Multihelg och dips med klapp

Min helg är uppstyrd. Är er?

Idag påbörjas min spetsade multihelg. Jag och coach J ska utföra en längre paddling till en plats där vi ska avverka en löprunda. Därefter kommer vi inta en stor mängd livsmedel (coach J är en av få som lassar in mer än jag) samt nedsänka oss i det omgivande vattnet för svalkning av lekamen. Dagen avslutas sedan med tillbakapaddling och middag.

Lördag kommer gå i samma anda men med spets. Det tillkommer två moment: MTB-cykling och fest. På söndag byts festmomentet ut mot boxningsträning av hittills okänd art.

För den som inte känner sig lika uppstyrd har jag ett aktivitetsförslag. Vi har tidigare gått igenom armhävning med klapp och chins med klapp. Nu är det dags att ta det hela ett steg vidare: dips med klapp, här i belastad version. Givetvis godkänner jag övningen även utan de drygt 9 extrakilona, möjligen med undantag för herr Magruta, som aldrig lidit av lite extra belastning.

För övrigt misstänker jag att jag under gårdagen uppförde mig aningens omoraliskt. Jag är expert när det gäller att följa impulser och tänker inte alltid på att andra kan påverkas av mina handlingar. Samtidigt är det just det som gör mig till den jag är, till Magda Gad, som alltid gått min egen väg, istället för att följa det normativa och det jag blivit tillsagd.

Och med det säger jag puss, trevlig helg och glöm inte att utmana er själva; och vad ni än väljer att ta er för - gör er grej och kör hårt!

Mission sub64

Två kilo ska bort.

Formmässigt tänker jag sällan på min vikt. Jag har alltid vägt mycket i förhållande till min längd och min fettprocent, eftersom jag jämfört med flertalet andra träningstjejer har 5-10 kilo mer muskler att släpa på. Det positiva är att muskler ger kraft. Det negativa är att arbetet blir tungt.

Prestationsmässigt märker jag av min vikt i övningar som involverar den egna kroppsvikten. Som löpning. Spänsthopp. Chins. Dips. Men det märks också i ringen. Där skulle jag helt klart vinna på att tappa ett par kilo, vilket jag även behöver göra för att hamna i min tänkta viktklass.

Från början var det tänkt att jag skulle tävla i 66 kg weltervikt. Men eftersom jag i normala fall pendlar mellan 65-66 kg föddes tanken på att ta mig ner till lätt weltervikt, som är 63 kg. Det målet kändes dock aningens svårt, då jag under de senaste två åren vägt som minst 64,2 kg. Det var i juni 2007, när jag hade en fettprocent på 10,6.

Lägre än så har jag aldrig lyckats komma, och jag har heller aldrig lyckats hålla mig där någon längre tid. Men nu behöver jag inte längre bekymra mig om huruvida det skulle vara möjligt att komma ner i 63. Från och med idag har nämligen tävlingsreglerna ändrats och den nya lätta weltervikten är 64, vilket är en helt perfekt tävlingsvikt för mig.

För att slippa banta ner mig före tävling, och för att kunna prestera optimalt under tiden, tänker jag försöka gå ner till 64 kg och sedan hålla mig kvar på den nivån. Det är inte mycket som ska bort, det är i runda slängar två kilo. Problemet är att jag aldrig lyckats tappa muskler (regelbundna mätningar under två år visar kontinuerlig muskelvikt trots många långpass), och därmed hamnar jag lågt i fettprocent, vilket gör att kroppen börjar protestera.

Men nu får den protestera bäst den vill. Jag vill kunna göra många chins och dips. Vara snabb i ringen. Dessutom har jag min 5k-utmaning mot N´batha att tänka på. I dessa fall gör två kilo stor skillnad. Det är bara att sätta på sig en ryggsäck med två mjölkpaket i och testa hur pass svagare och långsammare man blir - det är mycket!

I dagsläget väger jag 65,4 kg och har en fettprocent på ca 14,5. Igår vägde jag 66,5 men det är helt i sin ordning då det är den tiden i månaden då vi kvinnor väger lite mer. Det jag kommer göra nu är enkelt: inget annat än det jag alltid gör, äter bra och tränar bra, men jag kommer att skära lite i varje portion för att på det sättet minska på kalorierna.

Hur viktnedgången kommer att arta sig går att följa i den nya rutan som jag har lagt till i marginalen till höger. Återstår att se hur lång tid det tar att nå mitt mål på sub64, nu är jag i alla fall på g!

Om man inte kunde träna

Tänk om det var så här jämt?

Veckans spyfys plågar mig fortfarande. Inte på ett mentalt plan, men fysiskt. Mage och rygg är ömma och stela. Benen känns stumma. Och armarna - de ska vi inte ens tala om. Lemmarna är som avstängda från axlarna och nedåt. Deltamuskler, biceps och triceps uppför sig som dökött. Underarmarna är inflammerade och dunkar av smärta.

Vad har jag då gjort åt saken? Jag har gått i tillfällig exil och ägnat mig åt rekreation och vila. Inte total vila givetvis. Återhämtningsträning har utförts. Löpning och skuggövningar. Det har även utförts lite dips då en dipsställning har byggts, men det träningsprojektet gav jag genast upp då armarna började protestera.

Det känns verkligen frustrerande att behöva begränsa sin träning på det här sättet. När en skada sätter stopp. Tänk om det var så jämt, fast värre? Tänk om man aldrig mer kunde träna, överhuvudtaget?

Jag satt och funderade på det igår, och behövde inte tänka speciellt länge för att visualisera hur mitt liv skulle se ut. Faktum är att jag såg det framför mig på en gång.

Om jag inte kunde träna skulle jag bli en dekadent författare. Jag skulle lalla runt i ett stort hus, dricka mängder av starkt kaffe och rödvin, lyssna på chill musik och skriva ned mitt livs historier. Skriva besserwisseraktiga krönikor om träning. Hänga med sköna människor. Meka med prylar och bygga grejer. Jag skulle följa varje impuls och göra mitt bästa för att riktigt leva skiten ur livet. Definitivt ha massa sex. Kanske testa droger. Fast det sista betvivlar jag då livet i sig självt brukar fungera som den bästa drogen.

Vad skulle ni göra om ni aldrig mer kunde träna?