En fråga jag ställer mig själv efter att ha noterat tre saker.
1) Vi var 14 personer i boxningslokalen nu ikväll när matchgruppen hade träning. En var tjej.
2) På den plats där jag har mitt kontor finns tre personer. En är tjej.
3) I min bekantskapskrets som består av x antal personer finns exempelvis Gunde, triathlon B, multi J, café R, Lyftkranen... Och en tjej. Och tjejen är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
14 kommentarer:
Min upplevelse är att tjejkompisar får man jobba för lite mera aktivt. De är liksom färre som sysslar med samma saker som en själv, eller nåt, så det är glesare bland dem.
Jag har varit i samma läge som du beskriver stora delar av mitt liv, när jag var yngre trodde jag det berodde på att jag helt enkelt kom bättre överens med killar (har fortfarande svårt för kvinnokulturen). Men sedan började jag medvetet fokusera på de tjejer jag stötte på och som verkade ha samma intressen, och nu har jag flera tjejkompisar i mitt liv som funkar precis lika bra som killarna.
För ens egen skull tror jag inte det spelar så stor roll. För mig handlar det mera om att leva som jag lär och försöka leva jämställt på allvar. Till det hör att bli bättre på att se kvinnor överhuvudtaget, och det kräver trots allt viss ansträngning till en början har jag märkt. Tråkigt men sant!
Jag håller med - det kräver sin ansträngning att ha tjejkompisar - det ska ringas och pratas lääänge i telefon (hatar det) och varje gång man rings så avslutas det med obligatoriska " när ska vi ses", vilket stressar mig för jag hinner oftast inte om det inte är ett tränignspass förstås. Men jag har tjejkompisar....faktiskt... Men det är inget måste. MEn i olika skeden i livet är man i behov av människor som är på samma våglängd som en själv, så kompisarna kan skifta eller snarare hur intensivt man umgås. Just nu är jag mest intresserad av träningskompisar!
Jag har det precis tvärtom.
Bara tjejkompisar. Fast jag finns där bara när de behöver mig. Då de är singlar. Då de är ledsna. Då de behöver hjälp.
Måste jag tillägga jag är singel?
Frågan är väll,,,saknar du en????
Håller med Fredrika men också med Dalarna. Min fråga till dig blir istället: Är det inte väl ensidigt men så många som har fokus på träning? Din beskrivning av din bekatskapskrets som en ansamling solitära träningsmänniskor som är asocila känns för mig inte helt optimalt för alla livssituationer och för den personliga utveckligen. Om det sedan innebär fler tjejer vet du bara själv.
fredrika: du skriver alltid bra kommentarer, men den här var något extra. fick verkligen tänka till. jag tänker på det här med jämställdhetsperspektivet. fantastiskt perspektiv. tack.
magdalena: absolut, mina vänner har skiftat genom åren, däremot har de i princip alltid varit killar. ända sedan jag var liten har jag varit ensam tjej i större killgäng. antar att detta också blivit en vanesak. när jag har middag har jag herrmiddag, inte tjejmiddag, haha!
hasse: det låter inte som nån sund bekantskap, vänner ska väl ALLTID finnas där!?
dalarna: VAD kan man möjligtvis sakna när man har GUNDE????????? :-)
lisa: nu känner jag ju även folk som INTE tränar, bara det att vi inte hinner umgås lika mkt eftersom det är folk jag går och fikar med, vilket jag gör mer sällan än går ut och springer.
men ensidigt? nej, det tycker jag inte. alla jag umgås med som tränar har ju även andra intressen. vi diskuterar bok och film och mycket annat. livet!
det här med solitära och asociala... å ena sidan var det draget till sin spets, å andra sidan är det väl så att man söker sig till likasinnade...
har dock aldrig saknat en vän i någon som helst livssituation.
Klockrent inlägg! Funderar en del kring detta i min vardag.
Jag har blivit mer kräsen med mina bekantskaper med åren. Jag vill få ut något av varje relation, känna att det ger mig något. Inte bara en kompis, som blir en siffra bland alla andra i bekantskapen.
carro: kul, då tänker vi lika! vänner är som små guldkorn. och bättre ensam än i dåligt sällskap.
C`mon Maggda :) Andra tjejerna var upptaken och muggade kräl med Narva brudarna .Du fick behålla grabbarna dig själv den här gången!
// Coach Perkele
perkele: näää inte igår väl? annika the biff kom ju på 19-passet... men det gör inget, jag trivs med grabbarna :-)
Om du inte saknar något eller tror att tjejer har något att tillföra som du behöver så är det väl bra som det är. Jag ser annorlunda på ensamhet. Det är inte något jag föredrar eftersom jag upplever att de flesta människor har något att tillföra mig, framförallt är det spännande att få en inblick i olika synsätt. Det är ganska likt den upplevelsen jag får av böcker fast live berättelsen. Nya perspektiv blir jag liksom aldrig trött på. Nära vänner är delvis lika mig men bara på en punkt. De är bra på att kommunicera så att vi kan prata igenom saker ordenligt annars är det kört. Så ser jag på saken i min värld.
lisa: kommunikation och nya persepktiv är fantastiskt! och det är mkt utifrån det jag väljer mina vänner.
däremot ser jag ensamhet som en självvald lyx, och som något jag helt enkelt måste unna mig. det är när jag är ensam som jag fyller på min energi, och som jag tänker, skriver, läser.
sedan är det jättekul att sätta sig ner tillsammans med en god vän och prata igenom saker emellanåt :-)
Magda: god jaktlycka! We're all out there, somewhere... :-)
En hälsning till Magdalena måste jag också få slänga in: tänk om dina kompisar hatar telefonhänget precis lika mycket som du gör? Men precis som du inte vill vara otrevliga och spelar med? Vi har ju alla en del i umgängesmönstren. Bland killar är det skönt att "slippa vara tjej" (= man känner att man får vara sig själv), men så bland tjejer händer något och man blir som "dem". I och för sig var det här inte något jag menade i min ursprungliga kommentar, men det är ännu ett exempel på sådant som kanske kräver en medveten ansträngning för att få bukt med.
Jag behöver ingen speciell behandling eller uppmärksamhet. Bli min kompis! :-)
Jag tror att jag fortfarande räknas som tjej, trots att jag hänger upp träskstinkande kläder på tork 3 dgr i veckan.
Skicka en kommentar