En evighetsmaskin

Jag lever ett galet jävla liv. Och jag älskar det.

Coach Perkele, det perfekta smeknamnet på min nya coach som är utrustad med ett överflöd av både sisu och jävlaranamma, tyckte jag kunde köra dubbla pass idag. Och då snackar jag inte om två pass på en dag, med vila emellan. Det är vardagsmat. Nej nu snackar jag om två pass - på raken. Därav kom det sig att jag kom till klubben klockan fem, och att jag nu, när klockan är tio, precis har kommit hem och satt mig ner och fått i mig lite improviserad kvällsmat. Som jag precis sa i telefon till en god vän är det här ett liv med många kompromisser. Glöm att glo på tv. Glöm att hälsa på en kompis. Glöm att gå hemma och fixa.

För just nu består livet av helt andra saker. Nämligen jobb, träning, sömn, mat, gå till massören, gå till mr O, göra sina dagliga tåhävningar, göra sin mentala träning, tvätta svettiga träningskläder, packa träningsväskan, stretcha, smörja in sig med liniment, kyla ner... and so on.

Men trots att det känns lite sajko mellan varven, så lever jag ändå det liv som jag har valt att leva. Och såna här dagar, när man är i så bra form att man bara kan kötta på, som en evighetsmaskin: studsa tennisbollar, hoppa upp och ner, köra parövningar, springa två ronder backe, köra ett par ronder mjölksyra, slå slå slå på säcken, köra teknikträning, köra tre ronder sparring, följa upp med tre ronder mjölksyra, köra fys...

Att hålla på så i flera timmar för att sedan avsluta med armhävningar tills man inte orkar fler för att genast gå över direkt till plankan och bara ligga där och slappna av och hålla luftvägarna fria och låta syret åka in och ner i alveolerna och låta koldioxiden åka ut tills underarmarna börjar glida av svetten och man får en blodig handduk av Perkele att ligga på och man ligger där och glor på fläckarna och inser att läget är helt ok och man känner att man skulle kunna ligga kvar i den där jädra plankan lite till när klockan ringer - precis då är det här galna livet så jävla underbart.

Sluta träna, börja sova

Jag blir så trött.

I dagens Sport & Hälsa-bilaga som följde med SvD ges följande tips för den som vill gå ned i fettvikt:

"En pulsklocka är ett bra verktyg för att hitta ett bra tempo. För optimal fettförbränning bör pulsen ligga på mellan 105 och 120 slag per minut."

Optimal ur vilken synvinkel då? Vill man gå ner i fettvikt är väl det optimala att bränna så mycket fett som möjligt? Eller har jag missuppfattat något?

Det stämmer att andelen fett som förbränns är högst vid lågintensiv träning. Desto högre intensitet, desto lägre andel fett och desto högre andel kolhydrater. Men det är väl inte andelen som är viktig, utan mängden!

105-120 slag per minut är promenadtempo, även för vältränade. Låt säga att en person promenerar 1 timme och förbränner 250 kcal. Eftersom det är lågintensiv träning består ungefär 60% av bränslet utav fett. Det innebär att personen ifråga bränner 150 kcal fett. Sett till total kaloriförbrukning och fettmängd har personen förbränt en makrillkonserv.

Låt säga att personen istället springer 1 timme, ligger på en puls kring 145-160 och förbränner 1000 kcal. Eftersom det är högintensiv träning består ungefär 30% av bränslet utav fett. Det innebär att personen ifråga bränner 300 kcal fett, alltså dubbelt så mycket! Sett till kaloriförbrukning och fettmängd har personen förbränt en Big Mac meny med pommes och läsk.

Men det är inte nog med det.
- Vid högintensiv träning ökar efterförbränningen, vilket leder till att fettförbränningen kommer att vara högre ett helt dygn efter löppasset.
- Det högintensvisa passet ger dig bättre syreupptagning, vilket leder till konstant ökad fettförbränning.
- Det högintensiva passet ger dig mer muskler, vilket leder till konstant ökad fettförbränning.
- Det högintensiva passet är mer tidseffektivt, du förbränner lika många kalorier på en kvarts snabb löpning som på en timmes långsam promenad.

De enda fördelarna som kvarstår med det lågintensiva passet är att det minskar skaderisken samt kan vara en bra start för den som är för otränad för att springa. Någon kanske säger att lågintensiva pass bygger upp konditionen, men följer man maffeformeln (180-ålder) skulle en träningsrekommendation på puls 105-120 enbart rikta sig till åldersgruppen 60-75 år.

Slutligen, om rekommendationen för att gå ned i fettvikt utgår från hur stor andel fett som förbränns vid olika aktiviteter borde rådet lyda: "Sov hela dagen för optimal fettförbränning!" Det är nämligen när vi sover som andelen fett som förbränns är allra högst.

Blå spåret

18k i maffetempo.

För er som inte känner till Blå spåret (Fornstigen) måste jag verkligen säga att ni har missat nåt. Det är Stockholms helt klart bästa löpspår, i min mening. 18 km terräng, varav 80% stig och 20% grus. Vacker skog, mjuka barrstigar, gott om sten och rötter så man får jobba med fötterna, men inte speciellt kuperat. I maffetempo blir det ett perfekt återhämtningspass för både kropp och själ.

Vilket var exakt vad coach J och jag var ute efter i förmiddags. Målsättningen var att springa riktigt riktigt sakta, för att få in den rätta tvättmaskinskänslan; när kroppen spolas ren på slagg utan att dra på sig ny skit. Pulsen låg väl nånstans kring 135-140 slag och vi hann avverka både det ena och andra när vi lufsade fram genom skogen. Bland annat berättade J om när han träffat på Kungen och Sylvia i spåret.

- Hej, sa J.
- Hejsan, sa Sylvia.
- Så ni är ute och fingår, sa J.
- Jo, sa Kungen.
Sedan, när de möttes igen, då J körde två varv:
- Jaså är det ni igen, sa Kungen.
- Jo, sa J, varvid Kungen hade några frågor om träningen och J klappade jakthunden.

J och jag fick inget kungligt sällskap idag, men gladde oss gott åt varandra och omgivningen. När vi kom tillbaka till bilen efter 1 timme och 45 minuter var vi så förvånansvärt pigga att jag ifrågasatte om det hela skulle kunna benämnas träning, vilket J hävdade bestämt att det kunde. Därefter fyllde vi på med recovery, bytte om till torra kläder och sedan tog jag det säkra före det osäkra och kylde ner underbenen med kylklampar.

Det är aldrig värt att ta risken att slarva med återhämtningen, särskilt inte när det blir tajt mellan passen. Om två timmar är det dags igen, då blir det inte löpning utan fighting, och då gäller det att ha snabba och pigga fötter, så nu ska de få vila lite. So long, folks!

Förflytta berg

Ett riktigt Sisyfosarbete.

Iklädd Mizunos, kompressionsstrumpor, trekvartstajts, linne och långärmat begav jag mig springandes iväg till gårdagens nöjeskväll i Hammarbybacken.

Olyckligtvis började mina vader gnälla redan utanför porten. Nya boxningsskor, utan någon som helst stödfunktion, och ett dagsverke bestående av två timmars fotarbete, på tå, har helt enkelt satt sina spår. Så har även Mr O:s arbete, som bestått i att fullkomligt mosa mina vader med hjälp av armbågar, underarmar och diverse rullverktyg.

När jag kom fram till backen och började springa uppåt bestod inte mina vader längre av muskler, utan av sten. Men det är då man får göra som Sisyfos: Bestämma sig för att förflytta sten uppför berg inte är ett straff, utan det roligaste som finns!

Det blev sju vändor totalt: 2 i evighetslånga backen till vänster (bakom den längst till vänster på bild), 4 i bananbacken och 1 i liftbacken (branten).

På hemvägen fick jag eskort av coach J och Lyftkranen som cyklade tillbaka. Jag sprang först och de cyklade i bredd precis bakom. Kändes lyxigt och som nåt jag helt klart skulle kunna vänja mig vid!

Isbadet som avslutade festligheterna var nog ändå dagens bästa. Vaderna har sett ljusare dagar, om jag säger så. Nu hoppas jag bara att de håller för morgonens långpass, sedan får Mr O läxa upp dem på tisdag.

Mitt fredagsnöje

Hammarbybacken och Gainomax.

Förfest: Espresso och 3,3 uppvärmningskilometrar.
Festlokal: 92 höjdmeter, 500 meter backe. Fantastisk utsikt, gott om plats för sällskap.
Festaktivitet: Springa upp, skuggboxas när man är som tröttast, springa ner. Upprepa till utmattning.
Servering: Gainomax, vatten.
Efterfest: 3,3 nedvarvningskilometrar och isbad.


Sitter just nu och funderar på lämpliga festkläder. Icebugs eller Mizunos? Saucony är nog uteslutet, för mycket småsten... Långa eller korta kompressionstajts? Långärmad grå adidas eller långärmad blå Cross? Fickplunta eller camouflagefärgad camelbak? Kompressionsstrumporna är givna - dem har jag redan på mig. Jag är sjukt laddad!

Så vet du att du svettas mycket

Självtest:

- Det smakar salt i munnen.
- Ögonen svider och det är svårt att se.
- Håret droppar och skvätter som när man tvättat det.
- Det bildas pölar på golvet.
- Kläderna klibbar fast så mycket att det är svårt att få av dem.
- Träningskläderna är blöta på morgonen trots att de hängt på tork hela natten.

Svarar du ja på max 2 av ovanstående påståenden svettas du normalt mycket.
Svarar du ja på max 4 av ovanstående påståenden svettas du mycket.
Svarar du ja på 4-6 av ovanstående påsåenden svettas du groteskt mycket.

Själv lider jag av samtliga punkter. Dessutom måste jag ha med en plastpåse att lägga träningskläderna i efter träningen, annars blir hela väskan och allt som ligger i den blött. Fakta som får en att undra hur mycket man egentligen kan svettas?

Enligt Apotekets hemsida kan man svettas flera liter per timme. Svetten består till 99,5% av vatten och är luktfri, såtillvida den kommer från de ekrina svettkörtlarna. Kommer svetten däremot från de apokrina svettkörtlarna kommer det att lukta svett. De apokrina körtlarna aktiveras av adrenalin och utsöndrar mjölksyra, proteiner och salt. Jag brukar tänka att det luktar rädsla, eftersom den där karaktäristiska ammoniaklukten ofta uppkommer då man kört tuffa sparringar.

Och om någon undrade angående påstående nr 6 ovan så är svaret; Nej, jag hänger inte kläderna på tork i ett försök att återanvända dem, jag försöker bara få dem så pass torra att de inte ska surna i tvättkorgen. Vilket föranleder att jag äger mer träningskläder än vanliga kläder, och ändå händer det att jag står utan om jag inte varit snabb nog i tvättstugan. Lider ni också av sådana här problem?

Snabbmat

Dagens lunch.

Vem sa att det måste ta tid och att det krävs god planering för att äta bra? Det går minst lika snabbt att gå in på Ica som att gå in på McDonalds. Billigare är det också.

Saker folk inte förstår med mig 1

Varför måste du ta ut dig så där?

Frågan ställdes för några år sedan vid ett frukostbord. Jag kom direkt från ett morgonpass löpning och var inte helt talbar. Sedan dess har många liknande frågor riktats mot min person.

Folk verkar helt enkelt tro att jag finner ett egenvärde i att "ta ut mig" och "spränga gränser". Att målet med hårda träningspass är att avsluta dem darrandes och illamåendes, helst med begynnande likstelhet och synliga blessyrer dagen efter.

För att reda ut alla eventuella frågetecken en gång för alla: That is not my mission!

Faktum är att jag är väldigt bekväm som person. Jag tar jeepen precis överallt, även till affären som ligger 400 meter bort. Jag bor i stan, jag har nära till allt, jag tycker att en resa på över en kvart är olidligt lång och jag minns inte när jag åkte kommunalt senast.

Favoritsysselsättningen förutom att träna är att inte träna. Så fort jag kommer hem slänger jag mig i sängen, där jag oftast ligger i timmar innan jag somnar. Jag läser, surfar, bloggar, kollar film och rör mig på sin höjd de få metrarna fram och tillbaka till köket för att hämta något ätbart.

För att tumma på min bekvämlighet ska det erbjudas mycket i gengäld. Som i somras under kajaktrippen när vi sov på karga klippor ute i havet, det var ok eftersom upplevelsen jag fick i gengäld kompenserade för det lutherska levnadssättet.

Fascinationen när det kommer till träning har alltså ingenting med självplågeri att göra. Tvärtom. Skulle man koka ner min träningsfilosofi till en tes skulle den lyda "att träna för att orka träna". Jag strävar helt enkelt efter att vara så vältränad att även riktigt hård träning blir bekväm.

Första gången jag kunde träna flera timmar i sträck utan att plågas var en fantastisk njutning - och det är den upplevelsen jag eftersträvar än idag. Att kunna boxas, springa, paddla och göra allt annat jag tycker är roligt utan att störas av en svag kropp eller en dålig kondition.

För mig är träningen en livsstil, inte ett medel för att uppnå något slags högre mål som att testa gränser eller vinna över andra eller späka mig själv eller förändra min vikt eller vad folk nu brukar anta. Jag tränar för att kunna paddla över havet en varm sommardag och kunna gå iland på en ö och springa över klipporna och slänga mig i vattnet och simma, som ett glatt barn som inte inser sina begränsningar.

För att bli så vältränad att jag kan kliva in i ringen och fysiskt möta en annan människa som försöker träffa mig med sina nävar. Att få vara närvarande under de få minuter då någon slår mig och då jag slår tillbaka, i ett nu där det inte finns plats för något igår eller imorgon eller för några andra tankar än de jag behöver för att överleva i stunden.

För att kunna göra de saker som jag lever för, helst med så liten ansträngning som möjligt. Och jag antar att det är precis samma sak för människor som gillar att gå på klubb. De gör det inte för att bli trötta och bakfulla dagen efter, lika lite som jag tränar för att ta ut mig och få träningsvärk. Jag är helt enkelt bara en människa bland andra som gör det som ger mitt liv en mening.

Saker jag inte förstår 1

Att gå ut.

I lördags fick jag för mig att jag skulle gå ut. Jag såg framför mig hur jag skulle sitta i baren, lojt ackompanjerad till loungemusik, sippandes på en iskall Cidré, sjunkandes allt djupare ner i någon livsfilosofisk diskussion med god vän. Det är en gå ut-variant som jag gillar.

Istället följde jag i en impulshandling med på klubb. En bohemskt burlesk sådan. Inga stolar i baren. Musik som dövar alla försök till konversation. Människor som speglar sig i varandra. Och jag, det stora frågetecknet.

Jag förstår helt enkelt inte vad man ska göra när man 1) inte kan prata med sina vänner för att musiken är för hög 2) inte kan prata med någon annan, dels av samma anledning och dels för att det inte verkar vara någons syfte.

Kommunikationen verkar snarare vara av envägsvariant. Ett ögonkast på mina kläder och jag vet att jag har lyckats med my way of dress för success. En hungrig blick på min figur och jag vet att jag har ett marknadsvärde. Signaler som aldrig behöver följas upp eftersom de redan har fyllt sin funktion.

För mig har det hela en helt annan funktion: Jag får ont i fötterna av allt stillastående och jag blir alldeles hiskeligt trött. Till slut orkar jag inte mer utan säger tack för mig och beger mig mot utgången.

Precis när jag ska gå stöter jag på en bekant som kraftigt ifrågasätter mitt beteende: "Vaaa, ska du gå hem? Det har ju knappt börjat! Om du är trött får du väl hälla i dig en stor drink, sen är det bara att fortsätta!" Ett förslag som gör mig alldeles stum. Jag kommer inte på ett enda ord att säga, jag står bara där helt tyst tills hon inser att loppet är kört och säger hejdå.

Förmodligen hade situation varit densamma, fast omvänd, om hon hade följt med mig på morgonens träningspass. Efter de tre uppvärmningskilometrarna till Hammarbybacken hade hon förmodligen börjat ifrågasätta meningen med det hela. Tempot för högt för att prata. Och att prata verkar inte heller vara ett syfte.

När jag exalterat ser framför mig hur jag ska bekämpa backen för att få ett kvitto på dagens löpform, skulle hon bara se onödig smärta och tycka att det var dags att gå hem. När jag förvånat skulle säga att "Vadå, passet har ju inte ens börjat, det är väl bara att hälla i dig lite Vitargo om du är trött, sen är det bara att fortsätta!" så skulle hon förmodligen bli lika stum - och jag skulle tvingas inse att loppet var kört.

Dagens fightingface

Fighting vad...?

Just det! Inget blod idag! Inga handskar i mitt ansikte!

Det är knappt att man kan tro att jag har varit på rumble in the förortsdjungle. Detta ska firas. På återseende.

En sån där dag

Solen skiner, men det är kallt. Och jag har krämpor.

Det är bara att inse. Jag gillar inte hösten. Eller jo, jag älskar att kura ihop mig hemma en kylig höstkväll, att springa i höstluft, att låta mig bländas av alla vackra höstlöv. Men jag gillar inte kyla. Och med hösten kommer det bara mer och mer av den varan.

Imorse vaknade jag och tänkte tillbaka på sommarens Östersjöäventyr. Jag vet inte om jag berättade det, men vi såg 12 sälar och 5 havsörnar på den där resan. Det är ett minne jag kommer att leva på länge. Havet ligger stilla, den heta dagen har efterlämnat en varm kväll, solen byter plats med månen, kajakerna glider fram mot nästa skär och plötsligt dyker några sälar upp som skärskådar oss nyfiket. När vi kommer iland kretsar örnarna ovanför våra huvuden och jag sitter där på klippan och känner mig liten och ödmjuk inför världens storhet. Det är bara att inse. Jag gillar såna där dagar.

Idag är ingen sån dag. Idag är en sån dag då jag har stapplat upp ur sängen på stela fotleder, lika smidig som R2-D2. Högerfotshelvetet plågar mig fortfarande och det verkar som den har ingått en pakt med vänsterfoten. Båda två knarrar som om rustningen har rostat och behöver oljas in. Dessutom oroar jag mig lite över min läpp. Den har inte hunnit läka helt sen i söndags, och i morgon är det dags att kliva in i ringen igen. Eftersom läppen bara har en tunn läkhud kommer den vara lätt att slå upp igen, och jag vill inte att tanken på det ska hindra mig från att våga gå in och kötta på.

Idag är helt enkelt en sån där dag då man drömmer om att någon ska överraska en med nåt som får en på bättre humör. Och det är precis vad jag har blivit! Min nya coach, världens bästa, har fixat så jag ska få massage på eftermiddan. Sen ska vi köra ett teknikpass ikväll. Räddningen är nära.

När man bara tränar två timmar om dagen

Då gråter man till Prefontaine!

Puma har dragit igång en diskussion om att inte hinna träna, som Mia har hakat på. Båda är överens: Vill man, så hinner man. Själv säger jag: If you can dream it, you can do it.

Själv lider jag just nu av tidsöverflöd eftersom jag inte är helt återhämtad från min diaboliska förkylning och enbart tränar kvällspass. Med inställda morgonpass får jag därför ett par timmar över mellan sex och åtta, tid som imorse spenderades åt filmen om Steve Prefontaine.

"Pre" symboliserar allt det som jag skrivit om i mina tidigare inlägg om tävlingsinstinkt, viljestyrka, riskvillighet och nyfiket tänkande. Han börjar springa - sen slutar han inte. Han börjar tänka på sig själv som bäst i världen. Och han måste vinna. Allt.

Jag blev så fast i filmen att jag höll på att missa dagens åtaganden, men nu sitter jag i alla fall säkert i kontorsstolen. Fortsätt gärna tipsa i inlägget nedan, jag skriver en lista och betar av allteftersom. Nånting måste man ju roa sig med när man bara jobbar åtta timmar och tränar två!

Er tur!

Vilka böcker och filmer har inspirerat er?

Jag hade tänkt införskaffa Murakamis bok idag, men jag har jobbat till nu och inte ens hunnit träna. Är på det där humöret då man bara vill krypa ner i sängen och bli inspirerad. Av en film. Eller en bok. Och jag tänker träningsinspiration nu.

Så kom igen, jag är redo, överös mig med tips!

What I Talk About When I Talk About Running

Ett hett boktips?

Jag har inte läst Haruki Murakamis bok om löpning, men det har Bokhora. Och kanske någon av er?

Det som skrivs om den gör mig i alla fall omåttligt intresserad: Inga nybörjarprogram, inga tips. Bara finfint om löpning, träning och hans liv. Inspiration och hängivenhet! Det är precis en sådan löparbok som jag skulle vilja läsa; en bok om livet som löpare; och Murakami, som sprungit 23 marathon, borde veta vad han skriver om.

Dessutom är Murakami en lysande författare. Han borde alltså ha förmågan att beskriva löparlivet på ett exemplariskt sätt, och som om det inte var nog är Murakami samma Murakami som skrivit Fågeln som vrider upp världen, en tegelsten som coach J länge rekommenderat mig att läsa. Gunde, har du läst klart den så jag kan låna den nån gång?

För övrigt skulle jag mycket hellre vilja kura ihop mig hemma och läsa idag, än sitta på kontoret och ha deadline. Men jag antar att det är som med livet i övrigt - först får man slita ont, sen får man belöning.

Om man vill läsa de första 19 sidorna i What I Talk About When I Talk About Running kan man göra det här. Vill man läsa hela finns den på Akademibokhandeln för 189 SEK.

Ok gott folk, jag hävdar: "Det finns inga vinnare"

Sätter ni emot?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Två bilar ska racea mot varandra. Förarna har exakt samma tekniska kunskap och har tränat lika hårt för att bli bra på att köra bil. Den ena bilen är en gammal tjeckisk Hundkoja med 70 hästkrafter. Den andra är en Ferrari F1-bil med 580 hästkrafter. Vilken bil kommer först över mållinjen?


Såvida det inte inträffar en olycka eller ett haveri kommer givetvis Ferrarin först. Men är Ferrariföraren en "vinnare"? Skulle inte många hävda att loppet utförts på orättvisa premisser? Är inte ett sådant lopp lika orättvist som när en dopad löpare springer fortare än en ren löpare? I dopningsfall är ju idrottsvärlden överens om att den dopade är en fuskare, inte en "vinnare".


Och hur är det i så fall om två löpare tävlar mot varandra och det visar sig att den ena har ett genetiskt försprång som den andra omöjligt kan tävla mot? Båda har tränat lika hårt. Båda har skött sin kost. Båda har optimerat sin återhämtning. Båda har en bra dag. Båda har tränat sig mentalt. Båda har gjort sitt absolut bästa under loppet, men den som springer fortast har helt enkelt fötts med större motor, effektivare bränsleförbrukning, starkare vilja och en för ändamålet skräddarsydd kropp. Finns det en "vinnare" och en "förlorare" i detta lopp?

Fördriva ont med ont

Fungerar det inte med mantra så fungerar det med droger!

Efter att ha druckit en Coca Cola Blak och drabbats av sockerchock (koffeinchock kan det inte vara, jag lever på koffein) är både det inbillade halsontet och den inbillade snuvan som bortblåst.

Pigg är jag också!

Inbillningsfrisk

Dagens mantra.

Jag har inte ont i halsen.
Jag är inte sjuk.

Jag nyser inte.
Jag är inte sjuk.

Jag snorar inte.
Jag är inte sjuk.

Jag känner mig inte trött.
Jag är inte sjuk.

Jag ser inte trött ut.
Jag är inte sjuk.

Jag har inte blanka ögon.
Jag är inte sjuk.

Jag däckade inte efter perkele-träningen igår.
Jag är inte sjuk.

Jag gjorde inte parövningarna med en tjej som hade feber.
Jag är inte sjuk.

Jag har jättestor lust att gå ut och börja dagen.
Jag är inte sjuk.

Jag ser fram emot veckans deadline.
Jag är inte sjuk.

Jag ser fram emot helgens matchsparring.
Jag är inte sjuk.

Arvsanlagen bestämmer vilken idrott som just du kan bli bra på

Får det lov att vara ett gentest?

Efter vidare efterforskningar står det klart att det inte bara är tävlingsinstinkt och riskvillighet som är medfödd.

Min simlärare coach Mike, även känd som dr M, har gett mig fler fysiologiska fakta i målet. Jag citerar honom:

1) Vinnare är allt som oftast skräddarsydda för sin idrott. Numera. Annat kunde det vara i 70-talets konkurrens.

2) Genetiken styr dispositionen av din kropp. Det övre taket. Möjligheten att maximera mitokondriebildning. Tvärsnittsyta på muskler. Kärlsystemets färdigheter. Neuromuskulära kontaktmöjligheter. Biomekanik.

3) Genetiken avgör om du har chans att bli en vinnare.

Dessutom har dr M redan tidigare informerat mig om att 5 procent av befolkningen föds med ett immunförsvar som är bättre än snittets. Dessa återfinns inte sällan bland elitidrottare.

Tror ni att man kommer att dra nytta av den här informationen i framtiden? Gentesta barn i första klass med medföljande idrottsrekommendation?

Skulle du vilja gentesta dig? Kanske kolla om du har vad som krävs för att bli riktigt uthållig eller inte?

Och en annan vinkling: Är det mindre känsligt att tala om medfödd tävlingsinstinkt och idrottstalang jämfört med till exempel medfödd intelligens, lathet, fetma, femininitet?

Besviken

Läppen är ju knappt svullen längre:


Inte gör den ont heller. Trots allt slit och blod. Snacka om mycket väsen för ingenting!

Detta får mig att förändra synen på Ultimate fighting som visas emellanåt på TV4 Sport. Jag vet att många med mig blir lite småäcklade när de ligger och slår på varann inne i buren och blodet smetar ner hela kanvasen. Men det är nog som jag alltid har misstänkt: 1) svårt att få in hårda träffar när man sitter ned och måste hålla fast någon med benen samtidigt som man ska slå, och 2) små cuts kan orsaka stora blodbad.

Det var som Biffen sa efter vår sparring idag: Folk tycker ju att såna som kör typ K1 och fortsätter fast de brytit näsan är helt sjuka i huvudet! Nu vet jag inte hur det känns att bryta näsan, men jag misstänker att man inte känner så mycket i stundens hetta. Varje gång jag har fått blodvite i ringen har jag inte vetat om det förrän jag har blivit torkad i ansiktet i rondpauserna. Första gången det hände fattade jag ingenting. Jag fick massa papper upptryckt under näsan och undrade om min sekond fått en plötslig släng av fåfänga som skulle till att torka bort svetten mitt i kriget. Sen såg jag att papperet färgades rött och blev stum av förvåning - is that shit mine?

Känsliga tittare varnas

Dagens fightingface:


Så här läcker såg jag ut efter dagens matchsparring mot Biffen som är lång och smal som en skyskrapa. Jag fick öva på att gå in och störa hennes boxning och utnyttja min styrka och kondition mot hennes schimpansarmar. Det var en sjukt rolig sparring med högt tempo där jag köttade på max ändå in i det sista.

Kämpaglöden visade sitt rätta ansikte när jag såg mig i spegeln efteråt. Blodstänk på halsen, axlarna, bröstkorgen - det har jag aldrig haft förut! Men efter en dusch visade det sig att fejjan såg mycket värre ut än vad det var. Enda skadan var ett cut i läppen, resten var bara smet.

30 minuter efteråt på väg till lunch:


Eftermiddagen bjöd på löpning, där jag fick äran att ta täten, sedan körde vi på med skolboxning och mjölksyreträning. I veckan blir det fokus på teknik och på lördag är det dags igen - time to rumble i förorten!

Våga plåga

Vad gör jag i helgen? Köttar loss på träningsläger!

Första dagen avklarad, one to go.

Idag har vi kört uppgiftssparring och landslagsfys. Landslagsfysen tar 52 minuter att köra. 47 minuter maximalt arbete, 5 minuter ståvila utspritt på olika intervaller.

Under landslagsfysen uppmanade head coach oss att våga ta ut oss. Startskottet följdes av kommandot våga plåga. Att uppmana mig till dylikt är som att peppa en sexmissbrukare till att gå på bastuklubb.

På det stora hela kändes det förvånansvärt bra i kroppen med tanke på att jag steg upp ur graven igår efter min nära-döden-förkylning. Saker börjar lossna och det känns fasligt kul. Nu hoppas hoppas hoppas jag bara att viruset inte vågar sig tillbaka. Beware, säger jag bara.

Godnatt och trevlig helg gott folk!

Det här är vad jag menar!

- Jag heter Anna Ingman och jag ska bli bäst i världen.

- Om du förlorar då?

- (skrattar) Det finns inte i tankevärlden.

Den här tjejen gör kometkarriär som proffsboxare. Hon tar för sig, hon är inte ödmjuk, hon vinner allt. Nu åker hon till USA för att träna på heltid.


I början av sin amatörkarriär hade hon samma coach som jag. Redan då var hon en vinnarskalle som fokuserade 100 procent på sig själv. Efter varje match deklarerade hon att hon var jävligt bra och att hon skulle bli bäst.

Det blev hon också.

Ni måste kolla in den här tv-intervjun som gjordes inför den match där hon nyligen tog två titlar. Den säger allt: I will eat her up and spit her out!

That´s the way to go girrrlls and boys!

Framgångsrecept

Tänk nyfiket, sätt upp ett mål, fokusera på dig själv, riv murar, rikta energin.

Säg att du är en av dem som har en medfödd tävlingsinstinkt. Dina halter av dopamin, serotonin och noradrenalin driver dig till att vilja prestera. Låga halter monoaminoxidas gör dig villig att ta risker.

Precis som Askan och Sofy kommenterat i tidigare inlägg kan denna egenskap leda till både framgång och motgång. I Askans gamla handbollslag var det inte grabbarna som grät hela vägen hem över en förlust som blev bäst. När Sofy tävlade i alpint kunde hon bli låst då viljan att vinna slog över i rädslan att förlora.

Tävlingsinstinkt kan alltså få olika utslag: man kan bli en person som älskar att vinna (fokus på framgång) eller en person som hatar att förlora (fokus på motgång).

En mental tränare har i uppgift att hjälpa människor att uppnå och optimera framgångsdelen. För att göra detta finns ett antal metoder. När jag träffade Dr Pannben fick jag ta del av hans framgångsrecept.



1) Tänk nyfiket.
Säg att två personer börjar träna löpning. Person nr 1 tänker: Det är bra att röra på sig, jag ska försöka springa ett par gånger i veckan. Person nr 2 tänker: Jag skulle vilja bli bra på att springa, undrar hur det skulle kännas att springa ett marathon? Nr 2 kommer troligtvis bli en bättre löpare, även om det skulle vara så att nr 1 har bättre talang. För att optimera sina förutsättningar ska man tänka positivt, högt och fritt.

2) Sätt upp ett mål.
Vad vill du uppnå? När ska målet vara uppnått? Om du inte vet vart du ska, vet du inte vilken väg som är bäst för att komma dit. Om du inte vet när du ska vara där, vet du inte när du behöver trycka på gasen och när du har tid att bromsa.

3) Fokusera på dig själv.
Egoism är en nödvändig egenskap. Det krävs att man kan lägga ett 100-procentigt fokus på sig själv och målet. Lära sig optimera träning, kost och återhämtning. Lära sig kontrollera nervositet. Kunna maximera energi, koncentration och avslappning. Arbeta med sitt självförtroende och sin självkänsla. Motivera sig själv när utvecklingskurvan planar ut. Målmedvetet packa sin träningsväska för tusende gången och lära sig hitta glädjen i väntan på nästa topp.

4) Riv murar - skillnaden mellan att vilja vinna eller vara rädd för att förlora.
Föds man med tävlingsinstinkt vill man se sig själv som bra, stark, framgångsrik. Motsatsen till det är dålig, svag, misslyckad. Om man har dålig självkänsla har man svårt för att visa sig misslyckad och börjar bygga murar mellan det önskvärda och det icke önskvärda. Man skyller kanske på ekonomi, tidsbrist eller omgivningen. Vågar inte satsa helhjärtat för att man är rädd för att förlora. Lägger sin energi och sitt fokus på att undvika motgång. Och eftersom man blir bra på det man tränar på blir en murbyggare bra på att dölja misslyckanden - inte på sin sport!

5) Rikta energin.
När en murbyggare börjar riva sina murar går utvecklingen snabbt. Det som tidigare skulle tagit fem år att uppnå tar kanske plötsligt bara två år. Detsamma gäller allt annat som stjäl energi. Rita ett schema över alla de delar som ditt liv består av. Vad får dig att må dåligt? Vad får dig att må bra? Maximera dina kraftkällor, minimera resten, rikta all energi mot målet.

Wake Up Call

Varför sitter ni här?

Frågan ställs av Dr Pannben, forskare i hur människor finner mening och motivation. Han heter Jörgen Kalmendal och är en mental tränare som har jobbat med nästan alla av Riksidrottsförbundets landslag. Platsen är Bosön. Vi som sitter där är på träningsläger. Jörgen vill veta varför vi har valt att tävla i boxning.

- För att boxning är kul.

- För att jag mår bra av att boxas.

Resten klämmer ur sig några liknande svar. Men Jörgen är inte nöjd.

- Det där kan handla om vad som helst, säger han. Pingis. Läsa en bok. Trädgårdsarbete.


Sedan börjar han prata om tävlingsinstinkt. Berättar att han själv är en sådan extrem tävlingsmänniska att han väljer att stå över familjespelen för husfridens skull. Han måste helt enkelt vinna. Annars gör det ont. Han undrar om vi känner igen den där smärtan. Samtliga nickar instämmande.

Vi har alltså en önskan om att vilja vinna. Vi vill mäta oss med andra. Förlorar vi gör det ont, därför tränar vi ännu hårdare för att kunna vinna nästa gång. Det är detta som är vårt driv. En inre motor som är så stark att vi väljer att möta vår motståndare rent fysiskt, i en kontaktsport. Därför tävlar vi i boxning. Och enligt Jörgen är den egenskapen medfödd.

För att återknyta till Fredrikas inlägg menar han alltså att förmågan att vilja, viljestyrkan, riskvilligheten och tävlingsinstinkten - är genetiskt betingad. Jag har inga belägg för om detta stämmer eller inte, allt jag vet är att det har varit så för mig, så långt tillbaks som jag kan minnas. Det har inte spelat någon roll om det har gällt matematik eller städning eller grottdykning - jag har inte varit nöjd förrän jag har gjort det "bäst".

Med åren har jag börjat se det där som en dålig egenskap. Som icke ödmjuk. Som överspänd. Som duktig flicka-komplex. Jag har försökt arbeta bort den och delvis lyckats. Jörgens uppgift är den motsatta. Hans jobb är att hjälpa elitidrottare att vinna, och då gäller det att hålla pannbenet i form.

Oftast har hans arbete lyckats. I andra fall, som med en svensk flerfaldig världsmästare som precis skulle till OS, har det misslyckats. Efter att han fick hjälp av Jörgen bestämde han sig resolut för att sluta. Han kom fram till att han inte hade lust att tävla längre och la ner alltihop bara några månader innan de skulle åka till OS. Glädjen fann han på annat håll - vilket i och för sig var ett lyckligt slut även om det inte var vad som var tänkt från början.

För mig var mötet med Jörgen ett wake up call. De närmsta veckorna skulle jag komma att ifrågasätta precis allt jag höll på med, min mening och mina mål. Men så fort pannbenet halkat på plats igen stod det helt självklart vad jag skulle göra.

Man offrar inte

- man prioriterar.

Jag tänkte fortsätta Fredrikas diskussion om vad det kostar att träna. I mitt föregående inlägg ställde jag tre frågor till mig själv:

Skulle jag orka vara mig själv i tio-femton år igen?
- Jag vet inte om jag ser någon direkt mening i att leva om mitt liv, men om jag fick ändra något skulle jag aldrig välja bort träningen. Tvärtom! Jag önskar att jag hade tränat mer, och lagt mindre tid på saker och människor som gett mig dålig energi.

Tycker jag verkligen att det är värt det, nu i efterhand?
- Absolut. Att träna hårt har inte bara gett effekt på träningsresultaten, det har också spillt över på andra delar i livet. När man uppnår ett mål inom träningen stärks tron på den egna förmågan; man lär sig att saker går att uppnå om man jobbar för dem.

Vad är det som har drivit mig?
- En oerhörd stark vilja att utvecklas och upptäcka nya saker.

Träningen har varit min passion. Den har gett mig glädje och styrka. Jag har aldrig tvingat mig själv att träna. Jag har aldrig känt att jag har betalat ett pris. För mig har det fungerat precis som Berglund kommenterade i förra inlägget: Man offrar inte - man prioriterar.

Jag har prioriterat bort fester, alkohol, tv-tittande, middagar, uppesittarkvällar - men det har aldrig känts som ett offer. Det har känts roligt att tacka nej till en fest för att vakna pigg till morgondagens träning. Jag har mått dåligt de gånger jag gjort tvärtom, jag har tyckt att festen har varit ett för högt pris att betala för att missa träningen.

Det är som Fredrika skriver i sitt kloka inlägg: det är per definition omöjligt att träningen skulle gå ut över mitt liv, eftersom mitt liv till en stor del är just träningen. Jag väljer inte bort saker som jag gillar för att träna - det är när jag tränar som jag träffar människor som jag tycker om, får energi och blir lycklig!

För mig har det där alltid varit självklart, därför blev det så jobbigt den här dagen då det inte längre kändes så. Om ni trodde att det där psykbrytet var en tillfällig svacka så trodde ni som jag: fel. Som tur var träffade jag en mental tränare som hjälpte mig att hitta tillbaka till glädjen och energin igen. Jag tog ett beslut som var jobbigt men som var rätt, och för att återgå till Lance Armstrong - om det är i cyklingen som Lance känner sig levande tycker jag det är enormt starkt att han gör comeback och inte låter sig hindras av sin ålder eller andras tvivel!

Skillnaden mellan att vilja nåt - och att göra det som krävs för att uppnå det

Vad är du beredd att offra för att leva drömmen istället för att drömma den?

Ultraschmultran Fredrika har skrivit ett inlägg som blivit vilt omdebatterat och citerat. Läs det om du inte har gjort det. I korthet handlar det om en kostnadsbalans: vad är du beredd att offra för att uppnå din dröm?

I kommentarerna får hon svara på många följdfrågor. Läs dem också. I ett av sina svar tar hon mig som exempel:

Hur många vill inte kunna köra "som Magda"? Själv blir jag mer imponerad av alla de år och allt det konstanta slit Magda faktiskt lagt ner av sitt liv för att idag vara så stark och kunna träna som hon gör. Hur många är beredda att faktiskt betala det priset? Säg att du vill kunna träna som Magda, ha hennes pannben, hennes fysik - är du beredd att först vara Magda de kanske tio-femton år *innan* hon blev så imponerande stark som hon är idag?

När jag läste det där kände jag mig givetvis hedrad, men min första tanke hade inget med stolthet att göra. Min första tanke var oj, skulle jag orka vara mig själv i tio-femton år igen? Sedan började jag fundera på om jag verkligen tycker det är värt det, nu i efterhand. Och till sist började jag gå igenom vad det är som har drivit mig, vilket jag har anledning att återkomma till i ett inlägg inom kort.

Till dess skulle jag vilja ta en annan person som exempel. Lance Armstrong, 36 år, har vunnit Tour de France sju gånger, efter att han fått diagnosen testikelcancer. Nu gör han comeback och säger att han tänker vinna touren en åttonde gång.


Cykelvärden är i chock. OS-Gustav säger att det är det konstigaste han någonsin hört. Andra säger att han har dopat sig och tycker att han ska bojkottas.

Personligen tycker jag att det är föga intressant om denne man har dopat sig eller ej. Det jag är intresserad av är hans tankar. Vad är det som driver honom? Hur ser hans kostnadsbalans ut?

Bättre bild på Szalkais skor

Anders egna.

De är alltså inte rosa, vilket jag tyckte var det enda minuset, utan röda på ena sidan och vita på den andra. Känns lite retro. Snygga!

Sägs vara mjuka i hälkappan. Vilket I like. A lot.

När jag tänker efter är nog ett par nya skor precis en sån sak som skulle kunna få mig på lite bättre humör här nere i förkylningshelvetet... *visslar* Och nya grejen måste ju helt klart vara att ha sitt namn skrivet på skorna. Hur fixar man det?

Ny tävlingssko utvecklad av Szalkai

Hunnit klämma på denna?

Roadracer 3, 2009 års tävlingssko från Puma som Anders Szalkai har varit med och utvecklat. Vikt 184 gram. Pris 1000 SEK.

Jag tycker den ser högst intressant ut. Tyvärr kan jag inte åka iväg och testa den eftersom jag ligger döende i en förkylning, men jag har testat Complete Roadracer 2 (som är gula i 2009 års version) och den är smått fantastisk. Sitter som en smäck på foten och har bra löpkänsla. Enda anledningen till att jag inte köpte ett par vid testtillfället var att jag just då var ute efter ett par lättare skor. Tvåorna väger 250 gram. Om treorna har liknande känsla kombinerad med lägre vikt är det måste ha-varning på dem.

Idag står jag knappt ut med mig själv

Ni vet vad man brukar säga om kvinnor som föder barn och män som är förkylda?

Jag är som en sån där man idag. Jag fullkomligt vältrar mig i självömkan och är hämningslöst gnällig.

Det är så oerhört irriterande att ligga däckad och veta att inget hjälper. Har man halsfluss kan man i alla fall ta antibiotika. Vad kan man göra nu? Tugga på en ingefära och bida tid.

Hela skallen är omtäcknad. Jag kan inte tänka. Det är som om all hjärnsubstans blivit utbytt av snor. Halsen har gjort sitt bästa för att stänga av all tillförsel av livsnödvändiga substanser såsom syre, näring och vätska. Musklerna har gett upp. De ligger helt slappa och ger ifrån sig en dov och kontinuerlig smärta. Näsan är trasigare än efter 12 ronder sparring och ögonen rinner som på en professionell gråterska.

Jag kan liksom inte bara ligga och acceptera eländet och härda ut. Det är inte som att fortsätta springa fastän lungorna brinner. Som att fortsätta cykla fast det känns som om låren går sönder. Som att fortsätta slå fast det känns som om armarna ska sprängas av mjölksyra. Det gör i alla fall nytta. Det här bara är... meningslöst.

Det enda som är bra idag är att jag har isolerat mig från all mänsklig samvaro. Jag kan bara komma på en sak som skulle vara värre än att vara jag just nu - att vara någon som skulle behöva stå ut med mitt gnäll.

En annan liten tävling...

Explore Sweden 5-10 september 2008. Race distance 400 km. Race time 3-4 days. Location Höga kusten. Registration fee 25 000 SEK.

Ingen support. Minimalt med sömn. Bilderna säger resten. Hur kan nåt som gör så ont vara så vackert?










Det är när man ser sånt här som man inser att det man håller på med själv knappt kan benämnas träning...

Min vinst i världens tuffaste endagstävling

Ö till ö - två vadslagningar.

Året är 2003. Kvällen är sen. Tre skärgårdskrögare sitter och krökar i Seglarbaren på Utö Värdshus. Deras servetter pryds av Stockholms arkipelag. På kartan finns Sandhamn i norr och Utö i söder. Plötsligt kläcker någon ur sig att det borde gå att simma och springa mellan krogarna, och innan kvällen är över slår de vad om vem som kan ta sig till Sandhamn snabbast. Därmed är idén till världens miserablaste endagstävling född.

41 sträckor. 40 växlingar. 1 dag med ständig blöta och kyla.

Samma sommar bildar krögarna lag och tar sig från Utö till Sandhamn. Det tar dem nästan två dagar att simma de nästan 10 kilometrarna och springa de drygt 55 kilometrarna.

Tävlingen som lockar Navy Seals.

2006 körs sträckan under namnet Ö till Ö. Tolv tappra lag står på startlinjen. Det blåser 15 sekundmeter och det är 15 grader i vattnet. Två lag kommer i mål varav ett representerar Fallskärmsjägarskolan. Resterande bryter eller stängs av på grund av säkerhetsskäl.

2007 kommer det lag ända från the US of A, nämligen Navy Seals. En Näjvysilare tar sig i mål tillsammans med Filip efter att deras respektive lagkamrater skadat sig. De är ett av de två lag som kommer i mål detta år.

2008 säger statistiken att 5 procent kommer i mål. Frågan som ställs är inte längre kommer du i mål? utan hur långt kommer du? Ett rekordstort antal tävlande ställer upp. Bland de 23 lagen finns Colting och Pasi, revanschsugna efter att ha tvingats bryta två år i rad, Filip och Antti, sex attackdykare, två Navy Seals, två fallskärmsjägare, tävlingens första damlag - och min vän Café R med lagkamrat.

Colting kör i mina favoritskor, Saucony!

Café R är ett unikum, svårbeskriven i korta ordalag. Han tycker att tävling är den bästa träningen, men det som däremot har gått honom förbi är att det finns en vits med att träna inför den tävling man har tänkt delta i. Därför kommer det sig att Café R har stapplat runt i delirium uppe på Åreskutan under ÅEC och genomfört en Ironman på den längsta uppmätta tiden. Sprungit New York Marathon, kört världens hårdaste skidtävling på Grönland och gått en boxningsmatch, med dödsångest - samt blivit avstängd från Ö till ö två år i rad, senast på grund av att han började med att simma till fel ö.

I bekantskapskretsen häcklar vi honom kärleksfullt för sin bristande självinsikt, vilket sommaren 2007 leder fram till en annan vadslagning: Hur mycket är du beredd att satsa på att café R inte kommer i mål på Ö till ö 2008? Jag satsar 3000 kr, den totala vadslagningssumman landar på 6500 kr.

Flytetyg och fenor tillåtna för den som vill.

Därav kommer det sig att jag under gårdagen sitter klistrad framför en gps-skärm, studerandes de pluppar som symboliserar de tävlande lagen. Förhållandena är utmärkta, vindvimplarna hänger slaka. Plupparna rör sig oroväckande snabbt över skärmen och ett tag börjar jag tvivla, tänk om undret sker och café R går i mål? Det skulle vara i nivå med att revidera fakta som tyngdlagen och att jorden är rund, och ett tag känns det som hela min världsbild håller på att rubbas.

Men sedan kommer beskedet: rekordmånga lag har gått i mål, Colting och Pasi har vunnit, Filip och Antti har kommit trea - och café R har blivit avplockad från banan då han inte hunnit till tidslimiten vid Ornö. Så bär man sig alltså åt för att vinna på världens tuffaste endagstävling, utan att delta.

Pöpyld

Vad är det för värld vi lever i där man kan landsätta människor på månen, men inte bota en förkylning?

I en desperat handling har jag vandrat ut från Apoteket med en dyr påse full av C-vitamin, Kan Jang, Bentasil, Strepsils och Otrivin Comp.

Det enda som är bra är att idag ändå var en planerad vilodag. Det är däremot inte imorgon.

Kanske borde jag testa det som min vän Bohempojk alltid rekommenderat i liknande lägen: "Du måste flambera halsen. Häll ner whisky och tänd på."