Jag har blivit snabbare

4:48-tempo har förbättrats till 4:39 på helvetsrundan. Men jag tänker mest på händerna.

För er som inte läst tidigare inlägg om denna löprunda kan jag kort sammanfatta den som ett 750 meter långt kvarter runt en del av Mosebacke torg, innehållandes kullersten och en helvetestrappa som förflyttar dig 74 höjdmetrar, och man springer inte runt kvarteret en gång, utan fem gånger, vilket innebär att den totala sträckan blir 3750 helvetesmetrar.

Idag sprang vi denna runda direkt efter 70 minuters boxningsträning. Vi var 10 stycken; 6 tjejer och 4 killar. Jag startade sist som vanligt. Vet inte varför jag alltid envisas med att göra det. Kanske för att se hur många jag lyckas springa om på första rundan. Det blev 7 stycken; 5 tjejer och 2 killar.

Men löpningen kändes långt ifrån bra. Är fortfarande sliten efter spyfysen. Har lite ont här och var. Känner mig energilös. Kände mig faktiskt trött redan efter första varvet, men på andra varvet blev jag lite triggad av att jag lyckades springa om en kille till. Nu hade jag bara en kvar framför mig; Rambo, ett 48 kilos muskelpaket.

Fast tredje varvet blev det värsta. Jag försökte hela tiden tänka att det bara var hälften kvar, men just då kändes ett halvt helvete väldigt långt. Dessutom såg det retande lätt ut för Rambo, som hela tiden skymtade på ett omöjligt omspringningsavstånd.

På det fjärde varvet kändes det som jag sprang löjligt långsamt. Jag började faktiskt på allvar ifrågasätta vad jag höll på med. Ett tag funderade jag till och med på att avbryta. För varför skulle jag fortsätta? Varför måste jag alltid köra slut på mig själv? Ge max och strunta i att det gör ont?

Precis när det kändes som värst dök en del av min sovrumstavla upp på näthinnan. Den del där det står "Winners are simply willing to do what losers won´t" - och där hade jag svaret. Efter det var det bara att sluta tänka och fortsätta springa, och när jag nådde trappan för fjärde gången varvade jag två tjejer.

Nu var det bara ett helvetesvarv kvar. Rambo var borta ur sikte. Det störde mig något alldeles enormt, så jag försökte öka lite, men fick lov att inse att det helt enkelt inte gick. Det fick bli att hålla samma tempo, men det räckte i alla fall för att varva tre till; två tjejer och en kille; sedan lyckades jag faktiskt ändå öka lite på slutet, men jag misstänker att mitt vänstra ögonbryn ryckte konstant hela sista minuten...

Vid målgång stannade jag klockan på 17:26. Och blev förvånad. Det är 34 sekunder bättre än sist. Snitthastigheten har alltså förbättrats från 4:48 min/km till 4:39 på drygt en månad, trots att dagens löpning kändes piss. Det nya tempo motsvarar 12,91 km/h, vilket känns helt ok på en sådan här sträcka.

Men jag var ändå sur. Rambo sprang exakt 1 minut snabbare än mig, och jag kom in som 2:a. Det är först nu som jag inser att jag faktiskt varvade fyra av fem tjejer, och en av fyra killar, och kom in som bästa tjej.

Fast när jag ser tillbaka på dagen är det trots allt inte löpningen jag tänker på. Det var inte ens den jag tänkte på när jag satte rubriken. Det jag tänkte på är de tre saker som snabba faran T sa när hon kom fram till mig efter att hela helvetet var över: "Du har blivit snabbare!" och "Jag fick jobba för att hinna med dig idag!" och "Fortsätter du så här kommer du bli grym!"

Och hon syftade inte heller på löpningen. Utan på de parövningar vi gjorde på boxningen. Och att höra de där orden från henne - det gör mig sjukt glad och stolt och helt förvissad om att jag kommer fortsätta kämpa trots att det gör ont - ´cause winners are simply willing to do what losers won´t.