Att överleva en kris

Gör kroppen glad.

Och vad vill jag har sagt med det?

Jo jag syftar på den där mekanismen som skickar ut massa vällustsignaler efter att kroppen befunnit sig i en krissituation. Exempelvis ett vinterbad. När man kyler ner kroppen så till den milda grad att den känner fara för sin egna överlevnad, och sedan kliver upp ur vattnet och värmer upp kroppen i bastun, och kroppen fattar att den faktiskt inte är i nöd längre - och blir jätteglad. Livslusten svämmar över, endorfinerna sprutar ur öronen och du vill göra det igen. Och igen. Och igen.

Exakt så känner jag när jag boxas. Inte när jag kör teknikövningar och slår på säck och kör fys och såna där kringsaker. Utan när jag boxas. När jag boxas mot en annan människa. När jag kliver in i ringen och kroppen tror att jag är i fara, när jag försvarar mig själv och mitt revir, när jag får stryk och slår tillbaka, när jag pustar ut i ringhörnan, och när klockan klämtar och jag får ta av mig huvudskyddet, spotta ut tandskyddet, ta av mig handskarna, släta ut håret - och kroppen inser att den faktiskt överlevde. Det är då jag vill göra det igen och igen och igen.

Chuck Palahniuk beskriver det där på ett genialt och mycket brutalt sätt i Fight Club. Sid 138-140. Tyler Durden in action.

Nu ska jag försöka skrämma livet ur kroppen genom att ge mig ut i gråruskregnet och springa, trots att jag är deadlinesönderjobbad. Jag undrar om den kommer hata mig eller belöna mig... Enligt ovanstående teori borde jag landa i det senare.