Jag, en Lilleputt

I lördags var jag på besök i Jonathan Swifts fantasivärld.

Men låt mig börja i en annan ända - nämligen med min kropp. Det har nog inte undgått någon att jag har muskler, men ordet muskulös är ett relativt begrepp. För att förtydliga det hela kan jag meddela att jag inte är slank. Jag har ingen löparkropp och jag har ingen fitnessfigur. Man kan snarare beskriva mig som en kubik; kort och axelbred med putrumpa och skogshuggarlår.

För att göra bilden ännu tydligare kan jag citera en fotograf som konstaterade följande när vi jobbade ihop i förra veckan: "Magda, du har mer muskler - än alla killar jag känner." Med anledning av detta känner jag mig väldigt sällan liten. Inte ens när jag sparrar mot män. Jag kan känna mig kort, jag kan känna mig stel, jag kan känna mig långsam. Men INTE liten.

Allt detta slutade gälla i lördags.

I lördags var jag nämligen på en träningstävling in the förortshoods och träffade Conan, Slagskeppet från Rinkeby. Jag fick veta att hon vägde mer än mig, men när jag såg henne under uppvärmningen oroade jag mig inte; hon såg inte snabb ut och hon såg inte ut att ha bra kondition. Jag gjorde en grov underskattning.

Det första som händer efter att vi klivit in i ringen och hälsat på varandra är att hon tar fäste, och när hon står där lika stabil som om hon varit fastskruvad i backen slänger hon ut först en rak vänster - BAM - och sedan en rak höger - KABOM. Och jag ljuger inte om jag säger att jag flög tre steg bakåt.

Jag blev så chockad av detta faktum att jag tappade allt fokus. Det enda jag kunde tänka på var hur hårt hon slog. Hade jag letat i min verktygslåda hade jag hittat flera sätt för att undvika de där nävarna. Jag kunde gått mer åt sidan, tröttat ut henne, jobbat mer med garden, men icke - nu var jag helt upptagen med att fascineras över hennes slagkraft.

För fascinerad var precis vad jag var. Jag ville liksom trycka på paus och berätta för alla hur hårt hon slog. Inte för att få medkänsla, utan för att få dela med mig av denna, för mig, nya upplevelsen. Visst har jag mött många tjejer - och killar - som slår hårt. Snabba och explosiva slag som bränner till, som om man blivit stucken av ett bi. Men detta var något helt annat. Att möta Slagskeppet från Rinkeby var mer som att cykla in i ett träd; hårt och stumt med stark rekyl.

Och jävlar i mig vad jag kände mig liten. Jag kände mig som en Lilleputt som flög runt inne i ringen, helt underdimensionerad i förhållande till jätten som delade ut storsläggorna. BAM BAM, sa det, och det här kanske låter konstigt, men jag gillade faktiskt känslan. Det var som att befinna sig i en serievärld, och jag tänkte att det är få förunnat att få uppleva något liknande.

Efter första ronden möttes jag av en övertydlig coach Perkele, som lugnt och pedagogiskt upprepade att jag måste sluta ta hennes slag på ansiktet. Att jag blödde var helt sekundärt; sista sekunderna innan det var dags att kliva in igen fick jag en handduk upptryckt under näsan och ett kort "det är ingen fara med dig". Efteråt fick jag veta att Perkele funderat hela ronden på vad fan han skulle säga till mig när jag kom in i hörnan - för att slippa bära mig därifrån.

Men några sådana åtgärder behövdes inte. Faktum är att andra ronden gick bra; jag jobbade mig runt Slagskeppet, tog släggorna på garden och återfick lite koll. Inför tredje ronden bad Perkele mig att fortsätta försvaret, men att också gå in och ta poäng. Detta resulterade i värsta sluggfesten och det var verkligen inte någon snygg boxning, men det var en jäkligt bra erfarenhet - nu vet jag hur det känns när man är en Lilleputt som måste gå på list istället för styrka.