Ni är gifta va?
Frågan ställdes på en fest som vi var på i våras. Nu har vi gjort slut, trots att vi aldrig har varit tillsammans. Men förhållandet mellan boxningscoach och adept är en alldeles speciell typ av relation.
Coach H har tränat mig sex gånger i veckan, ätit frukost med mig två gånger i veckan, ringt mig dagligen. Han är den som har vetat vad jag är på för humör, hur min dagsform har varit, vad jag har vägt efter träningarna. Coach H har glädjts med mig när det har gått bra, stöttat mig när det har gått dåligt, tröstat mig när jag har varit ledsen.
Det var coach H som satte på mig huvudskydd och handskar inför min första sparring. Det var coach H som stod bredvid mig första gången jag blev ordentligt träffad. Det var coach H som såg mina nybörjarmisstag och som skämtande kan härma mina första steg i ringen.
Precis som i en relation har coach H och jag haft våra duster. Vi är lika envisa, vi säger alltid vad vi tycker. Vi har diskuterat privata saker såväl som träningsfrågor - och sista tiden har vi betett oss precis som ett par som håller på att separera.
Bakgrunden är att jag tappat lusten till träningen på grund av faktorer som inte har någonting med coach H att göra. Till slut kände jag att min energi gick till helt andra saker än boxningen - och jag började fundera på att sluta. Ena dagen har han förstått mig, andra dagen har han ringt och skällt ut mig.
Tanken på att lämna coach H och min klubb IF Linnéa har gett mig grav separationsångest. Jag har drivits av lojalitet och känslomässiga band. Jag har tänkt på min matchdräkt med Linnéaloggan på. Jag har tänkt på mitt skåp på klubben. Jag har känt det som att jag är på väg att lämna mitt hem och min partner, för något nytt som jag inte känner till.
Men såna där grubblerier grundar sig oftast i brist på mod. Innerst inne har jag vetat vad som varit rätt, jag har bara inte funnit kraft att ta steget. Nu har jag vågat mig ut över klippkanten, släppt taget, blivit befriad från allt som givit mig dålig energi - och fått en nystart som är bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)


10 kommentarer:
shit, what is going on? jag är så dålig på att läsa mellan raderna. du har börjat plugga något och du ska sluta boxas? men jag vill ju veta mer! din blogg är som en följetong man bara måste fortsätta läsa. vad händer i nästa kapitel?
Men vilken rysare, you little tease you - nu måste vi få veta allt om nystarten!
Du om någon kommer att älska boken om Lance.
Det här är ju ren tortyr för en nyfiken liten råtta som jag... SÄG nu då! Snälla!
Bytt boxningsklubb?
Jag tror även på att hon har bytat boxningsklubb och då kanske boxningsskola..? Det ska bli intressant att höra hur allt artar sig. Lycka till!
Jag gissar på Multisport med Björn ;-)
Hi, hi, jag tror som Dunceor. Att det är ny boxningsklubb ser jag som självklart. Sluta finns ju inte. Jag håller tummarna på Narva boxningsklubb ( inte för att jag har nån koll) men för attd en ligger där jag bor. Vore coolt att vinka hej till Magda när hon går till morgonsparring och jag ut för att ta rundan runt Brunnsviken...
Magda min syster, jag tycker det är hemskt att du har lämnat IF linnea familjen för vi står varandra nära och jag har sett dig som en syster. Jag är endå glad att du har vågat ge dig av, när jag har velat lägga av med boxning har jag inte vågat lämna mina systrar och bröder för de står mig nära, men allt har gått över och jag älskar det nu igen. Men jag är stolt över dig att du har tagit sats och vågat satsa på dig själv istället för klubben. för i slutändan är det vad det handlar om, dig själv, vi finns inte här föralltid, men du kommer finnas i dig själv föralltid. Örnen ska vara glada att dom får dig, även fast vi kommer sakna dig.
Jag hoppas vi ses i ringen igen för om någon har jag försökt övervinna din styrka med min teknik, jag hoppas jag lyckas nån gång.
// syster
hannah: kära lillasyster :-) tack för dina otroligt fina ord, jag blir varm om hjärtat och otroligt rörd! beslutet har varit såååå svårt att fatta. jag har legat sömnlös... det är ju som du säger, vi är en familj, och det är inte lätt att lämna sina bröder och systrar.
samtidigt är det som du säger - väldigt kloka ord för övrigt - det är trots allt sig själv man måste tänka på i slutänden, och även om vi inte kommer vara en linneafamilj för alltid, så kommer vi alltid känna varann för alltid, och jag kommer givetvis förbi och hälsar på!
tack för allt vi har lärt oss med hjälp av varandra.
/storasyster
Skicka en kommentar