Om att ligga på bristningsgränsen

Och ha bristande självinsikt.

Såg ni tevedokumentären om svensk skidåkning igår på 1:an? Ett mycket välgjort program späckat av sporthistoria och roliga anekdoter.

När programmet började kom jag precis hem från träningen. Kände mig ovanligt trött i kroppen och tom på energi. Kanske inte så konstigt efter att ha stått och nött slagkombinationer och slagit säck i två timmar - med förutröttade muskler från all skidåkning.

Men under träningen tänkte jag inte så. Jag tänkte inte: Ok Magda, du är mör, ta det för vad det är och slå ner på tempot. Jag tänkte: Det här är träning som brukar kännas lätt, det är inte ens sparring. Koppla bort de där negativa tankarna och kör bara.

Precis som de gamla brukar säga om skidträning: De e bar å åk.

Och när man kokar ner all träningsteori tycker jag oftast att man landar där. Man kan läsa på hur mycket som helst och planera och strukturera och periodisera, men i slutänden handlar det ändå om att göra sin träning, hålla kontinuitet och pressa gränserna för vad man klarar av. Det är grunden. Gör man inte det utvecklas man inte.

Många gnäller på hårda coacher och på idrottsmän som driver sig själva hårt. I vissa fall är det befogat - i andra inte. Kroppen är trots allt gjord för att arbeta och skador och sjukdomar uppstår oftare av inaktivitet än av aktivitet.

Personligen tycker jag att man ska lägga gränsen för sin träning utifrån vad man tycker är kul och mår bra av. Känner man att det är värt slitet så är det bar å kör på.

Just när jag sitter där i tevesoffan och tänker på detta dyker Sixten Jernberg upp i rutan. Han berättar på sitt korthuggna sätt om hur han tränade varje dag och hur han varje pass pressade sig till bristningsgränsen.

Varje pass? undrar intervjuaren och Sixten svarar nåt i stil med att: Jo, man började ju passet med att köra max tills man nådde gränsen och vart tvungen att hitta en annan rytm för att kunna fortsätta. Sen höll man sig där tills passet var slut.

När jag hör honom berätta detta skrattar jag för mig själv och tänker saker som: Vilken jävla galning och: Tur att träningsteorierna har utvecklats sen dess.

Sekunden efteråt får jag ett sms från Gunde som lyder: "Sixten: du har nåt gemensamt med karln!"

Bilder från Det stora vinteräventyret

Några frågor på det?

I´m back

Genomtränad, nöjd och en smula förvirrad.

Genomtränad av grova mängder skidåkning av olika slag. På längden, på tvären och med en känsla av polarexpedition.

Nöjd med semestern, äventyren och rekreationen.

Förvirrad över min framtida satsning. Det är ett nytt år och min ålder börjar ta ut sin rätt, men jag kanske har tänkt för snävt...

Ok gott folk, dags att dra

Mer redo än så här blir jag inte.

Gunde ringde igår och meddelade att han planerat vår första tur. Det blir en drygt 3 mil lång topptur i extremt kuperad terräng.

- 3 mil, det åkte jag ju första passet i Harsa, säger jag och fnyser.
- Men 3 mil i den här terrängen är som 7 mil i Harsa, svarar Gunde och jag kan se hans utmanande leende framför mig.

Dessutom blåser det tydligen svinkallt uppe på kalfjällen och är halt som fan.

Men det är inget som jag kan påverka. Varma kläder är nedpackade. Tejp är inhandlad. Ljumskarna är förvarnade. Nu fattas bara ullstrumpor.

Åter om en dryg vecka. Gott Nytt År, folks!

Det funkar lika bra med silvertejp?

4 dagar kvar tills det är dags att bli söndertrasad.

Igen.

Jag talar om Det stora vinteräventyret som stundar precis nu när ljumskarna äntligen blivit mjuka och smärtfria och hälarna börjat få hud. Kan bara hoppas att Det lilla vinteräventyret härdat mig lite inför vad som komma skall.

Jag har i alla fall börjat ladda. Halva vardagsrummet är belamrat med packning. Det enda som saknas är 1) skavsårsplåster och 2) den lilla svarta till nyåret.

Men jag funderar på att skita i duodermen och compeeden och allt vad det nu heter. Tycker allt sånt där blir som smält mozarellaost på fötterna. Och under paddeläventyret i somras fanns det bara en sak som funkade mot blåsor och sår: silvertejp.

Dessutom verkar man kunna använda silvertejpen även som substitut för den lilla svarta:

Ej för kräsmagade

Aktuell hälstatus:


Fyra dagar efter avslutad åkning. Läker fint!

Att hantera smärta

Utan att lida.

Jag räknar inte får. Jag tillämpar inte heller någon av de andra sömnstrategierna. Som att andas med magen, dricka varm mjölk eller skriva ner sina tankar på ett papper.

För att aktivt försöka hitta ett sätt att somna har aldrig hjälpt mig. Tvärtom blir det ofta kontraproduktivt.

Det jag gör istället är att acceptera att jag ibland har svårt att sova. "Jaha, jag somnar inte", konstaterar jag, "men det är lugnt, jag kommer inte avlida imorgon om jag inte sover inatt", tänker jag, "det finns massor med människor som är ute och festar just nu eller ligger vakna med småbarn, och de kommer klara av morgondagen i alla fall", tänker jag vidare, "och jag ligger ju ändå här och får min vila, så det är ingen fara", slår jag fast.

Jag finner mig helt enkelt i situationen - och sen somnar jag.

Förmodligen fungerar acceptansstrategin för att den indirekt får mig att slappna av genom att jag slutar kämpa emot. Och samma metod fungerar även i andra situationer där jag känner obehag, missnöje eller smärta.

Som när man åker skidor med blödande skavsår till exempel.

När jag under första milen märkte att skorna glappade och kände det begynnande svidet på hälarna blev jag förbannad. "Jävla skitutrustning", tänkte jag och blev sur på mig själv, "jag borde ha köpt grejer istället", och kunde inte sluta tänka "vad faaan ska jag göra nu?"

Jag började fråga runt om någon hade tejp. Det hade ingen. Inte med sig ute i spåret. Och jag hade minst en mil kvar att åka.

Så jag hade inget val. Jag fortsatte. Det gjorde ont. Och jag försökte hitta olika metoder för att kämpa emot.

Jag stannade till exempel upp flera gånger och stod där i spåret och ägnade mig åt att ha ont. Flera gånger gjorde jag detta. Jag stod där och försökte visualisera hur mina hälar såg ut. Och tyckte synd om mig själv. Tills jag insåg att det var helt kontraproduktivt.

Inte skulle skavsåren och smärtan försvinna för att jag stod still en stund och tänkte på hur ont jag hade!

Det var då jag bestämde mig för att sluta räkna får och istället acceptera situationen. "Nu är det så att du har skavsår och det gör ont och det kommer inte att bli bättre", tänkte jag, "det kommer tvärtom bara bli värre och det finns inget du kan göra åt det."

Jag bet inte ihop och jag försökte inte tänka bort smärtan. Jag tänkte inte att det är nu som the going gets tough eller att pain is just weakness leaving your body. Jag tänkte istället på smärtan. "Det gör jävligt ont just nu och det kommer fortsätta göra ont ett långt tag, men jag kommer inte dö av det", tänkte jag, och sen fokuserade jag på att känna smärtan, "det brinner och pulserar där bak i hälarna minsann!"

Sedan åkte jag vidare, utan stopp och med normal åkstil. Och när jag hade åkt 2 mil kom jag till ett vägskäl där man kunde välja att köra direkt till stugan (och landa på 2,5 mil), eller ta en loop på 5 km kring en vacker topp och sedan åka till stugan (och landa på 3 mil).

Jag valde loopen. Det började med en uppåtsträcka. Rätt upp i den snötäckta skogen bland de vita träden, ut på en myr där jag åkte mitt ute i ett vitt ingenting. Det var drömskt och jag ingavs med ett stort lugn. Åkte vidare in i skogen och sedan började det gå nedför. Kurade ihop och fick upp fart, det började pirra i kroppen och jag fylldes av lycka och till slut ville jag nästan gråta, men inte av smärta - utan av lycka.

Och när jag kom tillbaka till stugan, tog av pjäxorna och såg blodet blev jag förvånad. Det kanske låter konstigt, men sista milen hade fått mig att glömma eländet. Och nu visste jag ju att det gick bra att åka ändå, så det var bara att tejpa upp det, käka lunch - och åka vidare.

För smärta är oundvikligt, men lidande är frivilligt.

Ljumskjävlarna

Man kan säga att jag rör mig jävligt osexigt just nu.

Det började med att ljumskarna stelnade på sig under åken. Fast jag tyckte att jag fick ut dem rätt bra när jag joggade ner efteråt. Och fokus låg liksom mer på skavsåren än några sketna fästen...

Men nu har de börjat gnälla på riktigt. Som rostiga gamla gångjärn. Gör mitt bästa för att springa bort det, nu senast med B på en runda över Årstabron.

Om det släpper? Nej nej.

Men va fan. Varför gnälla? Det var ju underbart! Och nu är jag ju härdad inför Det stora vinteräventyret, som kommer att få helgen som gick att framstå som en barnlek.

35 kvadratcentimetrar saknar hud

Jag har under kvällen roat mig med att mäta de skavsårsdrabbade områdena på min kropp.

Vänster häl: 6*3 cm.
Höger häl: 5*3 cm.
Högerfotens pektå: 0,5*0,5 cm.
Vänstra tummens insida: 0,5*1 cm.
Högra tummens insida: 1,5*1 cm.

35 kvadratcentimeter bortskavd hud, med andra ord.

Inatt hade jag stora svårigheter att sova av allt bultande.
Men idag svider det bara.
Och jag har hittat två löparskor som jag klarar att springa i.
Så jag hyser hopp.

Men ni vill inte veta

Hur hälarna ser ut utan strumpor.

Efter första åket:

Nu är det köttfärs.

Hur var Det lilla vinteräventyret?

Det var så vackert att man ville gråta.

1,5 dag och drygt 6 timmar träning.
5,5 mil längdskidåkning och 2 pass löpning.
Egen stuga med egen bastu.
60 cm snö och 8-12 minusgrader.
Och ett vinterlandskap så vackert att det var svårt att ta in:

När man har en pistolpipa mellan tänderna

...kan man bara prata i vokaler.

Och efter att man har åkt längdskidor med Gunde kan man bara gå som en anka som har skitit på sig.

Det ena vet jag eftersom jag har läst Fight Club (ja, jag har en hung up). Det andra vet jag inte, men det är något som jag starkt misstänker.

Om 12 timmar är jag där. Aktuellt snödjup är 30-40 cm i lågterräng och 40-60 cm i högterräng. Gunde och Lyftkranen tycker att jag ska packa ner bikinin och se det hela som en badsemester; det finns tydligen en bastu där i stugan och ett fönster som man kan kasta sig ut genom - rätt ner i snön.

Gunde har också ringt och meddelat att jag bör ta med mig de absolut starkaste värktabletter som jag kan uppbåda.
- Varför, undrar jag, har du ont?
- Nej, men DU kommer att få.

Jag är nervös

Men jag blånekar.

Det lilla vinteräventyret närmar sig. Jag åker imorgon. Jag ser det som ett test för Det stora vinteräventyret, och testad kommer jag med all säkerhet bli, i alla fall om man dömer efter gårdagens sms-konversation:

Gunde: Är du nervös? Det har du all anledning att vara.
Jag: Inte ett dugg.
Gunde: Jodå. Det e du.
Jag: Icke. Jag är utrustad med grova mängder funktionsplagg. Och är förväntansfull.
Gunde: Bra. Gunde är oxå laddad. Ska bli mkt härligt att komma iväg. Kul att du hänger på.

Vi får väl se hur kul jag kommer tycka att det är när jag kommer fram. Åker om 24 timmar.

Vad har jag gett mig in på???

"Du kommer bli helt söndertrasad."

Följande konversation har utspelat sig mellan me, myself and I och en viss man vid namn Gunde:

G: Vad är det längsta du har åkt på skidor på en dag?
M: (tystnad)
G: Du kommer väl inte ihåg eftersom det var så länge sen.
M: ... kanske 2 mil?
G: 2 mil.
(tystnad)
G: 2 mil, det är vad du kommer att ha åkt varje dag. Före frukost.
M: Aha...
G: Under den här veckan kommer du åka lika mycket skidor som du gjort sammantaget under hela ditt liv. Och dina ljumskar kommer bli helt förstörda.
M: Ok...
G: Det som du upplevde som ont i ljumskarna när vi var uppe i Harsa, det kommer du se som rena barnleken efter det här.
M: ... ok?
G: Och om du kände dig lite nervös innan vi stack ut och sprang på myren, så är det ingenting jämfört med vad du kommer känna dig nu.
M: (tystnad)
G: Du kommer bli helt söndertrasad.
M: Hemtjänst-söndertrasad?
G: Ja.
M: Färdtjänst-söndertrasad?
G: Ja.
M: Ok...
G: Det kan bli riktigt snöoväder också. Och 25 grader kallt.
M: Då stannar jag inne och läser en bok.
G: Nej. Sådant beteende kommer inte accepteras. Någon dag.
M: Det låter hårt. Det är ju trots allt min enda vilovecka...
G: ... och du kommer bli fullständigt söndertrasad.
M: (tystnad)
G: Kanske åker vi iväg och gör en topptur några mil därifrån också.
M: Över dagen då eller?
G: Det får det nog bli för alla stugor är stängda på vintern.
M: Du har alltså inte tänkt sova i tä...
G: (avbryter) Självklart tar jag med tält!
M: Och sover i snön?
G: Nej. Snön är utanför tältet. Inte i tältet.
M: Men det finns även snö under tältet.
G: Ja men det gör inget. Man har bra kläder.
M: (tystnad)
G: Du måste ha ullunderställ.
M: Jag har inget ullunderställ.
G: Har du inget ullunderställ?
M: Inget ullunderställ. Bara mitt Craft.
G: Men det är helt oacceptabelt!
M: Ok, jag skaffar ullgrejerna.
G: (andas ut)
M: Kanske bör köpa ullstrumpor också.
G: HAR DU INGA ULLSTRUMPOR?
M: Nej.
G: Du menar att du inte äger några ullstrumpor?
M: Ja.
G: Det går inte utan ullstrumpor. Du släpps inte ens IN i Jämtland utan ullstrumpor!