Magdas meningslösa dag

En dag man lika gärna kan stryka ur världshistorien.

Har ni såna?

Man vaknar, man äter, tiden gör, man gör saker, tiden fortsätter gå, man gör fler saker men man uppskattar egentligen ingenting av det man gör och när dagen närmar sig sitt slut kan den bara sammanfattas på ett sätt: meningslös.

En sån dag hade jag idag. Trots att jag gick ut och åt en god brunch. Trots att jag läste en bra bok. Trots att jag hade ett långt träningspass. Så gav inget liksom ingenting.

Och det värsta med meningslösa dagar är att man inte kan ha dem ogjorda.

Mina kroppsdelar

Är snälla idag. Och sitter där de ska.

Dessutom tycker jag att pannbenet skötte sig bra idag. Jag var ovanligt laddad. Jag ville verkligen in i ringen. Jag ville fightas och visa vad jag går för. Och när ronderna var slut var jag fortfarande så taggad att jag helst hade gått lika många till.

I övrigt kan min post-sparring-status sammanfattas enligt följande:

Antal axlar ur led: Noll.
Antal blåtiror: Noll.
Antal fläskläppar: Noll.
Antal blåmärken: Noll.
Antal spruckna ögonbryn: Noll.
Antal motståndare: Två.
Antal personer som kom fram och petade på min mage och frågade "hur får man såna här?": En.

Jävla fittaxel!

Just det. Och jag tänker inte be om ursäkt för språket. För nu har den har axeln gäckat mig så det räcker!

Närmare bestämt sedan jag var i övre tonåren och tränade jiujitsu och blev kastad och landade i en icke rekommendabel vinkel - varvid höger axel gick ur led. Alldeles. Och fick reponeras på akutavdelningen.

Det. Gjorde. Ont.

Sedan dess har min axel varit instabil och hoppat ur led ett otal gånger. I början räckte det att jag var oaktsam när jag borstade håret, det sa bara vips, så var axeln ur position.

För att inte tala om alla övningar som man gör på gymmet ovanför huvudet. Axelpressar. Latsdrag. Tricepspressar. Många är de gånger då tiden har stannat och axeln gått ur led.

Men med åren och med musklerna har allt stabiliserats. Och jag har börjat LITA på axeljäveln. Nästan försonats med den.

Tills idag. Då det NÄSTAN hände igen.

Varför? För att jag var trött. För att det var en sån där dag då jag inte borde ha tränat. För att jag var hungrig och på dåligt humör och slängde till med en högerhook. Och hörde hur det knastrade till. Och kände hur det släppte. Och förstod att trots att leden faktiskt var duktig och höll sig på plats, fick allt runtomkringliggande ta stryk.

Och nu sitter jag och känner hur det börjar stelna till uppåt nacken. Och nedåt skuldran. Och ut i armen. Och hur axeln sakta sväller upp.

Vilket är FITTDÅLIG tajming, då jag har träningsmatch imorgon.

Men. Så är det. Med det.

Och det finns INGET. Jag kan göra. Åt det.

Så. Ska vi prata om nåt roligare kanske? Det är ju trots allt fredag. Och då ska man väl ha skoj. Eller?

Saker jag inte gillar 3

Att följa tv-serier - på tv.

Och precis som med punkt 1 och punkt 2 på listan över saker jag inte gillar har det med träning att göra.

Det är nämligen omöjligt att följa tv-serier när man a) inte är hemma för att man tränar b) behöver göra annat när man väl är hemma. Mitt tv-tittande blir helt enkelt bortprioriterat. Av träning. Eller av andra saker som jag gillar mer än teve, exempelvis böcker.

Därför står jag alltid som ett mänskligt frågetecken när folk snackar om Prison Break. Eller Desperate Housewives. Och Ugly Betty. För att inte tala om Melrose Place, Twin Peaks och Sex and The City, som är serier som folk tycker att man bara MÅSTE ha sett.

Och visst har jag sett något avsnitt av Sex and The City. Men det har aldrig påverkat mig på det sättet att jag vill se hela serien, eller ens följa den.

Men med det inte sagt att jag inte kan uppskatta tv-serier. Det är bara det att när jag väl fastnar så vill jag se hela - på en gång - på tider som jag bestämmer själv.

Därav kommer det sig att jag för några år sedan såg hela Sopranos på tre dagar. Alla säsonger, alla avsnitt. Samma sak var det förra året med Six Feet Under, fast där tror jag inte det tog mer än två dagar. Och L Word betade jag av säsongsvis tills det blev kass.

Dessa är alltså de serier som jag har sett.

Och nu har jag fastnat i min fjärde: Entourage. Såg mitt första avsnitt i förrgår och har inte många kvar.

Börjar därmed känna mig riktigt bevandrad och kan åtminstone göra några hänvisningar när serier kommer på tal. Fråga mig däremot ingenting om dokusåpor. Där är jag helt blank.

Bör jag söka efter tjejkompisar?

En fråga jag ställer mig själv efter att ha noterat tre saker.

1) Vi var 14 personer i boxningslokalen nu ikväll när matchgruppen hade träning. En var tjej.

2) På den plats där jag har mitt kontor finns tre personer. En är tjej.

3) I min bekantskapskrets som består av x antal personer finns exempelvis Gunde, triathlon B, multi J, café R, Lyftkranen... Och en tjej. Och tjejen är jag.

"Det står att du ska springa"

Hittar man inte på galenskaperna själv, så finns det ju alltid andra som kan hitta på dem åt en.

I all fall om man ingår i min bekantskapskrets: en ansamling solitära träningsmänniskor som stundvis är asociala tillsammans.

Vilket jag tycker är mycket trevligt. Men just ikväll var jag till en början mycket ovillig.

Händelsen är som följer, att jag ligger helt utsjasad hemma i soffan med en blåblommig gammal värmedyna på benhinnorna och dricker en kopp chai, medan jag stilla funderar över hur jag ska orka ta mig ut på kvällens streakrunda.

Jag tänker att det får bli kort. Och långsamt. 10 minuter ut på vägen, och 10 minuter tillbaka. Det känns som en skamgräns.

Precis när jag ligger där och tänker den här tanken kommer ett sms från B, som undrar om jag ska med till Hammarbybacken. Jag svarar bestämt att om det är något jag inte ska så är det att springa backen, speciellt inte som jag just varit hos massören och fått mjuka snälla ben.

Svaret kommer snabbt: "Det står att du ska springa."

Jahopp, där fick man för att man har börjat lägga ut sin träningsdagbok till offentlig åsyn. Det hela slutar med att B ringer och övertygar mig med Guns n´Roses, och lovar mig "en lugn liten tur runt Årstaviken". Ja just det, tänker jag, som vet att om det är något man kan vara säker på när man springer med B, så är det att det kan bli precis vad som helst - utom lugnt.

Och lugnt blev det inte heller. Men det blev ingen faslig fart heller. Det blev vad B kallade "bra tempo", något som vi nog båda var lika skyldiga till.

Dessutom blev det som det brukar bli på oväntade pass: underbart. Bron var vackert upplyst, fjärden låg spegelblank, snön låg vit på stigen, skogen låg mörk och vi sprang i ljuset från B:s pannlampa. En mysig känsla, som att befinna sig i en liten bubbla. Mina Inov-8 greppade som vanligt bra och jag behövde aldrig oroa mig för att halka. Jag släppte på, lät benen gå, andades in den svala luften --- och bara njöööt.

Och på köpet fick jag ett dubbelt så långt pass som jag från början hade tänkt, i högre fart, i mysigare omgivning. Dessutom fick jag göra mitt asociala streakuppdrag - i sällskap. Så kan det gå när ens vänner gör allt för att förstärka ens redan galna sidor!

Sommardäck

Ger en helt ny dimension till bilkörningen i dessa tider.

Speciellt när man blir inplogad och måste gräva sig ut med händerna. Vilket jag gått och gnällt över i två dagar nu.

Men nu är det slut på gnällandet. Fick just en bild på mailen som gav lite perspektiv på problemet...

De tio bästa böckerna genom tiderna

När jag skrev om mitt bokintresse fick jag ett intressant önskemål i kommentarerna.

Önskan löd så här: "Skulle vara kul att se din 10 i topp läsupplevelse."

Faktum är att jag också skulle tycka det vore roligt. Men är det möjligt?

Det skulle vara betydligt lättare om det fanns en snävare avgränsning. Om det handlade om att lista de tio bästa klassikerna, de tio bästa deckarna, de tio bästa självbiografierna, de tio bästa böckerna under 2008 - eller något liknande.

Men de tio bästa läsupplevelserna?

Saken är ju att det där förändras över tid. Böckernas innehåll är konstant, men läsaren är det inte. En bok som jag tyckte var bra för tio år sedan, eller förra året, behöver inte vara lika bra när jag läser om den. Tiden måste vara rätt.

Trots svårigheterna kan jag ändå inte riktigt släppa tanken. Kanske kan ett första steg vara att lista de böcker man läser, och att läsa om de böcker man verkligen gillat. Sedan får man gallra utifrån det.

Därför har jag börjat göra precis det. Jag har skapat en bokdagbok. Som ligger under träningsdagboken här i bloggen.

Så nu är det igång. Vi får se vart det slutar.

Sanningen om kosttillskott

Jag får ofta frågor som: "Vad behöver jag för kosttillskott?"

Den frågan är lika lätt att svara på som om personen hade gått in i mataffären och frågat "vad behöver jag för mat?", gått in på Apoteket och frågat "vad behöver jag för mediciner?" eller gått till läkaren och frågat "vad behöver jag för behandling?". Det vill säga omöjligt.

Låt oss börja med ett av de vanligaste kosttillskotten: proteinpulvret. Säg att personen ifråga, utifrån sin vikt och aktivitetsnivå, behöver 130 g protein/dag. Då behöver jag veta hur mycket personen får i sig via kosten. Om kostintaget tillfredsställer de 130 grammen behövs inget tillskott. Om intaget inte uppfyller nivån, då finns två alternativ: ät mer proteinrik mat eller ät proteinpulver.

Hur resultatet kommer att bli beror på vad personen tränar och vill uppnå, och på hur pass stor skillnaden varit mellan verkligt och önskvärt intag. Om personen exempelvis försökt bygga upp styrka och gå ner i fettvikt, och samtidigt fått i sig 70 g protein/dag, då kommer ett ökat proteinintag högst troligt ge en märkbar effekt i form av muskelökning och hårdhet (proteinet stimulerar proteinsyntesen, ökar mättnadskänslan, ökar förbränningen). Detta kommer ske oavsett om proteinkällan är mat eller pulver.

Tittar vi på ett annat vanligt tillskott: gainer, även kallt recovery; gäller samma sak. Dessa produkter innehåller proteiner och snabba kolhydrater, en mix som stimulerar uppbyggnad och återhämtning. Har man slarvat med att äta efter träningen kommer man märka skillnad om man börjar ta recovery. Det kommer man också göra om man börjar äta riskakor och dricka mjölk.

Går vi vidare på listan över populära tillskott hittar vi omega 3; essentiellt fett som vi behöver en rekommenderad mängd av varje dag. Får man inte i sig den mängden via maten kommer man, utifrån hur lite man fått i sig tidigare, märka skillnad om man tar det som tillskott. Men skillnaden blir inte större med omega 3-kapslar jämfört med om man ökar sitt intag av fisk, skaldjur, avokado, nötter och olja.

Och så här fortsätter det. Får man inte i sig RDI av mineraler och vitaminer kan man märka skillnad med ett vitamineraltillskott. Högst troligt märker man ännu större skillnad och får fler positiva effekter på köpet om man istället optimerar sitt kostintag så att det uppfyller RDI, och automatiskt får i sig mer fibrer och andra bra saker som inte finns i en tablett.

Tittar vi på lite mer speciella tillskott hittar vi kanske kreatin och glutamin, två populära tillskott som faktiskt inte bara finns på burk. Kreatin finns till exempel i strömming och i kött. Glutamin finns i många proteinkällor, dessutom kan kroppen egenproducera det.

Det som säljs som kosttillskott är alltså inga konstiga dundermedel som har uppfunnits i en fabrik. Det är vanlig mat, fast koncentrerad och utvinnen i en burk! Vassleprotein görs av mjölk (man utvinner det snabba proteinet av mjölkproteinet), likaså kasein (man utvinner det långsamma proteinet av mjölkproteinet). Dricker man mjölken som den är får man i sig både vassle och kasein, och en hel del annat som inte finns i pulvren.

Att vara rädd för eller att gå och vänta på några mirakeleffekter när man äter kosttillskott är alltså samma sak som att man skulle gå och vara rädd för eller vänta på några storslagna resultat av att exempelvis börjar äta en makrillkonserv om dagen. Makrill är ett kosttillskott som innehåller omega3, protein, vitamin D, B3, B6, B12, A, zink, selen och annat. Ämnen som kan göra skillnad för ditt välmående och dina prestationer om du tidigare ätit bristfälligt av dessa. Precis som ett tillskott på burk i pulverform också skulle göra.

Och hittar du ett tillskott som du inte kan hörröra till någon slags källa som du skulle kunnat äta som mat, om det inte finns i något livsmedel eller i någon krydda eller ört, då är det högst troligt humbug - eller olagligt.

Betyder detta att kosttillskott är en bluff? Absolut inte! Kosttillskott är utvinnet från mat och fungerar bra som det är menat: som ett tillskott till mat. Når vi inte upp till de näringsnivåer vi behöver med hjälp av vanlig mat, då kan vi ta till tillskott eller förändra våra kostvanor. I de flesta fall är det bättre att göra det senare eftersom det ger bonuseffekter. I andra fall kan det vara mer lämpligt med ett kosttillskott.

I vilka fall kan det då vara bra att ta ett kosttillskott? Det handlar främst om tre saker: pris, bekvämlighet och allergier/sjukdomar/kostval. Trots att många anser kosttillskott som dyra så är det oftast det motsatta. Jämför man priset per gram protein på många proteinpulver, så blir det i många fall billigare än priset per gram köttprotein/kycklingfiléprotein/mejeriprotein. Det du köper är något som ersätter mat, och mat kostar!

Det kan också vara så att det inte finns någon möjlighet att äta mat vid de tidpunkter då du behöver äta mat. Det kanske blir för kladdigt att ta med mat till gymmet. Det kanske inte går att äta fisk på ditt jobb. Det kanske inte går att bära med sig mängder med mat när du är ute på vandring. I sådana lägen är pulver ett mycket vettigt alternativ.

Slutligen kan det vara så att en allergi, en sjukdom eller ett kostval (man kanske är vegan) hindrar från att äta vissa livsmedel. I sådana lägen blir det extra viktigt att se över vad man missar, för att sedan hitta ett sätt att komplettera så att intaget blir fullvärdigt. Ett sätt att göra detta kan vara med hjälp av kosttillskott.

Sammanfattningsvis kan man enkelt säga att det finns vissa näringsnivåer som vi behöver uppnå varje dag för att det ska vara optimalt. Vi kan göra detta genom att äta mat. Eller så kan vi göra detta genom att äta lite mindre mat och komplettera med tillskott. Hur stor effekten blir beror på utgångsläget. Ju sämre kost man äter, desto större resultat får man av kosttillskott. Och vice versa, ju bättre kost man äter, desto mindre resultat får man av kosttillskott.

Till sist, för att förekomma istället för att förekommas; några har säkert invändningar som att vassleprotein är bättre än tonfisk i vissa lägen för att det är optimerat för återhämtning och att kaseinprotein är bättre än mjölk när man går och lägger sig för att det är ett långsammare protein; att det alltså finns fördelar med pulver istället för mat. Det är korrekt, men effekten är så liten att den ger skillnad enbart om allt annat redan är optimerat. Om man äter perfekt, tränar perfekt, vilar perfekt, och utöver detta vill förbättra sig ytterligare - då får man ta fram petimetern och räkna på varenda milligram.

Det allra senaste är att tajma sitt kostintag - att inte bara äta precis det man behöver under en dag, utan att dessutom äta exakt rätt sak vid exakt rätt tidpunkt. Men eftersom detta sker på elitnivå får man inte göra detta med kosttillskott i alla fall, då de allra flesta förbund förbjuder allt som inte går att kontrollera pga dopingtester. Då får man helt enkelt nöja sig med en kesella när man går och lägger sig och skippa den där goda chokladkaseindrinken (båda innehåller samma protein).

Några frågor på det?

Plankan i 9 minuter

Jag har blivit besegrad.

Fick just ett sms från min vän Lyftkranen:

"Hej! Hoppas din träning flyter bra! Plankan 9 minuter idag. Man får ont. Din kompis L"

Lyftkranen, som är 50+ och en riktig styrkekarl, kör två pass om dagen - paddling, löpning och cykel - och komplementtränar alltid bålstabilitet.

När jag, Gunde och Lyftkranen var i Dalarna för ett tag sedan och körde lite styrka efter snövandringarna kom det fram att han aldrig testat att maxa plankan.

Han hade helt enkelt inte tänkt tanken, men när jag förde den på tal intog han genast position på köksgolvet - och grejade 6 minuter på första försöket. Nästa dag grejade han 6.30, och när vi åkte därifrån hade han två mål: 1) slå mitt rekord 2) klara 10 minuter.

Första målet är alltså uppnåt, och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer klara det andra. Lyftkranen heter ju inte som han gör utan anledning: lyfter man med lätthet vikter som andra inte klarar av att rubba - som en maskin - då får man heta så.

Nu är bara frågan om jag ska lägga mig, eller om jag ska utmana honom?

Fått pisk av Mikaela Laurén

Här är tjejen som är skyldig till blåtirorna: Miss Crazy Swimmer Laurén som ska bli proffsboxare.

Minns ni henne? Simmerskan som var kompis med Therese Alshammar, men vars bassängkarriär fick ett abrupt slut när hon blev dömd för doping- och vapenbrott?

Hon fick i alla fall sitta bakom galler ett tag, men när hon kom ut bestämde hon sig för att bli proffsboxare. Efter 14 matcher i amatörboxningen (med 12 vinster) har hon nu blivit beviljad proffslicens. Mer om det finns att läsa här, där det även finns en liten film från ett av hennes träningspass.

I väntan på proffsdebut matchar hon inte längre amatör, men sparrar gör hon, och det rejält. Medan vi vanliga dödliga kör 3-4 ronder, kör Mikaela 8 ronder.

I går kväll kom hon till oss och vi var tre tjejer som fick turas om att möta henne. När det var min tur kändes det helt ok, inte alls speciellt nervöst. Jag visste att det skulle bli tufft och att jag bara hade ett val - att göra mitt bästa. Det borde inte bli några överraskningar, och det blev det inte heller.

Mikaela är hård och tuff, och förutom sin teknik och styrka har hon en psykblick som gör att hon ser smått galen ut, som om hon vill döda en. Dessutom kör hon på med den här proffsboxningsstilen, där man satsar på få slag istället för att dundra på med serier, och verkligen tar fäste med fötterna och slår igenom slagen istället för att gå in-ut och satsa på snabbhet och explosivitet.

Att möta någon som kör på det här sättet är lite förlamande. Jag är inte van att möta någon som kör pro style och det var minst sagt svårt att slappna av. Hon fick in några smällar som sjöng rejält i skallen, men jag höll mig på benen och gjorde mitt bästa. Och det gick ok. Lite stryk svider. Men man dör inte. Dessutom slog hon inte inte lika hårt som Slagskeppet från Rinkeby.

Och det är ju det som är så underbart med tuffa sparringar. De gör att man växer. Har man en gång mött någon som slagit skiten ur en - då känns det inte lika farligt när man möter någon som försöker göra det igen.

Hennes verk:

Lila ögonskugga au naturelle. Bara att hitta samma färgton och fylla på där det fattas!

Det blev ju bara en liten prick på ena ögat...

Vakna med blåtiror

På båda ögonen.

Som tur är ligger färgen bara på ögonlocken. Inte för att det spelar så stor roll egentligen, men när man blir blå nedanför ögonen ser man jäkligt trött ut.

Nu är det mer som att vakna färdigsminkad med mörkblå ögonskugga. Fattas bara lite mascara så är man hemma!

Mitt första Runners High

Eller vad fan var det som hände?

Jag har många gånger trott mig uppleva ett Runners High. En euforisk känsla av lätthet som infallit under långpass när jag sprungit på ett tag och tyckt det känns segt, men så har det plötsligt släppt och det har känts som jag kan springa hur långt som helst. Notera ordet kan i "kan springa hur långt som helst".

Igår kväll upplevde jag något helt annat.

Klockan var kring nio, jag var rätt trött och seg men hade några ärenden som jag behöver göra och tänkte att jag lika gärna kunde springa istället för att ta jeepen. Lite planlös streak running, helt enkelt.

Drog på mig mina Inov-8 eftersom gatorna var glashala, kompressionsstrumpor för att vara snäll mot benhinnorna, trekvartstights, underställströja, vindjacka, mössa och vantar - och ryggsäck.

Gick ut och började sakta lufsa iväg ner mot Götgatan. Fötterna kändes befriande lätta i Inov-8:orna, luften var kall och klar, men andningen och allt annat kändes precis som vanligt.

Efter drygt 5 minuter nådde jag mitt första mål och fullföljde mina uppgifter som kattvakt. Sedan sprang jag vidare, kanske 5 minuter till, innan jag gjorde nästa stopp - i affären.

När jag kom ut från affären, med varorna i ryggsäcken, fick jag en ingivelse och sprang i motsatt riktning - från mitt hem sett. Jag vet inte riktigt vad som hände här, förutom att jag tydligen fick en plötslig lust att springa lite längre.

Inom kort kom jag till en ganska brant backe - asfalt täckt med is och snö - och det gick förvånansvärt lätt att springa uppför den. Något jag tackade skorna för. Sedan sprang jag vidare och svängde av för att springa hem.

Sedan hände det.

Jag kom fram till min port, men stannade inte. Istället fortsatte jag ner mot Årstaviken. Och här någonstans insåg jag att något märkligt höll på att hända. Jag kände mig glad och fnittrig, ja lite berusad helt enkelt, och jag ville inte sluta springa.

Tydligen ville jag inte springa på vägen heller, för plötsligt befann jag mig springandes runt ute på en snöklädd plan och upp och ner på små kullar, virrandes fram och tillbaka som ett litet barn som flänger runt utan något som helst mål.

Sedan sprang jag ner genom ett litet skogsparti till koloniområdet. Sprang upp och ner längs de små stigarna och trapporna och började känna mig smått galen där jag kutade runt i mörkret utan lampa och med en lastad ryggsäck som skumpade runt på ryggen.

Jag hade ingen klocka med mig och hade ingen aning om vad jag hade för puls eller hur länge jag sprungit, men pulsen kändes märkligt låg och andningen kändes märkligt lätt.

Ännu märkligare var att jag inte kände någon smärta alls från benhinnorna. Och trots att jag ökade farten, och sedan ökade lite till, så kändes det inte ett dugg trögt eller brännande i lungorna.

Men det märkligaste av allt var att det kändes som att jag inte kunde sluta springa. Känslan var alltså inte "jag kan springa hur långt som helst" utan "jag måste springa hur långt som helst".

Jag upplevde en fullkomlig eufori, en nästintill erotisk känsla, och började fundera på om tillståndet borde klassas som höjden av narcissism eller naturromantik. Jag började också fundera på hur jag skulle lyckas stanna.

Det var som att ha tappat bromspedalen. Som att jag behövde någon som sprang fram och tog tag i mig, vilket jag inte hade. Det jag däremot hade var en rejäl backe, den som går upp till Eriksdalshallen, och den borde ju få stopp på mig.

Backen är inte speciellt brant, men den suger alltid rejält ändå för den är jävligt lång. Jag sprang nerför backen, vände direkt och började sedan kuta uppåt. Och nu händer det absolut sjukaste jag någonsin varit med om i löparsammanhang.

Det kändes som jag sprang på platt mark.

Jag slängde några blickar till höger och vänster för att konstatera att jag verkligen sprang i backen. Jo, det gjorde jag. Sedan tog jag i mera. Sprang snabbare. Men det kändes fortfarande som jag sprang på platt mark. Sedan tog backen slut.

Och då blev jag så chockad att jag prompt stannade. Och gick hem.

Och nu undrar jag vad faaan det var som hände? Runners High ska väl inträffa på långpass, inte när man lufsar ut för att handla?

Jävligt bra artikel

DN Debatt idag.

Barnhälsospecialisten Claude Marcus dömer ut rapporteringen om lågkolhdyratkost. Läs hela artikeln här.

Jag blir så glad när jag läser sånt här. Samtidigt får jag ändå inget hopp (hur många läser DN Debatt jämfört med det som slås upp på kvällstidningarnas löpsedlar?) och blir jävligt arg (för att jag påminns om hur galet allt är).

Det Marcus kritiserar är mediehypen kring dieter som Atkins, som förespråkar lågt intag av kolhydrater och högt intag av fett.

Alla såna här dieter bygger på den viktnedgång som man på kort sikt uppnår när man drar ner på kolhydraterna. En sedan länge använd metod i idrottsvärlden när man snabbt behöver nå sin matchvikt.

Kapar man kolhydrater tappar man vätska (eftersom kolhydrater binder vätska) och får mycket lägre utsöndring av insulin (triggas av kolhdyrater), ett ämne som är viktigt för att bygga muskler och för att lagra fett.

Man blir med andra ord lite torrare i kroppen och mindre anabol, vilket gör det lättare att gå ned i vikt.

Samtidigt förlorar man alla viktiga mineraler, vitaminer och fibrer som finns i kolhydrater - som frukt, grönsaker och spannmål - vilket påverkar en enorm mängd processer i kroppen som involverar allt från hormoner och magtarmfunktion till immunförsvar och kondition.

Och dessutom har det som från början handlade om att dra bort kolhydrater från en i övrigt bra och balanserad kost, förvanskats till att dra bort kolhdyrater och istället äta det sämst tänkbara proteinet och fettet man kan hitta!

Den sjuka logiken handlar troligen om något slags belönighetstänk - att om jag nu är så duktig att jag inte äter kolhydrater så kan jag belöna mig med att äta massa mättat fett istället. Och det hela slutar med att man bara äter sånt som är onyttigt och dessutom rent skadligt på lång sikt.

På lång sikt finns det ett jättebra sätt att äta som optimerar både prestation, immunförsvar, energinivå och vikt: en balanserad kost bestående av bra kolhydrater, bra fetter och bra proteiner.

Om man under en kortsiktig period vill äta en lågkolhydratkost för att gå ned i vikt blir det ännu viktigare att det protein och det fett man äter verkligen är noggrant utvalt, detta för att man trots att man uteslutit en hel näringsgrupp fortfarande ska få i sig den näring man behöver!

Det vill säga det blir extra viktigt att äta råvaror som lax och olivolja istället för grädde och smör, vilket leder mina tankar till den där förhatliga jävla reklamen som jag har retat mig på så länge. Ni vet den där barn släpar runt på stora fiskar och sedan kastar bort dem och får med sig mackor istället - bredda med margarin.

Jag bara hatar den reklamen! Varför skulle man behöva släpa med sig en stor rå fisk för att få i sig omega3? Sen när blev mjukt bröd med margarin nyttigare än en portion potatis och lax, eller en hårdbrödmacka med avokado?

Jag har länge funderat på att skriva något om den där reklamen, men jag har blivit så arg varje gång att jag inte fått ur mig ett ord. Nu när jag läste att Marcus retat sig på samma sak kunde jag bara inte hålla mig längre.

Det finns inga genvägar. Det är aldrig bra att byta ut näringsrik mat mot mindre näringsrik. Det är aldrig bra (såvida man inte är allergisk eller sjuk) att plocka bort stora näringsgrupper från kosten. När ska media och matproducenter sluta hypa detta? När ska konsumenterna börja säga "Nej du, mig kan ni inte lura!" Kommer det någonsin hända?

Saker jag gillar 3 (Eller: Ett litet hemma hos-reportage)

1. Kaffe
2. Träning
3. Böcker

Där har ni min top tre lista. Och det känns nästan som om jag undanhållit en stor del av mig själv genom att inte berätta mer om mitt bokintresse.

Det finns nämligen två saker som jag har gjort i princip hela mitt liv: tränat och läst. Och jag lägger minst lika mycket tid på läsning som på kost & träning.

Detta yttrar sig i att jag alltid har en bok på gång, ibland flera, och jag har dem alltid med mig. Det är allt från skönlitteratur till faktaböcker och poesi, och jag läser allt från en bok i veckan till en bok om dagen.

För att beskriva denna passion ytterligare tror jag att några bilder från mitt hem säger fler än tusen ord:

Faktabokhyllan i hallen

Uppslagsbokhyllan i hallen

Hatthyllan

Hittat i ryggsäcken...

Köksbordet

Kökshyllan

Glasfönstret från kökssidan

I köksfönstret 1...

I köksfönstret 2...

Serveringsskåpet 1...

Serveringsskåpet 2...

Badrumsskåpet

Skönlitteraturhyllan i vardagsrummet

Vardagsrumsfönstret

Vardagsrumsbordet

Soffbordet

Sovrumsgolvet

Under sängen

Pockethyllorna i sovrummet

Sovrumsfönstret

Hyllan ovanför sängen

Sängbordet

Glasfönstret från sovrumssidan

I garderoben 1...

I garderoben 2...

Vitt fluff

Utanför mitt fönster!

Lite drömskt att få vakna idag och tassa ut på balkongen bland allt det vita. Fattas bara lite tomtenissar som smyger runt i snön. Får väl leka nisse själv och sätta på mig luva på morgonjoggen. Luva och kompressionsstrumpor, det är väl lite juligt?

Kanske en morgongröt med saffran kan ta bort lite av linimentlukten också... Då bör man ju nästan vara hemma.

Jag hoppas det. Lite mys skulle passa bra eftersom jag ser att jag inte haft någon vilodag på 19 dagar, inräknat idag. Men någon hel vilodag lär det heller aldrig bli när man har bestämt sig för att bli en streak runner!

Idag hände nåt som aldrig hänt förut

Jag fick ledigt från träningen!

Vilket brukar vara otänkbart, såvida man inte är dödssjuk.

Dessutom var det inte jag som bad om ledigt, jag blev beordrad ledighet. Och inte nog med det. Jag blev dessutom beordrad att gå till vår idrottsmassör istället.

Anledningen är att min omtänksamme Coach Perkele har bestämt sig för att vi ska få ordning på mina benhinnor. Receptet är massage, mer massage och träning i löparskor istället för boxningsskor, förutom på sparringen. Kanske blir det formgjutna inlägg också.

Men nu har alltså vår käre massör fått äran att trycka lite bubbelplast på mina ben. Sedan konstaterade han att "du är den mest muskulösa av tjejerna jag masserar", och tryckte loss lite knutar mellan skulderbladen.

Därefter blev jag hemskickad med en flaska liniment och fick i hemläxa att fortsätta masserandet själv - före och efter varje pass och varje kväll innan läggdags. Ett halvtidsjobb ju!

Så nu sitter jag här med en linimentflaska i handen och är alldeles mör och undrar vad man gör på en ledig fredagkväll. Läser en bok och myser i soffan med en värmedyna på vaderna kanske? Vilket party!

Vad är det som är så känsligt?

Med mat?

Jag förstår det inte.

Varje gång jag skriver något om kostrekommendationer som optimerar hälsa och prestation får jag olika upprörda kommentarer. Detta går igen när man tackar nej till bakelser när man fikar, när man tackar nej till alkohol när man är på fest och i många andra situationer.

Det är helt enkelt något med kostval som väcker känslor hos människor, och jag är intresserad av vad.

I mitt förra inlägg som handlar om hur man kan äta för att uppnå de rekommenderade näringsnivåerna, RDI, fick jag genast kommentarer om att RDI är väl inte svårt att komma upp i och gör man inte det är det inte hela världen - det viktigaste är att man äter hyfsat bra mat istället för hamburgare och godis.

Självklart är det bättre om man äter yoghurt istället för godis, men det var inte alls det som mitt inlägg handlade om.

RDI är inget man har tagit fram för skojs skull. Det är det intag som rekommenderas för att man inte ska få brister. Det vill säga - det är en slags miniminivå för att kroppen ska fungera optimalt. Är man kvinna i fertil ålder, gravid, idrottsman, sjuk osv kan man behöva mer än RDI av vissa ämnen.

Tittar man på många av de vitamin- och mineraltillskott som säljs på Apoteket, till exempel Mitt Val som finns i varianterna Kvinna, Man och Sport, så innehåller tabletterna mer än RDI. Detsamma gäller C-Vitamin brus, Berocca, Enomdan och många andra tillskott. Och då har man bara ätit tillskott, då är inte maten inräknad! Här kan man alltså snacka om att överdosera, om det är det man är rädd för.

Att överdosera sitt näringsintag enbart med hjälp av vanlig mat (som i mina exempel byggde på ca 2000 kcal/dag vilket är ganska lågt) ser jag som helt omöjligt.

Tvärtom, äter man 2000 kcal/dag och äter rätt så ensidigt är risken att vissa näringsämnen hamnar långt under RDI, dag efter dag. Fortsätter detta under en längre tid har man inte gett kroppen det som behövs för att den ska fungera optimalt. Ser man detta som ett problem har jag visat hur man kan göra något åt det. Ser man det inte som ett problem kan man skita i mina tips!

Men det märkliga är, att om jag hade skrivit något om att "ät en varierad kost varje dag och ta sedan en Mitt Val Sport som tillskott och ett par kapslar Omega 3". Då tror jag inte att någon hade reagerat.

Varför blir det mer känsligt när man talar om mat än när man talar om ett tillskott? Borde det inte vara tvärtom?

Ok, låt mig förklara det så här i stället

Det är stor skillnad på mat och mat - förmodligen mycket större än du tror.

Anledningen till att jag förespråkar det jag kallar bra mat och att man lagar sin egen och tar med matlådor handlar inte om någon överpedantiskt asketisk matnoja eller om någon underliggande luthersk önskan om att plåga mig själv - och andra.

Det handlar om att optimera förutsättningarna för att leva ett långt och hälsosamt liv och hur det "inte kan vara värt besväret" går utom mitt förstånd.

Men kanske har det trots allt något med förstånd att göra, för i grund och botten kanske det handlar om att "det man inte vet lider man inte av". Tror man att den mat man äter och som man har vant sig vid att äta och som man har skaffat fungerande rutiner kring att äta är bra finns det ju ingen anledning att göra några förändringar.

Kanske är det helt enkelt så att man behöver få svart på vitt hur pass bra eller dålig den mat man äter verkligen är för att man ska hitta motivation och börja fundera på att ändra sina kostvanor.

Eller så är det så att man skiter i vilket.

Hur som helst tänkte jag illustrera det hela lite tydligare. Bilderna nedan visar näringsinnehållet i den mat som jag har stoppat i mig hittills idag, registrerat i Hälsovakten (Bild 1) respektive näringsinnehållet i ett påhittat matintag som består av lika många måltider, ungefär lika många kalorier och av mat som av många anses nyttig (Bild 2):

Bild 1:
Bild 2:
Staplarna visar hur stor del av det rekommendera intaget av mineraler och vitaminer som man har fått i sig, och som ni ser tillgodoser Bild 1 i princip hela näringsbehovet, trots att det återstår två måltider på min dag och trots att kaloriintaget är något lägre än på Bild 2, som är det kostintag som jag hittat på. (Vad jag ätit idag, Bild 1, är specificerat i mitt förra inlägg.)

Det som räknats ihop på Bild 2 är följande:

FRUKOST: en skiva fullkornsbröd med lättmargarin och ost. En tallrik naturell yoghurt med müsli. En latte.
MELLANMÅL: en banan.
LUNCH: normalstor portion spagetti med köttfärssås.
MELLANMÅL: en risifrutti.

Äter man enligt det som visas på Bild 2 får man alltså inte i sig den näring som är rekommenderad, och rekommendationerna gäller för folk som inte tränar. Tränar man behöver man mer än detta.

Och nu har vi bara tittat på mineraler och vitaminer. Tittar man också på näringsfördelning, omättade kontra mättade fetter, snabba respektive långsamma kolhydrater samt fiberinnehåll blir bilderna ännu mer skrämmande - för att inte tala om hur det ser ut om jag hade valt snabbmat istället i det andra exemplet...

Det är inte alls svårt

Att ta med matlåda.

När jag snackar med människor om kost, eller gör kostupplägg, får jag i princip alltid höra att det inte kommer funka att ta med matlåda. Anledningarna brukar vara tidsbrist, att det inte finns kök på jobbet, att man reser mycket eller att man äter lunch med kunder.

Det sista argumeneten kan jag köpa. Jag har också lunchmöten och brukar då välja ställen med bra mat, vilket brukar uppskattas. De dagar då man inte måste äta lunch med kunder ser jag dock inget som hindrar att man tar med matlåda.

Själv har jag oftast med mig mer än en matlåda. Är jag på kontoret mer än 5 timmar är det ett måste, då jag äter en gång var tredje timme. Idag har jag exempelvis med mig mat till tre måltider: frukost, lunch och mellanmål. Det tog mig 5 minuter att förbereda maten och den går att äta även om man inte har tillgång till kök.

Det här är vad jag har med mig idag:


FRUKOST: Den lilla glasburken med grynblandning bestående av 1 dl rågflingor, 1 msk russin, 1 msk solrosfrön, 1 msk hasselnötter, 1 msk pumpafrön, 1 msk hela linfrön och psylliumfrön. Detta kokar jag gröt på (har man inte spis kan man använda mikro, har man inte mikro kan man koka vatten i vattenkokare, har man inte vattenkokare kan man äta grynblandningen som flingor med mjölk). Gröten serverar jag med lätt kesella och osockrad blåbärssoppa (1/3-del av kalorierna jfr med mjölk). Grönt te.

LUNCH: Sallad på ett paket babyspenat, musslor, paprika, tomat, majs och vinegrättdressing. Går att blanda ihop direkt i spenatlådan och äta även om det så är i vildmarken.

MELLANMÅL: Makrill i tomatsås med två skivor Wasa knäckebröd. Går också att äta var som helst, även på resande fot.

Gillar man inte musslor och makrill går det att byta ut mot tonfisk eller räkor eller vegetariskt alternativ eller vad som helst som är proteinrikt och lätt att ta med.

Och om någon undrar varför jag tar med frukost så är det för att jag tränar före frukost och därför äter lite senare frukost. Före morgonträningen dricker jag latte. Efter morgonträningen tar jag en återhämtningsdrink bestående av juice berikad med järn & folsyra pimpad med färsk riven ingefära.

Lägger man sedan till återhämtningen efter kvällsträningen och en middag på detta blir det hur näringsriktigt och finfint som helst - och enkelt. Dessutom billigare än att äta ute!

Jag har blivit påkommen

Ni vet sådan där bubbelplast som är så rolig att trycka på?

Så känns mina smalben. Och det är inte roligt. Men man måste trycka på dem ändå.

Jag har med andra ord benhinneinflammation. Ett faktum som jag har känt till sedan länge, men förtigit, vilket är en metod som har fungerat (sett ur ett strutsperspektiv), tills igår, då jag förtvivlat stod och försökte stretcha ut insidan av smalbenet (ingen lätt uppgift för övrigt) mellan repintervallerna och blev påkommen av Trean.

Trean är inte bara rankad trea i Sverige, hon är också en trevlig prick som bryr sig om andra - och som haft långtgående problem med sina benhinnor, vilket gjorde att hon avslöjade mig direkt. "Har du benhinneinflammation?" undrade hon och spände ögonen i mig, varvid jag muttrade ett "Uhm" till svar. Sedan hoppade vi vidare.

Men jag hade inte kommit undan. Efteråt, under nedvarvningen, tog hon tag i mina ben och tryckte hårt längs med benhinnorna och hittade självklart alla knölar. "De här måste du trycka bort ju! Eller ännu bättre, be någon annan att trycka bort dem!" tyckte hon, och började med skräckblandad förtjusning berätta om en tidigare tränare hon haft; en stor tungviktare som våldsamt brukade massera hennes benhinnor med hästlinimient före träningspassen.


Anledningen till att det är bättre att låta någon annan trycka bort skiten är att det gör så jävla ont. Och anledningen till att jag varken sökt hjälp eller gjort det själv är att jag har valt att ignorera problemet.

Saken är den att benhinnorna strular på grund av boxningen, inte löpningen. Tunna boxningsskor på hårt golv och mycket rephoppande och fotarbete på tårna och påfrestande vridningar har helt enkelt blivit för mycket för mina smalben - vilket jag inte kan göra något åt för jag tänker inte vila från boxningen förrän jag fyllt 34.

Med andra ord har min taktik varit att agera struts fram till pension. Benhinneinflammation är ju inte farligt - det gör bara ont.

Men eftersom Trean faktiskt fått ordning på sina benhinnor utan att vila har jag bestämt mig för att ändra taktik och testa hennes metod. Det innebär att jag från och med nu kommer leka "klämma bubbelplast" på mina egna ben före och efter varje träningspass. Dessutom ska jag massera in benen med liniment och linda dem innan jag går och lägger mig. Och i duschen blir det kallvattenterapi.

Och fungerar inte detta får jag helt enkelt ta in det tuffare artilleriet, dvs krypa till korset och leka fakir hos sadisten Mr O. Eller återgå till strutsmetoden.

Det här har däremot med träning att göra (sägs det)

Kul är det i alla fall.

Jag snackar om Erik & Mackan. Två bastanta herrar som har bestämt sig för att bli Fitta som Pitt. En metod är att få spö av trevliga Krüthan. (Vet inte om det är en helt bekväm metod.)

Hur bekvämt Erik & Mackan tyckte att det var kan man kolla in här.

Ska för övrigt bli intressant att se om de lyckas komma i form. Kan de kan alla!

Det här har absolut ingenting med träning att göra

Eller?

Saken är den att jag läser en bok som heter Shantaram, skriven av australiensaren Gregory David Roberts. Den är nästan 1000 sidor tjock och bygger på hans liv som kriminell i Indien.

Det är en fascinerande historia: han rymmer från ett säkerhetsfängelse i Australien, kommer till Bombay, bosätter sig i slummen och startar läkarpraktik (!), hamnar i fängelse igen, blir värvad av maffian, börjar jobba som passförfalskare, blir smugglare och droghandlare, åker till Afghanistan som gerillasoldat och krigar tillsammans med mujaheddin, kommer tillbaka till Bombay, är med i Bollywoodfilmer - och så fortsätter det.


Och det faktum att man känner till de stora dragen i storyn redan innan man börjar läsa boken förtar ingenting, den är precis lika spännande och intressant att läsa ändå.

Det är nämligen så mycket mer än händelser i boken. Miljöbeskrivningarna är så klockrena att närvarokänslan blir akut. Man kan nästan känna lukten och smaka maten och ibland får man nästan blunda och nypa sig själv för att fatta att man faktiskt inte är i Bombay. Personbeskrivningarna är så målande att det känns som man blir vän med karaktärerna som beskrivs i boken, inte minst huvudpersonen själv. Därtill är sidorna packade med filosofiska funderingar och teorier som är så tänkvärda att de är värda att läsas om och om igen.

Detta tycker jag är gott betyg till en bok, och tro mig, jag är inte lättköpt när det kommer till böcker. Jag läser oerhört mycket eftersom jag delvis jobbar med språk och med böcker och jag brukar inte vara lättköpt när det kommer till att hylla en roman.

Självklart vinner boken mycket på historien, men få historier håller för nästan 1000 sidor och det jag tror skiljer den här från många andra berättelser är passionen. Det livsöde som beskrivs är så totalt hängivet till passion att man bara häpnar. Må vara att det många gånger är passion till dåliga saker, men det öppna sinnet leder även till bra saker - och kanske framförallt till att saker faktiskt blir gjorda.

Och är det inte det som allt egentligen handlar om, även träning? Ingen idrottsman klarar sig utan passion. Ingen idrottsman klarar sig utan ett driv och en nyfikenhet som ibland leder till galna saker men som kanske lika många gånger leder till bra saker. Utan hängivelse till sitt liv, sin passion och sin sport blir få saker gjorda.

Personligen har jag blivit så påverkad av boken att jag vill åka till Indien. En passion har väckts och nu är jag nyfiken på hur det skulle kännas att promenera runt på Bombays gator och bada i Goas vatten och hur allt skulle lukta och kännas och smaka - på riktigt. Återstår att se vart passionen kommer leda mig, ända fram eller enbart till resebyråernas infosidor?