Tänk om det var så här jämt?
Veckans spyfys plågar mig fortfarande. Inte på ett mentalt plan, men fysiskt. Mage och rygg är ömma och stela. Benen känns stumma. Och armarna - de ska vi inte ens tala om. Lemmarna är som avstängda från axlarna och nedåt. Deltamuskler, biceps och triceps uppför sig som dökött. Underarmarna är inflammerade och dunkar av smärta.
Vad har jag då gjort åt saken? Jag har gått i tillfällig exil och ägnat mig åt rekreation och vila. Inte total vila givetvis. Återhämtningsträning har utförts. Löpning och skuggövningar. Det har även utförts lite dips då en dipsställning har byggts, men det träningsprojektet gav jag genast upp då armarna började protestera.
Det känns verkligen frustrerande att behöva begränsa sin träning på det här sättet. När en skada sätter stopp. Tänk om det var så jämt, fast värre? Tänk om man aldrig mer kunde träna, överhuvudtaget?
Jag satt och funderade på det igår, och behövde inte tänka speciellt länge för att visualisera hur mitt liv skulle se ut. Faktum är att jag såg det framför mig på en gång.
Om jag inte kunde träna skulle jag bli en dekadent författare. Jag skulle lalla runt i ett stort hus, dricka mängder av starkt kaffe och rödvin, lyssna på chill musik och skriva ned mitt livs historier. Skriva besserwisseraktiga krönikor om träning. Hänga med sköna människor. Meka med prylar och bygga grejer. Jag skulle följa varje impuls och göra mitt bästa för att riktigt leva skiten ur livet. Definitivt ha massa sex. Kanske testa droger. Fast det sista betvivlar jag då livet i sig självt brukar fungera som den bästa drogen.
Vad skulle ni göra om ni aldrig mer kunde träna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
Vad man skulle göra då, hmmm...risken är att jag skulle bli bitter, usch hemska tanke. Då skulle jag nog tjata till mig det där huset jag i framtiden vill ha. Så man kan gå där och pilla. Men endorfinkickarna???. Ja du, får nog fundera vidare på det...
Ha ha, man kan säga att det är ju delvis så för mig just nu, jag får ju inte träna så mycket som jag skulle vilja göra. Så jag har framförallt ett roligt forskningsjobb att falla tillbaka på, och så skriver jag förstås besserwisseraktiga bloggkrönikor om träning ;-) Dock inge rödvin för det skulle vara för negativt för den träning jag kan köra.
Men att hamna i en situation där man inte kan träna alls - det har jag svårt att se. Jag har gett mig själv ett löfte att oavsett vad som händer så finns det alltid någon form av idrott eller träning att ägna sig åt. Folk som knappt kunnat rulla med ögonen ens har ju lyckats med neurologiska mirakel genom envis träning.
Hej Magda!
Det ena behöver ju inte utesluta det andra så länge man satsar på att leva sitt liv. Alla begränsningar ligger bara inom en själv. Vi bestämmer själva vad vi skall säga ja eller nej till.
Jag har förstått att du är en tjej som inte gör något halvvägs utan satsar minst 100% på det du bestämmer dig för. Det gör mig lite avundsjuk för det är frihet...
Dekadens eller träning....hm...svår fråga, eller?:-)
Keep up the good work, girl!
antagligen gå upp väldigt mycket i vikt eftersom jag skulle tröstäta. Säkert anlita en psykolog eftesom man blir av med det välbefinnande man får av träningen.
Ah det skulle bli sjukt jobbt :(
Tjena Magda,
Ja vad hade man gjort om man inte kunde träna? Hmm ja du, kanske seglat av sig sitt begär.
By the way kom 4 i VSM i tresteg. Bara 8 cm från Bronset. Det ska jag knipa nästa år. Det var ju det första SM:et.
Okay ha det gött
Om jag inte fick träna själv... skulle jag coacha överviktiga barn, ge dem en bra kostsyn, mangla deras föräldrar, peppa dem att frigöra sig och få dem att må bra.
Okej. jag kanske skulle coacha deras föräldrar också. lite grann. eller nej förresten HELA VÄGEN.
Sen skulle jag åka runt i min röda cab och se cool ut.
Resa. Resa. Resa.
Läsa alla de där böckerna jag aldrig hinner med och lära mig laga en massa nya maträtter att bjuda nära och kära på.
carro: ja hus vore helt klart bra så man har lite yta att vara kreativ på
fredrika: du har en grymt skön inställning, som vanligt. i viss mån är det nog sant att man ALLTID kan träna, mental träning om inte annat.
johan: absolut, det måste finnas balans, och jag gör såklart en del av de där grejerna nu också. men jag tänker mer på livsstilen, det funkar ju inte riktigt att hälla i sig vin o sen gå upp o träna, så lite får man prioritera bort för att nå sina mål.
j: ja fy, om jag skulle fortsätta äta som jag gör nu skulle jag bli en heffaklump...
adam: ja men åhhh, segla är ju underbart, om det nu inte räknas som träning... och stort grattis till den fina platsen, GRYMT!
mia: vilken positiv tanke! otroligt!
lilla duktig: det låter supermysigt :D
Om jag aldrig mer fick träna skulle jag nog bli bitter och sur till en början. Tycka att livet är orättvist.
Sedan skulle jag förhoppningsvis se över mina sår, försöka resa mig upp och göra det bästa av situationen. Helt plötsligt skulle det finnas en massa tid över för allt det där andra jag försakar i min vardag. Pysslandet?! Jag skulle sätta in alla mina gamla foton i de där albumen jag har påbörjat. Jag skulle baka ännu mer. Jag skulle gosa mig fördärvad med Xena och Niclas. Jag skulle hänga på caféer och träffa vänner där i stället för att träffa dem på gymmet.
Tja, något sådant. :)
Det MÅSTE gå att träna, på ett eller annat sätt. Man måste komma runt det där hindret somehow. Det går inte att tänka sig livet utan att träna.
Och gick det inte att ta ut sig fysiskt fick jag väl satsa stenhårt på golf, pistolskytte, boule eller något annat som inte innefattade fysik men ett tävlingsmoment.
Och så skulle jag hälsa på dig i det där huset med min lilla bärbara, skriva två kapitel på en egen bok, bli tokförbannad på att det blir kasst, lägga ned hela projektet och simma ut i havet. Fast det inte gick.
felic: ja men det låter inte alls illa att pyssla, mysa o umgås. riktigt nice faktiskt!
cia: ja fan prickskytte låter bra. jag skulle helt klart lära mig skjuta pistol. det kräver nog sitt pannben om man ska bli bra. och du det där scenariet med påhälsandet i huset och skrivandet låter ju smått fantastiskt, stor humor, kanske behöver man inte oroa sig så mkt ändå :)
Jag skulle försöka lära mig att låta själen lämna kroppen så jag kunde löpa med själen istället.
n´batha: hm. det låter som du skulle hålla dig sysselsatt. liksom ha att göra. länge.
Leva skiten ur livet? Jag trodde det var just det man gjorde sådär sex timmar in i ett långpass.
Jag har levt ett liv utan träning. Det går men man var inte en lika glad och positiv människa då och man trodde att man behövde ta buss, bil eller tåg så fort något var ett par mil bort.
hej staffan, välkommen till bloggen! håller helt med om det här med långpass, men tror bestämt det är möjligt att leva skiten ur livet även på andra sätt. det skulle säkert vara ett spännande liv det oxå, fast det är inget jag någonsin önskar kommer inträffa... *rys*
Skicka en kommentar