Alla dessa dagar som kom och gick

Inte visste jag att det var livet.

Så sa en man vid namn Stig Johansson. Några av er som kommenterade mitt förra inlägg skrev andra kloka saker, som att livet är vad man gör det till och att meningen med livet är att leva här och nu. Att man ska leva utan dötid och att ljusen aldrig lyser så klart som i mörkret.

Och visst är det så.

Livet handlar i mångt och mycket om alla dessa timmar då man sitter och småtrivs på kontoret. Dricker en dubbel espresso. Snackar skit med en god vän. Jobbar igenom kroppen på ett skönt träningspass. Lagar en god middag. Blir sjukligt uttråkad och drömmer sig bort med en god bok.

Men jag vet inte om det är det jag menar med själva livet.

Jag kan snarare tycka att alla de där timmarna som kommer och går är ett slags uppladdning. Som dagar av föreberedelser för de korta stunder då själva livet verkligen ramlar över oss, i full kraft, ett par timmar i veckan, eller två veckor per år, om man slår det samman.

Jag talar om stunder av nära livet-upplevelser.

Som att vara dödligt kär och sitta med fjärilar i magen i väntan på nästa möte. Korsa mållinjen och falla i tårar. Stå på en bergstopp och låta sig uppfyllas av det obegripligt vackra. Springa genom USA, som Suneson, kliva in i boxningsringen och vara närvarande i ett absolut nu i åtta minuter, paddla runt Grönland och se isbjörnar eller ge sig ut på en resa utan något bestämt mål.

Vissa skulle kalla det där för stunder av flykt - jag skulle säga att det är tvärtom.