infann sig när jag trädde dessa skor på mina fötter, det var liksom klimax direkt och då har jag inte ens sprungit i dem!
Det pirrar i hela kroppen och jag kan inte förstå att det är sant - ett par skor som är lika lätta som mina Saucony, som har en traktorsula som kan konkurrera med mina Icebugs, som har en smal och skön och låg läst av ett material som är slitstarkt och som inte suger upp vatten - alltså gaaaaaaah!!! Nej jag finner inte fler ord, jag är för uppspelt just nu.
Och det är ju inte nog med att denna fantastiska kvinna tipsat om skorna. Fredrika underbara ultraschmultra vann dessutom gårdagens gissningstävling. Rätt svar är alltså: Inov-8 X-talon 212, neoprensockor och tigerbalsam. Vinnaren njuter av att inneha världens (?) bästa sko!
Nu måste jag andas lite och smälta detta. Det känns liksom som om en smärre revolution inträffat i min skopark. Om ni senare idag ser en kvinna som rusar fram över Stockholms gator iförd kontorskläder och terrängskor, skrikandes, så är det troligen undertecknad.
Det pirrar i hela kroppen och jag kan inte förstå att det är sant - ett par skor som är lika lätta som mina Saucony, som har en traktorsula som kan konkurrera med mina Icebugs, som har en smal och skön och låg läst av ett material som är slitstarkt och som inte suger upp vatten - alltså gaaaaaaah!!! Nej jag finner inte fler ord, jag är för uppspelt just nu.
Och det är ju inte nog med att denna fantastiska kvinna tipsat om skorna. Fredrika underbara ultraschmultra vann dessutom gårdagens gissningstävling. Rätt svar är alltså: Inov-8 X-talon 212, neoprensockor och tigerbalsam. Vinnaren njuter av att inneha världens (?) bästa sko!
Nu måste jag andas lite och smälta detta. Det känns liksom som om en smärre revolution inträffat i min skopark. Om ni senare idag ser en kvinna som rusar fram över Stockholms gator iförd kontorskläder och terrängskor, skrikandes, så är det troligen undertecknad.
Help me, please
Finns det myrar i Stockholm?
Ni får ursäkta min brist på geografisk kunskap, jag har för mig att dessa trevliga marker enbart förekommer på nordligare breddgrader, men jag kanske har fel? Jag hoppas det för förra helgens myrlöpning var en riktig boost!
Hade planer på att åka bort i helgen, men det blev inte så, och nu sitter jag här och undrar var jag ska springa. Är trött på alla mina vanliga ställen, dvs Årstaviken, Hellas, Hammarbybacken och liknande. Det måste vara natur och det måste vara lite hardcore.
Och kom nu inte och säg att jag ska springa SUM. För det går inte. Det krockar med söndagens sparring och skulle dessutom förstöra hela kommande träningsveckan. Så i det fallet gör jag som Lill-Kötta: Vägrar.
Ni får ursäkta min brist på geografisk kunskap, jag har för mig att dessa trevliga marker enbart förekommer på nordligare breddgrader, men jag kanske har fel? Jag hoppas det för förra helgens myrlöpning var en riktig boost!
Hade planer på att åka bort i helgen, men det blev inte så, och nu sitter jag här och undrar var jag ska springa. Är trött på alla mina vanliga ställen, dvs Årstaviken, Hellas, Hammarbybacken och liknande. Det måste vara natur och det måste vara lite hardcore.
Och kom nu inte och säg att jag ska springa SUM. För det går inte. Det krockar med söndagens sparring och skulle dessutom förstöra hela kommande träningsveckan. Så i det fallet gör jag som Lill-Kötta: Vägrar.
torsdag, oktober 09, 2008
Gissa!
Vad får jag med posten idag?
Tre saker i ett paket. Två av sakerna går nog att lista ut. En av dem tror jag inte någon kommer gissa rätt på.
Tre saker i ett paket. Två av sakerna går nog att lista ut. En av dem tror jag inte någon kommer gissa rätt på.
onsdag, oktober 08, 2008
Låt oss tala om strumpor
Tunna, tjocka, långa, korta, vita, svarta, polyester, ull, neopren, komprimerande, dri-fit...It´s a jungle out there! Och det har verkligen tagit tid att hitta favoriterna. För mig hände det för ett år sedan, då jag köpte mina första X-Socks. Modellen heter Sky Run och är en medeltjock strumpa med inbyggt stöd, förstärkningar och silverinlägg som motverkar bakteriebildning. Priset, 200 kr, tangerade helt klart den övre gränsen för kortstrumpor, men de visade sig vara värda varenda krona.
Det här är strumpornas Rolls-Royce. De framhäver skorna på samma sätt som ett utmärkt vin framhäver maten. Fötterna blir aldrig svettiga, sömmarna sitter på precis rätt ställen, de skaver ingenstans, de glider inte runt, naglarna ligger tryggt inbäddade och de tjocka partierna ger en känsla av att springa på bomull.
Tvåa på listan kommer mina Seger. Modellen heter Running Multi, priset är 139 kr och de ingår i Segers dri release-serie. Det bästa med de här strumporna är att de håller sig magiskt torra, när man tar av sig dem efter ett pass är de inte ens fuktiga. Dessutom sitter de åt precis där de ska och har lagom friktion inne i skorna. När man vill ha en tunn och torr strumpa utan några extra krusiduller är detta det klockrena valet.
Mina Nike Elite Structure Running Non-Cushioned Running Quarter (hur långt namn kan en strumpa ha?) ingår i Dri-Fit-serien och kommer på en god tredjeplats bland mina kortstrumpor. De är tunna och håller sig torra, precis som Segerstrumpan, men saknar förstärkningar över fotknölen och vadderingar. Är man ute efter en låg och sval strumpa som andas bra och smiter åt där den ska är detta ett utmärkt alternativ.
Nätvarianten av Nike i Dry-Fit-serien är däremot helt värdelös. Jag blev alldeles lycklig när jag hittade dem, eftersom de är extremt tunna och jag gillar strumpor som inte blir blöta, men problemet är att de glider runt i skorna. Det känns som om de skulle vara gjorda av gladpack och jag klarar helt enkelt inte av att springa i dem.
På fjärdeplats bland kortisarna kommer mina Nike Elite Running Quarter. De kostar 130 kr och var länge mina favoriter innan jag hittade de andra läckerbitarna. Strumpan är mellantjock och andas bra, trots att den inte ingår i Dri-Fit-serien. Den har lite förstärkningar och dämpningar och kan sammanfattas som en riktigt mjuk och skön strumpa som funkar bra till all träning som inte kräver något extra.
De här vita halvlånga Nike-strumporna köpte jag förr förra sommaren då jag fick för mig att det skulle vara svalare att springa i vitt än svart. De är vadderade och sitter bra, men jag tycker att de blir fuktiga och dessutom gillar jag inte kanten högst upp på strumpan. Den klämmer åt på något vis och lämnar avtryck, därför brukar jag alltid vika ner den. Dessutom tvivlar jag på att vitt är svalare, jag tror det hänger mer på materialet.
Ett annat infall som jag fick för några år sedan var att köpa på mig anti-skavsårs-strumpor. De heter WrightSock och är gjorda i två lager, vilka rör sig mot varandra och därmed förhindrar att skon skaver på foten. Jag tror de kostade drygt 120 kr och de fyllde verkligen sitt syfte, men de är inte på något sätt svala och dessutom är de så tjocka att skorna nästan blir för små. Idag använder jag dem bara i vandrarkängor och ser till att köpa skavsårsfria löparskor.
För att ta med ett riktigt nono har jag plockat fram mina lågskaftade Adidas. De är ett typiskt exempel på att billigt faktiskt är sämst när det kommer till strumpor. Enda anledningen till att jag köpte dem var för att de kostade lite och såldes i flerpack, men vad gör det när de inte går att använda. De tranpsorterar inte bort svett, de har massa konstiga sömmar som bara är i vägen och dessutom är materialet styvt (som hård bomull) och på det hela taget inte alls sköna.
Efter den niten tycker man ju att man borde ha lärt sig något, men icke. Senast i förra veckan gick jag in på Stadium och köpte på ett tvåpack Soc-strumpor, som var billiga (typ 100 kr tror jag) och enligt förpackningen funktionella. Dessutom lockades jag av längden då jag behövde ett par långa till mina boxningsskor. Men vilket skämt detta var! Jag har aldrig både svettats och frusit så mycket i några strumpor. När det är varmt flyter man bort och när det är kallt förvandlas fötterna till is. De här åker i Sverkers soptunna!
Låt oss återgå till riktigt bra strumpor istället: X-Socks kompressionsstrumpor. De heter Run Energy och energigivare är precis vad de är. Priset är 225 kr och jag skulle faktiskt vara beredd att betala det dubbla. Kompressionen gör att blodet cirkulerar snabbare och jag märker stor skillnad i ben och vader på hårda pass. Jag har dem alltid på backpass och intervallpass eller när det ska springas jäkligt långt eller snabbt. De är helt enkelt ovärderliga.
Apoteket säljer också kompressionsstrumpor, eller stödstrumpor som de väljer att kalla dem. De sitter åt ännu hårdare och är kanon för återhämtning. Därav kommer det sig att jag ofta har dessa efter hårda pass och inte sällan sover i dem. Dessutom har jag dem alltid i lägen då jag förväntas bära högklackat, det är ju helt perfekt avlastning och ingen ser att det är något annat än vanliga nylonstrumpor. De som sett mig i dem hemma brukar dock mobba mig grovt och kalla mig pensionär, men det bjuder jag på!
Det finns ju även andra typer av specialstrumpor. Efter helgens löparäventyr står det helt klart att det krävs något extra om man ska springa på myrar. Därför har jag precis beställt ett par neoprenstrumpor. De kostar 200 kr och det känns som ett ok pris att betala för att slippa förfrysa fötterna.
Sealskinz hade varit ett annat alternativ. Det är torrstrumpor som inte släpper in vatten alls. Anledningen till att jag inte köpte dem är att de är gräsligt dyra (drygt 500 kr) och dessutom sägs ha extremt kort hållbarhetstid. En användare blev blöt i dem redan efter några timmar, då en sten orsakat ett hål på dem. Det skulle alltså inte vara så lämpligt i myren där man får räkna med att till och med tappa skorna. 
Överst på önskelistan står nu ullstrumpor. Det känns som ett måste i vinter. Om det är något som är riktigt obekvämt så är det att springa när man fryser. Det spelar ju ingen roll att man har fina och flexibla skor om man har isblock till fötter. Vilken variant det blir vet jag inte, ullstrumpesortimentet verkar utgöra en egen djungel. Men något som den nedan och med minst 80% ull tycker jag verkar bra.
Det var allt från min strumplåda.
Fråga 1: Vad har ni för favoriter och nonos?
Fråga 2: Bör jag söka hjälp som recenserar mina strumpor? :-)
tisdag, oktober 07, 2008
Krispaket!
Åtgärd Ferrum. Redan efter en dags kostregistrering har jag upptäckt en brist. Det är den gamla vanliga. Järn. Jag har alltid haft svårt att få i mig den där satans mineralen! Vilket känns sjukt dumt med tanke på att den där lilla ferrum-filuren har en nyckelroll i konditionssystemet. Varför plåga sig med syreupptagnings- träning när själva manicken som transporterar runt syret saknas?
Gällande resten var balansen bra både gällande näringsgrupper, vitaminer och övriga mineraler, därför blir det nu stenhårt fokus på järnbiten, med start omgående. På tallriken ligger en blodig rostbiff, rödbetor, röda linser (kommer bli ett stående inslag), babyspenat (det också) och lite kuriosa. Dessutom börjar det precis en film på TV6 så nu har jag inte tid med er längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
