Nu har B en egen blogg

Ni kan följa hans äventyr här:

On My Bike

Avskedsmiddag för B

Nu ska han till Kina igen.

Och cykla i 1, 5 månad.

Kina, Tibet, Lhasa, Mount Everest...?

Många höjdmetrar och många mil lär det i alla fall bli.

Och en paddelkamrat mindre till Magda...

Skillnaden mellan att vilja nåt - och att göra det som krävs för att uppnå det

Vad är du beredd att offra för att leva drömmen istället för att drömma den?

Ultraschmultran Fredrika har skrivit ett inlägg som blivit vilt omdebatterat och citerat. Läs det om du inte har gjort det. I korthet handlar det om en kostnadsbalans: vad är du beredd att offra för att uppnå din dröm?

I kommentarerna får hon svara på många följdfrågor. Läs dem också. I ett av sina svar tar hon mig som exempel:

Hur många vill inte kunna köra "som Magda"? Själv blir jag mer imponerad av alla de år och allt det konstanta slit Magda faktiskt lagt ner av sitt liv för att idag vara så stark och kunna träna som hon gör. Hur många är beredda att faktiskt betala det priset? Säg att du vill kunna träna som Magda, ha hennes pannben, hennes fysik - är du beredd att först vara Magda de kanske tio-femton år *innan* hon blev så imponerande stark som hon är idag?

När jag läste det där kände jag mig givetvis hedrad, men min första tanke hade inget med stolthet att göra. Min första tanke var oj, skulle jag orka vara mig själv i tio-femton år igen? Sedan började jag fundera på om jag verkligen tycker det är värt det, nu i efterhand. Och till sist började jag gå igenom vad det är som har drivit mig, vilket jag har anledning att återkomma till i ett inlägg inom kort.

Till dess skulle jag vilja ta en annan person som exempel. Lance Armstrong, 36 år, har vunnit Tour de France sju gånger, efter att han fått diagnosen testikelcancer. Nu gör han comeback och säger att han tänker vinna touren en åttonde gång.


Cykelvärden är i chock. OS-Gustav säger att det är det konstigaste han någonsin hört. Andra säger att han har dopat sig och tycker att han ska bojkottas.

Personligen tycker jag att det är föga intressant om denne man har dopat sig eller ej. Det jag är intresserad av är hans tankar. Vad är det som driver honom? Hur ser hans kostnadsbalans ut?

Bildbevis

The man, the myth, the legend:

Detta är alltså bevisligen: Lill-Kötta!

Lite annat från helgen som gick:

Som sagt, mina skosnören går ALLTID upp! Tre gånger under
lördagens orientering. Dags att skaffa fler Locklaces.

B målspurtar...

... och tycker sedan att 8 mil
cykel är ett bra sätt att avsluta en triathlon.

Fast det här klart, med en sån här baby
kan det ju vara skoj att tugga asfalt.

Jag är avundsjuk på multi J:s Skins. Undrar
om dom funkar bättre än mina kompressionsstrumpor.

Colting kom trea på SM i triathlon som gick på söndagen.

Coach J, sugen på en liten kvällstur.
I 2,5 timme fick jag nöjet att skåda hans ryggtavla.

Dedicated to Lill-Kötta

En händelserik helg där en mängd saker utfördes, men där allt hamnade i skuggan av en man: Lill-Kötta.

Jag vet inte vem Lill-Kötta är. Jag vet inte hur han ser ut eller hur gammal han är. Jag har inte ens några bevis för att han finns. Men allt det där är sekundärt. Det primära är det här.

Det räcker att läsa det där för att veta att man gillar Lill-Kötta. Man känner att LK är en kille som man skulle trivas med. Man längtar liksom efter LK trots att man aldrig har träffat honom.

Givetvis började jag göra efterforskningar redan på fredagskvällen när jag läste texten, men jag fick inga tillfredsställande svar. Café R hävdade bestämt att "Lill-Kötta, det måste vara du", och även om det var smickrande så är det tyvärr inte korrekt. Jag mäter inte 1,90 över jorden och jag väger inte 100 kilo. Jag springer inte milen (inklusive stämpling av kontroller) på 35 minuter, bänkar 140 kilo och gör 24 chins. Dessutom har jag aldrig sagt att jag föredrar Försvarsmaktens skidor Vita blixten framför andra "eftersom kolfiber blir så sprött under 40 minus".

På lördagsmorgonen berättade jag givetvis om Lill-Kötta för triathlon B, multi J och coach J under vår bilfärd till en nordlig förort. Väl på plats stod det givet att LK skulle bli det stora ämnet för dagen. B började med att köra en uppvisningstävling i triathlon och kom in som fjärde man, några minuter efter vinnaren Ted Ås. På andra plats kom Andreas Wiberg (svensk mästare 2005), påhejad av syrran och olympiern Pernilla Wiberg. Vad hade LK tyckt om tävlingen? En bättre fråga är om han ens skulle definiera en timmes förflyttning på rensopade och utmarkerade banor som träning.

Under samma tidsrymd sprang jag och coach J ett eget 80-minutersrace i den intilligande skogen. Det blev ett orienteringspass där vi var rörande överens om att det alltid är bäst att kötta loss i kompassriktningen, istället för att springa runt på stigar. Lyckligtvis prickade vi in både sankmark, en klippbrant och svårgenomtränglig barrskogg. Om LK hade varit med hade han givetvis inte böjt undan grenar som annars skulle ha sopat honom i ansiktet, såsom jag gjorde, och han hade definitivt inte gått upp för den där klippbranten.

När B var klar bestämde han sig för att ett lämpligt avslut på tävlingen skulle vara att cykla hem tillsammans med multi J. J himself, som befinner sig i ett maniskt tillstånd av overreach, föreslog genast att de kunde köra en liten omväg, som skulle göra sträckan 8 mil istället för 4. Förmodligen det enda beslut som LK skulle ha gillat den här dagen.

Coach J och jag blev därmed förpassade till bilen och bestämde oss för att styra mot kajakbryggan. Ett 80-minuterspass på fjärden blev det och totalt landade lördagen på 2 timmar och 40 minuter för vår del. Med tanke på den låga intensiteten på paddlingen (73%) hade LK troligen betraktat den som nedvarvning.

Dagen avslutades i en återsamling där vi lyckades hälla i oss tre öl var utan att somna, trots att klockan var efter tio. Givetvis pratade vi hela tiden om - Lill-Kötta. När kvällen var slut hade jag fått ett nytt smeknamn: Stor-Kötta. Dricker LK öl? Jag tror att han gör det, men att han kanske inte snackar så mycket samtidigt.

Söndagsmorgonen började med cykelfärd med B till tävlingsområdet för SM i triathlon. När Coach J anslöt frågade han inte vem som ledde tävlingen. Inte eller hur det gick för Colting och grabbarna. Det han frågade var: "Har du fått reda på något mer om Lill-Kötta?" Vid det här laget står det klart att LK upphöjts till en ikon, liksom övermänsklig och troligen med härstamning från en annan planet.

Lite aktivitet blev det även denna dag för mig och coach J. En stökig paddling till idylliska Lillsjön på 1 timme 40 minuter, direkt följd av löpning tur och retur Rålis-Slussen på 30 minuter blankt. Därefter fick coach J lust att göra en lite kvällstur på sin cykel. När J talar om cykling och en liten tur så vet man att det inte avser något som vanliga människor skulle avse. I detta fall innebar det att per omgående hoppa upp på bajken och trampa ut till Mälaröarna på en liten tripp om 2 timmar och 30 minuter. Ett cykeplpass där jag hade äran att titta in i J:s ryggtavla under 99% av tiden (jag försökte rycka en gång men J gjorde processen kort genom att ödmjukt fråga om det var ok att han la sig framför en liten stund). Att jag valde att stanna halvvägs för att köpa och sedan trycka i mig en Snickers - stillastående - var något som LK troligen uppskattat ännu mindre än vad J gjorde (J tyckte att det var rent utav oanständigt).

Inräknat cyklingen fram och tillbaka till hemmet bjöd söndagen på ett 5-timmarspass rätt och slätt. Möjligtvis hade LK accepterat det hela som någon form av träning.

Höstens träning

Försäsongens boost är avklarad. Superkompensationen börjar slå till. Nu är det dags att sy ihop höstsäsongens schema.

Hösten -08 kommer inte skilja sig speciellt mycket från våren -08. Den största skillnaden blir att jag kör simning som återhämtnings- och komplementträning istället för löpning.

Måndag
Morgonpass: Boxning (Teknik, parövningar, fys)
Kvällspass: Fys (Styrka, explosivitet, spänst, kondition)

Tisdag
Morgonpass: Simning
Kvällspass: Boxning (Matchsparring, säck, fys)

Onsdag
Vila

Torsdag
Morgonpass: Simning
Kvällspass: Boxning (Uppgiftssparring, säck, fys)

Fredag
Morgonpass: Boxning (Teknik, sparring, fys)

Lördag
Multiträning: Löpning, Paddling, Cykling

Söndag
Kvällspass: Boxning (Teknik, parövningar, fys)

Detta är mitt preliminära och mycket ambitiösa upplägg som landar på cirka 13 timmar.

Sedan vet jag ju hur det blir.

På onsdagskvällarna kommer man hem och landar i soffan och medan man ligger där med alltigenom goda intentioner smyger det plötsligt upp tankar i huvudet som förmodligen har något med intervaller eller Vo2max att göra. Sedan vips, som genom ett trollslag, befinner man sig ute i ett löpspår istället för hemma i växlingszonen.

Sedan har vi de farliga fredagskvällarna, när man är i full färd med att fundera ut några lämpligt dekadenta aktiveteter och blir avbruten av telefonen som ringer - och plötsligt har man sagt ja till någon högst oskyldig multiaktivitet som kan innefatta allt från en kvällspaddling till en helgexpedition.

För att inte tala om söndagsmorgonarna då det bästa som finns är att äta frukost på bryggan för att sedan ge sig ut på en förmiddagspaddling.

Och så slutar veckan på minst 16 timmar i alla fall.

"Min rumpa är full av blåsor, och jag kan inte känna min hand nedanför handleden"

Jag läser om världens tuffaste cykeltävling: GDR.

The Great Divide Race. Ett ultralopp med en enkel regel: Börja trampa vid den kanadensiska gränsen, det första hjulet som når Mexiko vinner.

Cyklisterna ringer in sin position varje kväll, de får inte lifta, de ska vara självförsörjande. Sträckan är 400 mil. Du har 25 dagar på dig. Rekordet är 15 dagar, 4 timmar och 18 minuter.

Artikeln finns i senaste numret av Outside. Jag bläddrar, läser, ryser, dreglar, blir upphetsad, blir inspirerad att göra en jävla massa galna grejer. Ren porr, med andra ord. Här följer några sköna citat:

Ingen startpistol, inga fina tal eller någon nedräkning. Ingenting. "Ok, kör!" får Curiak ur sig när klockan slår tolv och vi ger oss iväg.

Bra, känner mig bra. Blev jagad av en älg några hundra meter... Jodå, allt är bra.

Det var massor av snö uppe i passet. Höll på att frysa ihjäl... rolig dag!

Det som sänkte stämningen en aning var den hög med grizzlyspillning som låg i spåret. Inte bra - björnen använder samma spår som vi.

Du cyklar så länge det är ljust, och när du inte kan trampa mer lägger du ner cykeln och kryper in i sovsäcken tillsammans med myggen.

Scott Hedge kastar in handduken redan andra natten, stapplande omkring utanför Holland Lake Lodge bar med en sårig häl och en öl i varje hand.

En antilop väcker mig i gryningen.

Vi får senare veta att han var så uttorkad att sjuksköterskorna i Espanola inte hittar någon ven att sticka in droppet i. Hans GDR är över.

Matt McFee har somnat på cykeln och kört in i en stor sten och har förstört ramen. De flesta hade gett upp och liftat till Dillon och skaffat en bussbiljett hem, men Matt ringde sin fru i Durango som skickade en ny ram med FedEx.

En blixt slår ner så nära att Jeffs MP3-spelare byter låt, från Van Halen till Twisted Sister.

Jag trillar av cykeln och stapplar in på det amerikanska tullkontoret. Luftkonditioneringen är en uppenbarelse. "Klarade jag det?"


Det finns något med sådana här lopp som lockar mig alldeles oerhört. Det handlar inte bara om att tävla. Det handlar om att göra en resa.

I samma nummer av Outside finns en historia om en kvinna som lämnade jobbet och paddlade längs Norges kust - ensam. Det finns lysande träningstips för den som vill tävla i triathlon - utan att träna ihjäl sig. Det finns en intervju med ledaren av Sveriges mest etablerade multisportlag - FJS. Och mycket mera.

Som sagt; ren porr. Nu måste jag läsa vidare.

Cykla till Tibet

6300k på 91 dagar. Nu är han tillbaka.

Min vän triathlon B drog till Bangkok för 4 månader sedan. Under tre av dessa månader cyklade han 630 mil på sträckan Bangkok - Kambodja - Bangkok - Laos - Kina - Tibet - Kina - Laos - Bangkok. Ensam.

Den resterande tiden ägnade han åt buddhism, meditation och en kurs i fridykning, och som dykare kan jag inte vara annat än imponerad över resultatet: maxdjup 31 m, maxtid 4.36 min. Det kallar jag lungkapacitet!


Men trithlon B är givetvis inte otränad i grunden. Han har kört 9 st Ironman, varav en på Hawaii. Hans bästa Ironman-tid är 9.44:37, hans bästa marathontid är 3:31.14, och då snackar vi Ironman-mara som springs direkt efter 3,8k simning och 180k cykling.

Utöver detta har han cyklat Vätternrundan på 7.51, åkt Vasaloppet på 5.04:05 och tävlat i multisport. Det finns alltså en hel del idrottsskunskap och erfarenhet i triathlon B, och jag känner mig ytterst priviligerad som får träna med honom nu när han är hemma!

Multirapportering: fredag, lördag, natt till söndag, söndag

Helgens bloggande inskränks till en i detta inlägg kontinuerligt uppdaterad rapportering.

FREDAG
1. Långpaddling där Magda Gad för första gången i världshistorien fick godkänt av coach J, som ansåg att min paddling utvecklats revolutionerande. Han påstod till och med att jag har möjlighet att vinna Klubbmästerskapet. Coach J själv paddlade fram i förfinad perfektion.
2. Terränglöpning genom skog och äng med huggormsinslag. Avslutningen gjordes i hög fart, rusandes över rötter och sten och hoppandes över stock, varvid jag råkade kliva fel, fick svårt att stödja på foten och fick förnedra mig själv till att för första gången i träningssammanhang uttrycka frasen: "Kan vi ta det lite långsammare", varvid coach J fortsatte i samma tempo då han trodde att jag skämtade.
3. Kort simning i nedkylnings- och återhämtningssyfte samt intag av föda.
4. Långpaddling tillbaka. I motvind.
5. Multimiddag för inbitna träningsnördar samt ett försök till kulturell aktivitet som fick avbrytas då båda simultant hamnade i koma.

Dagens insikt: Mängdträning lönar sig. Terränglöpning is da shit. Och jag har helt klart blivit snabbare; löpning med coach J brukar vara ytterst krävande - idag var det en ytterst behaglig och rolig upplevelse.

LÖRDAG
1. Cykling med komplikationer. Blev varse att lufttrycket i framdäcket var undermåligt. Försökte fylla på vid pumpstationen vid Slussen, men pumpen hade fel dimension varvid däcket tömdes på luft. Såg framför mig två alternativ: gå hem och pumpa eller gå till cykelaffär och pumpa. Båda kändes erbarmerligt jobbiga. Kom sedan på ett tredje alternativ: leta upp en pump på en parkerad cykel. Tada! Problemet löst.
2. Semiterränglöpning runt Långholmen plus två gånger Västerbron. Sprang in i en gubbe som fick en ordentlig Magda Gad-tackling och kom att tänka på detta. Jag vill ha en egen cykel- och löparväg!
3. Kort simning i Riddarfjärden, främst i nedkylande- och återhämtande syfte.
4. Paddling runt Långholmen. Visualiserade coach J:s perfektionistiska paddling från gårdagen och lyckades förfina min egen. Lycka!
5. Cykling utan komplikationer.

Dagens insikt: Jag gillar långpass i version multi. Det är roligare och sliter mindre, då belastningen fördelas på fler kroppsdelar. Vid cykling bör alltid verktygskit medtagas. Dessutom: det är glädjebringande att investera. Vad jag investerat i avslöjas senare i veckan. Nu väntar dagens avslutande moment: Fest.

NATT TILL SÖNDAG
6. Mycket trevlig fest - tack M! God mat har intagits, historier har berättats och jag har haft mycket givande samtal med coach H, som jag fick se berusad för första gången. Han var sig själv som alltid och jag blev påmind om vilken underbar, ödmjuk och positiv människa han är. Ikväll var han riktigt kramgo och mysig också! Tack coach H för att du finns och sprider glädje!

SÖNDAG
1. Boxning under ledning av coach H. Mycket bra teknikpass med skolboxning och parövningar. Jag körde med nya Å och vi var grymma som fan! Kändes som vi tog fram det bästa av varann och verkligen körde på, snabbt och hårt. Avslutade med 10 minuter gå-på-varandra-massage och gemensam middag, varvid helgen slutade där den började - komaläge.
2. Kvällens planerade multiaktivitet inställd, då coach J prioriterade Wimbledon-tittande i sin ensamhet. Imorgon ska han gå upp tidigt och springa Blå spåret. Utan mig, då jag jobbar. Vilket är skittråkigt. Men coach J är ursäktad då han var på galej igår. Dessutom lider han och jag av samma åkomma; vi kan bli gravt asociala och tacka nej till all mänsklig samvaro. Bara grotta in oss i oss själva och hämta kraft. Detta ensamvargande är en viktig del i min återhämtning, inte bara den fysiska utan också den mentala.

Dagens insikt: Det ger väldigt mycket att ha en bra träningspartner. Och en bra coach! Särskilt i en sport som boxning, som handlar om kommunikation. Det ger också mycket att veta hur man bäst får sin återhämtning - då kan man träna på nästan hur mycket som helst!

Multihelg och dips med klapp

Min helg är uppstyrd. Är er?

Idag påbörjas min spetsade multihelg. Jag och coach J ska utföra en längre paddling till en plats där vi ska avverka en löprunda. Därefter kommer vi inta en stor mängd livsmedel (coach J är en av få som lassar in mer än jag) samt nedsänka oss i det omgivande vattnet för svalkning av lekamen. Dagen avslutas sedan med tillbakapaddling och middag.

Lördag kommer gå i samma anda men med spets. Det tillkommer två moment: MTB-cykling och fest. På söndag byts festmomentet ut mot boxningsträning av hittills okänd art.

För den som inte känner sig lika uppstyrd har jag ett aktivitetsförslag. Vi har tidigare gått igenom armhävning med klapp och chins med klapp. Nu är det dags att ta det hela ett steg vidare: dips med klapp, här i belastad version. Givetvis godkänner jag övningen även utan de drygt 9 extrakilona, möjligen med undantag för herr Magruta, som aldrig lidit av lite extra belastning.

För övrigt misstänker jag att jag under gårdagen uppförde mig aningens omoraliskt. Jag är expert när det gäller att följa impulser och tänker inte alltid på att andra kan påverkas av mina handlingar. Samtidigt är det just det som gör mig till den jag är, till Magda Gad, som alltid gått min egen väg, istället för att följa det normativa och det jag blivit tillsagd.

Och med det säger jag puss, trevlig helg och glöm inte att utmana er själva; och vad ni än väljer att ta er för - gör er grej och kör hårt!

Återkomsten

Nu ska det multitränas: paddlas, cyklas, springas; för nu är coach J tillbaka.

Coach J är en träningsnörd av hög rang. Han har lärt mig allt om paddling. Han har inspirerat mig till multiträning. Den senaste tiden har dock inneburit en tillbakagång, då coach J tillbringat ett halvår uppe i de jämtländska vidderna.

Men ensliga vidder är inget problem för coach J. Han kan tillbringa en långhelg i ödemarken och finna glädje i att det hällregnar, det är ju ett ypperligt tillfälle att testa om tältduken håller.

Han ser en tvådagarsmarsch i terräng utan mänsklig aktivitet och täckning på mobilen som ett normalt sätt att transportera sig. Ett femmilspass på skidor som en lagom dagstur. Och en fredagskväll som tillbringas ensam, springandes upp och ner för Hammarbybacken, som en njutbar aktivitet.

Coach J har helt enkelt ett förhållningssätt till träning som skiljer sig från brukliga referensramar. Han svarar "när som helst" på frågan om man ska köra ett hårt backintervall. Han föreslår en timmes cykling och 18 km löpning som ett "lätt litet pass".

Egenskaper som gör honom till en perfekt personlig hare, och nu när han är tillbaka hyser jag hopp. Det fattas bara att jag äterhämtar mig från min spyfys snabbt, sedan ska begreppet multiträning tas till en ny nivå.

Saker som gör att man springer in i en tjockis

Det finns två saker som jag inte förstår:
1) Människor som står i vägen när man kommer springandes på trottoaren.
2) Människor som står still när man kommer trampandes på cykelbanan.

När jag var i Åre för snart ett år sedan hade jag mitt livs bästa cykling. Jag och coach J cyklade upp och ner för hisnande fjällvägar. Vi hade utsikt över Åresjön och snötäckta fjäll. Det var varmt med en lätt bris. Och vi mötte inte en enda människa.

Den där cykelturen har blivit ett mentalt minnesmärke för mig. Ett minne som jag tar fram när jag behöver finna trygghet och styrka. Det räcker att jag blundar och tänker på den känsla jag hade då - sen ler jag och känner hur jag fylls av lugn, och av ro.

Annat är det dagligdags här hemma i Stockholm. Här kan cyklingen vara ett rent krig. Och då menar jag inte för att det är backigt och tungt och kan orsaka bensmärta, utan för den frustration som det innebär att ständigt hålla på att cykla på någon.

Senast idag har jag nästan cyklat på ett oräkneligt antal människor. Jag har cyklat på motionsstigar och cykelbanor. Och det märkliga är hur folk reagerar när de står still och man kommer emot dem på en cykelbana.

Först reagerar de inte alls. Vilket är lite skrämmande då jag inte har någon ringklocka - man bygger inte en cykel av aluminium och karbon för att sedan vikta ned den med en klocka - istället får jag skrika: ursäkta! Ursäkta, ursäkta, ursäkta! Och när man skrikit riktigt högt vänder de sig mot en och glor.

Det är som om de tänker i flera steg, och i ultrarapid: någon skriker - det är visst en cyklist - som kommer emot mig - och här står jag - och oj det är visst en cykelbana - nu är cykeln nära - jag kanske borde flytta på mig - ska det bli till höger - eller till vänster - åh vad jobbigt att behöva röra på sig - ok jag tar ett steg åt sidan - och där höll jag precis på att bli överkörd - jävla cyklist!

Och samma fenomen händer när man är ute och springer. För ett tag sedan när jag var ute och sprang långpass, såg jag en tjock man som höll på att korsa trottoaren framför mig. Han kom utifrån gatan och skulle gå in på en pizzeria. Mannen lunkade fram, men jag beräknade att han precis skulle hinna in och förbi mig bara han behöll samma takt.

Men det gjorde han inte. Han hörde mig och stannade upp och blev som förstenad, precis när jag hade nåt fram till det ställe där han befann sig. Det hela resulterade i att jag sprang in i honom, och på ren reflex skjöt jag ut min vänsterhand, i ett försök att skydda mig från hans enorma kroppshydda.

Det slutade alltså med att tjockisen fick en rak vänster på sin axel, och jag vet inte vad i den här historien som är värst - att vara ute och förbättra sin uthållighet på långpass och springa in i en tjockis, eller att vara ute och förbättra sin fetma på en pizzeria och bli träffad av en boxare som springer - men i framtiden kommer jag i alla fall att hålla mig till bilvägar, och drömma mig bort till minnet av ödsliga fjällstigar.

Min marathondag del 1: Multiträning, euforitårar och tankar om utmaningen

Igår. Både jag och Willy Korir är igång i drygt två timmar och en kvart. Både jag och Willy avverkar två löpningar över Västerbron. Men jag springer bara i 30 minuter.

Marathondag. Jag börjar med mysigt morgonsocialiserande och häng i solen. Sedan drar jag iväg på ett multipass som börjar med cykling. Jag startar på Söder och när jag trampar över till Kungsholmen via Västerbron börjar hjärtat slå lite extra. Avståndsskyltarna för maran är uppsatta och det ligger spänning och förväntan i luften.

Något annat som ligger i luften är värmen. Under cyklingen stör den mig inte, under löpningen är det värre. Efter att ha ställt cykeln på kajakbryggan och bytt cykelskorna mot Mizunos, drar jag iväg på ett lätt 30-minuterspass i 5.12-fart, som trots tempot tar sin kraft. Jag springer Västerbron över till Långholmen, runt i semiterrängen på en improviserad bana, sedan Västerbron tillbaka.

Åter på bryggan finns det bara en sak att göra: snabbt byta om till bikini och hoppa i vattnet, som trots sina 15 grader inte känns ett dugg kallt. Så varm är jag efter min korta tur, och jag känner verkligen medlidande med alla som snart ska springa Stockholm marathon.

Efter doppet hoppar jag i kajaken och paddlar ut på en runda runt Essingöarna. Det är båtar och vattenskotrar överallt, och när jag kommer ut på södra sidan av Stora Essingen tror jag nästan att jag ska få bada igen. Det ligger ständigt tre-fyra båtar i bredd i farleden. Svallvågorna kommer från alla håll och möts i något som liknar en kokande gryta som jag måste ta mig igenom. Jag fegar ett tag och sitter och stöttar och inser sen att läget inte blir bättre. Återstår att paddla igenom skiten. Bära eller välta, och bär gör det, trots att kajaken blir översköljd av vågor flera gånger, men vad gör det när det är varmt ute.

Väl tillbaka på klubben får jag en snabb och välbehövlig fot- och vadmassage av andliga R, därefter hoppar jag i mina Shimano och hoppar upp på cykeln igen. Multipasset ska avslutas. Jag måste hem. Jag ska på en gala. Men det händer något på vägen.

Precis när jag cyklar ut mot Norr Mälarstrand passerar den tjej som i detta nu leder Stockholm marathon.

Och som genom ett trollslag förändras mitt sinneslag. Jag börjar känna mig skakig och upptäcker att det rinner tårar nerför mina kinder. Jag tänker på all träning som dessa maraspringare har genomfört. All smärta de har känt. Alla målbilder de har visualiserat. Jag ser hur de kämpar. Hur de grimaserar. Svettas. Och det ser inte alls skönt ut. Och det är så vackert. Och jag gråter igen.

Mitt i tårarna ser jag Malin Ewerlöf som en gasell på lätta ben, och plötsligt kommer Allan, en bloggare jag känner igen, bärandes på ett grymt löparface. Efter ett tag ser jag även bloggaren Mia, springandes taktfast och bestämt, och det var riktigt roligt att se dem båda eftersom jag följt deras förberedelser i respektive blogg.

Till slut cyklar jag i alla fall hem och ser att jag avverkat drygt 2 timmar och 15 minuters träning. Det vill säga i det närmaste samma tid som Willy Korir behövde för att vinna marathon: 2.16.03. Vinnaren på damsidan var 18.11 långsammare: Isabellah Andersson på 2.34.14. Willys tid motsvarar en snittfart på 3.13 min/km, Isabellahs motsvarar 3.39.

Ovanstående siffror får mig att tänka på utmaningen, där jag och N´batha ska tävla om vem som springer 5k snabbast på bana. Jag har 7 sekunder i handikapp per kilometer, alltså 35 sekunder totalt. Om man skulle se diffen mellan Willy och Isabellah som någon slags fingervisning om skillnader mellan kvinnor och män är mitt handikapp för litet. Willys snittfart per kilometer var 26 sekunder snabbare än Isabellahs, vilket blir 130 sekunder totalt på 5 kilometer. Men jag tycker att lagt kort ligger, och min teori har alltid varit att man blir stark av att gå i uppförsbacke: så varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?

Var inte den här dålig redan 2005?

Trots att jag har en flatscreen i varje rum kollar jag nästan aldrig på teve. Men jag skulle ofta vilja!
Som nu, efter hård träning. Jag har cyklat. Paddlat. Paddlat igen. Cyklat igen. En halv arbetsdag med snittpuls över 100. Nu vill jag varva ner. Slänga mig i soffan. Softa. Kolla en bra film. Och vad erbjuder den kära tevetablån? Några gamla b-rullar som inte ens var bra när de kom. Som den här; Assault on precinct 13, som TV4 visar ikväll. Den var väl dålig redan då? Varför skulle jag vilja se den igen? Jag vill bli inspirerad! Överraskad, road, berörd. Istället blir jag bara trött innan det ens har börjat.

En träningsnörd lär inte bli botad i Wien

Perfekta förutsättningar för hämningslöst drogmissbruk.

Mitt första intryck av Wien är att staden är som gjord för att springa i. Trottoarerna är breda, det finns gott om parker insprängda och jag har noterat att här finns en ansenlig mängd människor som knarkar löpning. Den konkurrerande drogen verkar vara cykling. Redan på flygplatsen iakttog jag två figurer som stod vid bagagebandet iklädda baggypants och löst sittande t-shirts. Jag misstänkte direkt att det under det överflödiga tyget gömdes lutherskt späkta kroppar - en tes som sedermera bevisades när deras bagage anlände: två Merida-väskor á 2*1,5 meter innehållandes drogverktyg i form av racingcyklar samt ett flertal mindre väskor märkta med Maxim-loggan (etablerad hälare som skor sig på att tillhandahålla gel och andra snabba kickar till beroende).

Mitt första intryck av min svit, som jag nu förfogar ensam eftersom Moneypenny fick förhinder, är att den erbjuder allt en träningsnörd kan önska sig - och mer. Här finns utmärkta återhämtningsmöjligheter; sviten är placerad på markplan i en enskild flygel och balkongdörren leder ut till en innergård som är min egen. Det är tyst, min säng är skön och det finns badkar. Det finns gott om yta som inbjuder till spontanstretch. Det finns frukt, det finns dryck (även koffeinhaltig) och det finns godnattchoklad med morgondagens väderleksrapport textad på! Frukostbuffén är gedigen och serveras ute på pation, och som om ovanstående inte var nog erbjuds även utmärkta träningsmöjligheter - hotellets gym ligger 30 sekunder från min dörr.

Jag kommer inte ens försöka stå emot.

Sjukt nöjd

Den här dagen har varit harmoni, balans och kärlek. Vad mer kan man begära?

Pass 1
Ned till bryggan, hett som i en bastu, av med allt utom korta träningstajts och top, i med kajaken och snabbt ut på fjärden. Direkt efter Västerbron visade det sig vara både blåsigare och guppigare än jag var beredd på. Det var inte lika vingligt som sist. Det var värre.

Bestämde mig för att köra intervaller i Pålsundet. Där är det alltid lugnt; alltså - man kan maxa paddlingen. Idag var det dessutom kriminellt vackert: det skira gröna, det ljumma vattnet, leenden från varje brygga och stadssiluetten alldeles nära.

Första vändorna gick långsamt. Sundet är långt och får man inte in tekniken slår syran på direkt. Det kändes för mycket i armarna och jag försökte sträcka ut för att undvika bicepsdrag. Men det funkade inte alls. Det blev stelt. Och trögt.

Kroppen löd alltså inte. Återstod att slå på det mentala. Vad brukar coach J komma med för tips i såna här lägen? Jag gjorde upp en imaginär lista: hugg ner bladet ordentligt i vattnet, tryck på med benet och vrid med bålen, men dra inte för långt. Upp, mikropaus och upprepa. Kändes inte ett skit bättre.

Men sen slog det mig, har inte J sagt nåt om påskjutsarmen, att armbågen ska vinklas i högsta läget? Klockrent, där satt den. Kom direkt in i en skön rytm med mindre anstränging och mer fart och resten av intervallerna blev ren kärlek.

När jag paddlade tillbaka över fjärden hade vinden ökat och det kom vågor och båtar från alla håll, men det spelade ingen roll; jag var avslappnad och körde på ända fram till bryggan där tajtsen åkte av, ryggläge intogs och sen återstod inte annat än att sluka sol. Behöver jag säga att det var underbart?


Pass 2
Inställde mig på IF Linnéa, förberedd på en timmes teknikträning i vanlig ordning. Men coach H hade andra planer: utomhusträning med löpning. Eftersom jag är beroende av rutiner började det välla upp tankar som: mina ben får inte vila och inte mina Nimbus heller, jag har inte min fot pod med mig, och inget vatten.

Men vad gör det när man får byta ut en svettig träningslokal mot en gräsmatta i solen. Bort med det negativa och - JFT. Just det: Just Fucking Train.

B och jag tog täten och höll bra fart hela vägen ned till vattnet vid Öst 100. Sen ökade vi. Gissar att det gick i typ 4:35-tempo för det brände på rätt bra i lungorna. De andra hamnade på efterkälken och lät som blåsbälgar, men all heder till det då alla kämpade på efter egen förmåga. Eller nej, inte alla. Inte coach H. Han hade lånat min cykel...

Vid Tanto svängde vi uppåt och hittade en ledig gräsplätt. Vi började med skolboxning och sedan körde vi säkert nio ronder uppgifter med fokus på försvar och kontring. D grinade illa när jag slog honom i magen, E hade tarmvred efter löpningen, V frös (hur är det möjligt?) och B rapade kebab. Coach H fixade vatten och klagade och gav sen något som liknade beröm och utlovade dessutom glass till alla.

Löpningen tillbaka gick ännu fortare och på slutet blev jag omsprungen av duktiga B, kanske var det kraften från kebaben som börjat verka? Det var hur som helst ett ovanligt bra träningspass som gav en solbränna på köpet.

Pass 3
Hög på endorfiner bestämde jag mig för att avsluta dagen med ett bonuspass. Benen hade fortfarande kraft, mentalt var jag på topp och hade det inte varit för att jag har en sjukt jobbig vecka framför mig hade jag cyklat på bra mycket längre än de där 30 minuterna runt Söder. Men nästa vecka är nästa vecka och idag är fortfarande idag. Och idag var: lycka!