Och huuuuuuur

... skönt kan det va när man väl gör det?!?

Skönt som fan!!!

Långsam kvällsjogg i regnet runt Årstaviken, rensat tankarna från en lååång dags jobb.

Ännu ett bevis på att man aldrig ska tveka och låta sig styras av rädsla och ångest för saker, utan istället ge sig hän och släppa loss - och Just Do It. 

Men huuuuuur

... jobbigt kan det få kännas?!?

Att resa sig upp, klä på sig träningskläderna och gå ut och springa?!?

Det behöver inte vara långt, det behöver inte vara snabbt, jag har inga som helst krav på mig förutom att det vore skönt att komma ut och springa...

Gaaaaaaah. 

"Du är som en maskin du Magda"

Hälften människa, hälften maskin.

Det är vad Gunde brukar säga när han ska beskriva mig, men de senaste månaderna har jag snarare känt mig som hälften människa, hälften zombie.

Jag har inte haft någon som helst lust att köra slut på mig nere i någon källarlokal med en hantel i varje näve. Jag har snarare velat strosa runt i nya städer och hänga på barer med vinglas i händerna.

Men något har definitivt vänt efter Spanien.

Laddar batterierna i Tossa de Mar, Costa Brava

Kraften har kommit tillbaka, jag vill inte längre gå ner och fjösträna när andan faller på. JAG VILL KÖRA SKITEN UR MIG.

Det är som om något har legat och puttrat sedan jag kom hem. Jag har tränat lite mer för varje dag och sakta men säkert har jag börjat känna mig som på den gamla goda tiden.

Och idag fick jag för första gången på över ett halvår tillbaka den där maskinkänslan:

- Vaknade imorse och ville genast ut och springa. Varmt som fan var det men vad gjorde det. Det var bara att pinna på och det var nästan skönare ju svettigare och jobbigare det blev.

- Jobba hela dagen sedan direkt till kajakklubben och ner i lådan och ut på fjärden.

- Upp ur kajaken och in på gymmet. Körde paddelmaskin tills jag svettades så mycket att jag inte såg något. Sedan över och slå på säcken och balansera på bollen och dra i kablar och lyfta vikter... Tills jag fick stoppa mig själv och gå hem.


Imorgon bitti är det dags igen.

The machine is back. (And it´s black.)

Men fy fanken!

Va skönt det är att springa på sommaren!

Jag blir som galet lycklig av värme, sol och vatten! Och av alla glada människor!

Sprang dock längs Årstaviken och slängde avundsjuka blickar på det stilla blå; paddling imorse hade varit som en fairy tale... Men men det finns en morgon i morgon också.

Njut av solen och älska livet, gott folk!

Det bästa med att komma hem

Att slippa springa i träskor.

Det har verkligen känts så. Lufsat runt i stranden på mjukt underlag i Asics Nimbus, som har en stötdämpning och en uppbyggnad som är enbart tung och otymplig.

Mina Saucony kommer bli kärt omfamnade. Kan till och med hända att mina Mizunos får sig en varsin puss.

Midsommarträning

På playan.

Upp, svepa en espresso, springa 40 minuter längs stranden och sedan hoppa i Medelhavet och simma.

Sol, salt och bikinis och nu bär det av norrut uppåt Cadaques.

Glad midsommar!

Sunday Morning at Hammarby Hill!

Backen som är och förblir en killer.

Efter splittrad säsong är formen inget annat än pinsam, men livet går i perioder och jag är övertygad om att jag glatt kommer skutta uppför den här backen någon gång inom kort igen.

Men först blir det paddling. Sen blir det jobb. Sen blir det kanske en fyradagarspaddling. Den som lever får se.

Gunde och B på väg uppför den långa.

Världens bästa terrängskor.

Wildernesshelg del 3

Bästa terapin.

Gunde dra med mig för att springa.

Märta läser tidningen.

B slappar efter löpningen.

Har Magda slutat träna och förvandlats till Blondinbella?

När det inte blir som man tänkt sig så kan det bli bra ändå.

Inget ont om Blondinbella, som jag blev jämförd med här i någon kommentar, men frånvaron av träningsrapporter innebär inte att jag inte tränar.

Om någon har intresse i att höra om mina små komma igång-strapatser, kan jag meddela att jag springer varje morgon. Kort. Och snabbt.

Sträckan jag springer tar cirka 20 minuter och den börjar med nedförsbacke. Där rullar jag igång mig själv lite. Sen är det platt. Sen slutar det med evighetsuppförsbacke.

Den här sträckan är perfekt nu när jag behöver fokusera på att få igång flåset igen. Kroppen klarar fortfarande att köra hårt, men jag har inte alls samma återhämtning som innan jag blev sjuk.

Därför blir det intensivt och effektivt: På raksträckan kör jag lite fartlek, och i slutet, när jag kommer till backen, så har jag blivit varm och kan pressa på ordentligt och få in lite backträning.

Att jag springer kort är för att jag inte vill påfresta kroppen för mycket nu i början. Var ju trots allt förkyld i sex veckor.

Att jag springer snabbt är för att jag märker att det är det som får igång mig snabbast. Varje morgon känns bättre och bättre nu.

Att jag inte börjat fightats ännu är helt enkelt för att jag känt att jag behövt den här tiden för att landa lite. Stanna upp och lägga energi på lite andra delar av livet. Hela säsongen blev ändå förstörd, så det passade bra att lägga in en ordentlig vila.

Sedan har det inte heller känts som det varit någon idé att köra igång ordentligt nu innan Thailand. Drar om fyra dagar. Där blir det 100% fokus på semester och att kolla in thaiboxning. Sen är jag hemma tre veckor. Sen åker jag till New York. Efter det blir det åter till rutinerna.

Formen verkar i alla fall hålla sig hyfsat. Väger nåt kilo mindre (aptiten är knappast vad den brukar när jag tränar så här lite) och fettprocenten låg igår på 13,2.

Summa summarum så blev den här säsongen helt enkelt inte vad jag tänkt mig. Men det kan bli bra ändå.

Maschosist javisst

Jag gillar verkligen att lida lite ibland.

- Sitta uppe på nätterna och plåga mig genom en deadline.

- Gå upp klockan sex på morgonen och skaka liv i en trött kropp som inte löptränat på veckor. (Jodå, jag har faktiskt kommit igång med morgonlöpningen igen, det trodde ni inte va?)

- Äta en kesella och en apelsin till lunch.

- Missbruka grova mängder alldeles för starkt kaffe.

- Vara allmänt jävligt dekadent.

Det är ju allt det där plågeriet som gör att det blir så jävla skönt sen när man får lyxa till det. Och lyxa till det är precis vad jag kommer göra i helgen.

Månadens deadline är precis avklarad, ryggläge har intagits och resten av tiden fram till måndag tänker jag låta mig skämmas bort något alldeles förskräckligt.

Puss och trevlig helg!

Jag ska börja träna

Ja så känns det.

Löpning väntar. Imorgon arla. Nervöst är det.

Det var så länge sen att jag känner mig som en tafflig oskuld!

Det är nåt som inte stämmer här

Dundrade in på kontoret med en vetelängd som jag bjöd på till förmiddagsfikat.

Reaktionerna lät inte vänta:

- Är det du som har bakat eller? Följt av ett asgarv.
- Vadå var du sugen på bulle till frukost? Följt av ett ännu större asgarv.
- Du menar inte att det är en vanlig vetelängd som innehåller smör och socker? Personen ser ut att vara i chocktillstånd.

Och den bästa:

- Det är nåt som inte stämmer här.

Kan för övrigt avslöja att jag inte har sprungit idag. Och att jag inte gjorde det igår heller.

49:e dagen utan vila

Enligt en titt i träningsdagboken är det dan för dan idag.

Inte dan före julaftonsdan, utan dan före 50:e dagen utan vilodag.

Det är helt klart rekord. Vanligtvis brukar jag ha en vilodag i veckan eller åtminstone en vilodag var 10:e dag.

Några saker jag har märkt som effekt av detta:

- Löpningen flyter på bättre än någonsin, jag har lättare för att springa både längre och snabbare.

- Konditionen i ringen är bättre än någonsin.

- Kroppen svarar väldigt snabbt under uppvärmningen.

- Streaklöpningen gör att jag aldrig behöver fundera på om jag ska springa någon gång under dagen eller inte - jag gör det bara eftersom jag bestämt mig för att springa varje dag.

- Streaklöpningen fungerar många gånger som återhämtningslöpning och jag upplever att jag springer bort mycket som jag tidigare försökt stretcha/massera bort.

- Vikten påverkas inte alls, det är inte så att jag gått ner för att jag minskat vilodagarna, den förändras enbart utefter hur jag äter.

Några frågor på det?

Ljumskjävlarna

Man kan säga att jag rör mig jävligt osexigt just nu.

Det började med att ljumskarna stelnade på sig under åken. Fast jag tyckte att jag fick ut dem rätt bra när jag joggade ner efteråt. Och fokus låg liksom mer på skavsåren än några sketna fästen...

Men nu har de börjat gnälla på riktigt. Som rostiga gamla gångjärn. Gör mitt bästa för att springa bort det, nu senast med B på en runda över Årstabron.

Om det släpper? Nej nej.

Men va fan. Varför gnälla? Det var ju underbart! Och nu är jag ju härdad inför Det stora vinteräventyret, som kommer att få helgen som gick att framstå som en barnlek.

35 kvadratcentimetrar saknar hud

Jag har under kvällen roat mig med att mäta de skavsårsdrabbade områdena på min kropp.

Vänster häl: 6*3 cm.
Höger häl: 5*3 cm.
Högerfotens pektå: 0,5*0,5 cm.
Vänstra tummens insida: 0,5*1 cm.
Högra tummens insida: 1,5*1 cm.

35 kvadratcentimeter bortskavd hud, med andra ord.

Inatt hade jag stora svårigheter att sova av allt bultande.
Men idag svider det bara.
Och jag har hittat två löparskor som jag klarar att springa i.
Så jag hyser hopp.

Hur var Det lilla vinteräventyret?

Det var så vackert att man ville gråta.

1,5 dag och drygt 6 timmar träning.
5,5 mil längdskidåkning och 2 pass löpning.
Egen stuga med egen bastu.
60 cm snö och 8-12 minusgrader.
Och ett vinterlandskap så vackert att det var svårt att ta in:

Att överleva en kris

Gör kroppen glad.

Och vad vill jag har sagt med det?

Jo jag syftar på den där mekanismen som skickar ut massa vällustsignaler efter att kroppen befunnit sig i en krissituation. Exempelvis ett vinterbad. När man kyler ner kroppen så till den milda grad att den känner fara för sin egna överlevnad, och sedan kliver upp ur vattnet och värmer upp kroppen i bastun, och kroppen fattar att den faktiskt inte är i nöd längre - och blir jätteglad. Livslusten svämmar över, endorfinerna sprutar ur öronen och du vill göra det igen. Och igen. Och igen.

Exakt så känner jag när jag boxas. Inte när jag kör teknikövningar och slår på säck och kör fys och såna där kringsaker. Utan när jag boxas. När jag boxas mot en annan människa. När jag kliver in i ringen och kroppen tror att jag är i fara, när jag försvarar mig själv och mitt revir, när jag får stryk och slår tillbaka, när jag pustar ut i ringhörnan, och när klockan klämtar och jag får ta av mig huvudskyddet, spotta ut tandskyddet, ta av mig handskarna, släta ut håret - och kroppen inser att den faktiskt överlevde. Det är då jag vill göra det igen och igen och igen.

Chuck Palahniuk beskriver det där på ett genialt och mycket brutalt sätt i Fight Club. Sid 138-140. Tyler Durden in action.

Nu ska jag försöka skrämma livet ur kroppen genom att ge mig ut i gråruskregnet och springa, trots att jag är deadlinesönderjobbad. Jag undrar om den kommer hata mig eller belöna mig... Enligt ovanstående teori borde jag landa i det senare.

Är det streaklöpningen som har gett mig en formtopp?

Och jag som bara sett den som ett kul projekt!

När B frågade mig igår om jag vet varför min löpning känns så lätt nuförtiden, om det är så att jag ändrat något, svarade jag att nej, jag kör på som vanligt med träning, sömn, mat och intensitet, förutom att det varit lite mer träning än vanligt sista tiden då jag inte har haft några vilodagar.

Men jag glömde ju det (kanske) viktigaste. Jag har ju gjort en förändring. Jag har ju börjat streaklöpa!

De senaste 32 dagarna har jag inte haft en enda vilodag och jag har sprungit varje dag. De kortaste sträckorna har varit 20 minuter och när jag har sprungit så kort har jag kompenserat med att springa med packning.

Under perioden har jag upplevt ett runners high och rent generellt har jag upplevt att löpningen känns väldigt lätt.

Att jag inte ens reflekterade över streaklöpningen när B frågade mig igår beror säkert på att den upptar så lite tid av min träningsvardag. Inte har jag tänkt att streakrundor på 20 minuter kommer göra några direkta förändringar, jag har mer sett det här med att springa varje dag som ett kul projekt.

Men kanske är det med löpning som med exempelvis simning, att frekvensen har stor betydelse? Och nu menar jag inte frekvensen på löpsteg eller simtag, utan att man springer och simmar frekvent. När jag började simma för Dr Mike sa han åt mig att simma ofta, att så lite som 10 minuter per dag var bättre än dagar med ingen simning alls.

Och när jag ser bakåt i min träningsdagbok ser jag flera tecken som visar att frekvent träning, med få vilodagar, förbättrar mina prestationer. I somras när jag var på boostläger presterade jag till exempel bra på Cooper test. I september däremot, när jag hade mer vila, presterade jag mycket sämre på allt.

Därmed är det väl som jag länge misstänkt att min kropp svarar mycket bättre när jag tränar mig i form, jämfört med när jag försöker vila mig i form. Det senare har aldrig fört något positivt med sig, sett ur ett prestationsperspektiv, medan som nu, när jag inte har några vilodagar alls, presterar jag bara bättre och bättre.

Att jag sedan blir trött och sliten både fysiskt och mentalt av att träna varje dag stör inte prestationen. Tvärtom, det är när jag ligger på gränsen för vad jag klarar som jag verkligen levererar.

Genom hård träning och diet förbereder sig kroppen och pannbenet på krig - och visar vad de går för när det är dags. Lägger jag mig istället på soffan och laddar på ordentligt med mat och vila är det som att kroppen tror att det är dags att gå i ide, och agerar därefter.

Streaklöpningen fortsätter med andra ord. Och vila, det får man göra i säsongsslut när man inte har bättre för sig, för att sedan göra om arbetet på nytt inför nästa säsong, och arbeta upp ännu en formtopp.

Revolutionary Road

Jag lyckas aldrig hålla mig på den inslagna vägen.

Och jag älskar det!

För när den huvudsakliga träningen är planerad ned i minsta minut - av andra än mig själv - är det så himla skönt att få vara rebell när det kommer till resten.

Springa utan pulsklocka.
Springa utan tidtagarur.
Springa utan musik.
Springa utan sällskap.
Springa utan en plan.

Helt enkelt: springa för springandets skull, bara för att det är så jävla härligt att springa!

Sätta den ena foten framför den andra, låta kroppen bestämma takten, låta tankarna vandra vart de vill. Utan en tid, utan ett måste, utan ett endaste skit som stör.

PRECIS ett sådant pass som jag hade ikväll.

Gick utanför dörren utan någon som helst plan. Vart skulle jag börja springa? Höger, vänster, rakt fram, neråt?

Det blev nerför backen, ned mot Årstaviken. Kroppen kändes lätt. Andningen kändes lätt. Men den vanliga vändan runt viken ville jag bestämt inte följa.

Så vad skulle det bli? Och hur långt skulle det bli? Till Hornstull och Hornsgatan tillbaka? Runt Reimers? Runt Långholmen?

Nix.

Fötterna ville nån annanstans. Fötterna ville runt Söder. Så runt Söder fick det bli.

Vattnet låg spegelblankt under broarna. Luften var stilla och klar. Löparna var få. Kvällsflanörerna desto fler. Och frihetskänslan?

Maaaximal.

Jag säger bara Shit! vad jag älskar Stockholm och Shit! vad jag älskar att ha en stark och frisk kropp som orkar springa runt på dess vackra gator!

Detta, gott folk, var dagens tacktal. Imorgon blir det ett annat Revolutionary Road. Peace, love and understanding och gonatt på er!

Magdas meningsfulla dag

En vardag full av rutiner.

• Lugnt uppvaknande hemma i soffan med morgonteve, DN, kaffe, pimpad gröt och Magdas boost shake.

• Effektiv förmiddag på kontoret med trivsamt fix och planerande.
  

• Favvolunch! Fiskfilé i ugn med vitpeppar, mozarellaost och prosciutto serverad med gigantisk bönsallad. Filibabba! Började tjuvkolla på Gomorra mellan tuggorna.

• Eftermiddagsläsning: en bok om Alan Turing, matematiskt geni och tillika löpare, som uppfann den första datamaskinen. Idén kom till honom efter ett långpass!

• Intag av mitt dagliga mellanmål: två Wasa Plus och en burk makrill. Grymt najs, as always!
  

• Snabbt ombyte på kontoret, i med en banan och iväg till Narva för sparring. Gick sex (!) treminutersronder mot Snälla L, som är någon decimeter längre än mig och 10 kilo tyngre. Ordentlig adrenalinrush med efterföljande survival-lycko-hormon-kick. Till och med Perkele var nöjd.
  

• Hem, i med ännu en banan, sedan förberedelse av morgondagens jobb och snabbladdning inför nästa pass: löpning längs viken. Och säga vad man vill om vädret, det är i alla fall inte trist att springa i!
  

• Skön dusch och återhämtningsmål. Blåbärsgröt, I love!

• Slutligen dagens det-har-aldrig-hänt-förut: miss MP kom på besök och det var inte nog med att vi båda lyckades vara vakna och sociala trots att klockan var efter 21, jag fick också mitt livs första adventsstjärna och blev uppfostrad gällande hur den skall användas. Ett stort steg i mitt högtidsfria liv!

Summa summarum, jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag ääälskar mina rutiner. Fler vanliga vardagar till Magda tack!