Det är nu eller alltid

Idag är det sista dagen på min Hell Week och jag hittar inte pausknappen.

Jag sitter och tänker på första gången som jag sparrades på riktigt. Det var en söndag och mitt fjärde träningspass på IF Linnéa. I mitten av passet fick vi veta att vi "skulle köra lite fritt", och alla spred ut sig två och två i lokalen. Alla utom min träningspartner D. Han drog på sig huvudskydd, handskar, tandskydd och hoppade in i ringen. Kul, tänkte jag. Sen blev jag jättenervös.

Coach H räddade mig när jag taffligt försökte få på mig ett svettigt huvudskydd, och när allt var på plats svängde jag benet över ena ringrepet, följde efter med det andra - och sen stod jag där. Redo för jag vet inte vad.

Jag hörde startsignalen "box!" - sen slog jag antagligen. Eller om det var D som slog. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om hur slagen utdelades, men logiken säger att slag måste ha utdelats.

Det jag däremot minns är att handskarna kändes tunga och otympliga; jag lyckades inte hålla dem uppe trots upprepade påminnelser om att jag skulle "hålla upp garden". Till slut började jag skratta för att det var så svårt. Liksom hallå, jag har muskler, jag ska orka hålla upp ett par handskar! Men det gick inte, och om ni har sett mangafigurer vet ni hur jag kände mig i den stunden; feldimensionerad, i en påhittad värld.

Dessutom var allt löjligt jobbigt. Varenda förflyttning var en kamp - en meter till höger och jag var helt slut. Varenda andetag var ett helvete - var fanns all luft? Det kändes som om jag var under vatten; trögt och under tryck; och hela upplevelsen var så overklig att jag helst av allt ville stanna upp och komma upp till ytan ett tag för att försöka förstå vad det var som hände. Allt gick helt enkelt för snabbt.

Och det var här någonstans som jag började drömma om en pausknapp. En stor pausknapp. En sån där jättestor pausknapp som är röd och rund och som man trycker på när man vill förhindra att något hemskt ska hända. En robotuppskjutning. Ett kärnvapenkrig. Jag såg den där röda knappen framför mig och den blev större och större och jag tänkte att det skulle väl vara utmärkt att ha en sådan utplacerad i ringen. På mattan, så att man enkelt kunde sträcka ut ena foten och kliva på den; omöjlig att missa och omedelbart verkande.

Men nu befann jag mig inte i en mangafilm utan i den bistra verkligheten, och det var bara att göra som vanligt; fortsätta. Känslan efteråt var en blandning av många sinnestillstånd. Skräck, förtjusning, revanschlust. Men framför allt: stolthet. Jag hade gjort det, och jag visste att jag ville göra det igen.

Många sparringar har kommit och gått sen dess; ibland har det varit sorg, ibland har det varit lycka; men det var först igår som jag kände att den där pausknappen, den kan vi klara oss utan. Blir det jobbigt kan jag sakta ner. Hålla distans. Jabba. Vara i rörelse. Samla kraft. För att sedan attackera. In. Ut. Härligt, det funkade!

Nästa matchsparring vet jag att allt kommer att kännas ännu bättre, men innan dess måste jag avsluta min Hell Week, och just nu känns det så där överdimensionerat och tungt igen; som om jag vore under vatten; och tiden går och jobbet kan inte vänta. Och jag vet att jag har sagt att jag gillar deadlines, jag vet att jag till och med har sagt att jag älskar deadlines - och det må jag kanske göra, men nu sitter jag här och tänker på en sån där pausknapp. Ni vet en sån där stor rund och röd pausknapp som man trycker på för att undvika katastrofer. Vore det inte jättebra att ha en sådan utplacerad mitt på skrivbordet?