Min märkligaste födelsedag hitills

1. Jag fyller 33 idag och jag har ett år kvar till pension.
2. Jag sitter här och firar med ett glas vatten och en lätt kesella.

Dessutom kom jag precis på att jag inte berättat för er om det psykbryt som jag fick i somras. Låter muntert va?

Så här är det.

Vid den här tiden förra året var mina enda erfarenheter av boxning boxercise. Jag hamnade på ett pass av en slump, upptäckte att jag älskade att slå på pads och blev alltmer nyfiken på hur det skulle vara att träna boxning - på riktigt.

Därför klev jag in på boxningsklubben Linnéa. Jag fick provträna på ett motionspass och blev förvånad över den skillnad som det innebar att slå mot en motståndare, även om det bara var mot handskarna. Dessutom upptäckte jag att jag inte kunde slå, alls.

När vi skulle slå säck fladdrade jag runt och petade på den som bambi på hal is. När vi skulle skuggboxas längtade jag efter en skämskudde. Och när jag veckan efter fick prova att sparras, fick jag en chock. Hur kunde något vara så svårt?

Här någonstans bestämde jag mig. Jag skulle lära mig boxas, kosta vad det kosta ville. Det var som att vara förälskad. Jag kunde inte tänka på något annat än boxning; jag ville vara i träningslokalen hela tiden och insupa allt som hade med sporten att göra.

Under vintern fick jag allt bättre kontakt med min tränare H. En dag ringde han mig och frågade om jag ville börja hjälpa till på klubben. Klart jag ville! Och nästa gång han behövde åka bort fick jag hålla i träningen. Leda pass kunde jag ju.

Sedan hände allt väldigt snabbt. På sportlovet hade tävlingsgruppen läger på klubben och jag blev inbjuden att delta. Plötsligt stod jag med huvudskydd och tandskydd och fick slag i ansiktet, av duktiga boxare som var hälften så gamla som jag.

Jag insåg att jag var rätt talanglös, men jag hade viljan, hjärtat, styrkan och konditionen, och det gav mig en plats i gruppen. Min tränare blev min coach H, och från att ha varit frivillig blev min träning obligatorisk - jag blev en matchboxare.

Det här hände för nio månader sedan, och den tid som har gått sedan dess kan jämföras med att gå i väntans tider. Jag har förberetts för det som komma skall, jag har prioriterat bort allt annat, och jag har gjort det med glädje.

Men en sak har hela tiden legat och gnagt: min ålder. När jag matchsparrade första gången fick jag möta en ungdomsboxare som var i övre tonåren. Jag fick storstryk. Det var inte så konstigt, hon hade tränat flera år och gått match.

Däremot var insikten jobbig; jag skulle aldrig kunna ta igen erfarenheten. I boxning pensioneras man vid 34, efter det får man inte matcha mer. När jag insåg att jag inte bara fightades mot mina motståndare, utan även mot tiden, blev jag förtvivlad.

Efter den där sparringen stod jag och deppade vid ringrepen, och då dök coachen till tjejen jag mött upp. Vi pratade lite och när han insåg mitt problem sa han: Maggan, boxing is not a sport, it´s a lifestyle. Just då var det inte mycket till tröst.

Tiden gick och jag koncentrerade mig på att göra det som jag gör bäst: att träna. Jag fick ett träningsschema som tvingade mig att ändra mina arbetstider, jag började morgonträna, jag började äta efter mina träningstider. Och jag älskade det.

Så kom sommaren. Det nalkades semester. Och jag insåg att jag inte kunde resa bort; jag hade mina träningar, jag var kallad till träningsläger. Det blev en vecka i skärgården, sedan var det bara att gå tillbaka till boxningsklubben.

Allt jag drömt om började kännas overkligt och jag fylldes av tvivel. Varför anpassa hela mitt liv efter en sport, när det fortfarande fanns juniorer som kunde ge mig spö? När jag ändå bara hade drygt ett år kvar att träna?

Jag började drömma om att få träna på mina egna villkor. Att kunna hoppa över ett pass för att träffa vänner, att resa bort en helg, åka på en semestervecka. För den vars träning är frivillig är det svårt att förklara hur det är att ha närvaroplikt.

Och när semestern kom och jag skulle till Bosön kom psykbrytet. Jag kände mig priviligerad som fick åka på läger. Jag skulle få den bästa träningen, boendet och maten, utan att behöva betala, och jag skämdes för att jag ville göra nåt annat.

Jag ville vara med mina vänner och ha min frihet, och det gick upp för mig att om jag satsade på något annat, som multisport eller triathlon, skulle jag kunna ha det så jämt, utan att vara pressad av min ålder.

Men jag åkte till lägret. Och jag spöade alla. I styrka. I löpning. Men inte i boxning. Så klart. Jag var fortfarande den med minst erfarenhet. Och nu kunde jag inte hålla humöret uppe. Vad hade en kärring som jag att göra bland en grupp tonåringar?

Jag hade nått en återvändsgränd och kunde inte se klart. När det dessutom uppkom en liten intrig på klubben tappade jag lusten helt, jag ville bara sluta och samtidigt fyllde det mig med en sorg som var så stor att det kändes som jag blev levande begravd.

Träningslusten var det dock inget fel på och mitt schema blev alltmer splittrat; jag tränade boxning, löpning, simning, orientering, paddling och cykling. Och en söndag var det mycket nära att jag åkte och körde en träningstävling i multisport.

Men det blev inte så. Det som blev var att min käre coach H ringde, och gav mig den lösning som jag själv varit för rädd för att yppa: jag kunde göra en nystart och byta klubb.

Att byta coach och klubb är känsligt i boxningsvärlden. Utomlands gör man det inte. I Sverige är det ok om coacherna godkänner, och om det sker före säsongsstart. Men lojalitetskonflikten är fortfarande stor, och jag kände mig som en svikare.

Första passet på nya klubben vände allt. Jag hamnade i en äldre grupp, med mer utrymme för individuellt upplägg, och jag fick genast bra kontakt med min nya coach. Det var som att bli nykär igen. Vad hade jag tänkt på, jag älskar ju den här sporten!

I dagsläget känner jag fortfarande sorg för att jag har ett år på mig som matchboxare, men jag låter det inte vara ett hinder. Jag blir bättre för varje dag som går och jag tänker inte låta mitt födelseår stå i vägen i ringen.

Därför firar jag min födelsedag med kesella. Jag är nämligen anmäld till match imorgon, vilket jag gärna prioriterar framför tårta. Gisslet är att jag ännu inte fått en motståndare, det händer ofta i boxning, men dyker det upp någon är jag förberedd.

Och nästa födelsedag, när jag inte får matcha längre, kan jag fortsätta boxas ändå. För boxning är inte bara prestation, boxning är en del av mitt liv. Och var det inte precis det som någon sa? Nåt om att boxning är en livsstil?

Nåt om att man lever sin sport, att man gör det av kärlek och oavsett ålder. Just det: Boxing is not a sport, it´s a lifestyle, och jag lever för fullt. Vem det var som stod bakom de kloka orden? Min nya coach.

En annan liten tävling...

Explore Sweden 5-10 september 2008. Race distance 400 km. Race time 3-4 days. Location Höga kusten. Registration fee 25 000 SEK.

Ingen support. Minimalt med sömn. Bilderna säger resten. Hur kan nåt som gör så ont vara så vackert?










Det är när man ser sånt här som man inser att det man håller på med själv knappt kan benämnas träning...

Min vinst i världens tuffaste endagstävling

Ö till ö - två vadslagningar.

Året är 2003. Kvällen är sen. Tre skärgårdskrögare sitter och krökar i Seglarbaren på Utö Värdshus. Deras servetter pryds av Stockholms arkipelag. På kartan finns Sandhamn i norr och Utö i söder. Plötsligt kläcker någon ur sig att det borde gå att simma och springa mellan krogarna, och innan kvällen är över slår de vad om vem som kan ta sig till Sandhamn snabbast. Därmed är idén till världens miserablaste endagstävling född.

41 sträckor. 40 växlingar. 1 dag med ständig blöta och kyla.

Samma sommar bildar krögarna lag och tar sig från Utö till Sandhamn. Det tar dem nästan två dagar att simma de nästan 10 kilometrarna och springa de drygt 55 kilometrarna.

Tävlingen som lockar Navy Seals.

2006 körs sträckan under namnet Ö till Ö. Tolv tappra lag står på startlinjen. Det blåser 15 sekundmeter och det är 15 grader i vattnet. Två lag kommer i mål varav ett representerar Fallskärmsjägarskolan. Resterande bryter eller stängs av på grund av säkerhetsskäl.

2007 kommer det lag ända från the US of A, nämligen Navy Seals. En Näjvysilare tar sig i mål tillsammans med Filip efter att deras respektive lagkamrater skadat sig. De är ett av de två lag som kommer i mål detta år.

2008 säger statistiken att 5 procent kommer i mål. Frågan som ställs är inte längre kommer du i mål? utan hur långt kommer du? Ett rekordstort antal tävlande ställer upp. Bland de 23 lagen finns Colting och Pasi, revanschsugna efter att ha tvingats bryta två år i rad, Filip och Antti, sex attackdykare, två Navy Seals, två fallskärmsjägare, tävlingens första damlag - och min vän Café R med lagkamrat.

Colting kör i mina favoritskor, Saucony!

Café R är ett unikum, svårbeskriven i korta ordalag. Han tycker att tävling är den bästa träningen, men det som däremot har gått honom förbi är att det finns en vits med att träna inför den tävling man har tänkt delta i. Därför kommer det sig att Café R har stapplat runt i delirium uppe på Åreskutan under ÅEC och genomfört en Ironman på den längsta uppmätta tiden. Sprungit New York Marathon, kört världens hårdaste skidtävling på Grönland och gått en boxningsmatch, med dödsångest - samt blivit avstängd från Ö till ö två år i rad, senast på grund av att han började med att simma till fel ö.

I bekantskapskretsen häcklar vi honom kärleksfullt för sin bristande självinsikt, vilket sommaren 2007 leder fram till en annan vadslagning: Hur mycket är du beredd att satsa på att café R inte kommer i mål på Ö till ö 2008? Jag satsar 3000 kr, den totala vadslagningssumman landar på 6500 kr.

Flytetyg och fenor tillåtna för den som vill.

Därav kommer det sig att jag under gårdagen sitter klistrad framför en gps-skärm, studerandes de pluppar som symboliserar de tävlande lagen. Förhållandena är utmärkta, vindvimplarna hänger slaka. Plupparna rör sig oroväckande snabbt över skärmen och ett tag börjar jag tvivla, tänk om undret sker och café R går i mål? Det skulle vara i nivå med att revidera fakta som tyngdlagen och att jorden är rund, och ett tag känns det som hela min världsbild håller på att rubbas.

Men sedan kommer beskedet: rekordmånga lag har gått i mål, Colting och Pasi har vunnit, Filip och Antti har kommit trea - och café R har blivit avplockad från banan då han inte hunnit till tidslimiten vid Ornö. Så bär man sig alltså åt för att vinna på världens tuffaste endagstävling, utan att delta.

Världens jobbigaste sport?

Jag vet inte om det är möjligt att jämföra olika sporters jobbighetsgrad med varandra, men multisport borde hamna i toppen.

Det är knappt att jag har hämtat mig från lördagens Adventure Race, trots att jag enbart deltog som support. Tävlingen består av 6 sträckor: löpning (10k), mountainbike (21k), paddling (10k), löpning (8k), mountainbike (12k), löpning (3k). Samtliga sträckor är ungefärliga och uppmätta fågelvägen - i verkligheten blir banan betydligt längre än 64k, eftersom man orienterar sig fram i terräng genom hela tävlingen. Vinnartiden blev 5:38:01. Siste man kom in på 9:22:09.

Två timmar före start får man 6 stycken kartor som visar var kontrollerna är utplacerade. Sedan får man själv lista ut vilket som är det snabbaste sättet att ta sig mellan kontrollerna, rita in det på kartorna, plasta in dem, ställa iordning sin plats på växlingsområdet samt göra sig redo för starten.

Som support har man fullt upp med att dubbelkolla allt: vilka flaskor, bars och gels ska grabbarna ha med sig på respektive sträckor? när ska jag byta i deras camelbaks? vilka skor ska stå klara? när ska jag lägga i kajakerna? vad gör jag om den kajakplats vi kommit överens om är upptagen av en annan tävlande? hur vill de ha sina kartor? vilken kompass ska de ha på vilken sträcka? vilken cykelhandske var det som skulle användas? var finns cykelpumparna? vilket tryck ska de ha i däcken? vad gör jag om båda skulle komma in i växlingsområdet samtidigt?

Allt måste vara förberett ned i minsta detalj för i växlingarna går det snabbt. Och jag talar inte om minuter - jag talar om några sekunder.

Efter första växlingen inser jag hur jävla tufft det kommer att bli. Herrarna kommer in dyngsura, bleka, skitiga och med uppskrapade och blodiga ben. Samtliga ser ut att vara färdiga för att kollektivköras till akuten och läggas in med dropp. J hinner mumla ur sig ett "det går snabbt", sedan är både han och cykeln borta.

Eftersom man orienterar sig fram genom tät granskog tänkte jag mig att löptempot måste hamna på max 5 min/km. Helt fel. Tätklungan rusade in i skogen i strax under 4-tempo och bara mölade sig fram som om de hade Caterpillarband under fötterna. Frågan är inte om man kommer gör sig illa; frågan är när man kommer göra sig illa och hur mycket.

I växlingen till paddling var det en man som skrikandes fick hjälp med att sätta på sig flytvästen. Tävlingsledningen frågade om han skadat sig och fick bekräftat att han ramlat på cyklingen. "Är något brutet?", ropade de över vattnet, och fick till svar: "Har ingen aning, det gör ont så in i helvetet!" från mannen som paddlade på i galet hög fart ut från vårt synfält.

Mountainbikesträckorna är tekniska och jag kan inte ens föreställa mig hur helvetiska de är. En del utgjordes av en slalombacke. J vurpade på andra sträckan och gjorde en frivolt i luften - utan cykel - innan han landade på underkropp och underarmar. Men det hindrade honom inte från att fortsätta loppet i sitt maxtempo.

Under tävlingen fick jag påminna mig själv flera gånger om att detta faktiskt är något som de tävlande gör frivilligt. Jag vet inte om det är möjligt att jämföra olika sporter, men det finns helt klart flera faktorer som talar för att detta är världens jobbigaste sport:

- Fler grenar som utförs utan paus, till skillnad från exempelvis Sjukamp.

- Minst lika många växlingar som i Triathlon, oftast fler.

- Terrängen är så pass hård att man garanterat gör sig illa.

- Man har samma kläder loppet igenom och kommer vara genomblöt och skitig från start till mål.

- Det räcker inte att springa, cykla och paddla så snabbt man kan - man måste orientera också.

- Lång tävlingstid, från 6 timmar upp till en vecka.

- Under längre tävlingar sover man vanligtvis 2 timmar per dygn - tävlingarna pågår utan paus.

- Man måste kunna laga sin utrustning på vägen.

- Man måste vara en strateg och planera exakt hur man ska äta och dricka och hålla ihop sig själv.

- Många multitävlingar innehåller även moment som inlines, repfirning, hopp från klippor, klättring, simning med mera.

Ovanstående gör det svårt för mig att komma på något värre. Triathlon ger nog mer kontinuerlig smärta ur ett ansträningsperspektiv, eftersom man kan ligga på hög puls precis hela tiden, men där slipper man alla misärmoment runt omkring. Långa mountainbiketävlingar, ultralopp i löpning, endurorace, Dakarloppet, långa kappseglingar - där har vi sjukt jobbiga grejer i utsatta miljöer, men det räcker i alla fall att tävla i ett moment.

Vad har jag missat, och vad tror ni - vilken är världens jobbigaste sport?

Nu drar jag på multisporttävling

64k löpning, paddling och mountainbike i de värmländska skogarna.

Men nej, det är inte jag som ska tävla. Det ska däremot multi J och triathlon B. Min uppgift är att supporta på bästa sätt. Jag föreslog för J att jag kan ta fram nyporna och leka naprapat om det börjar smärta någonstans - men det erbjudandet tackade han tvärt nej till. (Hans onda benhinna fick smaka på O:s vassa armbåge igår, och det räckte tydligen?)

Tävlingen heter Kristinehamn Adventure Race, och det är precis en sådan tävling som jag skulle vilja delta i. Man måste vara duktig löpare, orienterare, cyklist, kajakist. Man slipper alltså begränsa sig till en gren, man får träna flera roliga saker!

Dessutom måste man vara en strateg och klara av att hålla humöret på topp, trots att man har sprungit vilse i en dypöl full av mygg, har blödande skavsår och har svept sin sista gel. Tävlingstiden är från 6 timmar och uppåt; en heldag där man får tre bra saker på samma gång: misär, smärta och nötning av pannben - samtidigt!


J och B under vår Östersjöexpedition. Nu ska de tävla
mot varann. Återstår att se vem som vinner.