Utlovad rapport: jägarvila

8.18.9 och snart ringer väl grannarna efter polisen.

Jag har lovat att testa hur länge jag kan stå i jägarvila. En utmaning som jag verkligen har dragit mig för att utföra, för när det kommer till min benstyrka handlar det inte bara om min kraft, utan även om min heder.

Mina ben är nämligen som mina barn, som jag har fostrat sen de var som två små spetor. Redan vid 4 års ålder fick de börja slita på isen. De fick lära sig saxa och skjuta ifrån. Sedermera även hoppa och snurra. För att inte tala om att susa fram i 90 graders vinkel, i ett stabilt enbensknäböj.

De fostrades nämligen till konståkningsben, från 4-14 års ålder, ofta 2-4 timmar per dag - och det har satt sina spår. De har knäckt bodybuildingkillar i knäböj. De har burit mig genom tunga utfall. Så det vore väl fan också om de inte skulle kunna bära mig genom en enkel utmaning i jägarvila.

Faktum är att jag kände mig trygg i utmaningen så som den lanserades från början. Men när Sporty Spice meddelade att hon klarat 8 min och 30 sekunder var jag nästan redo att ge upp. Jag var tvungen att kontrollfråga henne om att tiden och utförandet verkligen stämde, och fick till min lättnad fram en liten revidering: det var 8 min och 3 sekunder som gällde.

En tid som fortfarande lät som omöjligt mycket, och när jag gjorde ett litet försök igår kväll bröt jag nästan ihop och började gråta. Jag hade i och för sig kört ett syrapass på fredagen, ett uthållighetspass på lördagen och två pass cykling och löpning under gårdagen - men ändå: jag stod inte ut mer än 2 minuter och 30 sekunder.

Något jag kände att jag inte riktigt kunde leva med. Därför bestämde jag mig nu ikväll för att göra något åt eländet. Jag har inte haft en vilodag på 8 dagar, jag är långt ifrån fräsch i benen, men nu kände jag att fick göra ett försök att kompensera det där med envisheten.

När jag testade igår satte jag på musik men det hjälpte inte alls. Idag provade jag med tv istället, närmare bestämt TV4 Sport och Contender Muay Thai. Åsynen av fighting och lite magrutor kanske skulle hjälpa?

Och det gjorde det. I alla fall de första 3 minuterna. Sen blev det jobbigt. Efter 5 minuter skakade jag som en svårt Parkinsonsjuk. Efter 6 minuter började jag stöna. Efter 7 minuter övergick jag till att skrika. Och efter 8 minuter vrålade jag i ett sådant tonläge att jag befarade att grannarna skulle ringa polisen. När jag slutligen ramlade ihop i en hög på golvet stannade klockan på 8 minuter 18 sekunder och 9 hundradelar.

Det tog en mindre evighet att sluta darra, men nu är jag mäkta nöjd, så kom inte här och slå mitt rekord, för då kommer jag behöva leverans av rullstol när jag försöker bräcka det nästa gång!