Jag, en träningsnörd

I helgen var min vän J på besök. Vi tränade så klart. Det gör vi alltid när vi träffas. Vi gör en hel del annat också. Som att prata. Äta. Slappa. Men det föregås oftast av någon form av mer eller mindre plågsam aktivitet.

Den här gången blev det en mindre plågsam aktivitet: paddling. Årets första faktiskt. I solsken och i ärofullt sällskap. Halvvägs ut kommer J på att vi glömt flytvästarna. Själv har jag aldrig paddlat med flytväst, men det beror enbart på att jag alltid har paddlat i badvänliga temperaturer. Riddarfjärden i början av maj är inte badvänlig.

När vi korsar fjärden för att runda Essingeöarna upptas hela min tankeverksamhet av insikten att jag inte får gå runt. Jag stöttar för minsta lilla våg och håller blicken fokuserad på landremsan framför mig. Trots att jag aldrig gått runt i en Costrunner tidigare känns det plötsligt möjligt. Aldrig har något så stabilt känts så rankt.

På vägen tillbaka med siktet inställt på Stadshuset börjar jag slappna av. Jag lägger mer kraft på paddlingen och mindre kraft på att bekymra mig. Och genast känns paddlingen som den ska: njutningsfull med begynnande mjölksyrakänning i axlarna. Jag får till och med något som liknar beröm från J, och det är stort i paddelsammanhang.

J: Magda, din paddling ser riktigt bra ut.

Jag: Men...?

J: Men du har mycket kvar att lära, ha ha.

J och jag brukar som sagt inte bara träna. Vi brukar prata också. Ofta om träning. Det kan låta så här: "I förrgår sprang jag 3 mil och förra helgen cyklade jag 12." Eller: "Imorgon när jag kommer tillbaka till Å ska jag nog gå på stighudar uppför skutan och sen skida ner."

Det känns tryggt att ha insnöade diskussioner med J. Därför bestämmer jag mig för att göra en bekännelse; att jag dagen innan ägnat tre timmar åt att läsa Coltings blogg. Jag vet att J kommer att bli lite imponerad av detta eftersom Jonas Colting är en triathlet av världsklass (alltså väl värd att snöa in på), men jag får också veta att jag har gjort något oerhört nördigt.

Och där slår mig insikten: jag älskar att vara en träningsnörd. Och inte nog med det, J och jag tycker om varann delvis på grund av att vi delar den egenheten. Vi inspirerar och stödjer varandra i vår nördighet. Men på senaste tiden har jag även hämtat inspiration från en annan källa: bloggar.

Från att aldrig ha följt en blogg har jag blivit beroende av inlägg som beskriver allt från skavsår och pungskav till svett, pulskurvor, benhinnor, boxarnäsor och kompressionsstrumpor. De har varit skrivna av träningsnördar på allt från amatör- till elitnivå, och det har inte ens behövt handla om idrotter som jag själv utövar. Det är själva vetskapen om hur andra människor kämpar för att nå sina mål som har inspirerat mig.

Resten av paddelturen funderar jag på min möjlighet att bidra till detta. Förmodligen kan även mina historier ge kraft till någon som ska ut på ett jobbigt pass, eller kanske ge ett gott skratt när det känns som värst.

När jag lyfter upp kajaken ur vattnet har jag bestämt mig. Det blir en blogg. Vad den kommer att handla om får tiden visa. Jag gillar inte att begränsa mig och jag gillar inte att ta det säkra för det osäkra. Det får bli som att ge sig ut i en kajak på kallt vatten utan flytväst: man får prova sig fram och se vart man landar.

Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan.se

, , , , ,