Blå spåret

18k i maffetempo.

För er som inte känner till Blå spåret (Fornstigen) måste jag verkligen säga att ni har missat nåt. Det är Stockholms helt klart bästa löpspår, i min mening. 18 km terräng, varav 80% stig och 20% grus. Vacker skog, mjuka barrstigar, gott om sten och rötter så man får jobba med fötterna, men inte speciellt kuperat. I maffetempo blir det ett perfekt återhämtningspass för både kropp och själ.

Vilket var exakt vad coach J och jag var ute efter i förmiddags. Målsättningen var att springa riktigt riktigt sakta, för att få in den rätta tvättmaskinskänslan; när kroppen spolas ren på slagg utan att dra på sig ny skit. Pulsen låg väl nånstans kring 135-140 slag och vi hann avverka både det ena och andra när vi lufsade fram genom skogen. Bland annat berättade J om när han träffat på Kungen och Sylvia i spåret.

- Hej, sa J.
- Hejsan, sa Sylvia.
- Så ni är ute och fingår, sa J.
- Jo, sa Kungen.
Sedan, när de möttes igen, då J körde två varv:
- Jaså är det ni igen, sa Kungen.
- Jo, sa J, varvid Kungen hade några frågor om träningen och J klappade jakthunden.

J och jag fick inget kungligt sällskap idag, men gladde oss gott åt varandra och omgivningen. När vi kom tillbaka till bilen efter 1 timme och 45 minuter var vi så förvånansvärt pigga att jag ifrågasatte om det hela skulle kunna benämnas träning, vilket J hävdade bestämt att det kunde. Därefter fyllde vi på med recovery, bytte om till torra kläder och sedan tog jag det säkra före det osäkra och kylde ner underbenen med kylklampar.

Det är aldrig värt att ta risken att slarva med återhämtningen, särskilt inte när det blir tajt mellan passen. Om två timmar är det dags igen, då blir det inte löpning utan fighting, och då gäller det att ha snabba och pigga fötter, så nu ska de få vila lite. So long, folks!