Bara fjorton dagar om året.
Det är höst. Jag är uttråkad på gränsen till sjuklighet. Det enda som är positivt är att jag läser Håkan Nessers Berättelse om Herr Roos.
Herr Roos heter Valdemar. Han är en snart sextioårig ekonom som inte hittar några bättre lösningar i livet än att gå på fest och låsa in sig på toaletten. Skulle man fråga hans fru och arbetskamratar skulle de säga att Valdemar är lika rolig och impulsiv som en möbel.
Men Valdemar själv vet att livet, själva livet, inte pågår hela tiden. Ett par timmar i veckan, det är vad man får räkna med, fjorton dagar om året om man slår samman, och den där andra tiden, det där gråa, sega, jävla eländet, det är någonting totalt annorledes och eljest, "som kallnad gröt i väntan på kaffet eller en efterhängsen förstoppning".
Hemligheten ligger därför i att begripa när det är dags. Att hänga med när livet verkligen sätter fart. Annars går man ju liksom miste om hela karamellen.
För Valdemar blir det dags när han vinner på tipset. Han bestämmer sig för att dra sig undan från hela världen, tänker att han ska leva i skogen som en enslig katt, men plötsligt sätter själva livet fart och snart befinner han sig i osannolikt sällskap på flykt genom Europa.
Själv sitter jag på kontoret och det händer inget som helst osannolikt. Det blir gråare och kallare för varje dag, folk runt omkring mig börjar drabbas av höstdepressioner och själv känner jag mig helt nersmetad av det där grå, sega, jävla eländet som fyller ut tiden mellan själva livet.
Frågan är om man måste sitta och vänta på den där karamellen, eller om man kan göra något för att liksom sätta det hela i rullning?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Varje morgon när jag väntar på bussen till jobb så har någon sprayat på en container, "Lev utan dötid".
Det gör att man sjunker ihop lite extra när man sätter sig på bussen då även om jobb är trevligt så är det rätt ofta bara vanlig dötid.
Åh, men det är ju NU det är! Hög, klar, knallblå himmel, gula och röda löv, aldrig är naturen så vacker som nu. Stickade halsdukar, långa promenader, SM-final i helgen, luncher med vänner, träningsläger nästa helg, kallt och krispigt. Life at it´s finest.
Okej att vi går mot mörkare tider, men aldrig lyser ljusen så klart som i mörkret, eller hur?
Men för att vara lite Alfons Åberg-filosofisk; man måste ha perioder av tråkigheter, annars vet man inte när man har riktigt kul. Och snart händer det nåt spännande, det känner jag på mig!
Håller med Karin - livet måste vara grått och segt ibland - men BARA 14 dagar om året. Det vore väl kanon om man kunde fördela det till en tråkdag per månad och så har man två över att använda vid behov.
Jag älskar alla årstider! Särskilt början av dem - det är liksom starten på något nytt. Var glad för den gråaste regnigaste dagen idag - det ger en underbar vår med härlig grönska. Naturen förbereder bara vad som komma skall - precis som vi förbereder våra tävlingar och kroppar med träning. Den gråaste, segaste dagen är alltså en träningsdag för naturen.
Livet är vad man gör det till. Enligt min mening har alldeles för få fattat det. Jag vill inte ligga på min dödsbädd och ångra det jag aldrig gjorde. Jag vill leva varje söndag, varje måndag och varje tisdag - och inte bara per automatik på helgen. Jag är otroligt tacksam över att jag hittat meningen med mitt liv. Jag behöver inte längre gå och vänta på något som kanske, kanske kommer. Jag lever - här och nu.
Meningen med livet måste ju vara att lyckas leva, hela tiden.
Skicka en kommentar