Resklar

Med reservplan.

För inte banne mig tänker jag tillbringa min semester med att tycka synd om mig själv hemma i horisontalläge. Jag säger som Wassberg: "Förkyld? Då får man snyta sig!"

Plan A ser ut så här:


Plan B ser ut så här:



Och planen för att ta sig från B till A ser ut så här:


Några frågor på det?

Och bland tio i topp damer lyder listan

Så här:

1) Brooks T5

2) Mizuno Elixir 2

3) Saucony Type A2

4) Newton Cure Racer

5) Saucony Fast Twitch

6) Asics Gel Banditos

7) Saucony Fast Twitch

8) Saucony Grid Type A

9) Zoot Ultra TT

10) Saucony Fast Twitch

Lätta skor här också, och mina favoriter, Saucony, dominerar stort. Den modell jag springer, Type A2, är verkligen kärlek. Kan man dra några övriga slutsatser? Asics Banditos återfinns på båda listorna, i övrigt skiljer det sig. Springer män och kvinnor generellt i olika skor, tro? Eller handlar det mer om typ av löpare än om kön?

Skorna som har tagit de snabbaste i mål

Ett par skor måste givetvis utprovas individuellt, men jag tycker alltid att det är kul att se vad andra springer i.

Tittar man på de tio män som förra året sprang marathondistansen snabbast på Ironman Hawaii lyder skolistan enligt följande:

1) Newton Distance S

2) New Balance 902

3) Nike Elite

4) Puma Belus III

5) Nike Air Zoom Marathoner

6) Asics Gel DS-RACER VII

7) Asics Gel Banditos

8) Mizuno Wave Idaten 3

9) Saucony Tangent

10) Avia

Trots att jag verkligen gillar min skopark stör det mig att jag inte testat mer än ett par, dvs Asics DS-RACER. Och de sistnämnda, Avia, har jag inte ens hört talas om. Har ni några favoriter på listan?

Min skopark

Hur många par får man ha?

Här är de som jag har rullande idag (undantaget cykel-, boxnings- och inneträningsskor):


Och nu har jag några frågor på det.

1. Hur många olika typer av skor tycker ni att man behöver som löpare?

2. Om jag vill ha minst 2-3 par skor till, utöver de jag har, är det en normal och rimlig önskan eller lider jag av någon slags störning eller fetisch?

3. Om de skor jag äger som inte är träningsskor utgör en mindre del än dessa, berättigar det då att jag kan skaffa mig fler träningsskor, som en slags kompensation?

4. Vad tycker ni att man ska göra med skor som är för utslitna för att springa i - spara, slänga eller annat?

Kärlek till Ultraschmultran!

Hapiness in a box!

Fredrika gullfot baby, jag tror nästan att jag är lite kär i dig nu! Jag kan liksom inte med ord beskriva den känsla som infann sig när jag trädde dessa skor på mina fötter, det var liksom klimax direkt och då har jag inte ens sprungit i dem!

Det pirrar i hela kroppen och jag kan inte förstå att det är sant - ett par skor som är lika lätta som mina Saucony, som har en traktorsula som kan konkurrera med mina Icebugs, som har en smal och skön och låg läst av ett material som är slitstarkt och som inte suger upp vatten - alltså gaaaaaaah!!! Nej jag finner inte fler ord, jag är för uppspelt just nu.

Och det är ju inte nog med att denna fantastiska kvinna tipsat om skorna. Fredrika underbara ultraschmultra vann dessutom gårdagens gissningstävling. Rätt svar är alltså: Inov-8 X-talon 212, neoprensockor och tigerbalsam. Vinnaren njuter av att inneha världens (?) bästa sko!

Nu måste jag andas lite och smälta detta. Det känns liksom som om en smärre revolution inträffat i min skopark. Om ni senare idag ser en kvinna som rusar fram över Stockholms gator iförd kontorskläder och terrängskor, skrikandes, så är det troligen undertecknad.

Gissa!

Vad får jag med posten idag?

Tre saker i ett paket. Två av sakerna går nog att lista ut. En av dem tror jag inte någon kommer gissa rätt på.

Låt oss tala om strumpor

Tunna, tjocka, långa, korta, vita, svarta, polyester, ull, neopren, komprimerande, dri-fit...

It´s a jungle out there! Och det har verkligen tagit tid att hitta favoriterna. För mig hände det för ett år sedan, då jag köpte mina första X-Socks. Modellen heter Sky Run och är en medeltjock strumpa med inbyggt stöd, förstärkningar och silverinlägg som motverkar bakteriebildning. Priset, 200 kr, tangerade helt klart den övre gränsen för kortstrumpor, men de visade sig vara värda varenda krona.

Det här är strumpornas Rolls-Royce. De framhäver skorna på samma sätt som ett utmärkt vin framhäver maten. Fötterna blir aldrig svettiga, sömmarna sitter på precis rätt ställen, de skaver ingenstans, de glider inte runt, naglarna ligger tryggt inbäddade och de tjocka partierna ger en känsla av att springa på bomull.


Tvåa på listan kommer mina Seger. Modellen heter Running Multi, priset är 139 kr och de ingår i Segers dri release-serie. Det bästa med de här strumporna är att de håller sig magiskt torra, när man tar av sig dem efter ett pass är de inte ens fuktiga. Dessutom sitter de åt precis där de ska och har lagom friktion inne i skorna. När man vill ha en tunn och torr strumpa utan några extra krusiduller är detta det klockrena valet.


Mina Nike Elite Structure Running Non-Cushioned Running Quarter (hur långt namn kan en strumpa ha?) ingår i Dri-Fit-serien och kommer på en god tredjeplats bland mina kortstrumpor. De är tunna och håller sig torra, precis som Segerstrumpan, men saknar förstärkningar över fotknölen och vadderingar. Är man ute efter en låg och sval strumpa som andas bra och smiter åt där den ska är detta ett utmärkt alternativ.


Nätvarianten av Nike i Dry-Fit-serien är däremot helt värdelös. Jag blev alldeles lycklig när jag hittade dem, eftersom de är extremt tunna och jag gillar strumpor som inte blir blöta, men problemet är att de glider runt i skorna. Det känns som om de skulle vara gjorda av gladpack och jag klarar helt enkelt inte av att springa i dem.


På fjärdeplats bland kortisarna kommer mina Nike Elite Running Quarter. De kostar 130 kr och var länge mina favoriter innan jag hittade de andra läckerbitarna. Strumpan är mellantjock och andas bra, trots att den inte ingår i Dri-Fit-serien. Den har lite förstärkningar och dämpningar och kan sammanfattas som en riktigt mjuk och skön strumpa som funkar bra till all träning som inte kräver något extra.


De här vita halvlånga Nike-strumporna köpte jag förr förra sommaren då jag fick för mig att det skulle vara svalare att springa i vitt än svart. De är vadderade och sitter bra, men jag tycker att de blir fuktiga och dessutom gillar jag inte kanten högst upp på strumpan. Den klämmer åt på något vis och lämnar avtryck, därför brukar jag alltid vika ner den. Dessutom tvivlar jag på att vitt är svalare, jag tror det hänger mer på materialet.


Ett annat infall som jag fick för några år sedan var att köpa på mig anti-skavsårs-strumpor. De heter WrightSock och är gjorda i två lager, vilka rör sig mot varandra och därmed förhindrar att skon skaver på foten. Jag tror de kostade drygt 120 kr och de fyllde verkligen sitt syfte, men de är inte på något sätt svala och dessutom är de så tjocka att skorna nästan blir för små. Idag använder jag dem bara i vandrarkängor och ser till att köpa skavsårsfria löparskor.


För att ta med ett riktigt nono har jag plockat fram mina lågskaftade Adidas. De är ett typiskt exempel på att billigt faktiskt är sämst när det kommer till strumpor. Enda anledningen till att jag köpte dem var för att de kostade lite och såldes i flerpack, men vad gör det när de inte går att använda. De tranpsorterar inte bort svett, de har massa konstiga sömmar som bara är i vägen och dessutom är materialet styvt (som hård bomull) och på det hela taget inte alls sköna.


Efter den niten tycker man ju att man borde ha lärt sig något, men icke. Senast i förra veckan gick jag in på Stadium och köpte på ett tvåpack Soc-strumpor, som var billiga (typ 100 kr tror jag) och enligt förpackningen funktionella. Dessutom lockades jag av längden då jag behövde ett par långa till mina boxningsskor. Men vilket skämt detta var! Jag har aldrig både svettats och frusit så mycket i några strumpor. När det är varmt flyter man bort och när det är kallt förvandlas fötterna till is. De här åker i Sverkers soptunna!


Låt oss återgå till riktigt bra strumpor istället: X-Socks kompressionsstrumpor. De heter Run Energy och energigivare är precis vad de är. Priset är 225 kr och jag skulle faktiskt vara beredd att betala det dubbla. Kompressionen gör att blodet cirkulerar snabbare och jag märker stor skillnad i ben och vader på hårda pass. Jag har dem alltid på backpass och intervallpass eller när det ska springas jäkligt långt eller snabbt. De är helt enkelt ovärderliga.


Apoteket säljer också kompressionsstrumpor, eller stödstrumpor som de väljer att kalla dem. De sitter åt ännu hårdare och är kanon för återhämtning. Därav kommer det sig att jag ofta har dessa efter hårda pass och inte sällan sover i dem. Dessutom har jag dem alltid i lägen då jag förväntas bära högklackat, det är ju helt perfekt avlastning och ingen ser att det är något annat än vanliga nylonstrumpor. De som sett mig i dem hemma brukar dock mobba mig grovt och kalla mig pensionär, men det bjuder jag på!


Det finns ju även andra typer av specialstrumpor. Efter helgens löparäventyr står det helt klart att det krävs något extra om man ska springa på myrar. Därför har jag precis beställt ett par neoprenstrumpor. De kostar 200 kr och det känns som ett ok pris att betala för att slippa förfrysa fötterna.

Sealskinz hade varit ett annat alternativ. Det är torrstrumpor som inte släpper in vatten alls. Anledningen till att jag inte köpte dem är att de är gräsligt dyra (drygt 500 kr) och dessutom sägs ha extremt kort hållbarhetstid. En användare blev blöt i dem redan efter några timmar, då en sten orsakat ett hål på dem. Det skulle alltså inte vara så lämpligt i myren där man får räkna med att till och med tappa skorna.


Överst på önskelistan står nu ullstrumpor. Det känns som ett måste i vinter. Om det är något som är riktigt obekvämt så är det att springa när man fryser. Det spelar ju ingen roll att man har fina och flexibla skor om man har isblock till fötter. Vilken variant det blir vet jag inte, ullstrumpesortimentet verkar utgöra en egen djungel. Men något som den nedan och med minst 80% ull tycker jag verkar bra.



Det var allt från min strumplåda.

Fråga 1: Vad har ni för favoriter och nonos?
Fråga 2: Bör jag söka hjälp som recenserar mina strumpor? :-)

Rapport: Expedition myrlöpning

Underbart löparläger med chockartat svår löpning.

I fredags åkte jag och coach J, även kallad Gunde, till Harsagården som ligger i Hälsingland. Eftersom det var lågsäsong var vi de enda människorna på plats. Vi hade alltså hela vandrarhemmet och hela gården för oss själva.

Två människor och hundratals kvadratmetrar.

Harsa är en av Mellansveriges bästa platser för längdskidåkning. Det utgår inte mindre än 15 skidspår från gården, som offseason blir till terrängspår att springa i. Förutsättningarna för vår löparhelg var med andra ord optimala, då platsen erbjuder det bästa för både träning och återhämtning.

Gryning över Harsa.

På fredagskvällen laddade vi med rött kött, fullkornsbulgur och matiga grönsaker. Sedan läste vi och lät oss omtöcknas av bergsluften, som slog på så hårt att vi gick och la oss redan tjugo i nio. Fulltankade med bra mat och sömn vaknade vi i gryningen, åt gröt pimpad med kesella och gjorde oss redo för lördagens första pass: Lätta milen.

Lätta milen. Världens svåraste löpsträcka?

Jag har svårt att finna ord för att beskriva denna löpsträcka. Gunde visste vad som väntade eftersom han åkt skidor här, men även han blev förvånad över den oerhörda mängd vatten som mättat spåret. Uppskattningsvis 80 procent av sträckan var myrlöpning, resten var svår terränglöpning.

Själv hamnade jag i något slags chocktillstånd redan första kilometern. Visst har jag sprungit i blöta terrängspår tidigare, men detta var något helt annat. Jag insåg snabbt att det inte gick att hoppa mellan tuvor för att undvika den värsta blötan, här var det nämligen lika blött överallt.

100 liter vatten per kvadratmeter.

För varje steg jag tog sjönk jag ner till allt från anklarna till knäna i iskallt vatten. Kylan ilade upp längs benen och det dröjde inte många minuter förrän jag tappat känseln i fötterna. Det kändes som jag sprang på isblock och jag började undra hur jag skulle klara av att avverka tio kilometer på denna mark.

Just som denna tanke slog mig upptäckte jag att det bara satt en sko på mina fötter. Den andra hade fastnat i myren. Det är ju inte nog med att sankmarken gör det blött och kallt, myren suger också - kraftigt. Jag fick borra ner handen och först efter att ha tagit i med full armkraft lyckades jag rycka upp skon och sätta på mig den igen.

Sugkraften gör det också obeskrivligt svårt att springa. Man måste lyfta benen högt och slita med sig fötterna. Det hela var så svårt och konditionskrävande att jag vid flera tillfällen blev så trött och frustrerad att jag helt enkelt stannade. Jag stod i dimman mitt i skogen med fötterna nedsänkta i myren och hamnade i något slags delirium. Hände det här verkligen på riktigt?

De enda liknelserna jag kan komma på för att beskriva den löpning som försiggick är två: att åka längdskidor när det är extremt bakhalt, eller att gå uppför trapporna i Lustiga huset. Fast smutsigare, blötare och kallare. Och utan stavar eller ledstänger.

Två steg framåt, ett steg bakåt.

För att göra det hela lite svårare bestämde Gunde att vi skulle ta en avstickare ut på en av stormyrarna och springa intervaller. Efter två ruscher insåg vi dock att vi skulle förfrysa oss om vi fortsatte, så vi fortsatte ut på spåret igen och kom snart ut på mark som var så sank att vi inte vågade springa på den.

Hela marken rörde sig när man satte ner en fot på den, och vi stod fascinerat och tittade på gungflyn. Bestämt krånglade vi oss upp i snårskogen för att ta en omväg kring det värsta, rörande överens om att det finns bättre slut på livet än att sugas ner i den Hälsingdalska underjorden.

Gunde på ett av få ställen där man har fast mark under fötterna.

Vi sprang vidare och vid de få tillfällen då stigen löpte uppåt och man fick fast mark under fötterna kändes det som att springa på de gångband som för en framåt på flygplatser. Trots att underlaget bestod av hala rötter, uppstickande stubbar och sten kändes det som man flög fram på lätta fötter.

Men precis när man fått igång löpstilen och börjat återfå känseln i fötterna var det dags att sjunka ner i myren igen. Omöjligt att trycka fram höften. Omöjligt att dra tillbaka axlarna. Omöjligt att få något som helst driv i steget. Jag kände mig som en köttbulle som försökte springa, och hamnade återigen i ett mardrömslikt fantasitillstånd.

Samtidigt stannade Gunde upp för att kissa, och tydligen befann även han sig i något slags delirium. Efteråt berättade han nämligen att han flera gånger fått tittat ner för att kontrollera färgen på sitt organ, då han bestämt tyckt att hans penis såg grön ut i dimman.

Löpturen vad med andra ord inte helt normal, men allteftersom jag sprang tänkte jag på det här med nära livet-upplevelser och att befinna sig i situationer där man är absolut närvarande i häret och nuet, och om det var någonting jag var just då så var det just det. Och som ett ödets ironi dök denna skylt upp i spåret just som jag filosoferade som bäst:

Nära livet- upplevelse på myren.

Efter 75 minuters hårt slit var vi tillbaka på Harsagården, adrenalinade och lyckliga som små barn. Snittempot motsvarade ca 7 minuter/kilometer (eftersom vi tog ett par avstickare blev miltiden ca 70 min) och då hade jag sprungit så fort jag kunnat. Gunde hade nog lyckats kapa några minuter om han inte haft mig att släpa på.

Vi såg inte björnen. Såg den oss?

Efter att ha stoppat i oss en näringsriktig lunch baserad på tonfisk blev vi informerade om att det huserar en 250 kilos björnhanne på myren. En jägare hade sett den senaste förra veckan, men tydligen var den snäll, så vårt beslut stod kvar: Vi skulle springa samma sträcka på söndagsmorgonen.

Men först återstod lördagens andra pass. Vi bestämde oss för att skona benen en aning och sprang ett medelsnabbt pass på 1,3 mil grusväg. I jämförelse med myren kändes det otroligt lätt, trots att det var en svår bana då större delen av första halvan gick uppför.

Lördagskvällen gick i samma tecken som fredagskvällen, och på söndagen när vi vaknade vid 6-tiden stod både regnet och snön som spö i backen. Det blåste horisontellt och jag frös fast jag låg inne under täcket. Jag kände mig mycket tveksam över att ge mig ut på Enkla milen igen, men Gunde som älskar snö var helt lyrisk och ville kasta sig ut i spåret.

Den här gången krånglade vi på oss plastpåsar i ett försök att hålla oss torra, men det hjälpte föga. Inte var det lättare att springa heller. Och som om det inte var nog bestämde sig min högra höftböjare för att börja krampa. Men runt kom vi, på samma tid som sist, och jag har sällan känt mig så genomtränad i löparmusklerna som efter dessa hårda pass.

Faktum är att löparlägret var så lyckat att vi redan planerar ett till, och tills dess kommer jag nog byta ut en del av min skopark. Mina Mizunos är slitna och kommer konkurreras ut av Puma Roadracer eller kanske Asics Noosa, och mina buggar får nog vika ner sig för de lätta X-talon-skorna. Dessutom kommer det definitivt inhandlas långa neoprenstrumpor.

Nu är jag otroligt nyfiken på hur denna löpboost och denna myrlöpning har påverkat formen. Kommer det kännas lättare nästa gång jag springer?

Tidningspapper torkar som tur är upp skorna på några få timmar.

Kalla fötter

I väntan på utförligare rapport om helgens Expedition myrlöpning kommer här några bilder som förtydligar det hela.

Vattnet, som man för varje steg sjunker ned i till allt från ankel- till knöhögt, håller en temperatur om strax över nollgradigt. Misären och kylan är stor. Skall detta upprepas, som det finns planer på, måste någon annan slags utrustning införskaffas.


Den första rundan sprang vi iförda tjockstrumpor och Mizunos. Fötterna domnade bort per omgående och det kändes som man sprang på klumpar av is. Dessutom sög strumporna och skorna upp så mycket vatten att klumpfötterna vägde minst ett halvt kilo styck. Obeskrivbart jobbigt.


Inför nästa runda insåg vi att något var tvunget att göras. Då snöade det också. Vi tog det som fanns till hands och iklädde oss kompressionsstrumpor och Icebugs (som ej suger upp vatten) och däremellan ett lager plastpåsar.

Tanken var att påsarna skulle hålla fötterna torra, men det visade sig bli nästan lika kallt ändå. Dessutom gick det hål på påsarna efter ett tag. Det enda som var bra var att fästet blev bättre och fötterna blev något lättare.

Hur löser man detta? Ullstrumpor och gummistövlar känns ju sådär smidigt. Förslag mottages tacksamt.

Mitt fredagsnöje

Hammarbybacken och Gainomax.

Förfest: Espresso och 3,3 uppvärmningskilometrar.
Festlokal: 92 höjdmeter, 500 meter backe. Fantastisk utsikt, gott om plats för sällskap.
Festaktivitet: Springa upp, skuggboxas när man är som tröttast, springa ner. Upprepa till utmattning.
Servering: Gainomax, vatten.
Efterfest: 3,3 nedvarvningskilometrar och isbad.


Sitter just nu och funderar på lämpliga festkläder. Icebugs eller Mizunos? Saucony är nog uteslutet, för mycket småsten... Långa eller korta kompressionstajts? Långärmad grå adidas eller långärmad blå Cross? Fickplunta eller camouflagefärgad camelbak? Kompressionsstrumporna är givna - dem har jag redan på mig. Jag är sjukt laddad!

Bättre bild på Szalkais skor

Anders egna.

De är alltså inte rosa, vilket jag tyckte var det enda minuset, utan röda på ena sidan och vita på den andra. Känns lite retro. Snygga!

Sägs vara mjuka i hälkappan. Vilket I like. A lot.

När jag tänker efter är nog ett par nya skor precis en sån sak som skulle kunna få mig på lite bättre humör här nere i förkylningshelvetet... *visslar* Och nya grejen måste ju helt klart vara att ha sitt namn skrivet på skorna. Hur fixar man det?

Ny tävlingssko utvecklad av Szalkai

Hunnit klämma på denna?

Roadracer 3, 2009 års tävlingssko från Puma som Anders Szalkai har varit med och utvecklat. Vikt 184 gram. Pris 1000 SEK.

Jag tycker den ser högst intressant ut. Tyvärr kan jag inte åka iväg och testa den eftersom jag ligger döende i en förkylning, men jag har testat Complete Roadracer 2 (som är gula i 2009 års version) och den är smått fantastisk. Sitter som en smäck på foten och har bra löpkänsla. Enda anledningen till att jag inte köpte ett par vid testtillfället var att jag just då var ute efter ett par lättare skor. Tvåorna väger 250 gram. Om treorna har liknande känsla kombinerad med lägre vikt är det måste ha-varning på dem.

Nära döden upplevelse

Under morgonens träningspass med B kände jag mig lika alert som min gamla N95:a.

Det vill säga så här:


B fick nöjet att både släpa runt mig och skratta åt mig. Vi började med en uppvärmningsjogg i snacktempo längs med vattnet. När B styr snacktempot låter det som han sitter hemma i soffan och pratar, medan jag klämmer ur mig ord och låter som man gör när det klipper i mobilen vid dålig mottagning.

Framme vid Tanto viker B av från vägen och försvinner med snabba steg uppför en trappa. Fortsätter uppför en backe, rusar ut på en gräsplätt, rundar några träd, flyger uppför nästa trappa, spurtar uppför nästa backe, som ett adhd-barn på amfetamin, i en halvtimmes tid.

Själv känner jag mig som om jag vaknat inne i en Michelingubbe. Höfterna är stela, benen väger 50 kilo styck, någon har bytt ut mina Mizunos mot tungdykarskor. Medan B lyckas med konststycket att förflytta sig i ett fasligt tempo samtidigt som han vrider på nacken för att kolla in min stil och ger mig order - i normal samtalston - har jag fullt upp med att lyfta på fötterna och försöka få ner syre i alveolerna.

Under nedjoggen slipper det ur mig att vi borde kyla ner oss för att påskynda återhämtningen. B konstaterar att det är lätt fixat, sliter av sig tröjan, hoppar i vattnet och far fram som en programmerad projektil över vattenytan. När jag simmat halvvägs ut mot bryggorna ser jag att B hävt sig upp på den första och tagit sikte på nästa.

Jag tar mig fram till bryggfundamentet, tar mig upp lika smidigt som en flodhäst, sätter ner två plaskblöta skor på bryggan och ser på medan B simmar vidare till gångbron. Han klättrar uppför bropelaren, häver sig över räcket, springer ut på vägen, viker ned mot vattnet, hoppar i och avverkar två bryggor till - medan jag mesar mig tillbaka till land och hoppas att jag inte ska drunkna på vägen. Undrar stilla om jag har blivit lurad. Det var väl triathlet han var och inte kommandosoldat?

Efteråt konstaterar B att han aldrig sett mig så trött under ett löppass. Det var precis vad jag behövde höra. Ikväll är det dags igen.

Någon mobilnörd som kan hjälpa mig?

Min mobiltelefon har dött och jag måste brådskande - pronto - köpa en ny. Frågan är vilken?

Min jobbtelefon, min Nokia N95, bestämde sig för att kila vidare i förmiddags och är bortom all räddning. Jag har varit supernöjd med den. Jag älskar den stora skärmen, 5 megapixelkameran och internet- och officefunktionerna. Det enda jag möjligtvis kan gnälla på är att den är lite klumpig, lite långsam och att slidefunktionen gör den sårbar.

Saken är den att även min privata telefon gick hädan för inte så länge sen. Eller gick och gick... jag tappade den i toaletten. Det var en Nokia E51 som jag också var riktigt nöjd med. Den kändes robust, jag gillade att den inte hade slidefunktion. Det jag däremot inte gillade var kameran (för få pixlar, dålig zoom) och storleken på skärmen (jobbigt surfa på så liten).

Nu står jag alltså utan och måste köpa en ny. Jag har blivit tipsad om Nokia E71 (på bilden ovan), som utan tvivel ska vara den bästa, enligt källan. Saken är att jag aldrig hört talas om den, har ni? Något att köpa? Eller någon annan jag bör kolla på? Det måste vara Nokia, jag är Nokiafetischist! Det jag själv funderar på som alternativ är N95 med 8 GB.

Girig som fan

Om det är något som jag verkligen går igång på så är det träningsprylar.

Vanligtvis brukar jag sukta efter en eller två nya grejer, men idag verkar mitt begär vara gränslöst. Se bara vilken önskelista jag lyckades plita ner under lunchen:

1. Skins: strumpor, tights och långärmad tröja.
2. Asics Noosa. Inte de blommiga, utan de nya med serietecknade triathlonbilder. Tyvärr finns de inte i butik än.
   
3. En racer. Det är kul att rulla asfalt, men inte med MTB.
4. Nya cykelskor. Jag får ont av mina.
5. En bikini som lämpar sig för simträning. Min lämpar sig för att glassa på stranden.
6. En portabel pressobryggare. Jag är gravt kaffeberoende och vill ha god espresso, även på utflykter.
7. Fler locklaces. Ett måste i alla skor!
   
8. Garmin 405.
   
9. Badmössa.
   
10. Nelo havskajak. Nästa skärgårdstripp vill jag inte paddla hangarfartyget VKV Lisa.
11. Liggunderlag version lyx. Att sova på en ultralight luftmadrass - utan luft - har traumatiserat mig för all framtid.
12. Vattentätt fodral till min kamera, så jag kan dokumentera från kajaken!
13. Liftkortshållare att hänga kartan i för att ha händerna fria under orientering.
14. Våtdräkt för simning.
15. Vattentäta packsäckar.
    
16. Boxningsskor. Adidas senaste.
17. Cykelväst med praktiska fickor bak där man kan ladda energi för att orka hänga på J.
18. Cykelbyxor som förhindrar mörbultat underrede. Lider fortfarande efter söndagens lilla tripp.

En punkt kan jag stryka i slutet av veckan. Gällande resterande 17 får jag väl uttala Vo2max-termer, tacka mjölksyran, hålla en intervallceremoni och blidka höga wattal - helt enkelt göra mitt bästa för att tillbe träningsgudarna.