Nu vet jag varför jag inte dricker

Igår drack jag alkohol för andra gången sedan augusti 2007. Idag vet jag varför jag vanligtvis inte dricker.

Det var inga mängder jag drack igår, jag blev inte speciellt berusad. Jag socialiserade, jag var i ett fantastiskt sällskap, jag hade mycket trevligt. Jag mår inte illa idag. Jag har inte ont i huvudet. Allt känns faktiskt som vanligt, förutom att det känns som att min kropp är helt oförmögen att prestera.

Den är inte det att kroppen gnäller på ett sätt som jag vet att jag med hjälp av det mentala kan ignorera. Det är snarare som att den är avstängd, som att den förlorat kontakten mellan motor och styrning, som att jag skulle kunna gasa på men den skulle inte ha en aning om var jag ville att den skulle gå.

Och det är den där känslan som jag har sjukt svårt för att hantera. Jag vill inte ligga i sängen och känna att min kropp är ur funktion. Jag vill inte känna att det är jobbigt att gå ut i solen. Jag vill inte oroa mig för att att inte kunna leverera.

Jag vill känna att min kropp lyder mina löpsteg, att den finner balansen i kajaken, att den vill trampa på när jag hoppar upp på cykeln. Det är såna känslor som gör att jag spritter i kroppen, som gör att jag njuter. Det är såna känslor som jag värderar mer än en berusning - därför ser jag vanligtvis till att jag inte dricker.