Ska jag

Eller ska jag inte.

Ska jag.
Ska jag inte.
Ska jag.
Ska jag inte.

Det är frågan.

Svaret är kanske att livet inte är till för att begränsa sig.

Första gympasset på

... ja jag vet inte hur länge.

Men det spelar ingen roll. Jag kan vara borta från gymmet 1 månad eller 1 år. Och det är alltid lika roligt när jag kommer tillbaka.

Det är inte som med löpning, som förvandlas från underbart till fasa om man så håller uppe någon månad.

Gymmet är som att återse en gammal vän, jag blir lika glad oavsett när jag var där sist. Jag blir som ett barn som vill springa runt mellan vikterna och lyfta upp dem och dra i vajrarna.

Och jag tycker att det är sååå skönt. Det är inte som med paddling eller löpning där man njuter av natur och får igång flåset och kämpar sig genom en enda lång monoton rörelse.

Att pumpa upp en muskel till max är något helt annat.

Mjölksyran fokuserad till en punkt, smärta på gränsen till outhärdlig, känns som någonting går sönder... Lyfter lite till... håller emot... vilar... Gör en ny övning... smärta på ett nytt ställe... Underbart.

Kanske försökte jag säga

... att livet står still oavsett förändringar?

Man kan flytta, bo utomlands ett tag, gå en utbildning, byta partner, renovera lyan, klippa av sig håret, gå ner två kilo, springa milen lite snabbare, få en ny vän, byta gym, få lite större biceps, köpa ny bil, bli äldre... och alla dessa val och alla dessa beslut är så oerhört viktiga när man är i nuet... men när man gör en tillbakablick så inser man att allt egentligen har varit likadant, hela tiden.

Min känsla handlade alltså inte om brist på variation eller på något direkt missnöje med vardagen. Snarare fick jag en känsla av att alla dessa förändringar som man kämpar så hårt för i nuet kanske inte spelar så stor roll i längden.

Livet ter sig liksom som en enda lång film som går på repeat och det enda som händer är att man byter ut kulisserna, kostymerna och några av karaktärerna.

Allra mest tycker jag det där märks när man träffar en gammal vän. Båda har kämpat och gjort många förändringar på sitt håll, men när man sitter där och pratar så känns det precis som för 1 år sen. Eller för 5 år sen. Eller för 10 år sen.

I längden är man liksom bara... Magda.

Var det lika flummigt eller kanske ännu flummigare?

Livet kan bara förstås baklänges

Sitter och sorterar gamla kort och ska inte ens försöka beskriva vad jag tänker.

Eller så är det just det jag precis gett mig in på. Men hur beskriver man en känsla som man själv inte förstår?

Maj 07, kajakklubben. Maj 08, kajakklubben. Maj 09, kajakklubben. Bilder från fixardagen. Bilder från klubbfesten. Bilder från paddling på Riddarfjärden. Bilder från brygghäng. Exakt samma grejer. År efter år. Det enda som skiljer är vem man för tillfället hängde med, vad man hade för kläder på sig och hur många rynkor folk hade i ansiktet.

Magda i helfigur 07. Magda i helfigur 08. Magda i helfigur 09. Kroppen skulle kunna switcha plats i mapparna, ändå var tankarna och livet så annorlunda där inuti.

Tittar på bilderna och försöker komma ihåg och lägga ihop allt. En frisyr, en kärlek. Ett resmål, en upplevelse. En passion, en flytt. Allt var livsviktigt när det hände, men i efterhand är det bara ett dimmigt minne. Precis som detta nu kommer att bli.

Det här måste vara det mest flummiga jag skrivit. Helt intetsägande och samtidigt jävligt personligt. Och jag vet faktiskt inte vad jag försöker säga.

Förutom att livet ter sig som en enda lång upprepning och att det enda som händer är att tiden går, samtidigt som allt är som ett enda nu.

Känner någon igen sig i detta?

Hur som helst så måste ju livet levas framlänges.

Glad igen!

Underbar morgonträning!

Jag tycker synd om alla som inte har en motsvarighet till vår älskade kajakklubb. Det är som en gemensam sommarstuga där man kan träna, sola, bada, basta, mysa, hänga, pyssla... och ha det helt underbart!

Och när det är så här fina morgnar finns ingen ursäkt för att ligga kvar och slappa i sängen... kommer bli morgonträning som regel härframöver.

När medlen inte helgar ändamålen

Eller när det saknas självändamål.

Jag skrev någon gång här på bloggen att jag i grunden är en väldigt bekväm människa, gränsfall till lat. Jag tar till exempel jeepen till kontoret trots att det inte tar mer än 10 minuter att gå.

Ingen trodde mig.

Men det är sant.

Jag kan utsätta mig själv för blod, svett, tårar, smärta, köttsår, kyla, värme, trötthet, hunger... you name it - så länge som jag är motiverad och det finns ett eftersträvansvärt mål med eländet.

Om det till exempel krävs att jag sover i ett tält för att jag ska kunna besöka en kobbe i det yttre havsbandet där det är så vackert att man tappar andan, då gör jag det med glädje.

Men att åka ut till en strand och tälta där i några dagar, enbart för att tälta och trots att det finns stugor inom räckhåll - då förvandlas jag till den tjurigaste lilla bortskämdaste flicka som går att hitta, och protesterar genom att flytta in bak i bilen.

Och jag vet att det ser trevligt ut på bilderna. Det var det också. Till vissa delar var det magiskt.

Men det var också jävligt blött och kallt och nervpåfrestande och lukten av mina nedre regioner den tredje dagen kunde lätt ha fått 10 sexmissbrukare att förvandlas till asexuella på mindre än 10 sekunder.

Välkomna till Camp 2009:

En fördel med att inte kunna sova är att man kan fånga det fina gryningsljuset.

Bara jag och fåglarna var vakna...

Gunde fiskar. Jag tittar på.

Dalälven.

Så här ser Gunde ut när han kokar potatis.

Magisk källa.

Gunde där han trivs som bäst.

B gillar att tälta.

Den Färneboska rivieran.

Gunde myser.

B har köpt ett liggerunderlag för barn. Allt för att spara in på vikten.

Solkungen njuter av solen.

Jag försökte sova här i cirka 4 timmar, sen gav jag upp ;-)

Nöjd över att sova i bilen :-)

Tältnätter som tär på psyket

Att campa är inte direkt min grej.

Efter två nätter är det mentala tillståndet klart nedsatt:

Ut i vildmarken

Det blir en långhelg in nature.

Tack för alla tips angående spikmatta. De ska övervägas. Men först ska jag alltså leka scout. Hej så länge!

Hur många har provat...

... spikmatta?

Väldigt Välbehövlig

Naprapatbehandling.

Kunde inte ens få massage liggandes på mage innan jag blev utknäckt... hade låsningar ÖVERALLT. Och högst uppe i nacken fanns en STOR KNÖL.

En timme senare börjar jag känna mig mänsklig igen.

Så. Nu är det slut på gnället.

Eller vänta. Lite till vill jag gnälla: JAG SAKNAR NEW YORK!!!!!!!!!!!!!!

Sjukt klantigt

Hur lyckas man?

Man klarar Hammarbybacken. Man klarar en paddling i så krabb sjö att det kändes som att cykla racer i skogen.

Men att borsta håret imorse var tydligen svårt.

Fler som brukar få kraftig nackspärr av sådan aktivitet, eller ska jag idiotförklara mig själv per omgående?

Sunday Morning at Hammarby Hill!

Backen som är och förblir en killer.

Efter splittrad säsong är formen inget annat än pinsam, men livet går i perioder och jag är övertygad om att jag glatt kommer skutta uppför den här backen någon gång inom kort igen.

Men först blir det paddling. Sen blir det jobb. Sen blir det kanske en fyradagarspaddling. Den som lever får se.

Gunde och B på väg uppför den långa.

Världens bästa terrängskor.

Koma

Vill bara tillbaka till NY.

Sitter här och hänger och känner sorg som efter en älskande.

Det sista från NY!

Jag har gått och blivit kär.

Jag har exakt de känslor man har när man är kär i en person. Fast nu är det en stad jag är kär i. Just love it.

Promenad över till Brooklyn

Nån galning på bron...

Brooklyn, lugnt som i en cowboyfilm när staden ligger öde på morgonen...

Crazy mother fucker in Brooklyn...

Hus i Chelsea som ändrar färg

I can only please 1 person each day. Today is not your day.
Tomorrow doesn´t look good either.

Här hittade jag gatan som jag vill bo på!!!

Ground Zero