skip to main |
skip to sidebar
4:48-tempo har förbättrats till 4:39 på helvetsrundan. Men jag tänker mest på händerna.
För er som inte läst tidigare inlägg om denna löprunda kan jag kort sammanfatta den som ett 750 meter långt kvarter runt en del av Mosebacke torg, innehållandes kullersten och en helvetestrappa som förflyttar dig 74 höjdmetrar, och man springer inte runt kvarteret en gång, utan fem gånger, vilket innebär att den totala sträckan blir 3750 helvetesmetrar.
Idag sprang vi denna runda direkt efter 70 minuters boxningsträning. Vi var 10 stycken; 6 tjejer och 4 killar. Jag startade sist som vanligt. Vet inte varför jag alltid envisas med att göra det. Kanske för att se hur många jag lyckas springa om på första rundan. Det blev 7 stycken; 5 tjejer och 2 killar.
Men löpningen kändes långt ifrån bra. Är fortfarande sliten efter spyfysen. Har lite ont här och var. Känner mig energilös. Kände mig faktiskt trött redan efter första varvet, men på andra varvet blev jag lite triggad av att jag lyckades springa om en kille till. Nu hade jag bara en kvar framför mig; Rambo, ett 48 kilos muskelpaket.
Fast tredje varvet blev det värsta. Jag försökte hela tiden tänka att det bara var hälften kvar, men just då kändes ett halvt helvete väldigt långt. Dessutom såg det retande lätt ut för Rambo, som hela tiden skymtade på ett omöjligt omspringningsavstånd.
På det fjärde varvet kändes det som jag sprang löjligt långsamt. Jag började faktiskt på allvar ifrågasätta vad jag höll på med. Ett tag funderade jag till och med på att avbryta. För varför skulle jag fortsätta? Varför måste jag alltid köra slut på mig själv? Ge max och strunta i att det gör ont?Precis när det kändes som värst dök en del av min sovrumstavla upp på näthinnan. Den del där det står "Winners are simply willing to do what losers won´t" - och där hade jag svaret. Efter det var det bara att sluta tänka och fortsätta springa, och när jag nådde trappan för fjärde gången varvade jag två tjejer.
Nu var det bara ett helvetesvarv kvar. Rambo var borta ur sikte. Det störde mig något alldeles enormt, så jag försökte öka lite, men fick lov att inse att det helt enkelt inte gick. Det fick bli att hålla samma tempo, men det räckte i alla fall för att varva tre till; två tjejer och en kille; sedan lyckades jag faktiskt ändå öka lite på slutet, men jag misstänker att mitt vänstra ögonbryn ryckte konstant hela sista minuten...
Vid målgång stannade jag klockan på 17:26. Och blev förvånad. Det är 34 sekunder bättre än sist. Snitthastigheten har alltså förbättrats från 4:48 min/km till 4:39 på drygt en månad, trots att dagens löpning kändes piss. Det nya tempo motsvarar 12,91 km/h, vilket känns helt ok på en sådan här sträcka.
Men jag var ändå sur. Rambo sprang exakt 1 minut snabbare än mig, och jag kom in som 2:a. Det är först nu som jag inser att jag faktiskt varvade fyra av fem tjejer, och en av fyra killar, och kom in som bästa tjej.
Fast när jag ser tillbaka på dagen är det trots allt inte löpningen jag tänker på. Det var inte ens den jag tänkte på när jag satte rubriken. Det jag tänkte på är de tre saker som snabba faran T sa när hon kom fram till mig efter att hela helvetet var över: "Du har blivit snabbare!" och "Jag fick jobba för att hinna med dig idag!" och "Fortsätter du så här kommer du bli grym!"
Och hon syftade inte heller på löpningen. Utan på de parövningar vi gjorde på boxningen. Och att höra de där orden från henne - det gör mig sjukt glad och stolt och helt förvissad om att jag kommer fortsätta kämpa trots att det gör ont - ´cause winners are simply willing to do what losers won´t.
Minnen om regn och ett annat liv.
Begreppet svenskt sommarregn har fått en ny innebörd. Jag vet inte om jag någonsin har sett ett sådant här intensivt regn på de här breddgraderna förut. Det ser nästan overkligt ut från kontorsfönstret. Hade man suttit i en kajak utan kapell hade man nog sjunkit.
Det regnar faktiskt lika mycket som det brukade göra i Thailand. Under regnsäsong. När skyarna formligen öppnade sig. Det var mäktigt. Men ännu mäktigare var den åska som alltid slog ner över havet på nätterna.
Jag brukade avnjuta en stund av småtimmarna från övre däck. Det var smått magiskt med båtarna som låg ankrade. Saltlukten. Blixtarna som lyste upp himlen på avstånd. Vetskapen om havsdjuren som cirkulerade under mig. Jag brukade stå där och känna mig liten. Uppslukad av naturens stora. Och det ingav ett fantastiskt lugn.
Ibland saknar jag det där livet. Vakna på en båt. Hoppa över relingen. Ta en simtur. När man kommer tillbaka är frukosten framdukad. Färsk fisk, nykokt ris, uppskuren ananas. Eller nyrostat bröd med äggröra om man hellre vill.
Dagens första dyk. Sjunka ned i det djupa. Vända sig om på rygg och se solens strålar tränga sig ner genom 30 meter vatten. Kolla att clownfiskarna är kvar på sin vanliga plats. Se om någon muräna är villig att lockas ut från sin håla.
Ett på det hela mycket okomplicerat tillbaka-till-naturen liv, där man tar dagarna som de kommer. Jag tror bestämt att jag ska simulera det där inom kort, då förutsättningarna verkar optimala. För det är inte bara regnet som påminner om Thailand, det är även en värmebölja på väg till Stockholm, och den tänker jag knappast låta passera oberörd. Nu ska livet tillbringas på det sätt som det är menat - som ett mirakel som ska avnjutas!
Visst behöver man påminna sig själv om det ibland?
Nu ska det multitränas: paddlas, cyklas, springas; för nu är coach J tillbaka.
Coach J är en träningsnörd av hög rang. Han har lärt mig allt om paddling. Han har inspirerat mig till multiträning. Den senaste tiden har dock inneburit en tillbakagång, då coach J tillbringat ett halvår uppe i de jämtländska vidderna.
Men ensliga vidder är inget problem för coach J. Han kan tillbringa en långhelg i ödemarken och finna glädje i att det hällregnar, det är ju ett ypperligt tillfälle att testa om tältduken håller.
Han ser en tvådagarsmarsch i terräng utan mänsklig aktivitet och täckning på mobilen som ett normalt sätt att transportera sig. Ett femmilspass på skidor som en lagom dagstur. Och en fredagskväll som tillbringas ensam, springandes upp och ner för Hammarbybacken, som en njutbar aktivitet.
Coach J har helt enkelt ett förhållningssätt till träning som skiljer sig från brukliga referensramar. Han svarar "när som helst" på frågan om man ska köra ett hårt backintervall. Han föreslår en timmes cykling och 18 km löpning som ett "lätt litet pass".
Egenskaper som gör honom till en perfekt personlig hare, och nu när han är tillbaka hyser jag hopp. Det fattas bara att jag äterhämtar mig från min spyfys snabbt, sedan ska begreppet multiträning tas till en ny nivå.
Tänk om det var så här jämt?
Veckans spyfys plågar mig fortfarande. Inte på ett mentalt plan, men fysiskt. Mage och rygg är ömma och stela. Benen känns stumma. Och armarna - de ska vi inte ens tala om. Lemmarna är som avstängda från axlarna och nedåt. Deltamuskler, biceps och triceps uppför sig som dökött. Underarmarna är inflammerade och dunkar av smärta.
Vad har jag då gjort åt saken? Jag har gått i tillfällig exil och ägnat mig åt rekreation och vila. Inte total vila givetvis. Återhämtningsträning har utförts. Löpning och skuggövningar. Det har även utförts lite dips då en dipsställning har byggts, men det träningsprojektet gav jag genast upp då armarna började protestera.
Det känns verkligen frustrerande att behöva begränsa sin träning på det här sättet. När en skada sätter stopp. Tänk om det var så jämt, fast värre? Tänk om man aldrig mer kunde träna, överhuvudtaget?
Jag satt och funderade på det igår, och behövde inte tänka speciellt länge för att visualisera hur mitt liv skulle se ut. Faktum är att jag såg det framför mig på en gång.
Om jag inte kunde träna skulle jag bli en dekadent författare. Jag skulle lalla runt i ett stort hus, dricka mängder av starkt kaffe och rödvin, lyssna på chill musik och skriva ned mitt livs historier. Skriva besserwisseraktiga krönikor om träning. Hänga med sköna människor. Meka med prylar och bygga grejer. Jag skulle följa varje impuls och göra mitt bästa för att riktigt leva skiten ur livet. Definitivt ha massa sex. Kanske testa droger. Fast det sista betvivlar jag då livet i sig självt brukar fungera som den bästa drogen.
Vad skulle ni göra om ni aldrig mer kunde träna?
Ett syndrom som kan uppstå efter ett trauma som ligger utanför den normala mänskliga erfarenhetsramen.
Jag tror att gårdagens spyfys kan falla in under detta, för den kan knappast beskrivas som normal mänsklig erfarenhet av träning. Det var mer en känsla av att det var ett krig som pågick.
Under natten har jag vaknat flera gånger av kraftiga svettningar och ömmande kroppsdelar. Jag har varit tvungen att gå upp för att äta och dricka. Jag har smörjt in värkande delar i Voltaren. Jag har plågats av påträngande och detaljerade minnesbilder, som jag har gjort allt för att förtränga.
Visst låter det som posttraumatisk stress?
För att inte hamna i depression ska man tydligen bearbeta det som hänt, istället för att undvika det. Därför har jag tvingat mig själv att minnas det som skedde. Jag har suttit här under förmiddagen och skrivit ned det på en liten lapp. Och det som står på lappen är följande (samtliga ronder 2 minuter med 1 minut vila om inte annat anges):
1) 15 minuter fotboll, i lag om två och två då vi bara var fyra personer på träningen (mitt lag vann).
2) 3 ronder skuggboxning, med olika uppgifter.
3) 6 ronder uppgiftssparring, dvs fri sparring men en person får en uppgift.
4) 3 ronder sparring, jag körde för första gången mot tunga E och det sög kraft.
5) 9 minuter hopprep, med 10 sekunders maxintervaller sista minuten.
6) Kullerbyttor framåt med snurr, två kullerbyttor från ringhörna till ringhörna, upp och snurra två varv, fortsätt (jag började må illa).
7) Bakåtkullerbyttor med snurr och slag, två bakåtkullerbyttor från ringhörna till ringhörna, upp och snurra två varv och slå 3-4 slag, fortsätt (illamåendet övergick till kraftig åksjukkänsla med svettningar och kräka i halsen).
8) Rusch från ringsida till ringsida med armhäv, ruscha och toucha repen på andra sidan, ned och gör armhävning, upp och ruscha tillbaka, fortsätt (första tanken på att ge upp uppenbarade sig i min hjärna).
9) Ruscha från ringsida till ringsida med fällkniv, som ovan men fällkniv istället för armhäv (lyckades koppla på någon slags pannbensreserv).
10) Armhävshopp framåt-bakåt, stå i armhävningsposition och hoppa med fötter och händer samtidigt framåt till andra ringsidan, hoppa tillbaka baklänges (det var på gränsen att jag klarade av att utföra).
11) Armhävshopp sida-sida, som ovan men hoppa från ringsida till ringsida i armhävsställning sidledes (jag klarade inte att hoppa sista minuten utan fick liksom promenera på händer och fötter sidledes).
12) Armhävningar på tid, max antal under 1 minut (jag klarade 47 stycken och jag stönade och skrek sista 20 sekunderna).
13) Tre varianter av hopp, 1: hoppa spänsthopp upp och ner där fötterna hålls raka och möts av händerna i upphoppet, 2: hoppa sprethopp upp och ner där benen ska rakt ut åt sidorna i nån slags spagat och mötas av händerna, 3: hoppa sidohopp upp och ner där båda benen ska ut åt samma sida och mötas av händerna bakom rumpan (jag minns bara att utförandet var som en definition av ordet plåga).
14) Raka benlyft i läge 1-2-3, ligga raklång på rygg och lyfta benen raka i läge 1: precis ovan mark, 2: 45 graders vinkel, 3: nästan rakt upp, allt enligt coach H:s instruktioner (jag klarade det men började glida in i ett tillstånd av delirium).
15) Bensax, ligga raklång på rygg med benen raka strax ovan mark och ständigt saxandes (jag vägrade först och det var då coach H drog på sig säckhandsken och hotade med stryk).
16) Spänsthopp åt sidan med två steg, hoppa två steg åt sidan, gå ner i en knäböj, skjut upp och hoppa två steg åt andra sidan, fortsätt (tror mjölksyran nådde hjärnan och stängde av all verksamhet för jag har mycket svaga minnesbilder av detta).
17) Skridskohopp, stå på ett ben, ta sats och hoppa åt sidan och landa på andra benet, ta sats och hoppa tillbaka till ursprungsposition (allt jag minns är att jag och tunga E stod nära varandra och jobbade i samma takt som i trans).
Efter detta var det ingen som orkade utföra någon form av nedvarvning. Jag fokuserade enbart på att ta mig därifrån, och nu i efterhand kan jag knappast rekommendera att detta testas hemma, till skillnad från denna. Det får bli på egen risk i så fall.
Nu har jag i alla fall följt anvisningarna och återskapat minnena. Men jag tror fortfarande att jag är i visst behov av terapi. Definitivt i behov av återhämtning. Möjligtvis även någon form av omvårdnad. Återstår att se vad det blir.
Och den här gången var det mycket värre än sist.
Jag orkar inte ens ge mig på att beskriva det 115 minuter långa helvetet. Jag vet inte om jag skulle klara av det om jag försökte. Faktum är att jag mår illa bara jag tänker på det.
Men en sak kan jag säga och det är att coach H drog på sig en säckhandske på slutet och hotade oss med stryk om vi inte fullföljde. Och det var inget tomt hot. Två stycken fick varsin råsop i magen. SJälv hade jag önskat att jag hade fått en. Stryk hade varit skönare än att fortsätta med fysen.
Jag greppar knappt hur jag tog mig hem. Och glöm att jag orkar duscha. Skulle inte palla stå upp så länge som det krävs för att spola av svetten. Det blir till att lägga sig i fosterställning. Kanske gråta en skvätt. Fundera på om man kan dö av mjölksyra. Kan man det?
Det finns saker som jag blir imponerad av. Sedan finns det saker som jag blir sjukt imponerad av.
En viss herres prestationer under veckan tillhör den senare kategorin. Dels har han gjort en plankattack och knäckt mitt rekord med dryga minuten. Den nya tiden är 9:02. 9 minuter känns som en väldigt lång tid att stå i plankan, men jag kommer givetvis försöka slå det, och det är fortfarande först till 10 som gäller.
På andra områden kan jag dock ge upp direkt. Som när det kommer till chins. Där har jag inte en chans. Men det är inte speciellt konstigt. För det första är han kille, för det andra väger han mindre än mig i förhållande till längd. Det var först när jag fick se veckans prestation som jag inte bara blev imponerad, utan sjukt imponerad. Vill ni se?
Låt mig presentera herr Magruta, in action, med klapp:
Jag blev helt knäckt igår och tänkte beskriva hur det gick till, så att ni kan testa hemma.
Aktiviteten var 90 minuter boxningsträning. Den började med 30 minuter teknikträning, då vi gick och gick, och slog och slog - samtidigt. Sedan var det dags att hoppa in i ringen för 30 minuter parövningar, då det slogs - mycket och hårt.
Efter det hade jag en ganska kraftig syrakänning i axlarna, men vad gjorde det, vi hade bara 30 minuter kvar av passet, och det värsta var väl gjort?
Icke!
Jag vet inte riktigt vad som flög i coach H, men han tog fram ett tidtagarur, bad oss att samlas utanför ringen, ställa oss nära varandra, "för nu blir det jobbigt". Eller hur, tänkte jag. Jobbigt, det är att springa Hammarbybacken. I jämförelse med det brukar lite fysträning mest vara kul.
Men jag hade fel. Det blev inte kul, och backträning är en barnlek jämfört med det jag skulle komma att bli utsatt för. När man springer backe kan man passa på att skaka loss och komma ner i puls när man springer nedför, för att sedan med ny kraft kunna mata på uppför. Någon sådan skaka-lossning skulle det inte erbjudas idag.
Fysträningen kom att bestå av 6 ronders jobb á 2 minuter, med 1 minuts vila. Är ni beredda? Antingen kör vi nu på en gång, eller om ni vill simulera min förutröttningstimme så kanske kan ni gå ut och springa lite först?
Detta är i alla fall vad som ska utföras:
1) Höga knän kombinerat med raka slag, jobba kontinuerligt.
2) Armhävningsupphopp med slag, där du jobbar kontinuerligt men växlar var 30:e sekund mellan att 1: gå ned i armhäv för att sedan hoppa upp och gör raka slag i luften, och 2: att lägga dig platt på rygg med armarna sträckta över huvet för att sedan hoppa upp och göra raka slag i luften.
3) Superstar, jobba kontinuerligt men växla mellan att 1: bara hoppa rakt fram och tillbaka med fötterna, 2: bara hoppa med fötterna åt vardera sidorna, och 3: kör både rakt fram och åt sidan.
4) Spänsthopp åt sidan med tre steg, jobba kontinuerligt genom att hoppa tre steg åt sidan, för att sedan gå ner i en knäböj och därefter skjuta dig upp, och sedan hoppa tre steg igen fast åt andra sidan.
5) Spänsthopp åt sidan med två steg, jobba kontinuerligt enligt ovan, men ta två steg åt sidan istället för tre.
6) Skridskohopp, där du jobbar kontinuerligt genom att stå på ett ben, ta sats och hoppa åt sidan så att du landar på ditt andra ben, ta sats och hoppa tillbaka till ursprungsposition.
Samtliga övningar utförs alltså i 2 minuter, men därtill ska det utföras en tempoökning på varje övning under de sista 15 sekunderna.
Sedan är det bara att krypa. Kräla. Ligga och vara yr. Själv gjorde jag alltihopa och det var inte långt ifrån att jag behövde spy.
Mår ni illa nu?
Och det tar slut en minut i taget.
Men det viktiga är inte att tiden går,
utan vad du gör med tiden.
Så var inte rädd.
Just move on up.
And keep on wishing.
Take nothing less,
not even second best.
Remember your dreams,
are your only schemes.
Resten är bara tidsfördriv,
och klockan den tickar.
Det var min godnattlåt för ikväll.
Puss,
och sov gott.
Och när du vaknar,
är det endast du.
Som sätter en gräns,
för dina drömmar.
Enligt Fredrika är maghjulet på raka ben svårare än Human Flag.
I kommentarerna till det här inlägget kom det fram att Fredrikas vän Martin kan göra "flaggan", men att han tycker att maghjulet på raka ben är svårare.
Han tycker också att det är svårare att ligga platt på mage, med händer och ben utsträckta, för att sedan trycka sig upp till hand- och fotstående med hjälp av fingrar och tår.
För er som inte känner till maghjulet kan ni studera det här. (Det finns flera olika videos, men jag var schysst och letade fram den med minst kläder.)
Grejen är att jag faktiskt klarar både hjulet och upptrycket. Men jag är inte ens i närheten av att klara flaggan.
Det strider alltså mot Martins teori och därför tänkte jag göra en liten läsarundersökning på tre frågor:
1) Kan du göra flaggan?
2) Kan du göra maghjulet?
3) Kan du göra upptrycket?
Har du inget maghjul går det lika bra att testa med något annat som rullar. Ett par hantlar, eller kanske en brödkavel? Använd fantasin, det här måste redas ut!
Jag väntar på svar. Och för att roa mig under tiden tänkte jag ge mig på denna.
Gårdagens morgonträning kan knappast kallas balanserad. Men det övades mycket på balans.
Det sköna med mina morgonpass med järngänget är att alla har en positiv inställning. Ingen gnäller. Ingen säger nej. Det är med andra ord fritt fram att kötta på.
Igår blev det ett extra roligt pass, då ettriga C och björnen J utmanade mig med en ny övning: stå på knä och sparras på balansboll.
Övningen var riktigt svår och riktigt kul. Den triggade verkligen igång mig att fortsätta träna på nya saker. Varför inte på en gång?
Klart vi skulle göra det på en gång! Jag uppviglade helt enkelt till en hardcore vuxenversion av skoltidens "Roliga timmen". Den kom att bestå av följande aktiviteter:
- Stå på knä och brottas på balansboll
- Stå på knä och skuggboxas på balansboll
- Stå upp raklång på balansboll (jo, det gick!)
- Försök till knäböj på balansboll (jag klarade nästan en)
- Armhävningar på balansboll
- Situps på balansboll
- Plankan på balansboll (benen på bänk, underarmarna på boll)
- Raka kast med medicinboll mot vägg
- Uppercut-kast med medicinboll mot vägg
- Armhävningar på medicinboll i två varianter
- Enarms frivändningar med hantel
- Viktad planka
- Hjula
- Stå på händer
- Den roliga armhävnings- och chinsövningen från häromdagen
- Den värsta mag-rygg- och axelövningen som världen skådat, beskriven i samma länk som ovan
Nedvarvning och stretch glömde vi visst bort, men jag tycker att det hela spårade ur på ett bra sätt, för faktum är att det är när man spårar ur som man förbättras. Tränar man på samma saker varje pass vidareutvecklas man inte, då underhåller man bara. För att bli bättre måste man anta nya utmaningar i form av nya övningar eller ökad belastning, och då är en urspårning från det invanda ett steg i rätt riktning!
När man kan göra chins med klapp.
Det är sånt jag kan ligga och fundera på när jag har gått och lagt mig. Fast svaret är rätt enkelt. Därför att jag inte kan. Och det stör mig. Det ser ju så coolt ut:
1) Framför
2) Bakom
En vacker dag kanske jag klarar det. Tills dess får jag fortsätta drömma. Puss och godnatt!
Nu är det 8:01 som gäller.
Gårdagen fylldes bland annat med spontanträning på stranden. Lite chins i nån slags lekställning. Lite ligga i plankan som omväxling till mer normal solposition.
Jag tänkte egentligen bara köra plankan i ett par minuter, men när jag låg där märkte jag att det kändes ovanligt lätt. Förmodligen är det viktträningen som har gjort susen. Jag började inte skaka förrän det hade gått 5 minuter, och då tänkte jag att det var lika bra att ligga kvar där.
Sluttiden blev 8:01. Alltså är det gamla rekordet knäckt. Men det är fortfarande 10 minuter som är målet. Ett mål som ska nås genom ökad belastning, och det projektet inleddes redan imorse.
Det blev en inledning som tog det hela till en ny viktnivå. Man kan konstatera att den viktträning som påbörjades för ett par veckor sedan är passé. Då låg jag med en 5-kilosskiva på ryggslutet. Nu vägde vikten något mera, närmare bestämt 80 kilo, och det är en vikttrend som det ska arbetas vidare på.
Först ska kroppen dock få vila. Den senaste tidens galenskaper har skapat en känsla av att vara kraftigt misshandlad, vilket är mycket bra. Det innebär att jag kommer vara starkare nästa gång. Och nästa gång - det är imorrn. Jag längtar redan.
Jag har en teori om att livet blir som bäst när man tänker positivt, säger ja till nya saker och följer med i det som sker.
Efter den här midsommaren känner jag mig stärkt i denna tro. Jag hade ingen som helst plan för vad jag skulle göra. Det dök upp något som jag sa ja till - det blev en overkligt bra helg.
Det hela började med ett fyspass som nästan orsakade delirium. Nya övningar skapade sådan utmattning att fosterställning intogs mellan seten. Belastningen resulterade i yrsel. Det var gränsfall för att det skulle ha behövts dropp i pauserna, och en mental rådgivare för att komma över ångesten inför nästa antal reps.
Den roligaste övningen var en ny kombination av armhävningar och chins: armhävning med klapp direkt följd av en chin, sedan direkt ned på golvet igen - och börja om. Repetera 10*3.
Den värsta övningen var en komplex armhävnings-mag-rygg-axel-övning: börja i armhävningsposition med händerna placerade på hantlar, rulla fram tills överkroppen är horisontell precis ovan golvet, vänd och återgå till startposition, lyft ena hanteln i ett enarms roddrag, fortsätt upp i en enarms axelpress tills armen är lodrät, återgå till start, gör samma sak med andra armen, återgå till start - och börja om. Repetera 10*3.
Träningen togs helt enkelt till en ny nivå. Därefter har nya dörrar öppnats och ny mark beträtts. Spontanträning har varvats med dekadens. Det har sprungits på nya stigar. Druckits nya drycker. Badats i nya vatten. Byggts en ny chinstång. Nästa generation har satts i fysträning. Och det har satts ett nytt plankrekord.
Men det ska jag berätta mer om imorgon. Ni får gissa tiden så länge. Nu ska jag njuta av att ha blivit överraskad i vardagen och fortsätta flyta medströms - förvissad om att livet blir som bäst när man bara låter det hända. Tack! Och godnatt!
Jag har sett The Human Flag!
Låt mig berätta om starke A. Det är en alldeles speciell liten stor man. I min längd, i runda slängar 10 kilo tyngre, blomkålsöron. Dubbel världsmästare i fribrottning. Och fruktansvärt stark.
Starke A växte upp i Ryssland och började tränas av sin far när han var tre år. Därefter har han tränat en period på Kuba. Nu tränar han på min klubb. Han tränar nästan alltid ensam. Han slår så hårt på säckarna att man blir rädd. Han lyfter så tungt att skivstängerna bångnar under vikten.
Som häromdagen. Han låg och körde bänkpress på 145 kilo. Fick frågan om han kunde göra The Human Flag, svarade kort "ja", som om det var helt självklart, och greppade efter lite muttrande en av smithmaskinstängerna. Andades in - och lyfte. Hängde där, höll andan, med benen rakt ut.
Och när han kom ner på jorden gick han tillbaks till bänken och lyfte 145 kilo igen. Själv har jag nog inte riktigt landat än.
Då har jag en text som du bör läsa innan du tar midsommaruppehåll från träningen och plockar fram sillen och pluntan.
Texten är skriven av min tvillingsjäl Filip. Den handlar om en av de mest mytomspunna löparlegenderna någonsin: tränargurun Ma Junren; en taoist - utan idrottslig bakgrund - som studerat zoologi, medicin och biomekanik. Han gjorde "världsmästare av snorungar" och lyckades bland annat krossa allt motstånd under VM i Stuttgart 1993.
Hemligheten? Enligt honom själv: själslig styrka. Hade man inte den klarade man inte av att genomföra hans enformiga och brutalt hårda träningsprogram: två pass om dagen, 40 mil per vecka, ingen fick springa snabbare än gruppen, ingen fick hamna på efterkälken. Då blev det bestraffningar.
Skador eller sjukdomar accepterades inte. Var man för sjuk eller skadad för att springa den planerade rundan fick man välja mellan att bli bogserad bakom Mas motorcykel, eller springa rundan två gånger istället för en, men i lägre tempo.
Träningsprogrammet byggde alltså på k-o-n-t-i-n-u-i-t-e-t.
Nu ska jag ut och springa. Imorgon ska jag långpaddla. Men låt inte mig ge någon dåligt samvete - Glad Midsommar!
Träningsnörd. Arbetsnarkoman. Perfektionist.
Min svärmor L har varit här och hjälpt mig med lite grejer under veckan. Tidigt imorse skickar hon ett sms där hon undrar om jag har åkt till kontoret, eller om jag är och tränar. Jag bekräftar det senare och frågar mig själv hur hon kunde veta.
När jag kommer hem några minuter senare får jag förklaringen. Lägenheten var, och jag citerar: "för stökig för att jag skulle ha åkt till kontoret", och om jag inte arbetade innebar det att jag tränade.
Stöket ifråga bestod av två saker:
1) Det låg kläder på sängen. (Vikta kläder, sängen var bäddad.)
2) Det låg en tidning i soffan. (Uppslagen, i soffan. Inte hopvikt, i tidningshögen på soffbordet.)
Så spännande är alltså jag.
Det kanske är dags att göra något helt oförutsägbart?
Vad väljer du, vardag eller äventyr?
Jag sitter mitt i djup deadlinedimma men kan inte låta bli att tänka på en film som jag såg igår. Pierce Brosnan spelar äventyraren och konsttjuven Thomas Crown. Rene Russo spelar försäkringsagent och femme fatale. En förutsägbar historia som lockar till uppvigling och äventyr trots sin enkelhet.
För det är något speciellt med historier där rika människor spårar ur och dränker sig i excesser. Stjäl bara för nöjets skull. Leker med polisen. Glidflyger och upptäcker att landningsplatsen ligger fyra delstater från bilen. Ringer efter en privat jumbo. Tar en andningspaus i ett idylliskt Västindien. Eller den bästa: racear med en katamaran i miljonklassen och låter den kapsejsa "bara för att det är kul att höra plasket".
Jag kan komma på en massa saker som jag skulle kunna tänka mig att göra "bara för att det är kul" istället för att sitta i deadline. Till exempel:
- Åka till Brasilien och hyra en privat helikopter till Jericoacoara bara för att ta ett kvällsdopp.
- Dra till Egypten på midsommarafton och klättra upp på Cheopspyramiden bara för att käka jordgubbar med utsikt övar Kairo och Sahara.
- Flyga till Thailand och tillbringa helgen i Bangkok bara för att äta en Kao Pat Gai och se en thaiboxningsmatch på Lumpini.
Tre äventyr som skulle kunna vara helt underbara, men som samtidigt skulle kunna sluta i simpla antiklimax. För tänk hur det är när man ska resa någonstans. Man tittar på bilder, kanske ser filmer. Tänker på hur det skulle kännas att gå där på stranden, med sanden mellan tårna. Hur solen skulle steka, hur den svaga vinden skulle svalka. Sedan när man väl är på plats har man upplevt det så många gånger i tanken att upplevelsen liksom är förbrukad.
För att få en maximal upplevelse måste man alltså vara oförberedd. Man måste bli totalt överraskad av ett känsloäventyr i vardagen. Som till exempel:
- Att krama om någon och upptäcka att det pirrar av lust i hela kroppen.
- Att kunna ge av sig själv och upptäcka att man har lyckats beröra en annan människa.
- Att våga göra något som man har varit rädd för och upptäcka att det var självutvecklande.
Eller bita ihop under en deadline, leverera ett material som man är nöjd med för att sedan få njuta av friheten...
Vad skulle du vilja göra bara för att det är kul?
Jag fattade ingenting när jag vaknade imorse.
Först var det svårt att stiga upp. Sedan var det svårt att gå. Och det var inte benen som smärtade, utan ryggen.
Hade det varit benen hade det varit mer logiskt. Jag sprang trots allt 10 varv i helvetestrappan på kvällspasset igår. Men icke, vilket för övrigt innebär att den där trappspringningen bör tas till en ny nivå.
Nu var det alltså ryggen som jävlades. Det skar av smärta när jag böjde överkroppen från sida till sida. Likaså när jag böjde mig framåt, eller lyfte upp armarna. Det var som om latsen drabbats av en plötslig inflammation; hela vägen från ursprungen uppe vid armhålorna och ned till fästena vid höfterna. Vad fan hade jag gjort på boxningsträningen igår?
Ingenting, vad jag kunde komma på. I alla fall ingenting som jag inte gör minst sex gånger i veckan, utan att få träningsvärk.
Det var först när jag satt på kontoret som jag kom på vad det var. Jag gjorde ju visst en ny övning igår, nämligen den övning som jag själv tipsade om häromkvällen: armhävningar med rodd, som visas 1:53 minuter in i den här videon.
Och det var inte många set jag gjorde. Och det var inte många reps. Och det var inte med några tunga hantlar. Och ändå gör det så här ont. Snacka om underbar - den åker direkt in på favoriterna!
Idag var en av många dagar, som förtjänar en sån här låt.
För idag påmindes jag om att varje dag som går, är ett mirakel,
med nya möjligheter, som är oändliga.
Där varje dag som går, innebär en ny chans,
att förbättra det gamla, eller välja något nytt.
Jag påmindes om att livet, är en oskriven bok,
med nya vägar, som ingen har vandrat.
Där varje beslut du tar, innebär något unikt,
för det är du som väljer, och det finns bara en av dig.
Och oavsett om ditt val leder till stor glädje, eller stor sorg,
är dagarna som pågår under tiden, ett mirakel.
Där det bara är du, som sätter en gräns,
för det liv, som du vill leva.
Glöm aldrig att du är speciell. Puss och godnatt. Och tack världen.
Varför välja när man kan göra både och?
Efter att ha vilat i två dagar var det inte speciellt svårt att gå upp tidigt imorse för att göra sig redo för morgonträning. Faktum är att jag stod och stampade redan 30 minuter innan jag skulle åka. Jag var ombytt och klar, jag hade en dubbel espresso i magen, jag hade ett stort leende på läpparna.
När klockan äntligen visade 07:30 var det dags. Ettriga C och vänsterhänta J på plats. Vi började med att kasta medicinboll. Raka slag, uppercuts, höger hand, vänster hand, och när vi hållt på i några minuter frågade C om det inte fanns en tyngre boll. När jag bekräftade sprang hon genast och bytte till den som väger 4 kilo, sedan fortsatte vi kötta på.
Därefter spände vi upp ett snöre diagonalt i ringen och övade på att ducka och slå. Vi gick den ena vändan efter den andra. Raka slag, duck, duck, uppercuts, duck, framåt, duck, bakåt, duck, duck, fria kombinationer, ducka, slå; mycket jobb, minimalt med vila.
När vi sedan drog igång en skugg på samma tema gled tatuerade M in i lokalen. Yippie! Jag gillar verkligen att köra loss med M, för hur mycket jag än slår ber han mig alltid att slå mera.
Nu var vi fyra och hade perfekt läge för parövningar. Bara slänga på alla grejer; lindor, handskar, tandskydd, huvudskydd; sen körde vi några ronder uppgiftssparring. Det är en sparring där man inte kör fritt, utan har en uppgift. Till exempel att den ena ska slå två raka slag som den andra ska kontra på, eller att den ena får slå fritt hela tiden medan den andra får öva på försvar.
När det var min tur att slå och M:s tur att försvara sig blev det som jag trodde. Jag slog och slog och han manade på mig att slå mera - kom igen! pam pam pam! håll inte igen! - gaaaah, så underbart!
När ronderna var avklarade och vi hängde svettiga längs repen tänkte jag för en gångs skulle vara lite demokratisk; istället för att bara bestämma frågade jag vad de önskade avsluta med: fri sparring eller några ronder säck? Jag fick några förvirrade blickar, sedan beslutade sig samtliga för att det var onödigt att välja - vi kunde ju faktiskt köra både och!
Och det kunde vi. I full fart. Sparring, sedan direkt över för att köra tre ronder säck. Dubbelattack, tripplar, explosiva singlar. Kötta kötta kötta på, för att slutligen avrunda med en skön nedvarvningsjogg.
Efteråt var mitt leende om möjligt ännu bredare, och nu sitter jag här och är förväntansfull igen, med pirr i kroppen, och bara väntar på att få byta om, för om ett par timmar är det dags att kötta loss igen!
... och blev vittne till vackra enbensknäböj.
Min plan för den här helgen var att vila. Och bygga. Igår gick det bra att vila, men sämre att bygga. Idag var det tvärtom.
Allt som skulle göras är gjort, sedan skulle jag bara göra ett ärende, en bit bort här på Söder. Jag gick dit. Gå får man ju göra, det är inte att träna. Sedan skulle jag bara ta vägen längs med vattnet hem. Men jag gick visst inte hem, för jag skulle visst bara gå över Liljeholmsbron. Och ta trappen ned till andra sidan. Och följa stigen in i skogen. Men det får man ju. För jag gick ju bara.
Fast det går ju så sakta när man går. Nästan dubbelt så långsamt som när man springer. Så för att inte somna där borta i skogen råkade jag visst ruscha uppför några backar. Och sen råkade jag visst släppa på när det började gå nerför. Men det kan väl inte räknas. Jag hade ju inte ens träningskläder. Och sen gick jag ju igen.
Och när jag gick förbi den första lekplatsen fick jag syn på en träningsnarkoman. Lekplatsen är för vuxna. Det finns en hävställning och det finns ett chinsrack. Varför den här platsen finns vet jag inte, men att träningsnarkomansnubben stod där och körde axellyft som en besatt, det vet jag.
Likaså vet jag att samma snubbe sprang om mig i imponerande hastighet när jag gick vidare mot den andra lekplatsen. Här finns fler träningsställningar, och jag vet inte varför de finns här, men att samma snubbe står på en stock och gör enbensknäböj, det vet jag. Stocken som han stod på är rund och ligger på en ställning ungefär en meter ovanför marken. Och det var inte ett enbensknäböj han gjorde. Det var många enbensknäböj. Och det var inga vingliga enbensknäböj. Det var ytterst stabila enbensknäböj.
Jag blev onekligen imponerad. Och gick vidare. Och kom hem. Jag var tillfreds med den 90 minuter långa powerpromenaden. Men jag funderade över några saker, och det gör jag än, för det finns minst tre saker som jag hade viljat veta om den där snubben:
1) Hur länge klarar han plankan?
2) Hur länge klarar han jägarvilan?
3) Kan han göra the human flag?
Kanske hade han tyckt att jag hade varit smått galen om jag hade smugit upp med tidtagaruret och frågat. Och nu är det hur som helst försent, så jag får helt enkelt spekulera:
På 1 svarar jag minst 6:30, troligen mer, för det behövs onekligen bra bålstyrka för att göra stabila enbensknäböj på en stock.
På 2 svarar jag 9 minuter, för han var tvivelsutan starkare än mig i ben.
På 3 svarar jag nej. Jag tror man behöver en relativt lätt kropp för att klara flaggan, med lite vikt på bål och ben, och den här snubben var rätt bitig. Men jag gör en reservation för att han skulle ha klarat det inom en månad, om han börjat träna.
Om du som läser detta gjorde enbensknäböj vid Årstaviken idag - vänligen tag tid på ovanstående och bekräfta.
Nu är jag sjukt sugen på att köra skiten ur mig på morgondagens två pass. Det blir helt klart ett maxtest i enbensknäböj på nåt av dem, enbart för att jag "skulle bara..." - tänk vilken inspiration som hade gått förlorad om jag hade vilat helt och hållet idag!
Får man gå ut och springa trots att man har byggarhelg och inte ska träna?
Jag antar inte. Men Årstaviken lockar och jag har bus i kroppen! Får bli att sätta på låten för dagen, dra på byggarjeans istället för löpartajts och greppa penseln istället för pulsbandet... sen får vi se hur det går.
Och då syftar jag inte på muskelbygge, för den är helgen ska jag inte träna.
Det finns faktiskt saker som jag tycker om att göra förutom att träna. Jag tycker till exempel väldigt mycket om att renovera.
Jag tycker om att gå loss på det gamla, slå sönder det, slita ut det, för att sedan bygga upp det nya - på det sätt som jag vill ha det.
Bilderna visar köket i min förra lägenhet. Det var ett sovrum från början, men i den ombyggda versionen ligger det nya sovrummet vägg i vägg, på andra sidan om diskbänksdelen.
I väggen mellan kök och sovrum är en glasskiva placerad. Glasskivan var en av de detaljer som jag blev mest nöjd med i den här lägenheten, därför bestämde jag mig för att göra en liknande lösning i min nya lägenhet.
Min nya lägenhet har i princip samma planlösning som den gamla, med skillnaden att den köksvägg som angränsar till sovrummet inte är den vid diskbänken utan den mittemot.
Glasskivan hamnade alltså ovanför matbordet istället. Det funkade bra det också, men som ni ser nedan är det glipor längs med glasskivan. Glipor som varit där sedan jag totalrenoverade i vintras, och som jag inte haft tid att spackla igen.
Faktum är att om man börjar titta runt i lägenheten hittar man snabbt fler sådana här brister: dörrarna i hallen är inte målade, väggarna i köket behöver bättras, köksgolvet är halvfärdigt - det är struket en gång med vitt men ska målas rött. Brister som går rätt fort att åtgärda, bara man får tummen ur, vilket jag lyckades få denna helg.För denna helg har jag
nämligen vilohelg. Jag har inte haft en vilodag på två veckor, och tänkte det kunde vara dags. Normalt känner jag inte något direkt behov av vilodagar, eftersom jag kör många dagar med lågintensiva pass och även med rena återhämtningspass. Men sista tiden har jag känt mig ovanligt syrig i musklerna, tänkte därför ge dem ett par dagar att andas ut. Minns inte när jag hade två vilodagar på raken tidigare, det måste varit under min renovering - det här får alltså bli en nostalgibyggarhelg.
Jag har fått spö i plankan.
Precis som jag misstänkte har herr Magruta knäckt mitt rekord på 6:24 i plankan. Han har meddelat att 7 minuter avverkades i denna position igår.
Dessutom har Medeldistansaren spöat mig med 5 sekunder, för att inte tala om Joel som har dominerat oss alla med sina 7 minuter 30 sekunder.
Detta är inte acceptabelt.
Men jag hyser hopp. Redan igår fick jag till två träningstillfällen. Först på morgonträningen då jag övade med 5 kilos viktskiva på ryggslutet. Rapport finns längst ned här.
Sedan blev det barnträning på kvällen. Och då menar jag inte att det var barnen som fick träning. Jag befann mig nämligen på en fantastiskt trevlig fest där även små människor i olika åldrar närvarade, och den minsta, 4-åriga prinsessan V, visade sig vara en perfekt plankvikt med sina 19 kilo.
På grund av ett visst alkoholintag missade jag att ta den exakta tiden för försöket med prinsessan V, men jag misstänker att det måste ha rört sig om minst 2 minuter. Dessutom kändes det väldigt lätt att ligga kvar efter att hon stigit av, för det är ju så det fungerar här i livet: när man har utsatt sig för något överjävligt och övergår till något som är mindre jävligt känns det plötsligt inte alls jävligt!
Viktträningen kommer alltså att fortskrida. Vad säger ni pojkar, först till 10 vinner?
Inget att göra?
Själv ska jag på fest och har blivit beordrad att inte ta bilen, men om det är någon som önskar ett aktivitetsförslag har jag ett som går bra att göra både ensam, tillsammans med sin partner eller som en menage a trois. Instruktionsvideon finns här. Förväntar mig rapporter om hur det har gått när jag kommer hem.
Imorse fick jag en impuls och drog igång en liten bootcamp.
Morgonträning med järngänget. Björnen J, ettriga C, jabbaren B och vänsterhänta J på plats. Planen var att köra lite parövningar och sparring, men något annat flög i mig. Jag kände mig liksom macho, och innan jag visste ordet av hade djuret i mig tagit över. Jag kom på mig själv med att kommendera övningar som nackbrottning, skottkärra och amerikanska fotbollstacklingar. Touchdown!
Lyrisk frågade björnen J: "Är det här bootcamp eller?", och efter att jag bekräftat fakta bad han om mer. Jag fullkomligt älskar att hålla bootcamps och jag hade gärna hängt visselpipan bredvid tidtagaruret kring halsen, dragit in halva utrustningen från det intilligande gymmet - och fullkomligt köttat loss.
Men ett visst ansvar känner man ju inför att detta faktiskt är en boxningsklass; det fick bli lite försvarsövningar och sparringronder, sedan kunde jag inte hålla mig längre utan avslutade som det började, med lite hardcore bootiefys.
Faktum är att jag verkligen vill slå ett slag för den här typen av fysträning. Visst har jag varit gymråtta i halva mitt liv, men snöar man in för mycket på gymträning missar man mycket annat. Varför isolera muskler i maskiner när man aldrig isolerar muskler i det arbete man gör annars? Varför inte använda sin egen kropp för att få ut både styrka, kondition, koordination, explosivitet, spänst, balans och förbränning - på samma gång!
Jag sneglar mycket på den funktionella crossfitträningen som slagit igenom stort i USA - crossfittan som den kallas oss träningsnarkomaner emellan. Tyvärr kräver den stor yta och vissa redskap, men hämtar man inspiration från bootcamp och crossfittan och bakar ihop det till sitt eget recept har man snart ett träningskoncept som man kan göra var som helst.
Ett koncept som lätt räddar din semester. För det är ju det vi tunga träningsnarkomaner bekymrar oss över mest i dessa tider. Kvällstidningarna tipsar om sommarsex, utomhussex, hur man stressar ner, hur man får liv i förhållandet - vem bryr sig om det, när den stora frågan är: hur ska jag fysträna?
Jag vet i alla fall vad jag kommer att göra: köra plankan, krypa, kräla, springa, spurta, göra chins, dips, knäböj, utfall, spänsthopp och olika varianter av armhävningar och situps. Eller om man får sällskap: tacklingar, den ena gör plankan medan den andra gör armhävningar med fötterna på den förstas rygg, putta varann över golvet rygg mot rygg, lyfta varann, bogsera varann - möjligheterna är oändliga.
För övrigt avslutade jag dagens morgonpass med att träna på plankan. Jag befarar nämligen att herr Magruta ämnar knäcka mitt rekord och jag känner mig lätt jagad. 3 minuter blev det. Med 5 kilo vikt på ryggslutet. Jag blev glatt påhejad med peppningar som: "Ge dig inte nu Magda!" och "Låt ingen knäcka dig!" Men även påståenden som: "Så där kommer du låta när du föder barn."
Det där sista betvivlar jag. Jag måste ju leva upp till mitt machorykte och ifrågasätta att en barnafödsel kan vara lika jobbig som en viktad planka.
Andra bloggare om Styrketräning, gym, fysträning, crossfit, bootcamp, plankan
Min coach H tycker att jag ska skaffa en hemmafru.
Men det ska inte vara en kvinna, utan en i hans ögon riktig man. Men till skillnad från den klassiska bilden av en riktig man, ska detta vara en man som beter sig som en hemmafru.
Coach H är nämligen orolig för att en framtida partner skulle stjäla energi från min träning, och han vill att det blir tvärtom: att jag får mer tid till träning. Tid som skulle trollas fram genom att en partner sköter markservicen - tvättar, diskar, städar, handlar - och givetvis väntar med maten när jag kommer hem.
Tittar man i backspegeln kan man tro att jag enbart valt partner utifrån aktivitetsnivå - surfare, skejtare, shootfighter, dykare, bodybuilder, fallskärmshoppare, spinninginstruktör, triathlet - vilket är långt ifrån sant. Visst attraheras jag av en viss kroppskonstitution, men att det blivit just dessa personer handlar nog mer om vilka miljöer jag har rört mig i.
För det räcker ju inte med en vältränad kropp. Det måste även finnas en stark personlighet. Och det är där jag tror coach H:s teori spricker, för hemmafru i all ära, men jag misstänker att en sådan person tyvärr är någon som jag skulle köra över innan det första tvättlasset var klart i maskinen.
Jag behöver någon som kan hantera både mina mjuka och mina hårda sidor, och som har ett eget liv, och här rimmar det bra med någon som
tränar. Men det finns givetvis andra människor än träningsnördar som har ett aktivt liv. Till exempel musiker. Som Howlin´Pelle i The Hives. Jag såg honom på Nyhetsmorgon för några år sedan och tyckte han hade en grymt skön stil. En kreativ och egensinnig person som säkert skulle försvinna ner i studion när jag klev in i träningslokalen - och som aldrig skulle vänta med maten.
Vad tror ni, vilka är oddsen för att jag lever som följande om låt säga 10 år:
1) Singel obotlig träningsnarkoman, amason och känd som player
2) Tillsammans med tillika obotlig träningsnarkoman, startat eget gym i familjeregi
3) Fortfarande träningsberoende, men nattsuddar och lägger allt mer tid på min musikers konserter
4) Skaffat hemmafru, gått med i ett Korplag, flyttat till förorten med våra tre ungar
5) Emigrerat till USA efter proffskarriär, civilstånd okänt
... skulle jag vara så här.
Jag har ju redan funderat på hur jag skulle vara som man. Det var lätt, för då skulle jag dra fördel av allt det som jag inte kan dra fördel av idag - i min roll som muskulös målmedveten träningsnörd.
Men hur skulle jag vara som en otränad kvinna?
Då skulle jag heta Kate och vara korthårig och blond och ha sjukt långa ben. Jag skulle alltid gå på skyhöga klackar och ha korta kjolar. Min tunga skulle vara piercad, och ständigt liksom leka retsamt med den övre tandraden. Mina läppar skulle vara målade i knallrött - matchande mina långa naglar - och jag skulle viska fram ord på en sexig franska.
Och givetvis skulle jag vara ett partylejon. Jag skulle leva upp på natten, jag skulle dominera på dansgolvet, jag skulle svänga med mina smala höfter och låta mina fingrar leka med mina många pärlhalsband.
Jag skulle helt enkelt vara som i videon i länken ovan. Och givetvis skulle jag förföra någon på planet hem. Men det skulle inte bli på flygplanstoaletten. För är inte det lite väl klichée, för att inte tala om trångt och lite sunkigt? I varje fall i jämfört med den plats där jag skulle välja att vara - i cockpiten, sittandes i kaptensstolen, med utsikt över solen, himlen och jorden...
Hur skulle ni vara?
Igår hade jag en aha-upplevelse på matchsparringen, och jag måste bara få ta detta tillfälle att berätta och säga tack!
När jag började boxas förstod jag inte alls hur jag skulle bete mig. När jag gick in för att slå, slutade det med att jag gick stryk. Jag gick rakt in i slagen - sedan stod jag kvar där.
Jag hade inte fattat hur man använder fötterna för att hålla distansen; steg in för att träffa, steg ut för att inte bli träffad; precis som i en dans där man måste vara nära varann men ändå ha ett spelrum. Därför började coach H hamra in i huvudet på mig att jag måste bli rörlig - flytta på dig, rör på fötterna, gå åt sidan, stå inte kvar där! - och till slut fastnade det.
Min nya grej blev att gå in i ringen, för att vid startsignal - box! - genast anpassa mig till motståndaren. Jag blev defensiv; dansade åt sidorna och försökte pricka in slag där det uppenbarade sig luckor.
Allt blev bättre, jag blev svårare att träffa, men ändå kändes allt fel. Jag blev överkörd och styrd av motståndare som var både svagare och i sämre kondition än vad jag är, och visst kan jag köpa när någon tar mig på erfarenhet och teknik, men något borde jag kunna kompensera med min fysik!
Frågan var hur? Frustrerat väntade jag på ett hemligt knep, något alla verkat fatta utom jag, men som vanligt var lösningen väldigt enkel.
Svaret var styrning. Och visst har vi övat på styrning. Jag har hört att man kan gå in och styra, jag har övat på det i skuggen - jobbat framåt, undvikit att backa - men jag har aldrig fattat vitsen med att använda mig av det.
Jag hade svårt att ta in praktiken, och sätta ihop den till en teori. För mig som i grunden är en teoretisk människa funkar det bättre om jag får teorin först och praktiken sen. Jag behöver veta: vad är meningen med den här övningen? när ska jag använda den? sedan kan jag utöva den.
Därför gick det där med styrningen inte in. Jag tänkte att det nog var bra att styra när jag skulle slå, sedan fick väl den andra styra när det var dags för mig att backa. I efterhand låter slutsatsen helt idiotisk, aldrig har jag väl sett någon dansa så? Ok styr lite du och sen kan jag styra lite och sen kan vi byta igen så blir allt rättvist och bra... så funkar det ju inte!
Och varför ska jag - som inte direkt är känd för att gå undan, anpassa mig och bli styrd - låta mig bli styrd i ringen? Varför ska jag ge plats åt motståndare trots att jag har styrkan att ta över? Självklart ska jag inte det, men jag hade inte förstått nyttan med att inte göra det.
Nyttan med att styra är att man kan bestämma var man placerar sig själv och sin motståndare. Man kan inte mitten av ringen, och trycka upp den andra mot repen. Därmed har man begränsat den andras handlingsutrymme, och maximerat sitt eget.
Efter att ha fattat detta i teorin var det dags att praktisera. Jag körde första matchsparringen mot blyga H, och hon satt som fastklistrad vid repen och var uppträngd i hörnen i alla tre ronderna! Faktum är att jag aldrig haft en lika stressad människa framför mig i ringen. I sista rondvilan bad till och med min sekond mig om att backa lite och låta henne få slå... Tanken på att backa var inte alls lockande, och jag ville genast testa detta mot någon större.
Så när tatuerade M klev in i lokalen tjatade jag omedelbart till mig ännu en sparring. Tatuerade M är längre än mig, väger mer och är hjälptränare på klubben. Skulle det bära eller brista? Och oj vad det bar! Jag hade även honom mot repen i alla tre ronder! Visst fick jag in färre slag, men jag hade honom där jag ville - det var jag som styrde, och det var han som hade stress i sina ögon! Efteråt var jag enormt lättad och kände mig busig, liksom lite beware: Magda är på hugget och hon har fattat hur hon ska använda sina muskler!
Och till alla er som hjälper mig; som instruerar, peppar och tror på mig; vill jag bara säga puss och kram och stort tack för att ni finns! Ni anar inte hur lycklig ni gör mig!
Inlägg
