En evighetsmaskin

Jag lever ett galet jävla liv. Och jag älskar det.

Coach Perkele, det perfekta smeknamnet på min nya coach som är utrustad med ett överflöd av både sisu och jävlaranamma, tyckte jag kunde köra dubbla pass idag. Och då snackar jag inte om två pass på en dag, med vila emellan. Det är vardagsmat. Nej nu snackar jag om två pass - på raken. Därav kom det sig att jag kom till klubben klockan fem, och att jag nu, när klockan är tio, precis har kommit hem och satt mig ner och fått i mig lite improviserad kvällsmat. Som jag precis sa i telefon till en god vän är det här ett liv med många kompromisser. Glöm att glo på tv. Glöm att hälsa på en kompis. Glöm att gå hemma och fixa.

För just nu består livet av helt andra saker. Nämligen jobb, träning, sömn, mat, gå till massören, gå till mr O, göra sina dagliga tåhävningar, göra sin mentala träning, tvätta svettiga träningskläder, packa träningsväskan, stretcha, smörja in sig med liniment, kyla ner... and so on.

Men trots att det känns lite sajko mellan varven, så lever jag ändå det liv som jag har valt att leva. Och såna här dagar, när man är i så bra form att man bara kan kötta på, som en evighetsmaskin: studsa tennisbollar, hoppa upp och ner, köra parövningar, springa två ronder backe, köra ett par ronder mjölksyra, slå slå slå på säcken, köra teknikträning, köra tre ronder sparring, följa upp med tre ronder mjölksyra, köra fys...

Att hålla på så i flera timmar för att sedan avsluta med armhävningar tills man inte orkar fler för att genast gå över direkt till plankan och bara ligga där och slappna av och hålla luftvägarna fria och låta syret åka in och ner i alveolerna och låta koldioxiden åka ut tills underarmarna börjar glida av svetten och man får en blodig handduk av Perkele att ligga på och man ligger där och glor på fläckarna och inser att läget är helt ok och man känner att man skulle kunna ligga kvar i den där jädra plankan lite till när klockan ringer - precis då är det här galna livet så jävla underbart.