När 3 blev 5 och jag fick en blåtira

Det här handlar varken om löpning eller om Allan Webb, utan om den känsla han förmedlar här på bilden. Så kände jag igår!

Gårdagen var fylld av abstinens och överskottsenergi eftersom tisdagens matchsparring blev inställd. Det gick så långt att jag började fantisera om hur skönt det skulle vara att köra intervaller i Hammarbybacken, vilket inte kan betraktas som helt normalt då det är sjukt oskönt att springa i Hammarbybacken.

Framåt kvällen fick jag ett samtal av coach H och innan vi la på hade han övertygat mig att komma till klubben, trots att det var onsdag. På onsdagar har vi i tävlingsgruppen ingen träning. Istället har motionsgruppen grundläggande teknikträning, och grundläggande träning var det sista jag var sugen på igår. Men när coach H befaller, då lyder man - och som vanligt var det ett korrekt beslut.

Att åka till klubben utan att ha tagit mig tid till att äta middag var däremot ett dåligt beslut. Men hur skulle jag kunna veta det? Inte visste jag att jag skulle få kliva upp i ringen och gå 5 ronder sparring. Ja just det: 5 ronder sparring. Två saker är uppenbarligen fel i den meningen; onsdagsträningar består aldrig av sparring och 5 ronder går vi inte ens på tisdagar. På tisdagar går vi 3, och det är jobbigt.

Men det här var alltså dagen när 3 blev 5 och jag fick min första blåtira. Jag vet inte vem som fick störst ögon när vi fick veta att vi skulle sparras - jag eller deltagarna i motionsgruppen - men en som blev tokglad var i alla fall snabba faran T, som är en av tränarna på IF Linnéa. T är inte bara tränare, utan även en mycket rutinerad boxare. Hon har 8 års träning, 25 matcher och 2 SM-silver i bagaget, och när jag har sparrats med henne tidigare har jag inte haft en chans. Därför blev jag extra nöjd när hon bestämde sig för att göra mig sällskap i ringen.

T är nämligen bra på precis det jag behöver förbättra. Hon är expert på att slappna av och vänta ut sin motståndare, och när denne slår blockar hon direkt för att genast hitta en lucka där hon kan sätta in en kontring. Alltså: när jag går in för en attack slutar det med att jag själv blir attackerad, och eftersom hon är snabbare än mig blir det jag som missar och hon som träffar - i de allra flesta fall.

Den första ronden öppnade vi lugnt. För lugnt, så i rond 2 drog vi upp tempot. Jag koncentrerade mig på att hålla distansen och undvika att springa in i hennes slag, vilket gick rätt hyfsat, men precis som coach H sa glömde jag bort fötterna. Ett stillastående mål är mycket lättare att träffa en ett rörligt, därför ska man vara i ständig förflyttning - sida, till sida - och sen, när man bestämmer sig för att göra en attack - snabbt in, snabbt ut.

I tredje ronden försökte jag därför fokusera på fotarbetet. Upp på tå, snabba fötter, lätta ben - och genast gick det bättre. Den här ronden ska jag försöka behålla i mitt minne för den var en av de bästa jag har gjort, men sen gick det käpprätt utför.

Fjärde ronden öppnade jag med två snabba jabbar där jag lyckades slappna av och faktiskt fick in slagen. Men direkt efter det började allt gå fel. Coach H stod och ropade kloka råd: Rör på benen! Skydda dig! Stå inte kvar där! Variera slagen! Men det gick inte. Det var fan omöjligt. Jag kände mig som ett sugrör med blyfötter - mycket vikt att förflytta och absolut noll energi. Det var den där uteblivna middagen som hade tagit ut sin rätt.

Sista ronden handlade bara om att spara energi. Jabba mycket och försöka hålla snabba faran T ifrån mig. Det lyckades inte. Hon fick in det ena slaget efter det andra, vilket var kanon, för då fick jag träna på att försvara mig när det känns som värst, och dessutom fick jag min första blåtira! Ett blåmärke på vänstra ögats ögonlock, ett kärt märke som jag är mäkta stolt över, för ett märke från en strid är detsamma som ett lovebite från en kärleksakt - ett bevis på att man faktiskt har varit i hettan. Så jag säger tack T, och tack coach H - ni förgyllde verkligen min kväll!