Jag ska inte springa 50k imorgon

När jag fick frågan om jag ville vara med och springa Stockholms första ultralopp sa jag nej av ren överlevnadsinstinkt. Men nu när jag ser den här bilden och solen som skiner in genom kontorsfönstret så ångrar jag mig. Lite.

Jag har aldrig sett mig själv som en löpare. Tvärtom. Löpning har varit ett nödvändigt ont för att klara av min andra träning. Blodsmak i munnen, lungor som brinner upp, krampande höftböjare och benen fulla av mjölksyra; att lära sig springa är allt annat än skönt.

Det är först på senare år som jag har börjat gilla det, och tänker man efter så är fördelarna helt klart fler än nackdelarna:

• Kostnadseffektivt (om man inte är prylbög, men det gäller å andra sidan allt)
• Tidseffektivt (gå ut genom dörren och du kan börja)
• Ökar förbränningen (löpare kan äta mycket och samtidigt hålla vikten)
  
• Förbättrar konditionen (troligen effektivare än något annat)
• Varierande (kortdistans, långdistans, intervaller, backträning, fartlek osv)
• Upplevelse (spring i stan eller i skogen eller på nya ställen)
• Går att göra överallt (inga fler ursäkter)
• Går att göra när som helst (en löpare är fri och oberoende i sin träning)
• Socialt (men bara om du vill)
• Meditativt (ger tid att fundera)
• Öronen är lediga (tid att lyssna på musik eller ljudbok eller fågelkvitter)
• Tydliga resultat (lätt att mäta, följa upp och jämföra)
• Du bestämmer (det är ditt tempo och din plan som gäller)
  
• Ger bättre hälsa (bättre cirkulation, mindre risk för fetma och diabetes mm)
  

Fast egentligen skiter jag i allt det där. Löpningen har aldrig varit något logiskt fattat beslut där fördelar vägts mot nackdelar. Snarare har det varit som ett knark som var hemskt första gången men som jag sen bara ville ha mer och mer av, och det fina i kråksången är ju att beroendet har övervägande positiva bieffekter.

Jag har börjat springa snabbare och längre och jag har hämtat inspiration från andra löpare. Både amatörer och proffs. Och ultralöparna! Som Rune och Björn. När jag läser om deras äventyr vill jag resa mig upp direkt, packa väskan och ge mig ut i världen. Och springa, springa, springa!

Men nu sitter jag här, på min kontorsstol, och det längsta jag kommer springa idag är de två snabba kilometrarna som jag sprang till träningen imorse. Det hade varit jättehäftigt att vara med på Lidingö 50k. Rent av ultrigt. Och om den hade anordnats på en flack bana så hade jag högst troligt sagt ja.

Lidingö är inte flackt. Efter 5 mil i de där backarna skulle mina ben vara sabbade för ett bra tag framöver, och därmed också min träning. Så jag överlåter springandet åt Jonas Colting och de andra löpargurusarna. Själv tänker jag avnjuta solen, naturen och de svettiga löparkropparna från målgången. Och det om något kommer göra mig sugen på att springa nästa år!