Varför talar vi inte om smärta?

Det gör ju faktiskt ont!

Vi matas ständigt med bilden av träning som något energigivande, hälsobringande, endorfinkickande och nästan meditativt tillstånd. I reklam för träningsanläggningar ser vi glada människor som njuter av sitt nya och lätta jag. Skor säljs in med bilder på löpare som tycks flyga fram som vore de viktlösa, med ett leende på läpparna. Kosttillskott och nyttiga matprodukter lanseras som mirakelmedel, där någon smal människa som har bestämt sig äter en sked pulver eller någon ny müsli och ser mätt och lycklig ut.

Jag vet inte vad ni har för erfarenheter, men när jag tränar känner jag mig knappast viktlös, mätt, glad och smärtfri. Om jag kör ett hårt fyspass känner jag snarare rädsla, tyngd, hunger, törst och smärta. En rädsla för att riktigt ta ut sig. Tyngden av min kropp och av belastningen. Hunger och törst när energiförråden börjar ta slut. Smärta av mjölksyra, spända muskler och lungor som jobbar på bristningsgränsen.

Springer jag fort eller långt eller i svår terräng tänker jag på en mängd saker. Mitt löpsteg, andningen, omgivningen, känslan. Men mer än något annat tänker jag på att jag vill sluta springa. När jag sprang Coopertest i somras fyllde denna tanke hela min sinnesvärld i 11 min och 14 sek. Jag försökte hela tiden hitta på ursäkter som skulle berättiga mig att stanna: Det skulle vara bättre för min fot, som jag nyligen stukat, det skulle ge mig mer energi till nästa pass, jag skulle få mindre ont dagen efter. Och framförallt skulle den oerhörda smärta som bosatt sig i varje millimeter av min kropp försvinna.

Ändå fortsätter jag träna. Jag fortsätter belasta min kropp. Jag fortsätter springa och jag fortsätter utsätta mig för smärta. Och jag gör det dagligen. Tills smärtan blir en del av vardagen, för det gör ju inte bara ont under träningspassen, det gör även ont efteråt i form av ömma muskler, utmattning, stelhet. Ibland av skador. Ibland av rehabträning, stretch och naprapatbesök. Eller hunger om man väger över sin match- eller målvikt.

Givetvis vet vi alla som tränar varför vi står ut med denna smärta: för att vi förknippar den med något positivt. Det kan handla om att finna en tillfredsställelse i utmaningar, att uppnå mål, prestera, känna gemenskap med likasinnade eller finna vänskap. Det kan också handla om att forma sin kropp, känna sig stark, känna att man klarar av saker eller kanske bara om att få tid för sig själv. För andra är träningen ett arbete och en källa till inkomst, eller en möjlighet att resa och uppleva nya saker. Det och tusen andra saker får oss att känna att det är värt att utsätta oss för smärta.

Det är helt enkelt roligt att träna och tävla, trots att det inte alltid är kul, som Ultraschmultran så klokt skrev i sin rapport från SUM. Jag tycker att långt ifrån alla mina träningspass är kul, men jag tycker alltid att det är roligt att leva min idrott. Det är lite som att bo någonstans eller gå till jobbet eller vara i en relation eller vad som helst som spänner över en lång tidsrymd: många dagar är fantastiska, vissa är det inte, men på det stora hela vägs det negativa upp av det positiva.

Något som jag däremot tycker saknas är strategier och tankar om hur vi hanterar det negativa, hur vi hanterar smärtan. Oftast fokuserar vi på hur vi tränar och på våra resultat och på hur bra det kändes efteråt och hur nöjda vi är. Kanske slänger vi ur oss någon klyscha, som att smärta är bara vekhet som lämnar kroppen eller go hard or go home. Därför blev jag så glad när Filip tog upp detta i sitt inlägg om SUM (det verkar som det krävs ultralopp för att vi ska tala om smärta? ;-)).

Filip tar nämligen upp precis det som jag haft i tankarna en längre tid: det spelar ingen roll hur tuffa vi är, när vi känner smärta så kan vi inte tänka bort den och vara coola. Vi måste hitta en annan strategi. Min vän triathlon B brukar säga att smärta är oundviklig, men lidande är frivilligt. Detta är det absolut bästa jag har hört om smärta och faktum är att det har hjälpt mig under många hårda träningspass. När jag börjar få riktigt jävla ont så funkar det inte att spela hjälte, eller försöka tänka på något annat. När det gör riktigt jävla ont så upptar det hela ens tankevärld, och slutligen handlar det nog om precis det som B säger: man får acceptera smärtan och ta den till sig, vara närvarande i nuet och utforska detta nya tillstånd - för att kanske bli vän med den och därmed stänga ute lidandet.

Slutligen vill jag bara lägga in en brasklapp - det här inlägget är skrivet rakt upp och ner och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte gett mig tid att filosofera över detta i någon vidare mening. Säkert finns det faktorer som jag glömt. Kanske är det här med att utstå smärta något genetiskt och därmed individuellt, att vissa föds med högre tolerans och därför är bättre predestinerade att bli idrottsmän? Kanske njuter vissa rent utav av smärta? Detta kan säkert Dr M svara på, eller någon annan medicinskt bevandrad. Kanske finns det filosofiska eller moraliska spörsmål som jag har missat? Det jag är nyfiken på är att få igång en diskussion om hur vi upplever träning och smärta, helt enkelt hur vi hanterar det faktum att det gör ont?