Inatt smäller det

GSP vs BJ.

George St-Pierre, min absoluta favoritfighter, möter BJ Penn i UFC 94.

Jag skulle kunna ge typ vad som helst för att få se en sån match live. Eller varför inte för att få se GSP överhuvudtaget. Snyggare och mer vältränad karl får man leta efter. Länge.


Hur får man då GSP:s superfysik?

Enligt hans coach är receptet som följer:

We train all day. Everyday. Hard.

If your training is like everyone elses, you will be like everyone else.

And if you want to train to the point where you are the best, there is an element of danger.

För egen del är dagens träning avklarad. Nu återstår bara att hitta en hakklapp. Sedan är jag redo för nattens fajt.

Million Dollar Madonna

Jag gillar ju den här looken såklart.

Men är det inte lite 90-tal med brudar som kråmar sig i underkläder och boxningsattiraljer? Här finns förresten oretuscherade bilder som läckt från plåtningen.

Visst kan man tycka det är lite synd att hon botoxat sig men å andra sidan är Madonna så cool att hon kommer undan med det. Tycker jag.

Träna som en schaman, kan det va nåt?

Qigong på schemat.

Jag har alltid varit skeptisk till yoga, tai chi och liknande träningsformer. Inte för att jag inte tror att de har en funktion, utan för att jag har använt mig av andra former av avslappning och uppmjukning.

Nu har jag dock fått ett pass qigong och mental träning på mitt schema.

Tränaren som håller i det hela är min thaiboxningsgurus gamla guru. Och det är en snubbe som verkligen kan det här biten. Sen long way back.

Första passet blir ikväll. Jag är sjukt nyfiken.

Håller dessutom på att bli en smurf

Mer blå än brun:

Magdas metamorfos

Kroppen ställer om.

Bytet från boxning till thai har inneburit ett lappkast i träningsupplägget:

- Mer fys
- Mindre löpning
- Kortare och högintensivare pass (det är stor skillnad att använda benen också!)
- Större träningsmängd på träningsdagar (dubbla pass)
- Fler vilodagar

Detta är en riktig chock för kroppen:

- Jag har ingen träningsvärk förutom att jag är jäkligt stel i nacken (av nackbrottningen)
- Jag känner mig som ett adhd-barn på speed på vilodagarna
- Jag sover sämre (troligen på grund av nya rutiner och att kvällspassen ligger senare vilket gör att jag inte hinner varva ner till min normala sängtid)
- Jag tänker fighting hela tiden och jag drömmer om fighting och jag försöker hitta mig själv i thaistilen

I övrigt känns allting riktigt förvirrat. Men kul. Förutom när hoppet tvärt förvandlas till förtvivlan.

Men som coach Guru mycket riktigt sa idag så har jag inte alla verktyg i lådan ännu så det är inte så mycket att bli frustrerad över. Dessutom har jag upptäckt att han har världens bästa naprapat-knäckar-händer och bara det gör ju att man orkar hålla hoppet vid liv. Trots att man är en gammal tant som jag.

Flytta traktordäck på mornarna

Vad kommer det ha för effekter tro?

I den nya träningen ingår mer fys än jag tränat på länge. De senaste åren har ju inneburit en kontinuerlig nedtrappning på det området.

När jag började boxas på Linnéa hade jag styrketränat i 17 år. Fysträningen blev därför det område som vi prioriterade minst. Men en gång i veckan körde vi i alla fall en omgång cirkelträning med funktionell viktträning för att underhålla det jag redan hade.

När jag sedan gick över till Örnen blev det ännu mindre fys. I princip ingen viktträning alls utan bara fys med egen kroppsvikt i form av någon tiominutare här och där bestående av armhävningar, situps och på sin höjd några chins.

Och när det gäller benen har de enbart fått jobba i förflyttningar och löpning.

Men nu när kampstilen involverar hela kroppen med både slag, spark och brottning krävs en helt annan fys. Något jag fick smaka på igår morse:

- Flytta traktordäck
- Armhävningar med motstånd i form av gummiband spänt över ryggen
- Sneda situps med 10 kilo medicinboll i händerna
- Svinga kettlebell
- Springa med bälte fastsatt kring midjan som är fäst i väggen med gummiband
- Lyfta docka och flytta den från sida till sida
- Kasta medicinbollar i olika riktningar

Vad resultatet kommer bli återstår att se.

Det roligaste just nu är att det här är precis sådan träning som jag gillar. Back to basic. Mötas tre personer i en källarlokal på morgonen. Värma upp i inväntan på coach. Prata lite. Belasta hårt. Svettas mycket.

Som Gunde sa när jag berättade: "Att flytta traktordäck i sällskap av ordkarga individer på mornarna låter som något som passar dig alldeles utmärkt."

Den fina gränsen mellan smärta och njutning

Hade glömt hur välgörande det är.

Vässade armbågar. Rätt ner i ryggen. Skärande smärta genom hela kroppen.

Underarmar på triggerpunkter. Kotor som knäcks.

Efteråt den pirrande känslan av ökad blodcirkulation, syresatta muskler och endorfin.

När jag går därifrån är jag lite lättare, mycket mer avslappnad - och kan i alla fall nästan röra huvudet åt alla håll som det är tänkt.

Det är rehab. Det är naprapati. Det är mr O himself in action. Och jag har saknat det.

Thaiboxningsäventyret del 3: Mitt inre djur

Att slåss med reptilhjärnan, på ren överlevnadsinstinkt.

Vi har hälsat genom att sträcka fram våra handskbeklädda händer mot varandra. Och nu ska vi sparra.

Han vet inget om mig. Förutom att jag är boxare. Jag vet inget om honom. Förutom att han är thaiboxare.

Många tankar passerar revy. Hur bra är han? Hur hårt slår han? Kommer han ta nån hänsyn till att jag är boxare och inte kan sparka? Till att jag är tjej? Till att jag är ny på klubben?

Sen hinner jag inte tänka mer.

Det kommer slag emot mig. Det kommer sparkar emot mig. Plötsligt hänger han kring min nacke och försöker fälla mig. Och svaret på mina ovanstående funderingar är: han är bra, han slår hårt och han tar inte hänsyn till att jag är vare sig boxare, tjej eller ny.

Jag har inte så mycket att välja på annat än vara likadan tillbaka. Jag använder mina händer för att skydda mig och för att slå. Försöker fatta hur jag ska blockera alla sparkar. Försöker få bort honom när han clinchar.

Sen slår det slint i skallen.

Jag bara går på och slår och sparkar. Jag skiter fullständigt i teknik och jag skiter fullständigt i om jag kan sparka eller inte. Jag bara gör. Jag kan inte återge hur det gick till, det enda jag minns är att snubben backar upp mot repen och att jag får inte några bra träffar och sedan en jävligt bra träff med en högerhook rätt i tinningen.

Då skriker någon "Bryt!"

Vi (jag) blir tillsagda att ta det lugnare. Vi fortsätter. Det händer samma igen. Han säger till oss igen. Sedan får jag byta kille i nästa rond. Och i nästa. Och i nästa. Och jag bara slår och sparkar och knuffas som nån jävla streetfighter. Och får tillsägelse ett par gånger till.

Efteråt känner jag mig helt fascinerad. Var kom all den där aggressionen och det där fightinghjärtat ifrån? Jag som alltid brukar vara lugn! Jag som har kört hur många tuffa boxningssparringar som helst där jag fått stryk men aldrig gått igång på det där viset. Snarare kanske blivit mer passiv ju mer motstånd jag mött. Spelat ett säkert spel. Tänkt på den teknik jag lärt mig.

Men har fanns inte utrymme för något sådant. För jag har inte lärt mig någon thaiboxningsteknik. Förmodligen var det därför överlevnadsinstinkten slog på. Mitt inre djur tog över.

Och nu funderar jag på vad som hade hänt om jag hade hittat det där djuriska - i boxningen.

Thaiboxningsäventyret del 2: Surrealistiskt

Den första jag ser när jag kommer ner är Rickard Nordstrand.

Hans näsa är sönderslagen och ihoptejpad. Han värmer upp. Han ska träna.

Det är mitt första thaiboxningspass. Jag börjar värma upp. Jag ska träna.

Och då går det upp för mig att jag och Rickard ska träna i samma grupp. Med samma coach.

För er som inte vet vem Rickard Nordstrand är kan jag informera att han är tidigare världsmästare i thaiboxning och en våra främsta K-1-fighters. Nu ska han göra comeback i thai - och har tagit hjälp av min nya coach.

Runt omkring mig börjar killar i olika storlekar värma upp. De slår i luften, sparkar, hoppar lite upp och ner, slår på nån säck. Helt olik den uppvärmning jag är van vid.

Att vara tjej i ett sådant här sällskap är jag däremot van vid. På boxningsträningar har jag varit ensam tjej bland upp till ett tjugotal killar. Men de killarna har jag känt. De har vetat hur hårt de kan gå på. Och jag har vetat vad som förväntats av mig.

Här och nu vet jag: Ingenting.

Plötsligt kommer coach in och säger "Ok, bootcamp! Ni ska vara riktigt varma när ni börjar sparra!"

Sen börjar enminutersintervaller med burpees. Sånt som jag är van att köra som fys. Inte som uppvärmning.

Sen ska vi gå ihop två och två och den enda kille som blir över till mig är den längsta jäkeln på hela stället. Coach säger att vi ska göra nåt som jag inte minns ordet på och killen tar tag i mig och gör nån clinchövning. Jag improviserar. Sen ska vi nackbrottas. Snubben är tokstark och jag når knappt upp till hans nacke men vi stångas på. Sen är det dags för burpeesintervaller igen.

Sådär nu var uppvärmningen klar och jag får veta att jag ska få sparka lite mitts. Mittsen hålls upp och jag frågar "vad ska jag göra", han säger "sparka med bakre benet" och jag undrar "hur?" och han svarar "sparka bara!" Jag sparkar och han korrigerar lite och så fortsätter vi så i typ tio minuter. Sen kommer min coach och kollar av min stil och håller plattor och ju råare och hårdare jag slår, desto mer ler han.

Sen visar han mig hur man knäar.

Sen säger han att jag är redo att börja sparra.

Och som i en surrealistisk film ser jag mig själv paras ihop med första bästa snubbe och våra händer möts i en hälsning...

Filmen är en highlight över Rickard Nordstrand.

Thaiboxningsäventyret del 1: Erbjudandet

The offer I couldn´t refuse.

Under jullovet hamnade jag alltså av en slump på ett thaiboxningsgym. Jag ville bara fajtas lite och gick ner för att köra boxning med en polare.

Men nämnde polare har inte bara boxningsbakgrund utan även en kickboxnings-, BJJ- och thaiboxningskarriär i ryggsäcken och efter lite övertalande gick jag med på att prova både nackbrottning, grappling och MMA-fys. Knäa, slå, ner på backen och brottas med docka, upp, knäa, slå, ner och slå på docka, upp och knäa, ner och brotta... I fem minutersronder.

Det var tufft. Men det var kul. Och det passade min fysik rätt bra att bara få kötta loss. Skita i finliret och lägga all tyngd och all styrka på att bara vara... djurisk.

Under nåt av de här passen kommer ställets headcoach - en legendarisk och mycket framgångsrik thaiboxningstränare som tagit fram fajters på världsklassnivå - fram och ifrågasätter varför jag håller på med amatörboxning:

- Amatörboxningen är ju död.
- Du är för gammal för amatörboxning.
- Varför inte träna thai istället? Jag kan matcha dig varannan helg om du vill. Och vi har ingen åldersgräns.

Instinktivt sa jag nej. Jag har identifierat mig som boxare. Det var boxningen jag blev kär i. Jag känner inte till nåt annat om thaiboxning än de matcher jag sett i Thailand. Och jag har aldrig tänkt tanken att bli en thaiboxare.

Så jag gick tillbaka och fortsatte med min boxning.

Sen kom tankarna. Tänkte att det kunde vara skönt att få lite mer tid på sig. Kunna tänka långsiktigt. Men jag hade fortfarande alldeles för svårt att sluta tänka på mig själv som boxare.

Sen kom samtalet. Från coachen. Som erbjöd sig att träna upp mig. Som lovade att jag kunde bli bra på det. Som sa att jag gärna fick fortsätta med boxning och att han kan träna mig i det också. Att jag får matcha i vad jag vill. Att det inte ska finnas några begränsningar. Men att min stil passar bättre för thai. Och att han vill intensivträna mig och matcha mig - inom en månad.

Jag tyckte att allt lät helt galet. Man tävlar inte i en av de tuffaste kampsporterna efter att ha tränat den i en månad. Men jag är ju galen. Så: varför nej?

Ibland undrar jag HUR galen jag är

Idag fick jag svaret.

Sitter i jeepen på väg för att träffa Gunde. När jag ska parkera ser jag att jag har två missade samtal. Från B. Och ett sms. Från B.

Sms:et lyder:

"Du skulle se dig själv! Haha. Sitter o boxas i bilen! Haha."

Först blir jag alldeles förvirrad. Sedan kommer jag på att jag nog drog av någon slagserie när jag körde förbi Hornstull. Där B ju sagt att han var och fikade...

Ytterst pinsamt.

Försöker se och förstå

Vad som förväntas av mig.

Mitt första intryck är att boxning är en promenad i parken i jämförelse. I boxning finns det tre tekniker: rakt slag, krok, uppercut. Det är dessa slag som man kan slå och det är dessa slag som kan komma emot en.

Tidigare fascinerades jag över hur mycket det kunde vara att hålla reda på i boxning trots denna enkelhet. Men i thaiboxning måste man hålla reda på exakt samma saker, PLUS rak spark, sned spark, knä, fällning, kast, nackbrottning...

Dessutom: När man slår ett slag är det värsta som kan hända att man missar. Eller att man själv blir träffad för att man öppnar sig. Men det gör inte ont att slå. Däremot kan det göra jävligt ont att sparka på någon.

Har fått ett tips om att stå på knä på vinflaskor och rulla fram och tillbaka för att härda smalbenen. Jag har inte riktigt kommit igång med det än...

Filmen visar Natalie Fuz vs. Pernilla Johansson — Round 3/5

Det här måste vara det absolut galnaste jag varit med om

Mitt livs första thaiboxningspass.

Med matchgruppen. Sparring. Slag, spark, ja allt.

Jag ska berätta hela historien. Men först måste jag hämta mig från chocken samt linda mitt knä som har en subcutan hematomansamling (coach mike alias dr m:s benämning). På lekmannaspråk en blödning och ett blåmärke av absolut världsklass.

På återseende.

Drömt mardrömmar

Om sparkar.

Och om knän och clinch och kast.

Svettdrömmar om att jag går upp i ringen och börjar boxas och helt plötsligt börjar den andra göra allt det där andra och jag fattar ingenting. Och när jag försöker sparka och knäa sitter mina fötter som fastklistrade i golvet.

Huuuuua.

Hjälp jag känner mig helt sjuk!!!

Tredje dagen i sträck som jag vilar.

Vet inte när det hände senast. Har ingen träningsdagbok tillgänglig som sträcker sig så långt bak i tiden.

Dessutom har jag inmundigat både vetelängd, choklad, semla och nu senast en ceasarsallad med massor av riven ost.

Varför? För att jag vet att från och med lördag så kommer min träning inte längre vara hård. Den kommer att vara riktigt hård. Därför tänkte jag att det kunde vara läge att vila och unna mig sånt som är gott.

Resultat? Jag mår skit! Jag har ont i huvudet och känner mig tung i kroppen och andfådd och ur form och sover dåligt och har tappat aptiten och jag saknar min havregrynsgröt med kesella! Kan inte ens leva mig in i hur dåligt jag skulle må om jag fortsatte leva så här!

Borde fattat att detta var årets sämsta idé. Coach Mike som nyss citerade Fedor Emelianenko vet bättre: "There is No Rest and No Days Off".

Det har aldrig handlat om en match

Därför var det så enkelt att lägga pusslet.

För mig har min boxning handlat om självutveckling. Jag blev kär i boxningen. Jag blev kär i boxningsmiljön, i boxarna, i coacherna, i träningsmetoderna, i stämningen.

Jag har alltid dragits till boxningshistorier. Till böcker och filmer. Till berättelser om boxares livsöden. Jag har funnit identifikation och fascination. Även glädje. Och sorg.

Och jag har hela tiden varit på det klara med varför jag tränar boxning. Det har aldrig handlat om att "gå en match". Det har handlat om att jag har velat utvecklas i sporten.

Min dröm har varit att bli en väldigt bra boxare. Med allt vad det innebär. Jag har njutit av att vara en del av boxningsvärlden och funnit lycka i att bli bättre och bättre. Det är det som har varit min drivkraft.

Vad har då åldern och matcher med saken att göra?

Jo. Ska man utvecklas i boxning behöver man vara i en tävlingsgrupp, ha en coach och gärna matcha eftersom det är i matchsituationer som man verkligen boxas. Då är det inte längre övning. Då är det på riktigt.

Och det finns ingen coach som vill lägga tid och energi på någon som inte har en framtid i sporten. Dessutom är det svårt att motivera sig själv till obligatorisk träning med allt vad det innebär när man vet att slutet är nära.

Det har helt enkelt saknats en målbild. Det har inte funnits något som jag och min coach gemensamt har jobbat för. Och då utvecklas man inte.

Man utvecklas inte genom att gå ner på träning efter träning och göra samma sak. Man måste ha utmaningar. Man måste veta exakt vad man ska jobba på. Och varför.

Därför har jag valt att gå en annan väg.

Det jag tar med mig är allt jag har lärt mig om boxning och de kunskaper som jag har fått som fighter. Alla de skratt och all den svett och all den blod som jag har fällt i träningslokalen. Och alla de sköna människor som jag har lärt känna.

Jag lämnar inte med sorg. Jag lämnar med glädje och med tacksamhet för allt jag har fått uppleva.

Dessutom stänger jag inte en dörr. Jag öppnar bara en till.

Mannen som gör mig sömnlös

Han gav mig ett så kallat Offer You Can´t Refuse.

Och nu ligger jag här och vrider och vänder och undrar vad sjutton han kommer hitta på med mig...

O=MT2

Einsten var säkert en skön snubbe.

Och visst är det så att allt är relativt. Även tiden. Men böja tidsrummet kan jag inte. Jag känner inte till något kryphål i universum genom vilket jag kan ta en genväg. Och komma tillbaka som en yngre version av mig själv.

Därför kvarstår det faktum att jag bara har nio månader kvar i boxningen. En tidsperiod som är alldeles för kort för att uppnå det jag vill. En begränsning jag helt enkelt inte kunnat acceptera.

Därför har jag behövt hitta ett sätt att skaffa mig mer tid. Med mer tid är mina mål inte längre omöjliga. Med mer tid kan jag använda mig av O=MT2. Det vill säga arbeta-jävligt-hårt-och-länge-formeln som säger att det Omöjliga är lika med det Möjliga gånger Tiden i Kvadrat.

Det positiva är att jag har hittat den här tiden.
Det negativa är att även utmaningen kommer i kvadrat.

Egentligen vet jag inte vad jag gett mig in på.
Men jag vet att det känns spännande och lite skrämmande.
Samtidigt som jag är väldigt nyfiken.
Och när det känns så brukar det vara rätt.

På lördag börjar det.
Två dagar kvar att samla kraft.

Det är nåt som inte stämmer här

Dundrade in på kontoret med en vetelängd som jag bjöd på till förmiddagsfikat.

Reaktionerna lät inte vänta:

- Är det du som har bakat eller? Följt av ett asgarv.
- Vadå var du sugen på bulle till frukost? Följt av ett ännu större asgarv.
- Du menar inte att det är en vanlig vetelängd som innehåller smör och socker? Personen ser ut att vara i chocktillstånd.

Och den bästa:

- Det är nåt som inte stämmer här.

Kan för övrigt avslöja att jag inte har sprungit idag. Och att jag inte gjorde det igår heller.

Och JA

Ni ska få veta vad jag har på gång.

Jag ska bara lägga den sista pusselbiten först!

Eller vad då fallit på plats

Det har det väl inte alls.

Saker faller ju inte bara på plats. Av sig själva. Lika lite som att träningsresultat kommer automatiskt. Eller personlig utveckling. Eller vad fan som helst.

Saker sker av en anledning. Och problem kräver arbete. Man måste analysera bitarna och foga ihop dem på rätt sätt, precis som coach Mike just påminde mig om: "Fallit och fallit. Du har lagt ett bra pussel själv."

Svar ja. Det har jag faktiskt.

Och det jag har lärt mig. Som så många gånger förr. Är att man måste lyssna på sitt hjärta. Och göra saker för sin egen skull. För går man emot det som känns kul och rätt. Är varken prestationerna eller prioriteringarna någonting värda.

Bitarna börjar falla på plats

Efter en längre tids svävande i ovisshet känner jag att fötterna håller på att landa på jorden.

Funderingarna har funderats.
Bitarna håller på att falla på plats.
Och det känns som en ofantlig lättnad.

Vissa kolhydratladdar

Andra laddar genom att dregla över sina UFC-favoriter.

Anderson Silva. George St Pierre. Den förra så jävla skicklig att man undrar om han är i The Matrix - på riktigt. Den senare så snygg och sånt aerobt fysmonster att man inte riktigt vet om man vill ha honom - eller vara honom.

Anyway, nu ska jag gå och sparra!

PS Kolla extra noga 1:32 in i filmen då GSP slår ut tandskydd efter tandskydd med sin grymma högerhook. Fucking fantastic!

Om 9 månader förändras mitt liv

Men det är ingen födelse vi talar om. Utan ett slut.

Nämligen slutet på min korta boxningskarriär.

Idag är det nämligen den 17 januari och den 17 oktober fyller jag 34, vilket är åldersgränsen för att få tävla i amatörboxning.

Ett faktum som börjat göra mig lite tunnelseende. Fundersam. Och sorgsen.

Men jag kanske tänker fel.

Jag kanske borde tänka på de här nio månaderna som början till något nytt, istället för nedräkningen mot ett slut.

Jag ska försöka tänka om. Och tänka rätt.

Alla uppskattar inte mitt nya fredagsnöje

Fajtnajt!

Coach Mike har hemmabio. En anläggning som utnyttjas flitigt varje fredagkväll då vi har samkväm och tittar på film. Och på fighting.

Det senare glädjer mig oerhört då det är helt otippat i sammanhanget. Bland ett gäng läkarstuderande och triathleter är jag inte bara den enda kvinnan, jag är också den enda fightern.

Ännu mer otippat är att Coach M, som är fredligare än Dalai Lama och som för en kort tid sedan relaterade UFC till Umeås Fotbollsklubb, har blivit fightingfantast.

Det är inte nog med att han gillar att kolla på Ultimate Fighting. Han har också läst in sig på ämnet och blivit den man vänder sig till i soffan för att fråga saker som vad GSP har för bakgrund och hur han lägger upp sin träning.

Att sällskapet sedan är akademiskt bildat har sina fördelar. Igår hade till exempel Den Cyklande Läkarstudenten tagit reda på vad som är bäst att skjuta i sig före match (svaret blev kokain eller amfetamin för aggressivitet och rohypnol mot rädsla, men absolut inte adrenalin då det samlar blodet till hjärtat och inte heller ammoniak då det verkar för kort tid) och när det blir cuts eller luxationer lutar sig alltid några ögon närmare duken i ett försök att diagnosticera skadan.

Men denna förtjusning inkluderar inte alla.

Igår lurade jag med B, nyss hemkommen från Nya Zeeland, som efter några försök till engagemang valde att ge upp med orden "Väck mig när du vill åka hem" och som när vi gick till bilen undrade: "En fråga bara: tycker ni verkligen att det är kul att titta på sånt där?"

En bättre fråga hade varit varför vi annars ägnar våra fredagkvällar åt att prata i mun på varandra om vem som är bästa fightern, smäller i oss fantastiskt god lakritsvegankonfekt och studsar upp och ner av glädje och slår slag i luften (jag) och bläddrar i nyinköpta fightingtidningar (Coach M:s) mellan matcherna.

Om det är kul?

No shit, Sherlock!

Som en duracellkanin på amfetamin!

Ett dygn senare och jag känner mig ostoppbar.

Efter vilodagen igår och en lugn jobba-hemifrån-dag idag är förkylningen plötsligt bortblåst och det pirrar i hela kroppen av förväntan.

Jag vet att det bara gått en dag men det känns som om jag har slappat i en evighet och jag säger bara: My Gad, vad mycket tid man får över när man inte tränar!

Det var nära att jag möblerade om hela lägenheten igår kväll när kroppen inte fattade att den skulle gå och lägga sig - utan pulshöjning.

Nu är det business as usual som gäller igen. Fucking A!

Jag tänker

Därför är jag tyst.

Den här veckan har gått i post-semester och nya-funderingars tecken. Livet är ständigt föränderligt men kanske blir det mer tydligt i årsskiften.

Hur var förra året? Uppnådde jag de tillstånd jag ville?

Hur vill jag att det här året ska bli? Lägger jag min dyrbara tid på rätt saker?

Såna saker snurrar i mitt huvud.

Samtidigt försöker jag anpassa mig till att vara tillbaka i verkligheten (läs: jobb och deadlines) samt gör mitt bästa för att bekämpa en förkylning som envisas med att vilja bryta ut.

Det har mixats många näringsrika drinkar och kanske blir det rent utav en total vilodag idag. I så fall den första på 71 dagar.

Jag är inte pigg nu

Känner mig snarare halvdöd.

Coach Perkele är tillbaka från Thailandssemestern. Han är utvilad och har massa energi. Och massa idéer om hur han fullkomligt kan köra slut på oss.

2,5 timme mördarträning igår. 20 ronder parövningar och plattor. Utöver det 12 ronder skugg, fotarbete, backlöpning, rep, säck och mjölksyra. 32 ronder alltså. Perkele fick gå och köpa bananer mitt i. Man kan säga att det var slut i tanken. Om man vill underdriva.

Idag fortsatte det med 90 minuter sparring. 7 treminuters- ronder mot 7 olika sparringspartners. Första 4 gick skitbra. Nästa 2 gick ok med tanke på motståndet. Sen var jag slut och sista gick skit. Utöver det blev det 10 ronder skugg, fotarbete, backlöpning, rep och plattor. 17 ronder alltså - sen var jag död.

Nu sitter jag här i soffan och känner hur nacken börjar bli likstel, misstänker att skuldrorna redan nått det tillståndet och känner mig allmänt tom och lealös.

Dags att bryta ihop alltså.

Imorgon går jag vidare.

Om att ligga på bristningsgränsen

Och ha bristande självinsikt.

Såg ni tevedokumentären om svensk skidåkning igår på 1:an? Ett mycket välgjort program späckat av sporthistoria och roliga anekdoter.

När programmet började kom jag precis hem från träningen. Kände mig ovanligt trött i kroppen och tom på energi. Kanske inte så konstigt efter att ha stått och nött slagkombinationer och slagit säck i två timmar - med förutröttade muskler från all skidåkning.

Men under träningen tänkte jag inte så. Jag tänkte inte: Ok Magda, du är mör, ta det för vad det är och slå ner på tempot. Jag tänkte: Det här är träning som brukar kännas lätt, det är inte ens sparring. Koppla bort de där negativa tankarna och kör bara.

Precis som de gamla brukar säga om skidträning: De e bar å åk.

Och när man kokar ner all träningsteori tycker jag oftast att man landar där. Man kan läsa på hur mycket som helst och planera och strukturera och periodisera, men i slutänden handlar det ändå om att göra sin träning, hålla kontinuitet och pressa gränserna för vad man klarar av. Det är grunden. Gör man inte det utvecklas man inte.

Många gnäller på hårda coacher och på idrottsmän som driver sig själva hårt. I vissa fall är det befogat - i andra inte. Kroppen är trots allt gjord för att arbeta och skador och sjukdomar uppstår oftare av inaktivitet än av aktivitet.

Personligen tycker jag att man ska lägga gränsen för sin träning utifrån vad man tycker är kul och mår bra av. Känner man att det är värt slitet så är det bar å kör på.

Just när jag sitter där i tevesoffan och tänker på detta dyker Sixten Jernberg upp i rutan. Han berättar på sitt korthuggna sätt om hur han tränade varje dag och hur han varje pass pressade sig till bristningsgränsen.

Varje pass? undrar intervjuaren och Sixten svarar nåt i stil med att: Jo, man började ju passet med att köra max tills man nådde gränsen och vart tvungen att hitta en annan rytm för att kunna fortsätta. Sen höll man sig där tills passet var slut.

När jag hör honom berätta detta skrattar jag för mig själv och tänker saker som: Vilken jävla galning och: Tur att träningsteorierna har utvecklats sen dess.

Sekunden efteråt får jag ett sms från Gunde som lyder: "Sixten: du har nåt gemensamt med karln!"

Bilder från Det stora vinteräventyret

Några frågor på det?

I´m back

Genomtränad, nöjd och en smula förvirrad.

Genomtränad av grova mängder skidåkning av olika slag. På längden, på tvären och med en känsla av polarexpedition.

Nöjd med semestern, äventyren och rekreationen.

Förvirrad över min framtida satsning. Det är ett nytt år och min ålder börjar ta ut sin rätt, men jag kanske har tänkt för snävt...