Vild kille del 2

B går hela vägen.

Men det gick inte att hålla ner huvudet i vattnet. Det blev för kallt då.

Vilda killar del 1

B och Märta har simtävling.

Eller var det machotävling?



Jag vann - satt på bryggan och var så macho att jag inte behövde bevisa det :-)

Fått pisk av Mikaela Laurén

Här är tjejen som är skyldig till blåtirorna: Miss Crazy Swimmer Laurén som ska bli proffsboxare.

Minns ni henne? Simmerskan som var kompis med Therese Alshammar, men vars bassängkarriär fick ett abrupt slut när hon blev dömd för doping- och vapenbrott?

Hon fick i alla fall sitta bakom galler ett tag, men när hon kom ut bestämde hon sig för att bli proffsboxare. Efter 14 matcher i amatörboxningen (med 12 vinster) har hon nu blivit beviljad proffslicens. Mer om det finns att läsa här, där det även finns en liten film från ett av hennes träningspass.

I väntan på proffsdebut matchar hon inte längre amatör, men sparrar gör hon, och det rejält. Medan vi vanliga dödliga kör 3-4 ronder, kör Mikaela 8 ronder.

I går kväll kom hon till oss och vi var tre tjejer som fick turas om att möta henne. När det var min tur kändes det helt ok, inte alls speciellt nervöst. Jag visste att det skulle bli tufft och att jag bara hade ett val - att göra mitt bästa. Det borde inte bli några överraskningar, och det blev det inte heller.

Mikaela är hård och tuff, och förutom sin teknik och styrka har hon en psykblick som gör att hon ser smått galen ut, som om hon vill döda en. Dessutom kör hon på med den här proffsboxningsstilen, där man satsar på få slag istället för att dundra på med serier, och verkligen tar fäste med fötterna och slår igenom slagen istället för att gå in-ut och satsa på snabbhet och explosivitet.

Att möta någon som kör på det här sättet är lite förlamande. Jag är inte van att möta någon som kör pro style och det var minst sagt svårt att slappna av. Hon fick in några smällar som sjöng rejält i skallen, men jag höll mig på benen och gjorde mitt bästa. Och det gick ok. Lite stryk svider. Men man dör inte. Dessutom slog hon inte inte lika hårt som Slagskeppet från Rinkeby.

Och det är ju det som är så underbart med tuffa sparringar. De gör att man växer. Har man en gång mött någon som slagit skiten ur en - då känns det inte lika farligt när man möter någon som försöker göra det igen.

Hennes verk:

Lila ögonskugga au naturelle. Bara att hitta samma färgton och fylla på där det fattas!

Det blev ju bara en liten prick på ena ögat...

Nära döden upplevelse

Under morgonens träningspass med B kände jag mig lika alert som min gamla N95:a.

Det vill säga så här:


B fick nöjet att både släpa runt mig och skratta åt mig. Vi började med en uppvärmningsjogg i snacktempo längs med vattnet. När B styr snacktempot låter det som han sitter hemma i soffan och pratar, medan jag klämmer ur mig ord och låter som man gör när det klipper i mobilen vid dålig mottagning.

Framme vid Tanto viker B av från vägen och försvinner med snabba steg uppför en trappa. Fortsätter uppför en backe, rusar ut på en gräsplätt, rundar några träd, flyger uppför nästa trappa, spurtar uppför nästa backe, som ett adhd-barn på amfetamin, i en halvtimmes tid.

Själv känner jag mig som om jag vaknat inne i en Michelingubbe. Höfterna är stela, benen väger 50 kilo styck, någon har bytt ut mina Mizunos mot tungdykarskor. Medan B lyckas med konststycket att förflytta sig i ett fasligt tempo samtidigt som han vrider på nacken för att kolla in min stil och ger mig order - i normal samtalston - har jag fullt upp med att lyfta på fötterna och försöka få ner syre i alveolerna.

Under nedjoggen slipper det ur mig att vi borde kyla ner oss för att påskynda återhämtningen. B konstaterar att det är lätt fixat, sliter av sig tröjan, hoppar i vattnet och far fram som en programmerad projektil över vattenytan. När jag simmat halvvägs ut mot bryggorna ser jag att B hävt sig upp på den första och tagit sikte på nästa.

Jag tar mig fram till bryggfundamentet, tar mig upp lika smidigt som en flodhäst, sätter ner två plaskblöta skor på bryggan och ser på medan B simmar vidare till gångbron. Han klättrar uppför bropelaren, häver sig över räcket, springer ut på vägen, viker ned mot vattnet, hoppar i och avverkar två bryggor till - medan jag mesar mig tillbaka till land och hoppas att jag inte ska drunkna på vägen. Undrar stilla om jag har blivit lurad. Det var väl triathlet han var och inte kommandosoldat?

Efteråt konstaterar B att han aldrig sett mig så trött under ett löppass. Det var precis vad jag behövde höra. Ikväll är det dags igen.

Höstens träning

Försäsongens boost är avklarad. Superkompensationen börjar slå till. Nu är det dags att sy ihop höstsäsongens schema.

Hösten -08 kommer inte skilja sig speciellt mycket från våren -08. Den största skillnaden blir att jag kör simning som återhämtnings- och komplementträning istället för löpning.

Måndag
Morgonpass: Boxning (Teknik, parövningar, fys)
Kvällspass: Fys (Styrka, explosivitet, spänst, kondition)

Tisdag
Morgonpass: Simning
Kvällspass: Boxning (Matchsparring, säck, fys)

Onsdag
Vila

Torsdag
Morgonpass: Simning
Kvällspass: Boxning (Uppgiftssparring, säck, fys)

Fredag
Morgonpass: Boxning (Teknik, sparring, fys)

Lördag
Multiträning: Löpning, Paddling, Cykling

Söndag
Kvällspass: Boxning (Teknik, parövningar, fys)

Detta är mitt preliminära och mycket ambitiösa upplägg som landar på cirka 13 timmar.

Sedan vet jag ju hur det blir.

På onsdagskvällarna kommer man hem och landar i soffan och medan man ligger där med alltigenom goda intentioner smyger det plötsligt upp tankar i huvudet som förmodligen har något med intervaller eller Vo2max att göra. Sedan vips, som genom ett trollslag, befinner man sig ute i ett löpspår istället för hemma i växlingszonen.

Sedan har vi de farliga fredagskvällarna, när man är i full färd med att fundera ut några lämpligt dekadenta aktiveteter och blir avbruten av telefonen som ringer - och plötsligt har man sagt ja till någon högst oskyldig multiaktivitet som kan innefatta allt från en kvällspaddling till en helgexpedition.

För att inte tala om söndagsmorgonarna då det bästa som finns är att äta frukost på bryggan för att sedan ge sig ut på en förmiddagspaddling.

Och så slutar veckan på minst 16 timmar i alla fall.

Simträning med de stora pojkarna

Om någon hade berättat det här för en månad sedan hade jag aldrig trott på det.

För 29 dagar sedan började jag ta simlektioner för doktor M. Det var ett impulsivt semesterprojekt som syftade till att lära mig crawla i återhämtningssyfte; mer tid i bassängen och mindre tid på löpbanan sparar benen.

Vid första tillfället filmades jag. Sträckan jag behövde simma var ca 10 meter. Efter några vändor fram och tillbaka framför kameran var jag helt slut. Jag hade aldrig crawlat tidigare och fick ständig andnöd och kallsupar.

Sedan dess har jag haft två lektioner med coach M. Under dessa rookielektioner har jag simmat inomhus, i 25:an, och utfört en mängd olika teknikövningar. Förvånande nog räckte dessa tillfällen för att jag skulle klara av att crawla 25 meter obehindrat - flera gånger på raken till och med, bara jag fick lite vila emellan - vilket gav mersmak.

Tyvärr han jag inte med några fler lektioner under semestern, och nu när jag är tillbaka på kontoret hinner jag inte simma på rookietiden. Men M såg inget hinder i detta - han bad mig bara komma till den stora gruppen, som tränar tidigare.

Därav kom det sig att jag stod utomhus, bredvid 50-metersbassängen, klockan 06:30 imorse. Och jag var inte ensam. Jag befann mig i ett sådant sällskap där det är helt normalt att kläcka ur sig saker som: "Jag fick sån himla kramp i benen på cyklingen imorse!" Imorse, det var klockan 04:00. Sedan dess hade karln ifråga avverkat två timmars träning.

Jag befann mig med andra ord bland triathleter - men jag var lugn. Jag trodde i min enfald att jag skulle få plaska runt i en egen cp-bana, och få egna övningar, som typ att leka kastrull eller öva inför Simborgarmärket.

Så var inte fallet.

När träningen började blev jag nedkommenderad på samma ställe i bassängen som de andra, och fick dela bana med självaste Filip, som simboostar inför Sveriges i särklass miserablaste tävling: Ö till ö. Sedan fick jag fullt upp med att försöka förstå vad som förväntades; femtakt, sjutakt, hålla andan till femton, fartökning, truckfart; samt göra tre saker: Simma, simma och simma!

När jag hade crawlat X antal kilometer (det längsta någonsin i mitt liv) på Y antal minuter, tyckte coach M att det fick räcka: "Vi behöver inte överträna dig idag, det är ju bara tisdag." Jag lydde, och när jag satt i bastun efteråt kände jag mig faktiskt lite stolt. När jag började simprojektet var jag beredd att ge det ett halvår för att greja återhämtningspass på egen hand - nu känns det som att den målsättningen är nådd.

Kanske dags att höja nivån?

Fast det blir i alla fall inte till Filips nivå. När jag gick hem låg han fortfarande i blötläggning och harvade hundring efter hundring, och det skulle inte förvåna mig om någon berättade att han ligger kvar där än. Jag skulle i alla fall inte bli i närheten av så förvånad som jag hade blivit om någon hade berättat för mig om dagens simträning - för en månad sedan.

Förlåt mig ty jag har syndat

Men det var ju bara ett par återhämtningspass...

Jag vet inte om någon trodde att jag skulle klara av att hålla mig helt träningsfri under mitt träningsförbud. Men det beror ju på vad man definierar som träning respektive återhämtning. Själv har jag alltid föredragit lätta pass som återhämtning framför sängliggande. Det senare samlar ju bara slagg och gör en stel.

Helt inaktiv har jag alltså inte varit. Jag får helt enkelt krypa till korset och göra en bikt.

Fredag:


Skönt häng vid Fredhällsklipporna med coach J.
Och ska man ändå i och bada kan man ju lika
gärna simma ett par längder...

Lördag:
Vila. Jo, faktiskt!

Söndag:
09.00 Frukost med coach J och triathlon B på bryggan.

10.00-11.15 Paddling i Tracer (på bilden). Klarade både vågor, vind och det stora balanstestet: ett möte med Prins Philip.

11.45- 12.30 Löpning 2 ggr Västerbron och 1,5 ggr Långholmen. Fokus på teknik. B höll löpskola: trippling, skipping, sprintstarter, sprinta i kurvor, kick-ass i backe och lite nedjogg.


13.00-13.30 Simning med B i Riddarfjärden.

13.30-15.00 Intag av föda, bastu, brygghäng.



Coach J testar multi J:s nya kajak. Triathlon B
inspekterar från pontonen mittemot.

Med andra ord en perfekt liten återhämtningshelg!

Vad gör man första morgonen efter en expedition om 7 dagar och 28 träningstimmar?

Man går till morgonpasset.

När jag gick och la mig igår var jag trött. Obeskrivligt trött. När jag vaknade av väckarklockan imorse var jag fortfarande trött. Mycket trött. Men eftersom det vankades simlektion med doktor M var det bara att gå upp och hälla i sig en dubbel espresso.

Väl på plats vid 25:an på Eriksdalsbadet kände jag mig i princip vaken. Dessutom väldigt inspirerad efter att ha sett triathlon B crawla fram över havet i tid och otid under vår Östersjöexpedition.

Lyckligtvis vann träningslusten över tröttheten och jag simmade på efter doktor M:s ordinationer. Det blev olika teknikövningar som märkligt nog verkade ge resultat omgående. Sedan avslutade vi med tidtagning på 50 meter. På första försöket simmade jag ca 15 meter under vattnet på första 25:an. Det tog på krafterna och det blev en seg vändning. Vi kan säga att tiden blev X. På andra försöket skippade jag undervattenstarten och kortade tiden X med 0,4 sekunder.

Jag är nöjd med insatsen och jag tror att doktor M var det också. Tiden hålls hemlig tills vidare för att mörka inför eventuellt kommande utmaningar.

Efter passet träffade jag på en annan av doktor M:s adepter och tillika bloggare. Nämligen ingen mindre än min tvillingsjäl Filip. Han såg ut att vara i god form och pannbenet verkade sitta på plats, så jag hyser gott hopp inför hans kommande tävling.

Slutligen känner jag mig riktigt glad för att jag har börjat simträna. Ett utmärkt komplement och en dörröppnare till galna multitävlingar!

Diagnos, ordination, medicin

Doktorns recept för att få mig i rätt vattenläge.

Mitt första semesterprojekt är påbörjat: lektioner i att lära mig crawla. Min simcoach, doktor M, studerar till läkare, vilket märktes tydligt på upplägget.

Det hela började med en undersökning. Jag fick simma fram och tillbaka medan jag blev filmad framifrån, från höger och från vänster. Därefter tog doktor M en anamnes. Han förhörde sig om min bakgrund (gav mig genast stämpeln träningsnarkoman) och min målsättning (komplement - och återhämtningsträning).

Efter det följde en pedagogisk genomgång (hur kan man simma snabbare? vilka faktorer kan man påverka?) samt en analys av mitt dagsläge. Jag fick se filmerna, jag fick veta vad som var bra och vad som var generalfel. Därefefter fick jag mitt recept.

Receptet bestod av:

- Diagnos. Låga ben, cyklar, översträcker armarna.

- Ordination. HHH; få huvud, höfter, hälar i en linje. Sänk blicken. Sträck benen. Vrid radio-ulnarbenet för att få rätt tryck på vattnet. Tänk att armen ska greppa en badboll.

- Medicin. Hitta vattenläget. Simma regelbundet, helst lite varje dag.

Jag kände mig väl omhändertagen både före och efter lektionen. Coach M har redan följt upp med tips och råd via sms. Han har lagt upp planer för nästa lektion. Han är helt enkelt en drömcoach.

Och för att sammanfatta min prestation kan jag citera triathlon B:s skrattande kommentar när jag berättade om det hela: "Du var skitdålig men det finns hopp med en bra lärare alltså!"

Hellasmilen

10 backiga kilometrar på 47 minuter.


Dagens första pass bestod av en kvalitetsmil löpning med coach J, café R och bohem P. För den som inte känner till Hellasmilen (heldragen grön linje på kartan ovan) är det 10 k terräng med många backar och stigar, inslag av sand och ett litet bergsmassiv. Det är en bana att hata och älska - oftast börjar det med det förstnämnda och slutar med det senare.

Idag var inget undantag. När vi avverkat startsträckan, en lång och brant backe, låg min puls på 172, vilket är högt för att vara mig. Sedan drog coach J på. Jag sprang upp jämsides, café R låg precis bakom och bohem P låg strax därefter. Pulsen droppade till 162, men den bestående känslan var att jag låg strax över min bekvämlighetszon.

När vi passerat backarna vid lilla sjön sänkte coach J tempot en aning. Väldigt skönt. Bohem P var borta, café R låg oss i hasorna, och när vi tog höger där 8-kilometern går till vänster började hatet avta. Det var fortfarande något av en kamp, men jag tänkte: "Det här, det är ingenting mot en spyfys eller helvetstrappan, så vad gnäller jag om?"

När vi kom till det lilla bergsmassivet, en brant klippig backe utan stig där man inte kan ta riktiga löpsteg, fokuserade jag återigen på helvetestrappan, och plötsligt kändes dagens löpning inte längre som ett problem. Jag sprang på uppför klippterrängen, jag höll samma takt som coach J, och när vi kom upp på rakan tänkte jag att det värsta var gjort.

Resterande kilometrar turades coach J och jag om att dra på. Det har aldrig hänt förut. Jag brukar ha nog med att försöka hänga på i hans tempo. Kanske blev jag lite stärkt av detta, för när det var ett par kilometrar kvar tänkte jag: "Va fan, jag har lite energi kvar, varför mesa?" Så jag spurtade om coach J. Han var snabb att hänga på, men nu var det han som låg mig i hasorna, och café R sackade efter med någon minut.

Jag kom in på 47:20. Snittempo 4:44 min/km (12,7 km/h). En tid som jag känner mig nöjd med, eftersom banan inte är en walk in the park. En promenad i parken var däremot det jag trodde att att bohem P ägnat sig åt. Han är en rocker som har börjat träna sista året. Han har gått från rökiga whiskynätter till att träna varje dag, men bohem P är fortfarande en rocker, och medan jag sprang slutsträckan tänkte jag att det skulle vara en skön syn om vi kommer fram och ser P vid bilen, nöjd med livet och rökandes en spliff. Det inträffade dock inte. P hade löpt 8-kilometern, och var vid gott mod.

Efter löpningen blev det bad med simkontroll av café R. Imorgon ska jag få min första lektion i crawlteknik, och eftersom R kan simma erbjöd han mig en liten check. Jag förstod att jag inte grottade lika mycket med benen som nybörjare brukar göra, men att typ allt annat var generalfel. R själv dundrade över till andra sidan och tillbaka på nolltid. Sedan stannade han kvar när vi andra drog, för att springa 3k till och simma 500m till. Han tränar nämligen för att tävla i Ö till ö, en brutal utmaning som få klarar. Med brutal innebär att Jonas Colting ställt upp två gånger, och kommit i mål noll.

Sådärja

Snart är jag fri! Men vad händer nu?

Inom kort lämnar jag kontoret för mitt livs längsta semester. Och jag har absolut inga planer.

Nåväl, nästan inga planer. Två saker står på semesterschemat:

1) Jag ska lära mig crawla. Av en fd elitsimmare, som numera är simtränare och läkarstudent.

2) Jag ska på en veckas träningsläger. Med boxningslaget. På Bosön.

Men utöver detta har jag inga som helst planer. Även om det finns en hel del saker jag gärna skulle vilja göra. Till exempel:

- Åka till USA och handla. Löparskor. Träningskläder. Och lite annat.

- Dra ut i skärgårn och paddla. Och sola, bada, springa.

- Ta en weekend i Barcelona. Shoppa, festa, njuta.

- Vandra i Katalonien. Fysisk belastning, mental vila.

- Resa runt i Sverige. Kanske cykla längs kusten. Utforska nya ställen.

Fast just nu orkar jag knappt tänka på det där. Just nu känns det lika lockande att vakna på morgonen, utan några måsten, och ta dagen som den kommer.

Och vem vet, kanske dyker det upp nåt, lika plötsligt som blixten slår ner? För planera kan man ju alltid göra - sedan blir livet i alla fall aldrig som man har tänkt sig.