Skaffa rätt lunchpartner.
Mitt nya lunchsällskap är av den typen som har ätit upp all sin mat, när jag har ätit en tredjedel av min. Sedan sitter han där mittemot mig med uppfordrande blick, redo att gå tillbaka till sina excelark (heter det så?).
När jag har kommit halvvägs in i min tallrik orkar jag inte hålla emot längre – och går tillbaka och jobbar.
Kommer va i matchform inom två veckor.
Visar inlägg med etikett Kost. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kost. Visa alla inlägg
tisdag, september 01, 2009
söndag, april 19, 2009
Har du druckit din urin idag?
Efter att ha tagit upp frågan om urinterapi som tänkbart kosttillskott möts jag ständigt av frågan i rubriken.
Svaret har hittills varit: Nej.
Men om jag genom studier och kloka samtal med Coach Mike kommer fram till en mer övertygande kunskap än jag har idag kan det hända att jag ändrar mig.
Mer om detta inom kort.
Svaret har hittills varit: Nej.
Men om jag genom studier och kloka samtal med Coach Mike kommer fram till en mer övertygande kunskap än jag har idag kan det hända att jag ändrar mig.
Mer om detta inom kort.
tisdag, april 14, 2009
LCHF, kolhydrater och energiprocent
Det viktiga är inte procenten, utan antal gram!
Jag har tittat igenom kommentarerna till mitt inlägg om Jonas Colting och LCHF och ser att det behövs ett förtydligande angående kolhydratintag och energiprocent.
Många reagerar på Coltings relativt låga kolhydratintag med hänvisning till energiprocenten, 30% på träningsdagar och 20% på vilodagar, enligt hans egna uppgifter (vilket jag i övrigt tycker man ska ta med en nypa salt, eftersom att han säger i en annan mening att han inte räknar kalorier, och räknar man inte kalorier kan man omöjligt veta energiprocenten).
Men det viktiga i sammanhanget är inte energiprocenten, utan det faktiska intaget i antal gram. En procentsiffra säger hur intaget av näringsgrupper är fördelat, det säger inget om hur mycket man faktiskt äter. 30% av lågenergikost är lite, 30% av högenergikost är inte lite.
Om vi utgår från de siffror som Jonas uppger för träningsdagar så ligger han på ca 5500 kcal varav 30% kolhydrater. Det motsvarar 1650 kcal från kolhydrater = 413 gram kolhydrater.
Sätter vi detta i ett sammanhang så kan vi titta på vad Jonas väger, dvs ca 80 kilo. Det innebär att han får i sig 5,2 gram kolhydrater per dag och kilo kroppsvikt. Det är inte lite. Det är faktiskt mer än enligt ett flertal kostrekommendationer.
Spekulerar vi lite i hur han äter på vilodagar så gissar jag på ca 1000 kcal mindre, vilket ger 4500 kcal och den lägre energiprocenten, dvs 20%, vilket ger 900 kcal kolhydrater motsvarande 225 gram kolhydrater. Det är 2,8 gram kolhydrater per dag och kilo kroppsvikt. Det är lite lägre än vissa rekommendationer för idrottsmän men det är fortfarande inte lite, speciellt inte med tanke på att det gäller viloperioder.
Enligt min erfarenhet blir det svårt att fungera optimalt och att kunna prestera i arbetsliv och i idrottssammanhang om man äter mindre än 1 gram kolhydrat per kilo kroppsvikt och dag. Colting ligger långt över det. LCHF-dieter ligger långt under det.
Att äta en låg energiprocent kolhydrat av en högkalorikost innebär alltså inte att man äter lite kolhydrater, det innebär bara att man valt att äta ungefär lika mycket av de tre olika näringsgrupperna, vilket jag anser är en vettig fördelning - 1/3 del kolhydrater, 1/3 protein och 1/3 fett. Givetivs naturliga och näringstäta kolhydrater, proteiner och fetter. Det är grunden för en hälsosam och prestationsinriktad kost.
Slutligen något om dieter och individuella behov - det behöver naturligtvis inte vara lämpligt för en person som i första hand vill gå ned i vikt att jämföra sig med en atlet som Jonas Colting. En kvinna som är överviktig och motionär har inte samma kostbehov som en uthållighetsidrottande man på elitnivå.
För att göra ett snabbt exempel kan vi anta att en kvinna som väger 80 kilo, lika mycket som Colting, behöver äta 1600 kcal för att gå ned i vikt. Om hon lägger sig på ett 20%-igt kolhydratintag, lika mycket som Colting, så motsvarar det 320 kcal kolhydrater = 80 gram kolhydrater per dag = 1 gram kolhydrat per dag och kilo kroppsvikt. Det är lågt. Gränsfall till för lågt för att överhuvudtaget kunna prestera och återhämta sig. Och det är fortfarande mer än vad många som följer LCHF äter...
Jag har tittat igenom kommentarerna till mitt inlägg om Jonas Colting och LCHF och ser att det behövs ett förtydligande angående kolhydratintag och energiprocent.
Många reagerar på Coltings relativt låga kolhydratintag med hänvisning till energiprocenten, 30% på träningsdagar och 20% på vilodagar, enligt hans egna uppgifter (vilket jag i övrigt tycker man ska ta med en nypa salt, eftersom att han säger i en annan mening att han inte räknar kalorier, och räknar man inte kalorier kan man omöjligt veta energiprocenten).
Men det viktiga i sammanhanget är inte energiprocenten, utan det faktiska intaget i antal gram. En procentsiffra säger hur intaget av näringsgrupper är fördelat, det säger inget om hur mycket man faktiskt äter. 30% av lågenergikost är lite, 30% av högenergikost är inte lite.
Om vi utgår från de siffror som Jonas uppger för träningsdagar så ligger han på ca 5500 kcal varav 30% kolhydrater. Det motsvarar 1650 kcal från kolhydrater = 413 gram kolhydrater.
Sätter vi detta i ett sammanhang så kan vi titta på vad Jonas väger, dvs ca 80 kilo. Det innebär att han får i sig 5,2 gram kolhydrater per dag och kilo kroppsvikt. Det är inte lite. Det är faktiskt mer än enligt ett flertal kostrekommendationer.
Spekulerar vi lite i hur han äter på vilodagar så gissar jag på ca 1000 kcal mindre, vilket ger 4500 kcal och den lägre energiprocenten, dvs 20%, vilket ger 900 kcal kolhydrater motsvarande 225 gram kolhydrater. Det är 2,8 gram kolhydrater per dag och kilo kroppsvikt. Det är lite lägre än vissa rekommendationer för idrottsmän men det är fortfarande inte lite, speciellt inte med tanke på att det gäller viloperioder.
Enligt min erfarenhet blir det svårt att fungera optimalt och att kunna prestera i arbetsliv och i idrottssammanhang om man äter mindre än 1 gram kolhydrat per kilo kroppsvikt och dag. Colting ligger långt över det. LCHF-dieter ligger långt under det.
Att äta en låg energiprocent kolhydrat av en högkalorikost innebär alltså inte att man äter lite kolhydrater, det innebär bara att man valt att äta ungefär lika mycket av de tre olika näringsgrupperna, vilket jag anser är en vettig fördelning - 1/3 del kolhydrater, 1/3 protein och 1/3 fett. Givetivs naturliga och näringstäta kolhydrater, proteiner och fetter. Det är grunden för en hälsosam och prestationsinriktad kost.
Slutligen något om dieter och individuella behov - det behöver naturligtvis inte vara lämpligt för en person som i första hand vill gå ned i vikt att jämföra sig med en atlet som Jonas Colting. En kvinna som är överviktig och motionär har inte samma kostbehov som en uthållighetsidrottande man på elitnivå.
För att göra ett snabbt exempel kan vi anta att en kvinna som väger 80 kilo, lika mycket som Colting, behöver äta 1600 kcal för att gå ned i vikt. Om hon lägger sig på ett 20%-igt kolhydratintag, lika mycket som Colting, så motsvarar det 320 kcal kolhydrater = 80 gram kolhydrater per dag = 1 gram kolhydrat per dag och kilo kroppsvikt. Det är lågt. Gränsfall till för lågt för att överhuvudtaget kunna prestera och återhämta sig. Och det är fortfarande mer än vad många som följer LCHF äter...
måndag, mars 30, 2009
Colting och LCHF
Blanda inte ihop äpplen och päron tack!
Eller ska jag säga, blanda inte ihop mina kolhydrater?
Jag vet att det här är ett känsligt ämne - att kritisera LCHF har blivit som att svära i kyrkan - men jag känner att jag måste göra en kort kommentar.
Saken är den att jag blev ombedd att skriva något om LCHF i ett annat forum, där LCHF hyllades eftersom det är en diet som bland annat rekommenderas av Jonas Colting.
När jag läste detta höll jag på att sätta kolhydraterna i halsen. Colting och LCHF? Stopp och belägg!
Colting har aldrig varken förespråkat eller följt någon form av LCHF-diet. Helt tvärtom faktiskt!
Han rekommenderar att man fullkomligt vräker i sig kolhydrater i form av frukt, bär och grönsaker. Hans recept innehåller allt från quinoa och fullkornsris till potatis och ugnspannkaka. Och han fyller på med snabba kolhydrater både under och efter träning.
Colting minimerar inte kolhydrater. Han prestationsoptimerar kolhydrater.
Han rekommenderar också att man äter så gott som uteslutande enkel- och fleromättat fett. Som avokado, lax, nötter, mandlar och olivolja. Han har aldrig någonsin skrivit att man ska äta smör, hårdost och grädde.
Colting maximerar inte mättat fett. Han prestationsoptimerar omättat fett.
Att tänka på vad man stoppar i sig för slags kolhydrater (och även fett och proteiner för den delen), och att sluta äta näringsfattig och energirik föda som vitt bröd, vitt ris, flingor och pasta, är inte LCHF.
Enough said.
Eller ska jag säga, blanda inte ihop mina kolhydrater?
Jag vet att det här är ett känsligt ämne - att kritisera LCHF har blivit som att svära i kyrkan - men jag känner att jag måste göra en kort kommentar.
Saken är den att jag blev ombedd att skriva något om LCHF i ett annat forum, där LCHF hyllades eftersom det är en diet som bland annat rekommenderas av Jonas Colting.
När jag läste detta höll jag på att sätta kolhydraterna i halsen. Colting och LCHF? Stopp och belägg!
Colting har aldrig varken förespråkat eller följt någon form av LCHF-diet. Helt tvärtom faktiskt!
Han rekommenderar att man fullkomligt vräker i sig kolhydrater i form av frukt, bär och grönsaker. Hans recept innehåller allt från quinoa och fullkornsris till potatis och ugnspannkaka. Och han fyller på med snabba kolhydrater både under och efter träning.
Colting minimerar inte kolhydrater. Han prestationsoptimerar kolhydrater.
Han rekommenderar också att man äter så gott som uteslutande enkel- och fleromättat fett. Som avokado, lax, nötter, mandlar och olivolja. Han har aldrig någonsin skrivit att man ska äta smör, hårdost och grädde.
Colting maximerar inte mättat fett. Han prestationsoptimerar omättat fett.
Att tänka på vad man stoppar i sig för slags kolhydrater (och även fett och proteiner för den delen), och att sluta äta näringsfattig och energirik föda som vitt bröd, vitt ris, flingor och pasta, är inte LCHF.
Enough said.
fredag, februari 27, 2009
Eller sluta träna och äta ännu mindre
Jag har nu haft ett uppehåll i min träning i 22 dagar.
Och vad har hänt?
Jag har gått ned 2 kilo.
I muskler? undrar någon. Nej, nej, mina muskler har jag byggt upp sedan jag började träna för 29 år sedan, dem tappar jag inte i första taget. Däremot har jag gått ned i fettvikt och har nu en något lägre fettprocent än innan jag blev sjuk.
Det här borde ju egentligen tala emot alla träningsrekommendationer, men som med allt annat handlar det ju om balans.
När jag tränar mycket och hårt skriker hela min kropp efter mat. Det är inte så att jag blir lite sugen och vill unna mig, jag förvandlas snarare till ett kärnkraftverk som går på högvarv och kräver ständig tillförsel av energi. I det läget kan det vara svårt att dra ner på intaget - och man ska inte heller göra det i alltför hög grad då det hämmar muskeltillväxt och försämrar återhämtning och immunförsvar.
När jag tränar mindre, eller som nu inte alls, är det mycket lättare att hålla igen på energiintaget. Kroppen behöver ju inte speciellt mycket energi i vilande tillstånd. Hungersignalerna blir helt annorlunda, och blir man hungrig är det mer ett sug efter att gotta sig än ett livsnödvändigt behov av att äta innan man stupar.
En slutsats man kan dra av detta är att man inte ska överdriva sin träning om syftet är att gå ned i vikt. Att träna riktigt hårt och mycket behöver inte heller vara hälsosamt - däremot är det en nödvändighet för elitidrottaren.
För övriga är det bättre att eftersträva balans i intag och uttag, och vill man gå ned i vikt kan man beräkna 33 kcal * kroppsvikt i kilo och sedan subtrahera 500 kcal från det resultatet. Då har man en bra startsiffra för vad som kan vara lämpligt att stoppa i sig under en dag. Har man lite muskler och är dåligt tränad tränad kan man behöva dra bort mera, man får prova sig fram och se vad kroppen svarar på.
Och vad har hänt?
Jag har gått ned 2 kilo.
I muskler? undrar någon. Nej, nej, mina muskler har jag byggt upp sedan jag började träna för 29 år sedan, dem tappar jag inte i första taget. Däremot har jag gått ned i fettvikt och har nu en något lägre fettprocent än innan jag blev sjuk.
Det här borde ju egentligen tala emot alla träningsrekommendationer, men som med allt annat handlar det ju om balans.
När jag tränar mycket och hårt skriker hela min kropp efter mat. Det är inte så att jag blir lite sugen och vill unna mig, jag förvandlas snarare till ett kärnkraftverk som går på högvarv och kräver ständig tillförsel av energi. I det läget kan det vara svårt att dra ner på intaget - och man ska inte heller göra det i alltför hög grad då det hämmar muskeltillväxt och försämrar återhämtning och immunförsvar.
När jag tränar mindre, eller som nu inte alls, är det mycket lättare att hålla igen på energiintaget. Kroppen behöver ju inte speciellt mycket energi i vilande tillstånd. Hungersignalerna blir helt annorlunda, och blir man hungrig är det mer ett sug efter att gotta sig än ett livsnödvändigt behov av att äta innan man stupar.
En slutsats man kan dra av detta är att man inte ska överdriva sin träning om syftet är att gå ned i vikt. Att träna riktigt hårt och mycket behöver inte heller vara hälsosamt - däremot är det en nödvändighet för elitidrottaren.
För övriga är det bättre att eftersträva balans i intag och uttag, och vill man gå ned i vikt kan man beräkna 33 kcal * kroppsvikt i kilo och sedan subtrahera 500 kcal från det resultatet. Då har man en bra startsiffra för vad som kan vara lämpligt att stoppa i sig under en dag. Har man lite muskler och är dåligt tränad tränad kan man behöva dra bort mera, man får prova sig fram och se vad kroppen svarar på.
torsdag, februari 26, 2009
Äta mindre och röra på sig mer
Världens bästa artikel i DN idag.
Tänk att äntligen se det i tryck. Något sansat om dieter. Något sant om dieter: äter du mindre än du gör av med så går du ner i vikt.
Ännu gladare blir man när man slår sig ner framför Nyhetsmorgon och får höra en kostrådgivare som säger att man inte ska plocka bort näringsgrupper, utan äta sådant som ger bra byggstenar till kroppen.
Det vill säga skippa sådant som ger mycket kalorier och lite näring (som socker och läsk) och ät sådant som ger mindre kalorier och mer näring (som potatis).
Det faktum som så ofta förvanskas till att man inte ska äta kolhydrater - överhuvudtaget.
Alla sådana extrema dieter leder enligt DN-artikeln, som bygger på världens största viktnedgångsstudie, till att man börjar gå upp i vikt igen på sikt. I snitt tappade de som dietat mellan 3-4 kilo och de som lyckades behålla den nya vikten längst var de som regelbundet fick professionell rådgivning.
Det är som jag alltid sagt. Hitta ett sätt att äta mindre än du gör av med. Enklast genom att röra på dig mer och minska på portionerna. Satsa på matvaror som mättar. Och för den som behöver gå ned mycket i vikt kräver detta allt som oftast en förändring av hela livsstilen - vilket börjar i huvudet, inte på tallriken.
onsdag, februari 04, 2009
Ok. Det här med dieter. Igen då.
Jag borde väl egentligen inte ta upp det här ämnet.
Det känns bara så tröstlöst. Inget verkar vara så kontroversiellt, provocerande och känsligt som råd angående hur man ska äta och träna för att komma i form.
Jag hittade en kommentar till det här inlägget som verkligen sätter fingret på problemet. Kontentan av det hela lyder ungefär så här:
Man får inte äta för lite kalorier, då hamnar man i svält och går inte ner i vikt.
Man ska träna hårt, nej lågintensivt!
Man ska äta fett, nej inte fett!
Man ska dra in på kolisar, nej för guds skull inte kolisar!
Och det är just sådana där svart-vita påståenden som gärna blåses upp i kvällstidningarna som gör att allt blir så fel.
Sanningen enligt den erfarenhet jag har av att dels ha idrottat i 30 år och av att dels ha arbetat med idrott under en tredjedel av den tiden är att svaret på gåtan ligger precis däremellan.
Om man har levt på ett sätt som har gjort att man har blivit överviktig, underviktig och otränad så har man levt i en obalans. Det man behöver göra för att komma till rätta med det är att hitta en balans. Inte en ny obalans!
Det vill säga:
Ät inte enligt en extremdiet där man äter väldigt lite kalorier.
Ät inte enligt en extremdiet där man utesluter näringsgrupper.
Träna inte jättehårt hela tiden.
Träna inte lågintensivt hela tiden.
Svaret ligger överhuvudtaget inte i en ny diet eller en ny träningsform. Svaret ligger i att hitta nya rutiner, matvanor och motionsformer - som du kan hålla resten av livet.
En bra start kan vara:
Att äta på regelbundna tider.
Att sova på regelbundna tider.
Att vara fysiskt aktiv varje dag, blanda högt och lågt.
Att hitta mentala strategier för att sluta belöna eller straffa sig själv med mat.
Men vad är det då man egentligen ska äta, undrar kanske någon. En enkel tumregel är att fråga sig själv om maten man håller på att stoppa i munnen har funnits väldigt länge här på jorden. Som banan till exempel. Fanns det banan för 100 år sedan? Ja! Ät den då. Potatis, fanns det för 100 år sedan? Ja. Vitt bröd? Nej. Fruktyoghurt? Nej.
Det är en bas som man kan utgå ifrån. Då kommer man automatiskt få i sig näringsrik mat som mättar och som inte manipulerar aptitreglering och hormoner.
MEN. Sist och viktigast av allt:
- Ingen motionsform kommer funka om du inte tycker den är kul.
- Inget kostupplägg kommer funka om du inte tycker maten är god.
Och vad som passar just dig kan bara du svara på, för i slutänden handlar vikt och hälsa mer om psykiskt välmående och balans i livet än om vilken diet man har tänkt börja följa på måndag.
Det känns bara så tröstlöst. Inget verkar vara så kontroversiellt, provocerande och känsligt som råd angående hur man ska äta och träna för att komma i form.
Jag hittade en kommentar till det här inlägget som verkligen sätter fingret på problemet. Kontentan av det hela lyder ungefär så här:
Man får inte äta för lite kalorier, då hamnar man i svält och går inte ner i vikt.
Man ska träna hårt, nej lågintensivt!
Man ska äta fett, nej inte fett!
Man ska dra in på kolisar, nej för guds skull inte kolisar!
Och det är just sådana där svart-vita påståenden som gärna blåses upp i kvällstidningarna som gör att allt blir så fel.
Sanningen enligt den erfarenhet jag har av att dels ha idrottat i 30 år och av att dels ha arbetat med idrott under en tredjedel av den tiden är att svaret på gåtan ligger precis däremellan.
Om man har levt på ett sätt som har gjort att man har blivit överviktig, underviktig och otränad så har man levt i en obalans. Det man behöver göra för att komma till rätta med det är att hitta en balans. Inte en ny obalans!
Det vill säga:
Ät inte enligt en extremdiet där man äter väldigt lite kalorier.
Ät inte enligt en extremdiet där man utesluter näringsgrupper.
Träna inte jättehårt hela tiden.
Träna inte lågintensivt hela tiden.
Svaret ligger överhuvudtaget inte i en ny diet eller en ny träningsform. Svaret ligger i att hitta nya rutiner, matvanor och motionsformer - som du kan hålla resten av livet.
En bra start kan vara:
Att äta på regelbundna tider.
Att sova på regelbundna tider.
Att vara fysiskt aktiv varje dag, blanda högt och lågt.
Att hitta mentala strategier för att sluta belöna eller straffa sig själv med mat.
Men vad är det då man egentligen ska äta, undrar kanske någon. En enkel tumregel är att fråga sig själv om maten man håller på att stoppa i munnen har funnits väldigt länge här på jorden. Som banan till exempel. Fanns det banan för 100 år sedan? Ja! Ät den då. Potatis, fanns det för 100 år sedan? Ja. Vitt bröd? Nej. Fruktyoghurt? Nej.
Det är en bas som man kan utgå ifrån. Då kommer man automatiskt få i sig näringsrik mat som mättar och som inte manipulerar aptitreglering och hormoner.
MEN. Sist och viktigast av allt:
- Ingen motionsform kommer funka om du inte tycker den är kul.
- Inget kostupplägg kommer funka om du inte tycker maten är god.
Och vad som passar just dig kan bara du svara på, för i slutänden handlar vikt och hälsa mer om psykiskt välmående och balans i livet än om vilken diet man har tänkt börja följa på måndag.
tisdag, december 02, 2008
Magdas meningsfulla dag
En vardag full av rutiner.
- Lugnt uppvaknande hemma i soffan med morgonteve, DN, kaffe, pimpad gröt och Magdas boost shake.
- Effektiv förmiddag på kontoret med trivsamt fix och planerande.
- Favvolunch! Fiskfilé i ugn med vitpeppar, mozarellaost och prosciutto serverad med gigantisk bönsallad. Filibabba! Började tjuvkolla på Gomorra mellan tuggorna.
- Eftermiddagsläsning: en bok om Alan Turing, matematiskt geni och tillika löpare, som uppfann den första datamaskinen. Idén kom till honom efter ett långpass!
- Intag av mitt dagliga mellanmål: två Wasa Plus och en burk makrill. Grymt najs, as always!
- Snabbt ombyte på kontoret, i med en banan och iväg till Narva för sparring. Gick sex (!) treminutersronder mot Snälla L, som är någon decimeter längre än mig och 10 kilo tyngre. Ordentlig adrenalinrush med efterföljande survival-lycko-hormon-kick. Till och med Perkele var nöjd.
- Hem, i med ännu en banan, sedan förberedelse av morgondagens jobb och snabbladdning inför nästa pass: löpning längs viken. Och säga vad man vill om vädret, det är i alla fall inte trist att springa i!
- Skön dusch och återhämtningsmål. Blåbärsgröt, I love!
- Slutligen dagens det-har-aldrig-hänt-förut: miss MP kom på besök och det var inte nog med att vi båda lyckades vara vakna och sociala trots att klockan var efter 21, jag fick också mitt livs första adventsstjärna och blev uppfostrad gällande hur den skall användas. Ett stort steg i mitt högtidsfria liv!
tisdag, november 25, 2008
Sanningen om kosttillskott
Jag får ofta frågor som: "Vad behöver jag för kosttillskott?"
Den frågan är lika lätt att svara på som om personen hade gått in i mataffären och frågat "vad behöver jag för mat?", gått in på Apoteket och frågat "vad behöver jag för mediciner?" eller gått till läkaren och frågat "vad behöver jag för behandling?". Det vill säga omöjligt.
Låt oss börja med ett av de vanligaste kosttillskotten: proteinpulvret. Säg att personen ifråga, utifrån sin vikt och aktivitetsnivå, behöver 130 g protein/dag. Då behöver jag veta hur mycket personen får i sig via kosten. Om kostintaget tillfredsställer de 130 grammen behövs inget tillskott. Om intaget inte uppfyller nivån, då finns två alternativ: ät mer proteinrik mat eller ät proteinpulver.
Hur resultatet kommer att bli beror på vad personen tränar och vill uppnå, och på hur pass stor skillnaden varit mellan verkligt och önskvärt intag. Om personen exempelvis försökt bygga upp styrka och gå ner i fettvikt, och samtidigt fått i sig 70 g protein/dag, då kommer ett ökat proteinintag högst troligt ge en märkbar effekt i form av muskelökning och hårdhet (proteinet stimulerar proteinsyntesen, ökar mättnadskänslan, ökar förbränningen). Detta kommer ske oavsett om proteinkällan är mat eller pulver.
Tittar vi på ett annat vanligt tillskott: gainer, även kallt recovery; gäller samma sak. Dessa produkter innehåller proteiner och snabba kolhydrater, en mix som stimulerar uppbyggnad och återhämtning. Har man slarvat med att äta efter träningen kommer man märka skillnad om man börjar ta recovery. Det kommer man också göra om man börjar äta riskakor och dricka mjölk.
Går vi vidare på listan över populära tillskott hittar vi omega 3; essentiellt fett som vi behöver en rekommenderad mängd av varje dag. Får man inte i sig den mängden via maten kommer man, utifrån hur lite man fått i sig tidigare, märka skillnad om man tar det som tillskott. Men skillnaden blir inte större med omega 3-kapslar jämfört med om man ökar sitt intag av fisk, skaldjur, avokado, nötter och olja.
Och så här fortsätter det. Får man inte i sig RDI av mineraler och vitaminer kan man märka skillnad med ett vitamineraltillskott. Högst troligt märker man ännu större skillnad och får fler positiva effekter på köpet om man istället optimerar sitt kostintag så att det uppfyller RDI, och automatiskt får i sig mer fibrer och andra bra saker som inte finns i en tablett.
Tittar vi på lite mer speciella tillskott hittar vi kanske kreatin och glutamin, två populära tillskott som faktiskt inte bara finns på burk. Kreatin finns till exempel i strömming och i kött. Glutamin finns i många proteinkällor, dessutom kan kroppen egenproducera det.
Det som säljs som kosttillskott är alltså inga konstiga dundermedel som har uppfunnits i en fabrik. Det är vanlig mat, fast koncentrerad och utvinnen i en burk! Vassleprotein görs av mjölk (man utvinner det snabba proteinet av mjölkproteinet), likaså kasein (man utvinner det långsamma proteinet av mjölkproteinet). Dricker man mjölken som den är får man i sig både vassle och kasein, och en hel del annat som inte finns i pulvren.
Att vara rädd för eller att gå och vänta på några mirakeleffekter när man äter kosttillskott är alltså samma sak som att man skulle gå och vara rädd för eller vänta på några storslagna resultat av att exempelvis börjar äta en makrillkonserv om dagen. Makrill är ett kosttillskott som innehåller omega3, protein, vitamin D, B3, B6, B12, A, zink, selen och annat. Ämnen som kan göra skillnad för ditt välmående och dina prestationer om du tidigare ätit bristfälligt av dessa. Precis som ett tillskott på burk i pulverform också skulle göra.
Och hittar du ett tillskott som du inte kan hörröra till någon slags källa som du skulle kunnat äta som mat, om det inte finns i något livsmedel eller i någon krydda eller ört, då är det högst troligt humbug - eller olagligt.
Betyder detta att kosttillskott är en bluff? Absolut inte! Kosttillskott är utvinnet från mat och fungerar bra som det är menat: som ett tillskott till mat. Når vi inte upp till de näringsnivåer vi behöver med hjälp av vanlig mat, då kan vi ta till tillskott eller förändra våra kostvanor. I de flesta fall är det bättre att göra det senare eftersom det ger bonuseffekter. I andra fall kan det vara mer lämpligt med ett kosttillskott.
I vilka fall kan det då vara bra att ta ett kosttillskott? Det handlar främst om tre saker: pris, bekvämlighet och allergier/sjukdomar/kostval. Trots att många anser kosttillskott som dyra så är det oftast det motsatta. Jämför man priset per gram protein på många proteinpulver, så blir det i många fall billigare än priset per gram köttprotein/kycklingfiléprotein/mejeriprotein. Det du köper är något som ersätter mat, och mat kostar!
Det kan också vara så att det inte finns någon möjlighet att äta mat vid de tidpunkter då du behöver äta mat. Det kanske blir för kladdigt att ta med mat till gymmet. Det kanske inte går att äta fisk på ditt jobb. Det kanske inte går att bära med sig mängder med mat när du är ute på vandring. I sådana lägen är pulver ett mycket vettigt alternativ.
Slutligen kan det vara så att en allergi, en sjukdom eller ett kostval (man kanske är vegan) hindrar från att äta vissa livsmedel. I sådana lägen blir det extra viktigt att se över vad man missar, för att sedan hitta ett sätt att komplettera så att intaget blir fullvärdigt. Ett sätt att göra detta kan vara med hjälp av kosttillskott.
Sammanfattningsvis kan man enkelt säga att det finns vissa näringsnivåer som vi behöver uppnå varje dag för att det ska vara optimalt. Vi kan göra detta genom att äta mat. Eller så kan vi göra detta genom att äta lite mindre mat och komplettera med tillskott. Hur stor effekten blir beror på utgångsläget. Ju sämre kost man äter, desto större resultat får man av kosttillskott. Och vice versa, ju bättre kost man äter, desto mindre resultat får man av kosttillskott.
Till sist, för att förekomma istället för att förekommas; några har säkert invändningar som att vassleprotein är bättre än tonfisk i vissa lägen för att det är optimerat för återhämtning och att kaseinprotein är bättre än mjölk när man går och lägger sig för att det är ett långsammare protein; att det alltså finns fördelar med pulver istället för mat. Det är korrekt, men effekten är så liten att den ger skillnad enbart om allt annat redan är optimerat. Om man äter perfekt, tränar perfekt, vilar perfekt, och utöver detta vill förbättra sig ytterligare - då får man ta fram petimetern och räkna på varenda milligram.
Det allra senaste är att tajma sitt kostintag - att inte bara äta precis det man behöver under en dag, utan att dessutom äta exakt rätt sak vid exakt rätt tidpunkt. Men eftersom detta sker på elitnivå får man inte göra detta med kosttillskott i alla fall, då de allra flesta förbund förbjuder allt som inte går att kontrollera pga dopingtester. Då får man helt enkelt nöja sig med en kesella när man går och lägger sig och skippa den där goda chokladkaseindrinken (båda innehåller samma protein).
Några frågor på det?
Den frågan är lika lätt att svara på som om personen hade gått in i mataffären och frågat "vad behöver jag för mat?", gått in på Apoteket och frågat "vad behöver jag för mediciner?" eller gått till läkaren och frågat "vad behöver jag för behandling?". Det vill säga omöjligt.
Låt oss börja med ett av de vanligaste kosttillskotten: proteinpulvret. Säg att personen ifråga, utifrån sin vikt och aktivitetsnivå, behöver 130 g protein/dag. Då behöver jag veta hur mycket personen får i sig via kosten. Om kostintaget tillfredsställer de 130 grammen behövs inget tillskott. Om intaget inte uppfyller nivån, då finns två alternativ: ät mer proteinrik mat eller ät proteinpulver.
Hur resultatet kommer att bli beror på vad personen tränar och vill uppnå, och på hur pass stor skillnaden varit mellan verkligt och önskvärt intag. Om personen exempelvis försökt bygga upp styrka och gå ner i fettvikt, och samtidigt fått i sig 70 g protein/dag, då kommer ett ökat proteinintag högst troligt ge en märkbar effekt i form av muskelökning och hårdhet (proteinet stimulerar proteinsyntesen, ökar mättnadskänslan, ökar förbränningen). Detta kommer ske oavsett om proteinkällan är mat eller pulver.
Tittar vi på ett annat vanligt tillskott: gainer, även kallt recovery; gäller samma sak. Dessa produkter innehåller proteiner och snabba kolhydrater, en mix som stimulerar uppbyggnad och återhämtning. Har man slarvat med att äta efter träningen kommer man märka skillnad om man börjar ta recovery. Det kommer man också göra om man börjar äta riskakor och dricka mjölk.
Går vi vidare på listan över populära tillskott hittar vi omega 3; essentiellt fett som vi behöver en rekommenderad mängd av varje dag. Får man inte i sig den mängden via maten kommer man, utifrån hur lite man fått i sig tidigare, märka skillnad om man tar det som tillskott. Men skillnaden blir inte större med omega 3-kapslar jämfört med om man ökar sitt intag av fisk, skaldjur, avokado, nötter och olja.
Och så här fortsätter det. Får man inte i sig RDI av mineraler och vitaminer kan man märka skillnad med ett vitamineraltillskott. Högst troligt märker man ännu större skillnad och får fler positiva effekter på köpet om man istället optimerar sitt kostintag så att det uppfyller RDI, och automatiskt får i sig mer fibrer och andra bra saker som inte finns i en tablett.
Tittar vi på lite mer speciella tillskott hittar vi kanske kreatin och glutamin, två populära tillskott som faktiskt inte bara finns på burk. Kreatin finns till exempel i strömming och i kött. Glutamin finns i många proteinkällor, dessutom kan kroppen egenproducera det.
Det som säljs som kosttillskott är alltså inga konstiga dundermedel som har uppfunnits i en fabrik. Det är vanlig mat, fast koncentrerad och utvinnen i en burk! Vassleprotein görs av mjölk (man utvinner det snabba proteinet av mjölkproteinet), likaså kasein (man utvinner det långsamma proteinet av mjölkproteinet). Dricker man mjölken som den är får man i sig både vassle och kasein, och en hel del annat som inte finns i pulvren.
Att vara rädd för eller att gå och vänta på några mirakeleffekter när man äter kosttillskott är alltså samma sak som att man skulle gå och vara rädd för eller vänta på några storslagna resultat av att exempelvis börjar äta en makrillkonserv om dagen. Makrill är ett kosttillskott som innehåller omega3, protein, vitamin D, B3, B6, B12, A, zink, selen och annat. Ämnen som kan göra skillnad för ditt välmående och dina prestationer om du tidigare ätit bristfälligt av dessa. Precis som ett tillskott på burk i pulverform också skulle göra.
Och hittar du ett tillskott som du inte kan hörröra till någon slags källa som du skulle kunnat äta som mat, om det inte finns i något livsmedel eller i någon krydda eller ört, då är det högst troligt humbug - eller olagligt.
Betyder detta att kosttillskott är en bluff? Absolut inte! Kosttillskott är utvinnet från mat och fungerar bra som det är menat: som ett tillskott till mat. Når vi inte upp till de näringsnivåer vi behöver med hjälp av vanlig mat, då kan vi ta till tillskott eller förändra våra kostvanor. I de flesta fall är det bättre att göra det senare eftersom det ger bonuseffekter. I andra fall kan det vara mer lämpligt med ett kosttillskott.
I vilka fall kan det då vara bra att ta ett kosttillskott? Det handlar främst om tre saker: pris, bekvämlighet och allergier/sjukdomar/kostval. Trots att många anser kosttillskott som dyra så är det oftast det motsatta. Jämför man priset per gram protein på många proteinpulver, så blir det i många fall billigare än priset per gram köttprotein/kycklingfiléprotein/mejeriprotein. Det du köper är något som ersätter mat, och mat kostar!
Det kan också vara så att det inte finns någon möjlighet att äta mat vid de tidpunkter då du behöver äta mat. Det kanske blir för kladdigt att ta med mat till gymmet. Det kanske inte går att äta fisk på ditt jobb. Det kanske inte går att bära med sig mängder med mat när du är ute på vandring. I sådana lägen är pulver ett mycket vettigt alternativ.
Slutligen kan det vara så att en allergi, en sjukdom eller ett kostval (man kanske är vegan) hindrar från att äta vissa livsmedel. I sådana lägen blir det extra viktigt att se över vad man missar, för att sedan hitta ett sätt att komplettera så att intaget blir fullvärdigt. Ett sätt att göra detta kan vara med hjälp av kosttillskott.
Sammanfattningsvis kan man enkelt säga att det finns vissa näringsnivåer som vi behöver uppnå varje dag för att det ska vara optimalt. Vi kan göra detta genom att äta mat. Eller så kan vi göra detta genom att äta lite mindre mat och komplettera med tillskott. Hur stor effekten blir beror på utgångsläget. Ju sämre kost man äter, desto större resultat får man av kosttillskott. Och vice versa, ju bättre kost man äter, desto mindre resultat får man av kosttillskott.
Till sist, för att förekomma istället för att förekommas; några har säkert invändningar som att vassleprotein är bättre än tonfisk i vissa lägen för att det är optimerat för återhämtning och att kaseinprotein är bättre än mjölk när man går och lägger sig för att det är ett långsammare protein; att det alltså finns fördelar med pulver istället för mat. Det är korrekt, men effekten är så liten att den ger skillnad enbart om allt annat redan är optimerat. Om man äter perfekt, tränar perfekt, vilar perfekt, och utöver detta vill förbättra sig ytterligare - då får man ta fram petimetern och räkna på varenda milligram.
Det allra senaste är att tajma sitt kostintag - att inte bara äta precis det man behöver under en dag, utan att dessutom äta exakt rätt sak vid exakt rätt tidpunkt. Men eftersom detta sker på elitnivå får man inte göra detta med kosttillskott i alla fall, då de allra flesta förbund förbjuder allt som inte går att kontrollera pga dopingtester. Då får man helt enkelt nöja sig med en kesella när man går och lägger sig och skippa den där goda chokladkaseindrinken (båda innehåller samma protein).
Några frågor på det?
söndag, november 23, 2008
Jävligt bra artikel
DN Debatt idag.
Barnhälsospecialisten Claude Marcus dömer ut rapporteringen om lågkolhdyratkost. Läs hela artikeln här.
Jag blir så glad när jag läser sånt här. Samtidigt får jag ändå inget hopp (hur många läser DN Debatt jämfört med det som slås upp på kvällstidningarnas löpsedlar?) och blir jävligt arg (för att jag påminns om hur galet allt är).
Det Marcus kritiserar är mediehypen kring dieter som Atkins, som förespråkar lågt intag av kolhydrater och högt intag av fett.
Alla såna här dieter bygger på den viktnedgång som man på kort sikt uppnår när man drar ner på kolhydraterna. En sedan länge använd metod i idrottsvärlden när man snabbt behöver nå sin matchvikt.
Kapar man kolhydrater tappar man vätska (eftersom kolhydrater binder vätska) och får mycket lägre utsöndring av insulin (triggas av kolhdyrater), ett ämne som är viktigt för att bygga muskler och för att lagra fett.
Man blir med andra ord lite torrare i kroppen och mindre anabol, vilket gör det lättare att gå ned i vikt.
Samtidigt förlorar man alla viktiga mineraler, vitaminer och fibrer som finns i kolhydrater - som frukt, grönsaker och spannmål - vilket påverkar en enorm mängd processer i kroppen som involverar allt från hormoner och magtarmfunktion till immunförsvar och kondition.
Och dessutom har det som från början handlade om att dra bort kolhydrater från en i övrigt bra och balanserad kost, förvanskats till att dra bort kolhdyrater och istället äta det sämst tänkbara proteinet och fettet man kan hitta!
Den sjuka logiken handlar troligen om något slags belönighetstänk - att om jag nu är så duktig att jag inte äter kolhydrater så kan jag belöna mig med att äta massa mättat fett istället. Och det hela slutar med att man bara äter sånt som är onyttigt och dessutom rent skadligt på lång sikt.
På lång sikt finns det ett jättebra sätt att äta som optimerar både prestation, immunförsvar, energinivå och vikt: en balanserad kost bestående av bra kolhydrater, bra fetter och bra proteiner.
Om man under en kortsiktig period vill äta en lågkolhydratkost för att gå ned i vikt blir det ännu viktigare att det protein och det fett man äter verkligen är noggrant utvalt, detta för att man trots att man uteslutit en hel näringsgrupp fortfarande ska få i sig den näring man behöver!
Det vill säga det blir extra viktigt att äta råvaror som lax och olivolja istället för grädde och smör, vilket leder mina tankar till den där förhatliga jävla reklamen som jag har retat mig på så länge. Ni vet den där barn släpar runt på stora fiskar och sedan kastar bort dem och får med sig mackor istället - bredda med margarin.
Jag bara hatar den reklamen! Varför skulle man behöva släpa med sig en stor rå fisk för att få i sig omega3? Sen när blev mjukt bröd med margarin nyttigare än en portion potatis och lax, eller en hårdbrödmacka med avokado?
Jag har länge funderat på att skriva något om den där reklamen, men jag har blivit så arg varje gång att jag inte fått ur mig ett ord. Nu när jag läste att Marcus retat sig på samma sak kunde jag bara inte hålla mig längre.
Det finns inga genvägar. Det är aldrig bra att byta ut näringsrik mat mot mindre näringsrik. Det är aldrig bra (såvida man inte är allergisk eller sjuk) att plocka bort stora näringsgrupper från kosten. När ska media och matproducenter sluta hypa detta? När ska konsumenterna börja säga "Nej du, mig kan ni inte lura!" Kommer det någonsin hända?
Barnhälsospecialisten Claude Marcus dömer ut rapporteringen om lågkolhdyratkost. Läs hela artikeln här.
Jag blir så glad när jag läser sånt här. Samtidigt får jag ändå inget hopp (hur många läser DN Debatt jämfört med det som slås upp på kvällstidningarnas löpsedlar?) och blir jävligt arg (för att jag påminns om hur galet allt är).
Det Marcus kritiserar är mediehypen kring dieter som Atkins, som förespråkar lågt intag av kolhydrater och högt intag av fett.
Alla såna här dieter bygger på den viktnedgång som man på kort sikt uppnår när man drar ner på kolhydraterna. En sedan länge använd metod i idrottsvärlden när man snabbt behöver nå sin matchvikt.
Kapar man kolhydrater tappar man vätska (eftersom kolhydrater binder vätska) och får mycket lägre utsöndring av insulin (triggas av kolhdyrater), ett ämne som är viktigt för att bygga muskler och för att lagra fett.
Man blir med andra ord lite torrare i kroppen och mindre anabol, vilket gör det lättare att gå ned i vikt.
Samtidigt förlorar man alla viktiga mineraler, vitaminer och fibrer som finns i kolhydrater - som frukt, grönsaker och spannmål - vilket påverkar en enorm mängd processer i kroppen som involverar allt från hormoner och magtarmfunktion till immunförsvar och kondition.
Och dessutom har det som från början handlade om att dra bort kolhydrater från en i övrigt bra och balanserad kost, förvanskats till att dra bort kolhdyrater och istället äta det sämst tänkbara proteinet och fettet man kan hitta!
Den sjuka logiken handlar troligen om något slags belönighetstänk - att om jag nu är så duktig att jag inte äter kolhydrater så kan jag belöna mig med att äta massa mättat fett istället. Och det hela slutar med att man bara äter sånt som är onyttigt och dessutom rent skadligt på lång sikt.
På lång sikt finns det ett jättebra sätt att äta som optimerar både prestation, immunförsvar, energinivå och vikt: en balanserad kost bestående av bra kolhydrater, bra fetter och bra proteiner.
Om man under en kortsiktig period vill äta en lågkolhydratkost för att gå ned i vikt blir det ännu viktigare att det protein och det fett man äter verkligen är noggrant utvalt, detta för att man trots att man uteslutit en hel näringsgrupp fortfarande ska få i sig den näring man behöver!
Det vill säga det blir extra viktigt att äta råvaror som lax och olivolja istället för grädde och smör, vilket leder mina tankar till den där förhatliga jävla reklamen som jag har retat mig på så länge. Ni vet den där barn släpar runt på stora fiskar och sedan kastar bort dem och får med sig mackor istället - bredda med margarin.
Jag bara hatar den reklamen! Varför skulle man behöva släpa med sig en stor rå fisk för att få i sig omega3? Sen när blev mjukt bröd med margarin nyttigare än en portion potatis och lax, eller en hårdbrödmacka med avokado?
Jag har länge funderat på att skriva något om den där reklamen, men jag har blivit så arg varje gång att jag inte fått ur mig ett ord. Nu när jag läste att Marcus retat sig på samma sak kunde jag bara inte hålla mig längre.
Det finns inga genvägar. Det är aldrig bra att byta ut näringsrik mat mot mindre näringsrik. Det är aldrig bra (såvida man inte är allergisk eller sjuk) att plocka bort stora näringsgrupper från kosten. När ska media och matproducenter sluta hypa detta? När ska konsumenterna börja säga "Nej du, mig kan ni inte lura!" Kommer det någonsin hända?
fredag, november 21, 2008
Vad är det som är så känsligt?
Med mat?
Jag förstår det inte.
Varje gång jag skriver något om kostrekommendationer som optimerar hälsa och prestation får jag olika upprörda kommentarer. Detta går igen när man tackar nej till bakelser när man fikar, när man tackar nej till alkohol när man är på fest och i många andra situationer.
Det är helt enkelt något med kostval som väcker känslor hos människor, och jag är intresserad av vad.
I mitt förra inlägg som handlar om hur man kan äta för att uppnå de rekommenderade näringsnivåerna, RDI, fick jag genast kommentarer om att RDI är väl inte svårt att komma upp i och gör man inte det är det inte hela världen - det viktigaste är att man äter hyfsat bra mat istället för hamburgare och godis.
Självklart är det bättre om man äter yoghurt istället för godis, men det var inte alls det som mitt inlägg handlade om.
RDI är inget man har tagit fram för skojs skull. Det är det intag som rekommenderas för att man inte ska få brister. Det vill säga - det är en slags miniminivå för att kroppen ska fungera optimalt. Är man kvinna i fertil ålder, gravid, idrottsman, sjuk osv kan man behöva mer än RDI av vissa ämnen.
Tittar man på många av de vitamin- och mineraltillskott som säljs på Apoteket, till exempel Mitt Val som finns i varianterna Kvinna, Man och Sport, så innehåller tabletterna mer än RDI. Detsamma gäller C-Vitamin brus, Berocca, Enomdan och många andra tillskott. Och då har man bara ätit tillskott, då är inte maten inräknad! Här kan man alltså snacka om att överdosera, om det är det man är rädd för.
Att överdosera sitt näringsintag enbart med hjälp av vanlig mat (som i mina exempel byggde på ca 2000 kcal/dag vilket är ganska lågt) ser jag som helt omöjligt.
Tvärtom, äter man 2000 kcal/dag och äter rätt så ensidigt är risken att vissa näringsämnen hamnar långt under RDI, dag efter dag. Fortsätter detta under en längre tid har man inte gett kroppen det som behövs för att den ska fungera optimalt. Ser man detta som ett problem har jag visat hur man kan göra något åt det. Ser man det inte som ett problem kan man skita i mina tips!
Men det märkliga är, att om jag hade skrivit något om att "ät en varierad kost varje dag och ta sedan en Mitt Val Sport som tillskott och ett par kapslar Omega 3". Då tror jag inte att någon hade reagerat.
Varför blir det mer känsligt när man talar om mat än när man talar om ett tillskott? Borde det inte vara tvärtom?
Jag förstår det inte.
Varje gång jag skriver något om kostrekommendationer som optimerar hälsa och prestation får jag olika upprörda kommentarer. Detta går igen när man tackar nej till bakelser när man fikar, när man tackar nej till alkohol när man är på fest och i många andra situationer.
Det är helt enkelt något med kostval som väcker känslor hos människor, och jag är intresserad av vad.
I mitt förra inlägg som handlar om hur man kan äta för att uppnå de rekommenderade näringsnivåerna, RDI, fick jag genast kommentarer om att RDI är väl inte svårt att komma upp i och gör man inte det är det inte hela världen - det viktigaste är att man äter hyfsat bra mat istället för hamburgare och godis.
Självklart är det bättre om man äter yoghurt istället för godis, men det var inte alls det som mitt inlägg handlade om.
RDI är inget man har tagit fram för skojs skull. Det är det intag som rekommenderas för att man inte ska få brister. Det vill säga - det är en slags miniminivå för att kroppen ska fungera optimalt. Är man kvinna i fertil ålder, gravid, idrottsman, sjuk osv kan man behöva mer än RDI av vissa ämnen.
Tittar man på många av de vitamin- och mineraltillskott som säljs på Apoteket, till exempel Mitt Val som finns i varianterna Kvinna, Man och Sport, så innehåller tabletterna mer än RDI. Detsamma gäller C-Vitamin brus, Berocca, Enomdan och många andra tillskott. Och då har man bara ätit tillskott, då är inte maten inräknad! Här kan man alltså snacka om att överdosera, om det är det man är rädd för.
Att överdosera sitt näringsintag enbart med hjälp av vanlig mat (som i mina exempel byggde på ca 2000 kcal/dag vilket är ganska lågt) ser jag som helt omöjligt.
Tvärtom, äter man 2000 kcal/dag och äter rätt så ensidigt är risken att vissa näringsämnen hamnar långt under RDI, dag efter dag. Fortsätter detta under en längre tid har man inte gett kroppen det som behövs för att den ska fungera optimalt. Ser man detta som ett problem har jag visat hur man kan göra något åt det. Ser man det inte som ett problem kan man skita i mina tips!
Men det märkliga är, att om jag hade skrivit något om att "ät en varierad kost varje dag och ta sedan en Mitt Val Sport som tillskott och ett par kapslar Omega 3". Då tror jag inte att någon hade reagerat.
Varför blir det mer känsligt när man talar om mat än när man talar om ett tillskott? Borde det inte vara tvärtom?
onsdag, november 19, 2008
Ok, låt mig förklara det så här i stället
Det är stor skillnad på mat och mat - förmodligen mycket större än du tror.
Anledningen till att jag förespråkar det jag kallar bra mat och att man lagar sin egen och tar med matlådor handlar inte om någon överpedantiskt asketisk matnoja eller om någon underliggande luthersk önskan om att plåga mig själv - och andra.
Det handlar om att optimera förutsättningarna för att leva ett långt och hälsosamt liv och hur det "inte kan vara värt besväret" går utom mitt förstånd.
Men kanske har det trots allt något med förstånd att göra, för i grund och botten kanske det handlar om att "det man inte vet lider man inte av". Tror man att den mat man äter och som man har vant sig vid att äta och som man har skaffat fungerande rutiner kring att äta är bra finns det ju ingen anledning att göra några förändringar.
Kanske är det helt enkelt så att man behöver få svart på vitt hur pass bra eller dålig den mat man äter verkligen är för att man ska hitta motivation och börja fundera på att ändra sina kostvanor.
Eller så är det så att man skiter i vilket.
Hur som helst tänkte jag illustrera det hela lite tydligare. Bilderna nedan visar näringsinnehållet i den mat som jag har stoppat i mig hittills idag, registrerat i Hälsovakten (Bild 1) respektive näringsinnehållet i ett påhittat matintag som består av lika många måltider, ungefär lika många kalorier och av mat som av många anses nyttig (Bild 2):
Bild 1:
Bild 2:
Staplarna visar hur stor del av det rekommendera intaget av mineraler och vitaminer som man har fått i sig, och som ni ser tillgodoser Bild 1 i princip hela näringsbehovet, trots att det återstår två måltider på min dag och trots att kaloriintaget är något lägre än på Bild 2, som är det kostintag som jag hittat på. (Vad jag ätit idag, Bild 1, är specificerat i mitt förra inlägg.)
Det som räknats ihop på Bild 2 är följande:
FRUKOST: en skiva fullkornsbröd med lättmargarin och ost. En tallrik naturell yoghurt med müsli. En latte.
MELLANMÅL: en banan.
LUNCH: normalstor portion spagetti med köttfärssås.
MELLANMÅL: en risifrutti.
Äter man enligt det som visas på Bild 2 får man alltså inte i sig den näring som är rekommenderad, och rekommendationerna gäller för folk som inte tränar. Tränar man behöver man mer än detta.
Och nu har vi bara tittat på mineraler och vitaminer. Tittar man också på näringsfördelning, omättade kontra mättade fetter, snabba respektive långsamma kolhydrater samt fiberinnehåll blir bilderna ännu mer skrämmande - för att inte tala om hur det ser ut om jag hade valt snabbmat istället i det andra exemplet...
Anledningen till att jag förespråkar det jag kallar bra mat och att man lagar sin egen och tar med matlådor handlar inte om någon överpedantiskt asketisk matnoja eller om någon underliggande luthersk önskan om att plåga mig själv - och andra.
Det handlar om att optimera förutsättningarna för att leva ett långt och hälsosamt liv och hur det "inte kan vara värt besväret" går utom mitt förstånd.
Men kanske har det trots allt något med förstånd att göra, för i grund och botten kanske det handlar om att "det man inte vet lider man inte av". Tror man att den mat man äter och som man har vant sig vid att äta och som man har skaffat fungerande rutiner kring att äta är bra finns det ju ingen anledning att göra några förändringar.
Kanske är det helt enkelt så att man behöver få svart på vitt hur pass bra eller dålig den mat man äter verkligen är för att man ska hitta motivation och börja fundera på att ändra sina kostvanor.
Eller så är det så att man skiter i vilket.
Hur som helst tänkte jag illustrera det hela lite tydligare. Bilderna nedan visar näringsinnehållet i den mat som jag har stoppat i mig hittills idag, registrerat i Hälsovakten (Bild 1) respektive näringsinnehållet i ett påhittat matintag som består av lika många måltider, ungefär lika många kalorier och av mat som av många anses nyttig (Bild 2):
Bild 1:
Bild 2:
Staplarna visar hur stor del av det rekommendera intaget av mineraler och vitaminer som man har fått i sig, och som ni ser tillgodoser Bild 1 i princip hela näringsbehovet, trots att det återstår två måltider på min dag och trots att kaloriintaget är något lägre än på Bild 2, som är det kostintag som jag hittat på. (Vad jag ätit idag, Bild 1, är specificerat i mitt förra inlägg.)
Det som räknats ihop på Bild 2 är följande:
FRUKOST: en skiva fullkornsbröd med lättmargarin och ost. En tallrik naturell yoghurt med müsli. En latte.
MELLANMÅL: en banan.
LUNCH: normalstor portion spagetti med köttfärssås.
MELLANMÅL: en risifrutti.
Äter man enligt det som visas på Bild 2 får man alltså inte i sig den näring som är rekommenderad, och rekommendationerna gäller för folk som inte tränar. Tränar man behöver man mer än detta.
Och nu har vi bara tittat på mineraler och vitaminer. Tittar man också på näringsfördelning, omättade kontra mättade fetter, snabba respektive långsamma kolhydrater samt fiberinnehåll blir bilderna ännu mer skrämmande - för att inte tala om hur det ser ut om jag hade valt snabbmat istället i det andra exemplet...
Det är inte alls svårt
Att ta med matlåda.
När jag snackar med människor om kost, eller gör kostupplägg, får jag i princip alltid höra att det inte kommer funka att ta med matlåda. Anledningarna brukar vara tidsbrist, att det inte finns kök på jobbet, att man reser mycket eller att man äter lunch med kunder.
Det sista argumeneten kan jag köpa. Jag har också lunchmöten och brukar då välja ställen med bra mat, vilket brukar uppskattas. De dagar då man inte måste äta lunch med kunder ser jag dock inget som hindrar att man tar med matlåda.
Själv har jag oftast med mig mer än en matlåda. Är jag på kontoret mer än 5 timmar är det ett måste, då jag äter en gång var tredje timme. Idag har jag exempelvis med mig mat till tre måltider: frukost, lunch och mellanmål. Det tog mig 5 minuter att förbereda maten och den går att äta även om man inte har tillgång till kök.
Det här är vad jag har med mig idag:
FRUKOST: Den lilla glasburken med grynblandning bestående av 1 dl rågflingor, 1 msk russin, 1 msk solrosfrön, 1 msk hasselnötter, 1 msk pumpafrön, 1 msk hela linfrön och psylliumfrön. Detta kokar jag gröt på (har man inte spis kan man använda mikro, har man inte mikro kan man koka vatten i vattenkokare, har man inte vattenkokare kan man äta grynblandningen som flingor med mjölk). Gröten serverar jag med lätt kesella och osockrad blåbärssoppa (1/3-del av kalorierna jfr med mjölk). Grönt te.
LUNCH: Sallad på ett paket babyspenat, musslor, paprika, tomat, majs och vinegrättdressing. Går att blanda ihop direkt i spenatlådan och äta även om det så är i vildmarken.
MELLANMÅL: Makrill i tomatsås med två skivor Wasa knäckebröd. Går också att äta var som helst, även på resande fot.
Gillar man inte musslor och makrill går det att byta ut mot tonfisk eller räkor eller vegetariskt alternativ eller vad som helst som är proteinrikt och lätt att ta med.
Och om någon undrar varför jag tar med frukost så är det för att jag tränar före frukost och därför äter lite senare frukost. Före morgonträningen dricker jag latte. Efter morgonträningen tar jag en återhämtningsdrink bestående av juice berikad med järn & folsyra pimpad med färsk riven ingefära.
Lägger man sedan till återhämtningen efter kvällsträningen och en middag på detta blir det hur näringsriktigt och finfint som helst - och enkelt. Dessutom billigare än att äta ute!
När jag snackar med människor om kost, eller gör kostupplägg, får jag i princip alltid höra att det inte kommer funka att ta med matlåda. Anledningarna brukar vara tidsbrist, att det inte finns kök på jobbet, att man reser mycket eller att man äter lunch med kunder.
Det sista argumeneten kan jag köpa. Jag har också lunchmöten och brukar då välja ställen med bra mat, vilket brukar uppskattas. De dagar då man inte måste äta lunch med kunder ser jag dock inget som hindrar att man tar med matlåda.
Själv har jag oftast med mig mer än en matlåda. Är jag på kontoret mer än 5 timmar är det ett måste, då jag äter en gång var tredje timme. Idag har jag exempelvis med mig mat till tre måltider: frukost, lunch och mellanmål. Det tog mig 5 minuter att förbereda maten och den går att äta även om man inte har tillgång till kök.
Det här är vad jag har med mig idag:
FRUKOST: Den lilla glasburken med grynblandning bestående av 1 dl rågflingor, 1 msk russin, 1 msk solrosfrön, 1 msk hasselnötter, 1 msk pumpafrön, 1 msk hela linfrön och psylliumfrön. Detta kokar jag gröt på (har man inte spis kan man använda mikro, har man inte mikro kan man koka vatten i vattenkokare, har man inte vattenkokare kan man äta grynblandningen som flingor med mjölk). Gröten serverar jag med lätt kesella och osockrad blåbärssoppa (1/3-del av kalorierna jfr med mjölk). Grönt te.
LUNCH: Sallad på ett paket babyspenat, musslor, paprika, tomat, majs och vinegrättdressing. Går att blanda ihop direkt i spenatlådan och äta även om det så är i vildmarken.
MELLANMÅL: Makrill i tomatsås med två skivor Wasa knäckebröd. Går också att äta var som helst, även på resande fot.
Gillar man inte musslor och makrill går det att byta ut mot tonfisk eller räkor eller vegetariskt alternativ eller vad som helst som är proteinrikt och lätt att ta med.
Och om någon undrar varför jag tar med frukost så är det för att jag tränar före frukost och därför äter lite senare frukost. Före morgonträningen dricker jag latte. Efter morgonträningen tar jag en återhämtningsdrink bestående av juice berikad med järn & folsyra pimpad med färsk riven ingefära.
Lägger man sedan till återhämtningen efter kvällsträningen och en middag på detta blir det hur näringsriktigt och finfint som helst - och enkelt. Dessutom billigare än att äta ute!
tisdag, november 11, 2008
Sugen på lussekatter?
Ät gröt!
Så här års är det underbart att känna saffransdoften som sprider sig från alla 7eleven butiker och konditorier. Man kan onekligen bli sugen på lussekatter för mindre.
Men hur mätt blir man på en lussekatt? Typ inte alls. Jag skulle lätt kunna äta fem stycken och fortfarande vara sugen på en till några timmar senare.
Därför gör jag saffransgröt istället. Den mättar mitt sug och den mättar min hunger. Receptet är superenkelt: koka havregrynsgröt och häll i lite saffran och lite sötmandlar. Kanske lite russin för den som vill. Pimpa med apelsin, en klick kesella (för att balansera upp proteinet) och en skvätt mjölk. Krydda med lite kanel.
Supergod och supernyttig frukost eller mellis!
Så här års är det underbart att känna saffransdoften som sprider sig från alla 7eleven butiker och konditorier. Man kan onekligen bli sugen på lussekatter för mindre.
Men hur mätt blir man på en lussekatt? Typ inte alls. Jag skulle lätt kunna äta fem stycken och fortfarande vara sugen på en till några timmar senare.
Därför gör jag saffransgröt istället. Den mättar mitt sug och den mättar min hunger. Receptet är superenkelt: koka havregrynsgröt och häll i lite saffran och lite sötmandlar. Kanske lite russin för den som vill. Pimpa med apelsin, en klick kesella (för att balansera upp proteinet) och en skvätt mjölk. Krydda med lite kanel.
Supergod och supernyttig frukost eller mellis!
torsdag, november 06, 2008
Gå ner i vikt av att läsa en bok?
"Jag gick ner 15 kg efter att ha läst Smärtbäraren."
Citatet kommer från baksidan av Åsa Nilsonnes roman som handlar om Ada, en kvinna som har förmågan att ta över andras kroppar. När Nilsonne skrev Smärtbäraren tänkte hon på den som en vanlig spänningsroman, men efter att den hade getts ut började hon få brev från människor - som läst boken och gått ned i vikt.
Nilsonne är psykiater, professor i medicinsk psykologi och författare. När hon hade sitt sommarprogram talade hon bland annat om Smärtbäraren och jag fastnade för följande beskrivning: "Den utgår ifrån det faktum att om man har en biosalong till exempel, full med folk, och så frågar man dom; hur många av er skulle vilja gå ner 5-10 kilo, kanske mer? Då är det väldigt många som sträcker upp handen, mest kvinnor. Och sen frågar man; hur många av er är det som inte vet vad man behöver göra för att gå ned 5-10 kilo? Ingen sträcker upp handen."
När jag hörde det här och när jag sedermera läste boken var det verkligen en aha-upplevelse. Inte för att det hon talar och skriver om är några nyheter, utan för att hon så klockrent sätter fingret på det som är en kostrådgivares största problem - att få klienten att följa programmet. Att lägga upp ett mat- och ett träningsschema är inget som helst problem, det är ett teoretiskt hantverk som man lär sig, i grund och botten är det ren matematik, som man vet fungerar. Utmaningen är att motivera någon till att följa det, ett arbete som jag börjat göra mer och mer med hjälp av mental träning.
För precis som Nilsonne talar mer om längre fram i sommarprogrammet handlar inte viktnedgång om okunskap, de flesta skulle på egen hand kunna göra en plan för att gå ner 5 kilo och förbättra sin kondition. Det som det handlar om är att en del av hjärnan vill och kan detta, medan en annan del av hjärnan vill något annat - det uppstår alltså en låsning, en clinch i hjärnan mellan å ena sidan vad man önskar och å andra sidan vad man har för vanor, smärttröskel, sätt att belöna sig med mera.
För att lyckas med en förändring räcker det alltså inte alltid med att få ett recept på vad man behöver göra. Ibland behövs det mer än så, och det är i sådana fall som det blir svårt för oss kostrådgivare, eftersom vi omöjligt kan leva våra klienters liv. Men det kan Ada i Smärtbäraren. Hon tar över deras kroppar och bantar ned dem, tränar upp dem, lär dem slappna av, hitta rutiner och ett sätt att hantera sin smärta - medan klientens själ ligger nedsövd, som under en operation fast mycket längre.
Det finns några ställen i boken som jag har läst upprepade gånger, till exempel dessa:
"Tidigt på kvällen drog magen smärtsamt ihop sig, som om den blivit hyperaktiv av att få i sig middagen, och sedan följde tio minuters obehag. Jag behövde inte göra något särskilt, jag fokuserade bara på att uppleva hur smärtan kom och gick, hur intensiteten varierade, och hur den sedan gradvis minskade och försvann. Knepet är att inte bli för engagerad - att inte bli rädd, inte bli arg, inte förtvivla. Det här är viktigt eftersom sådana känslor ökar lidandet. Knepet är också att inte börja tro att smärtan är outhärdlig eller att den måste bort till varje pris. Konsten är att acceptera det som händer, vad som än händer, att flyta med strömmen istället för att försöka röra sig mot den. Det där är några av mina yrkesknep."
"Kroppen har gått in i en ny fas. Nu när den något kaotiska allmäna smärtan minskar börjar det gå att urskilja mer specifika obehag. Först av allt är det hunger. Den här kroppen har antagligen avskärmats med mat, lugnats med mat - visste du att en del människor får lika effektiv ångestlindring av mat som av receptbelagda droger som Stesolid och liknande? Stötarna från omvärlden, och även de som kommit inifrån, har tydligen mildrats med sockrets övergående sötma. Det betyder att det blir lite lättare att arbeta än om den hade varit van vid andra vanliga former av ångestlindring - mediciner, alkohol eller illegala droger. Vad som händer är i alla fall väntat: kroppen klagar."
"Jag tror att jag ska lägga in specifik träning i att hantera åsynen av kakor i planeringen för de närmaste dagarna. Så här gör jag: jag sätter mig på konditiorier där kroppens impulser att äta kakor dras igång, sedan tar jag det lugnt, jag lyder naturligtvis inte impulsen utan jag låter den bara vara tills den bleknar och försvinner, som den gör efter ett tag. På det sättet kan jag minska impulsernas makt och inflytande, de blir allt svagare och mindre påträngande, och till slut försvinner de helt."
"Det har också visat sig att varje tunga har smaklökar som är olika känsliga - samma mat kan smaka drastiskt annorlunda för olika kroppar. Ta exempelvis socker - den här kroppen lägger knappt märke till mängder som min egen kropp skulle bli överväldigad av. Receptorerna har blivit okänsliga - nedreglerade som det hade stått i psykologiboken - genom att exponeras för socker i stora mängder, det är som det brukar vara i kroppar som är överviktiga. Nåja, nu kommer de små receptorerna att få kalibrera om sig."
"När kroppens ansenliga vikt flyttas över på fotens tunna ben och ligament protesterar de med en dåligt avgränsad smärta som släpper omedelbart när trycket upphör. Jag kan förstå om den här klienten försöker sitta istället för att stå och om hon väljer att inte gå några längre sträckor. Jag får hitta andra sätt att motionera på. Jag undrar om hon kan simma."
Ovanstående handlar om när Ada tagit över en ny klient med uppdraget att ta hand om den några veckor för att gå ned i vikt och stärka kroppen. Men för alla som tycker att det där låter högfärdigt eller som att det skulle vara så himla enkelt för vissa kan jag trösta med att det dyker upp helt andra problem med historiens gång - för både klienten och för Ada - och till slut blir den verkligen den spänningsroman som den från början var menad att vara.
torsdag, oktober 23, 2008
Världens bästa matlagningsprogram
Vad blir det för mat.
Får jag nån gång önska mig en personlig kock, då faller mitt val på Per Morberg. Jag gillar verkligen hur han slafsar runt med maten på sin riktigt hardcore laga mat-style. Nu ska jag dregla... eh, menar titta vidare.
tisdag, oktober 21, 2008
Viktnedgångens ABC
Hur kan något som är så enkelt vara så svårt att förstå?
Det finns bara en regel om man vill gå ner i vikt: Man måste äta mindre än man gör av med. Ändå envisas kvällstidnings- journalister och andra självutnämnda idioter att det finns andra metoder. Det ena märkliga förslaget efter det andra trycks upp på löpsedlar: "Bli smal på den nya supermaten", "Ät hur mycket frukost du vill och rasa i vikt", "Lightprodukter gör dig fet", och jag vet inte hur jag kan fortsätta bry mig, men jag blir tamejfan lika arg varenda gång.
Jag vill liksom ställa mig och skrika. Döda myterna en gång för alla. Men jag vet att det inte går. Jag vet att folk vill fortsätta drömma om den nya supermetoden, den som ska göra det så himla lätt och enkelt att gå ned i vikt, utan någon som helst ansträngning. Jag säger bara: forget about it.
Sanningen är att det bara finns en väg till viktnedgång och den vägen stavas h-u-n-g-e-r. Alla andra metoder, som till exempel att utesluta onyttigheter eller äta sig mätt på fett och protein och utesluta kolhydrater, gör att man går ner i vikt under ett par veckor, tills man når en platå och viktnedgången avstannar. Det beror på att man egentligen inte alls går ner i vikt, man tappar bara vätska, och så fort man börjar äta "som vanligt" igen pekar vågen uppåt.
För att minska i något annat än vätska måste man se till att kroppen hämtar sin energi från fettdepåerna (eller musklerna), och det gör den bara om man fyller på med mindre än man gör av med. Vi pratar alltså om att försätta kroppen i en energibrist, att hamna på en negativ energibalans, och det innebär per definition att vara hungrig. Hungern är kroppens sätt att reglera vårt intag; är vi nöjda ligger vi på plus minus noll, är vi mätta ligger vi på plus, är vi hungriga ligger vi på minus. Exakt vad i den ekvationen är så svårt att förstå?
Det finns bara en regel om man vill gå ner i vikt: Man måste äta mindre än man gör av med. Ändå envisas kvällstidnings- journalister och andra självutnämnda idioter att det finns andra metoder. Det ena märkliga förslaget efter det andra trycks upp på löpsedlar: "Bli smal på den nya supermaten", "Ät hur mycket frukost du vill och rasa i vikt", "Lightprodukter gör dig fet", och jag vet inte hur jag kan fortsätta bry mig, men jag blir tamejfan lika arg varenda gång.
Jag vill liksom ställa mig och skrika. Döda myterna en gång för alla. Men jag vet att det inte går. Jag vet att folk vill fortsätta drömma om den nya supermetoden, den som ska göra det så himla lätt och enkelt att gå ned i vikt, utan någon som helst ansträngning. Jag säger bara: forget about it.
Sanningen är att det bara finns en väg till viktnedgång och den vägen stavas h-u-n-g-e-r. Alla andra metoder, som till exempel att utesluta onyttigheter eller äta sig mätt på fett och protein och utesluta kolhydrater, gör att man går ner i vikt under ett par veckor, tills man når en platå och viktnedgången avstannar. Det beror på att man egentligen inte alls går ner i vikt, man tappar bara vätska, och så fort man börjar äta "som vanligt" igen pekar vågen uppåt.
För att minska i något annat än vätska måste man se till att kroppen hämtar sin energi från fettdepåerna (eller musklerna), och det gör den bara om man fyller på med mindre än man gör av med. Vi pratar alltså om att försätta kroppen i en energibrist, att hamna på en negativ energibalans, och det innebär per definition att vara hungrig. Hungern är kroppens sätt att reglera vårt intag; är vi nöjda ligger vi på plus minus noll, är vi mätta ligger vi på plus, är vi hungriga ligger vi på minus. Exakt vad i den ekvationen är så svårt att förstå?
måndag, oktober 20, 2008
13 saker som jag gör när jag går på diet
Som jag aldrig gör annars.
1. Drömmer om Per Morberg.
2. Önskar mig ett trädgårdsland.
3. Undrar vilken maträtt jag skulle välja om jag blev tvungen att äta samma sak resten av mitt liv.
4. Tittar på matlagningsprogram och blir ledsen när de tar slut.
5. Funderar över vilka rätter som skulle ingå i världens bästa trerättersmeny.
6. Imiterar Gordon Ramsay när jag lagar mat.
7. Blir aldrig sugen på godis.
8. Tänker på mat oftare än sex.
9. Tycker att skolmaten var rätt schysst ändå, det var ju buffé och man fick äta hur mycket man ville!
10. Väljer de längsta filmerna när jag ska gå på bio.
11. Tänker på pasta när någon säger Paolo Roberto.
12. Tycker att OS i matlagning verkar vara en intressant sport.
13. Äter lite.
1. Drömmer om Per Morberg.
2. Önskar mig ett trädgårdsland.
3. Undrar vilken maträtt jag skulle välja om jag blev tvungen att äta samma sak resten av mitt liv.
4. Tittar på matlagningsprogram och blir ledsen när de tar slut.
5. Funderar över vilka rätter som skulle ingå i världens bästa trerättersmeny.
6. Imiterar Gordon Ramsay när jag lagar mat.
7. Blir aldrig sugen på godis.
8. Tänker på mat oftare än sex.
9. Tycker att skolmaten var rätt schysst ändå, det var ju buffé och man fick äta hur mycket man ville!
10. Väljer de längsta filmerna när jag ska gå på bio.
11. Tänker på pasta när någon säger Paolo Roberto.
12. Tycker att OS i matlagning verkar vara en intressant sport.
13. Äter lite.
lördag, oktober 18, 2008
Om skillnaden mellan att förbereda sig
När uppladdningen är lika lång som ett snöre.
Tänk dig att du ska springa ett marathon. Du anmäler dig, du får bekräftat var du ska starta och när. Du lägger upp träningen efter detta. Ställer om kosten. Laddar mentalt.
När det är en vecka kvar får du veta att ett visst antal anmälda inte kommer få springa. Vilka startnummer som blir drabbade är än så länge osäkert. Du fortsätter ladda för lopp.
Dagen innan kommer det upp en lista på vilka som får delta. Du står inte med, men arrangörerna meddelar att det kan bli ändringar fram till start och när du går och lägger dig på kvällen vet du fortfarande inte om du kommer springa en mara dagen därpå eller inte.
Overkligt, eller hur?
Inom löpning, ja. Inom boxning, nej. Ovanstående är nämligen exakt vad som hände mig den här veckan. Jag var anmäld till match, vi har lagt upp träningen inför det, jag har vägt mig varje morgon och gått ned till min matchvikt, jag har laddat mentalt. Först imorse fick jag det definitiva beskedet - jag har ingen match.
Givetvis är det bra att matchningarna sker på det sätt som de gör, eftersom det är en säkerhetsfråga. Boxare matchas efter kön, vikt, ålder och antal matcher, och ibland hittar man helt enkelt inte två boxare som matchar varann. Att man sedan inte vet det förrän i sista stund beror på att matchlistan måste godkännas av coacherna, att boxare kan bli sjuka eller hoppa av.
Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare och det blir man bara stark av. Resten av dagen ska jag ägna åt att fira min födelsedag i efterskott och äta grova mängder mat. Min kropp börjar alltid gnälla när fettvikten sjunker ned mot 12 procent, men det är inget som inte dagens fikande och kvällens trerättersmiddag kan råda bot på.
Tänk dig att du ska springa ett marathon. Du anmäler dig, du får bekräftat var du ska starta och när. Du lägger upp träningen efter detta. Ställer om kosten. Laddar mentalt.
När det är en vecka kvar får du veta att ett visst antal anmälda inte kommer få springa. Vilka startnummer som blir drabbade är än så länge osäkert. Du fortsätter ladda för lopp.
Dagen innan kommer det upp en lista på vilka som får delta. Du står inte med, men arrangörerna meddelar att det kan bli ändringar fram till start och när du går och lägger dig på kvällen vet du fortfarande inte om du kommer springa en mara dagen därpå eller inte.
Overkligt, eller hur?
Inom löpning, ja. Inom boxning, nej. Ovanstående är nämligen exakt vad som hände mig den här veckan. Jag var anmäld till match, vi har lagt upp träningen inför det, jag har vägt mig varje morgon och gått ned till min matchvikt, jag har laddat mentalt. Först imorse fick jag det definitiva beskedet - jag har ingen match.
Givetvis är det bra att matchningarna sker på det sätt som de gör, eftersom det är en säkerhetsfråga. Boxare matchas efter kön, vikt, ålder och antal matcher, och ibland hittar man helt enkelt inte två boxare som matchar varann. Att man sedan inte vet det förrän i sista stund beror på att matchlistan måste godkännas av coacherna, att boxare kan bli sjuka eller hoppa av.
Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare och det blir man bara stark av. Resten av dagen ska jag ägna åt att fira min födelsedag i efterskott och äta grova mängder mat. Min kropp börjar alltid gnälla när fettvikten sjunker ned mot 12 procent, men det är inget som inte dagens fikande och kvällens trerättersmiddag kan råda bot på.
Förresten ska jag inte gnälla. Efter att ha läst David Bielkhedens (MMA-killen jag skrev om häromdan) inlägg om detta, får ord som hunger och uppladdning ett annat persepktiv. David vägde 77 kg i måndags och hade då 4 procent kroppsfett (bild nedan lånad från hans blogg). Igår vägde han in på 70 kg. Det kallar jag tortyrdeff. Efter midnatt visas förresten hans match på TV 4 Porr, eh... jag menar TV 4 Sport. Cheers folks!
13/10: 77 kg, 4% fett. 17/10 vägde han in på 70 kg.
13/10: 77 kg, 4% fett. 17/10 vägde han in på 70 kg. lördag, oktober 11, 2008
Middagstips
Chili con quorn á la Hammarbybacken.
Jag är inte en sådan där människa som läser kokböcker och finner en fröjd i att stå i köket i timmar. Däremot uppskattar jag god mat och lagar alltid min egen, utan tillsatser och annat krafs.
Nu när jag har min matchvikt att tänka på kräver köksarbetet lite extra omtanke. Lagom balans och näringsrikt, utan att vara en kaloribomb - det är receptet - och idag lyckades jag faktiskt riktigt bra, om jag får säga det själv (och det får jag).
Så här blev resultatet:
Anrättningen är ett hopkok av quornfärs, gul lök, röda linser, paprika, majs, kidneybönor och krossade tomater. Smaksatt med salt, peppar, chili och en skvätt lime. Toppat med en klick kesella. Tidsåtgång: 15 min, inklusive hackning och röjning.
Smakar extra bra efter löpning i Hammarbybacken en höstdag i oktober.
Jag är inte en sådan där människa som läser kokböcker och finner en fröjd i att stå i köket i timmar. Däremot uppskattar jag god mat och lagar alltid min egen, utan tillsatser och annat krafs.
Nu när jag har min matchvikt att tänka på kräver köksarbetet lite extra omtanke. Lagom balans och näringsrikt, utan att vara en kaloribomb - det är receptet - och idag lyckades jag faktiskt riktigt bra, om jag får säga det själv (och det får jag).
Så här blev resultatet:
Anrättningen är ett hopkok av quornfärs, gul lök, röda linser, paprika, majs, kidneybönor och krossade tomater. Smaksatt med salt, peppar, chili och en skvätt lime. Toppat med en klick kesella. Tidsåtgång: 15 min, inklusive hackning och röjning.
Smakar extra bra efter löpning i Hammarbybacken en höstdag i oktober.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
