Gå ner i vikt av att läsa en bok?

"Jag gick ner 15 kg efter att ha läst Smärtbäraren."

Citatet kommer från baksidan av Åsa Nilsonnes roman som handlar om Ada, en kvinna som har förmågan att ta över andras kroppar. När Nilsonne skrev Smärtbäraren tänkte hon på den som en vanlig spänningsroman, men efter att den hade getts ut började hon få brev från människor - som läst boken och gått ned i vikt.

Nilsonne är psykiater, professor i medicinsk psykologi och författare. När hon hade sitt sommarprogram talade hon bland annat om Smärtbäraren och jag fastnade för följande beskrivning: "Den utgår ifrån det faktum att om man har en biosalong till exempel, full med folk, och så frågar man dom; hur många av er skulle vilja gå ner 5-10 kilo, kanske mer? Då är det väldigt många som sträcker upp handen, mest kvinnor. Och sen frågar man; hur många av er är det som inte vet vad man behöver göra för att gå ned 5-10 kilo? Ingen sträcker upp handen."

När jag hörde det här och när jag sedermera läste boken var det verkligen en aha-upplevelse. Inte för att det hon talar och skriver om är några nyheter, utan för att hon så klockrent sätter fingret på det som är en kostrådgivares största problem - att få klienten att följa programmet. Att lägga upp ett mat- och ett träningsschema är inget som helst problem, det är ett teoretiskt hantverk som man lär sig, i grund och botten är det ren matematik, som man vet fungerar. Utmaningen är att motivera någon till att följa det, ett arbete som jag börjat göra mer och mer med hjälp av mental träning.

För precis som Nilsonne talar mer om längre fram i sommarprogrammet handlar inte viktnedgång om okunskap, de flesta skulle på egen hand kunna göra en plan för att gå ner 5 kilo och förbättra sin kondition. Det som det handlar om är att en del av hjärnan vill och kan detta, medan en annan del av hjärnan vill något annat - det uppstår alltså en låsning, en clinch i hjärnan mellan å ena sidan vad man önskar och å andra sidan vad man har för vanor, smärttröskel, sätt att belöna sig med mera.

För att lyckas med en förändring räcker det alltså inte alltid med att få ett recept på vad man behöver göra. Ibland behövs det mer än så, och det är i sådana fall som det blir svårt för oss kostrådgivare, eftersom vi omöjligt kan leva våra klienters liv. Men det kan Ada i Smärtbäraren. Hon tar över deras kroppar och bantar ned dem, tränar upp dem, lär dem slappna av, hitta rutiner och ett sätt att hantera sin smärta - medan klientens själ ligger nedsövd, som under en operation fast mycket längre.

Det finns några ställen i boken som jag har läst upprepade gånger, till exempel dessa:

"Tidigt på kvällen drog magen smärtsamt ihop sig, som om den blivit hyperaktiv av att få i sig middagen, och sedan följde tio minuters obehag. Jag behövde inte göra något särskilt, jag fokuserade bara på att uppleva hur smärtan kom och gick, hur intensiteten varierade, och hur den sedan gradvis minskade och försvann. Knepet är att inte bli för engagerad - att inte bli rädd, inte bli arg, inte förtvivla. Det här är viktigt eftersom sådana känslor ökar lidandet. Knepet är också att inte börja tro att smärtan är outhärdlig eller att den måste bort till varje pris. Konsten är att acceptera det som händer, vad som än händer, att flyta med strömmen istället för att försöka röra sig mot den. Det där är några av mina yrkesknep."

"Kroppen har gått in i en ny fas. Nu när den något kaotiska allmäna smärtan minskar börjar det gå att urskilja mer specifika obehag. Först av allt är det hunger. Den här kroppen har antagligen avskärmats med mat, lugnats med mat - visste du att en del människor får lika effektiv ångestlindring av mat som av receptbelagda droger som Stesolid och liknande? Stötarna från omvärlden, och även de som kommit inifrån, har tydligen mildrats med sockrets övergående sötma. Det betyder att det blir lite lättare att arbeta än om den hade varit van vid andra vanliga former av ångestlindring - mediciner, alkohol eller illegala droger. Vad som händer är i alla fall väntat: kroppen klagar."

"Jag tror att jag ska lägga in specifik träning i att hantera åsynen av kakor i planeringen för de närmaste dagarna. Så här gör jag: jag sätter mig på konditiorier där kroppens impulser att äta kakor dras igång, sedan tar jag det lugnt, jag lyder naturligtvis inte impulsen utan jag låter den bara vara tills den bleknar och försvinner, som den gör efter ett tag. På det sättet kan jag minska impulsernas makt och inflytande, de blir allt svagare och mindre påträngande, och till slut försvinner de helt."

"Det har också visat sig att varje tunga har smaklökar som är olika känsliga - samma mat kan smaka drastiskt annorlunda för olika kroppar. Ta exempelvis socker - den här kroppen lägger knappt märke till mängder som min egen kropp skulle bli överväldigad av. Receptorerna har blivit okänsliga - nedreglerade som det hade stått i psykologiboken - genom att exponeras för socker i stora mängder, det är som det brukar vara i kroppar som är överviktiga. Nåja, nu kommer de små receptorerna att få kalibrera om sig."

"När kroppens ansenliga vikt flyttas över på fotens tunna ben och ligament protesterar de med en dåligt avgränsad smärta som släpper omedelbart när trycket upphör. Jag kan förstå om den här klienten försöker sitta istället för att stå och om hon väljer att inte gå några längre sträckor. Jag får hitta andra sätt att motionera på. Jag undrar om hon kan simma."

Ovanstående handlar om när Ada tagit över en ny klient med uppdraget att ta hand om den några veckor för att gå ned i vikt och stärka kroppen. Men för alla som tycker att det där låter högfärdigt eller som att det skulle vara så himla enkelt för vissa kan jag trösta med att det dyker upp helt andra problem med historiens gång - för både klienten och för Ada - och till slut blir den verkligen den spänningsroman som den från början var menad att vara.