"Du är som en maskin du Magda"

Hälften människa, hälften maskin.

Det är vad Gunde brukar säga när han ska beskriva mig, men de senaste månaderna har jag snarare känt mig som hälften människa, hälften zombie.

Jag har inte haft någon som helst lust att köra slut på mig nere i någon källarlokal med en hantel i varje näve. Jag har snarare velat strosa runt i nya städer och hänga på barer med vinglas i händerna.

Men något har definitivt vänt efter Spanien.

Laddar batterierna i Tossa de Mar, Costa Brava

Kraften har kommit tillbaka, jag vill inte längre gå ner och fjösträna när andan faller på. JAG VILL KÖRA SKITEN UR MIG.

Det är som om något har legat och puttrat sedan jag kom hem. Jag har tränat lite mer för varje dag och sakta men säkert har jag börjat känna mig som på den gamla goda tiden.

Och idag fick jag för första gången på över ett halvår tillbaka den där maskinkänslan:

- Vaknade imorse och ville genast ut och springa. Varmt som fan var det men vad gjorde det. Det var bara att pinna på och det var nästan skönare ju svettigare och jobbigare det blev.

- Jobba hela dagen sedan direkt till kajakklubben och ner i lådan och ut på fjärden.

- Upp ur kajaken och in på gymmet. Körde paddelmaskin tills jag svettades så mycket att jag inte såg något. Sedan över och slå på säcken och balansera på bollen och dra i kablar och lyfta vikter... Tills jag fick stoppa mig själv och gå hem.


Imorgon bitti är det dags igen.

The machine is back. (And it´s black.)

Inget fel på aktivitetsnivån

Dagens träning:

- 2 timmar paddling

- 1,5 timme paddling

- 40 min styrketräning

Vet inte var jag fick energin ifrån, det kändes som jag bara kunde ha fortsatt och fortsatt och fortsatt. Hade det inte varit för att jag behövde tvätta hade jag väl suttit i kajaken än.

Kanske är det så att Spanienresan verkligen laddade upp batterierna.

Ni bara måste se den här videon!

Det här måste vara själva definitionen av hatkärlek.

Man blir liksom avundsjuk på killen och vill köra det där passet, samtidigt som man är jävligt glad för att det inte är en själv som lider.

Första gympasset på

... ja jag vet inte hur länge.

Men det spelar ingen roll. Jag kan vara borta från gymmet 1 månad eller 1 år. Och det är alltid lika roligt när jag kommer tillbaka.

Det är inte som med löpning, som förvandlas från underbart till fasa om man så håller uppe någon månad.

Gymmet är som att återse en gammal vän, jag blir lika glad oavsett när jag var där sist. Jag blir som ett barn som vill springa runt mellan vikterna och lyfta upp dem och dra i vajrarna.

Och jag tycker att det är sååå skönt. Det är inte som med paddling eller löpning där man njuter av natur och får igång flåset och kämpar sig genom en enda lång monoton rörelse.

Att pumpa upp en muskel till max är något helt annat.

Mjölksyran fokuserad till en punkt, smärta på gränsen till outhärdlig, känns som någonting går sönder... Lyfter lite till... håller emot... vilar... Gör en ny övning... smärta på ett nytt ställe... Underbart.

Flytta traktordäck på mornarna

Vad kommer det ha för effekter tro?

I den nya träningen ingår mer fys än jag tränat på länge. De senaste åren har ju inneburit en kontinuerlig nedtrappning på det området.

När jag började boxas på Linnéa hade jag styrketränat i 17 år. Fysträningen blev därför det område som vi prioriterade minst. Men en gång i veckan körde vi i alla fall en omgång cirkelträning med funktionell viktträning för att underhålla det jag redan hade.

När jag sedan gick över till Örnen blev det ännu mindre fys. I princip ingen viktträning alls utan bara fys med egen kroppsvikt i form av någon tiominutare här och där bestående av armhävningar, situps och på sin höjd några chins.

Och när det gäller benen har de enbart fått jobba i förflyttningar och löpning.

Men nu när kampstilen involverar hela kroppen med både slag, spark och brottning krävs en helt annan fys. Något jag fick smaka på igår morse:

- Flytta traktordäck
- Armhävningar med motstånd i form av gummiband spänt över ryggen
- Sneda situps med 10 kilo medicinboll i händerna
- Svinga kettlebell
- Springa med bälte fastsatt kring midjan som är fäst i väggen med gummiband
- Lyfta docka och flytta den från sida till sida
- Kasta medicinbollar i olika riktningar

Vad resultatet kommer bli återstår att se.

Det roligaste just nu är att det här är precis sådan träning som jag gillar. Back to basic. Mötas tre personer i en källarlokal på morgonen. Värma upp i inväntan på coach. Prata lite. Belasta hårt. Svettas mycket.

Som Gunde sa när jag berättade: "Att flytta traktordäck i sällskap av ordkarga individer på mornarna låter som något som passar dig alldeles utmärkt."

Plankan i 9 minuter

Jag har blivit besegrad.

Fick just ett sms från min vän Lyftkranen:

"Hej! Hoppas din träning flyter bra! Plankan 9 minuter idag. Man får ont. Din kompis L"

Lyftkranen, som är 50+ och en riktig styrkekarl, kör två pass om dagen - paddling, löpning och cykel - och komplementtränar alltid bålstabilitet.

När jag, Gunde och Lyftkranen var i Dalarna för ett tag sedan och körde lite styrka efter snövandringarna kom det fram att han aldrig testat att maxa plankan.

Han hade helt enkelt inte tänkt tanken, men när jag förde den på tal intog han genast position på köksgolvet - och grejade 6 minuter på första försöket. Nästa dag grejade han 6.30, och när vi åkte därifrån hade han två mål: 1) slå mitt rekord 2) klara 10 minuter.

Första målet är alltså uppnåt, och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer klara det andra. Lyftkranen heter ju inte som han gör utan anledning: lyfter man med lätthet vikter som andra inte klarar av att rubba - som en maskin - då får man heta så.

Nu är bara frågan om jag ska lägga mig, eller om jag ska utmana honom?

Saker jag gillar 2

Etta på listan över saker jag gillar är kaffe. Vad som kommer på plats nummer två är enkelt att lista ut. Men det får inte vara vilken träning som helst.

Kanske borde jag inte ens benämna det träning. Utan utmaning.

För det är det jag gillar. När man kan fokusera på nya utmaningar varje träningspass. När träningen är varierad. När den inbegriper både teknik, list, styrka, kondition och rörlighet. När den utmanar både kroppen och psyket. Och inbegriper andra människor, utan att för den sakens skull vara en lagsport.

Det är väl därför jag föll för boxningen. Där kan allt bli en utmaning. Att stå framför spegeln och lära sig slå en perfekt jabb eller en rak höger - ett evigt pågående arbete. Att lyckas med en fint. Att använda styrkan på rätt sätt. Vara explosiv. Vara snabb i kroppen och i skallen. Vara uthållig. Kunna läsa av en motståndare. Palla ta emot stryk.

Innan boxningen var det styrketräning. Någon kanske tycker att det är tråkigt att traska runt på ett gym och dra i kablar och lyfta stänger. Det tycker inte jag. Det blir inte ett dugg likformat om man väljer att se sin kropp som ett konstverk, som man enträget formar med hjälp av noggrant avvägd belastning och kost. Ena dagen med vikter, andra dagen med egna kroppen.

Och samma var det med det som var upptakten till hela min träningskarriär - konståkningen. Ett evigt slipande på teknik. En frihet att utforma ett program med ett personligt och konstnärligt uttryck. Ett krav på styrka. Smidighet. Snabbhet. Explosivitet. Ständiga utmaningar inom olika områden för att kunna snurra snyggare, hoppa högre, åka fortare - på ett konstnärligt sätt.

Det är på grund av ovanstående anledningar som jag aldrig skulle klara av att bli en bra löpare. Eller cyklist. Eller simmare. Visst krävs det styrka och en varierande träning för att bli allt det där. Men det kräver också en stor del mängdträning, där man nöter mil efter mil, går upp och kör sin löprunda eller cykelrunda eller nöter sina längder i bassängen. Och det är där jag brister.

Ska jag löpträna vill jag helst kombinera det med något annat. Inkludera det i fysträningen. Göra det till ett litet äventyr med ständigt skiftande utmaningar. Precis så här. Faktum är att många av de övningar som visas på filmen är sådana som vi gör på boxningsträningarna.

För övrigt är jag sugen på att springa i den där backen som slutar vid ett rött hus. Enligt Gunde har den ingått i Tjurruset för några år sedan och är mycket brantare än vad den ser ut på filmen. Och de där situpsen där man reser sig till stående måste testas omgående.

Bita ihop

Istället för att bryta ihop.

Och skruva ner kraven. Det är min överlevnadsstrategi - och det räckte för att bli bästa tjej på fystesterna.

Jag är inte i toppform. Varken mentalt eller fysiskt. Just nu känns det inte roligt att hänga upp och ner i en brutalbänk, eller springa Harres på tid. Mina tankar far iväg och jag har svårt att hitta det fokus som krävs för att kunna ge allt.

Lyckas jag väl hitta pannbenet stoppar min kropp mig. Jag har skadekänningar i höger fot, höger lår, höger axel och höger handled. Vänstra sidan är än så länge skadefri, men jag behöver vara hel på båda sidor för att fungera optimalt.

Sammantaget kan jag helt enkelt inte sätta några personbästa just nu. Men jag kan prestera personbäst utefter de förhållanden som råder, och det är precis vad jag försöker göra.

Jag försöker också se till de saker som är positiva. Vi bor på hotell. Vi behöver inte tänka på markservicen. Vi får mat fem gånger om dagen. Anläggningen är en våt dröm för en träningsnarkoman som mig, och det är inspirerande att få dela löparbanan med löpareliten och att simma kvällspasset bredvid en elitsimmare.

Idag har vi haft fys- och explosivitetstester. Det har känts allt annat än bra. Jag tävlar alltid mot mig själv, och jag vet att jag kan prestera bättre på samtliga moment. Men jag bet i alla fall ihop och gjorde mitt dagsbästa, vilket räckte för att bli bästa tjej av oss sju som finns på plats. Jag är inte nöjd med det, men jag försöker tvinga mig själv att vara det ändå.

Utöver det har jag hållt en kostföreläsning för truppen och nu på kvällen har vi haft återhämtningsträning. Jag valde att simma och är otroligt glad för att jag tagit mina crawllektioner. Nu väntar utvecklingssamtal och kvällsfika, sedan blir det bums i säng - morgonpasset börjar klockan 7:30.

Spontanträning

Med hantlar i JEEPEN är man alltid redo.

Och kan till exempel stanna till vid Skanstull för att köra ett impulspass, bestående av armhävningar med roddrag.

Multihelg och dips med klapp

Min helg är uppstyrd. Är er?

Idag påbörjas min spetsade multihelg. Jag och coach J ska utföra en längre paddling till en plats där vi ska avverka en löprunda. Därefter kommer vi inta en stor mängd livsmedel (coach J är en av få som lassar in mer än jag) samt nedsänka oss i det omgivande vattnet för svalkning av lekamen. Dagen avslutas sedan med tillbakapaddling och middag.

Lördag kommer gå i samma anda men med spets. Det tillkommer två moment: MTB-cykling och fest. På söndag byts festmomentet ut mot boxningsträning av hittills okänd art.

För den som inte känner sig lika uppstyrd har jag ett aktivitetsförslag. Vi har tidigare gått igenom armhävning med klapp och chins med klapp. Nu är det dags att ta det hela ett steg vidare: dips med klapp, här i belastad version. Givetvis godkänner jag övningen även utan de drygt 9 extrakilona, möjligen med undantag för herr Magruta, som aldrig lidit av lite extra belastning.

För övrigt misstänker jag att jag under gårdagen uppförde mig aningens omoraliskt. Jag är expert när det gäller att följa impulser och tänker inte alltid på att andra kan påverkas av mina handlingar. Samtidigt är det just det som gör mig till den jag är, till Magda Gad, som alltid gått min egen väg, istället för att följa det normativa och det jag blivit tillsagd.

Och med det säger jag puss, trevlig helg och glöm inte att utmana er själva; och vad ni än väljer att ta er för - gör er grej och kör hårt!

Om man inte kunde träna

Tänk om det var så här jämt?

Veckans spyfys plågar mig fortfarande. Inte på ett mentalt plan, men fysiskt. Mage och rygg är ömma och stela. Benen känns stumma. Och armarna - de ska vi inte ens tala om. Lemmarna är som avstängda från axlarna och nedåt. Deltamuskler, biceps och triceps uppför sig som dökött. Underarmarna är inflammerade och dunkar av smärta.

Vad har jag då gjort åt saken? Jag har gått i tillfällig exil och ägnat mig åt rekreation och vila. Inte total vila givetvis. Återhämtningsträning har utförts. Löpning och skuggövningar. Det har även utförts lite dips då en dipsställning har byggts, men det träningsprojektet gav jag genast upp då armarna började protestera.

Det känns verkligen frustrerande att behöva begränsa sin träning på det här sättet. När en skada sätter stopp. Tänk om det var så jämt, fast värre? Tänk om man aldrig mer kunde träna, överhuvudtaget?

Jag satt och funderade på det igår, och behövde inte tänka speciellt länge för att visualisera hur mitt liv skulle se ut. Faktum är att jag såg det framför mig på en gång.

Om jag inte kunde träna skulle jag bli en dekadent författare. Jag skulle lalla runt i ett stort hus, dricka mängder av starkt kaffe och rödvin, lyssna på chill musik och skriva ned mitt livs historier. Skriva besserwisseraktiga krönikor om träning. Hänga med sköna människor. Meka med prylar och bygga grejer. Jag skulle följa varje impuls och göra mitt bästa för att riktigt leva skiten ur livet. Definitivt ha massa sex. Kanske testa droger. Fast det sista betvivlar jag då livet i sig självt brukar fungera som den bästa drogen.

Vad skulle ni göra om ni aldrig mer kunde träna?

Posttraumatisk stress

Ett syndrom som kan uppstå efter ett trauma som ligger utanför den normala mänskliga erfarenhetsramen.

Jag tror att gårdagens spyfys kan falla in under detta, för den kan knappast beskrivas som normal mänsklig erfarenhet av träning. Det var mer en känsla av att det var ett krig som pågick.

Under natten har jag vaknat flera gånger av kraftiga svettningar och ömmande kroppsdelar. Jag har varit tvungen att gå upp för att äta och dricka. Jag har smörjt in värkande delar i Voltaren. Jag har plågats av påträngande och detaljerade minnesbilder, som jag har gjort allt för att förtränga.

Visst låter det som posttraumatisk stress?

För att inte hamna i depression ska man tydligen bearbeta det som hänt, istället för att undvika det. Därför har jag tvingat mig själv att minnas det som skedde. Jag har suttit här under förmiddagen och skrivit ned det på en liten lapp. Och det som står på lappen är följande (samtliga ronder 2 minuter med 1 minut vila om inte annat anges):

1) 15 minuter fotboll, i lag om två och två då vi bara var fyra personer på träningen (mitt lag vann).

2) 3 ronder skuggboxning, med olika uppgifter.

3) 6 ronder uppgiftssparring, dvs fri sparring men en person får en uppgift.

4) 3 ronder sparring, jag körde för första gången mot tunga E och det sög kraft.

5) 9 minuter hopprep, med 10 sekunders maxintervaller sista minuten.

6) Kullerbyttor framåt med snurr, två kullerbyttor från ringhörna till ringhörna, upp och snurra två varv, fortsätt (jag började må illa).

7) Bakåtkullerbyttor med snurr och slag, två bakåtkullerbyttor från ringhörna till ringhörna, upp och snurra två varv och slå 3-4 slag, fortsätt (illamåendet övergick till kraftig åksjukkänsla med svettningar och kräka i halsen).

8) Rusch från ringsida till ringsida med armhäv, ruscha och toucha repen på andra sidan, ned och gör armhävning, upp och ruscha tillbaka, fortsätt (första tanken på att ge upp uppenbarade sig i min hjärna).

9) Ruscha från ringsida till ringsida med fällkniv, som ovan men fällkniv istället för armhäv (lyckades koppla på någon slags pannbensreserv).

10) Armhävshopp framåt-bakåt, stå i armhävningsposition och hoppa med fötter och händer samtidigt framåt till andra ringsidan, hoppa tillbaka baklänges (det var på gränsen att jag klarade av att utföra).

11) Armhävshopp sida-sida, som ovan men hoppa från ringsida till ringsida i armhävsställning sidledes (jag klarade inte att hoppa sista minuten utan fick liksom promenera på händer och fötter sidledes).

12) Armhävningar på tid, max antal under 1 minut (jag klarade 47 stycken och jag stönade och skrek sista 20 sekunderna).

13) Tre varianter av hopp, 1: hoppa spänsthopp upp och ner där fötterna hålls raka och möts av händerna i upphoppet, 2: hoppa sprethopp upp och ner där benen ska rakt ut åt sidorna i nån slags spagat och mötas av händerna, 3: hoppa sidohopp upp och ner där båda benen ska ut åt samma sida och mötas av händerna bakom rumpan (jag minns bara att utförandet var som en definition av ordet plåga).

14) Raka benlyft i läge 1-2-3, ligga raklång på rygg och lyfta benen raka i läge 1: precis ovan mark, 2: 45 graders vinkel, 3: nästan rakt upp, allt enligt coach H:s instruktioner (jag klarade det men började glida in i ett tillstånd av delirium).

15) Bensax, ligga raklång på rygg med benen raka strax ovan mark och ständigt saxandes (jag vägrade först och det var då coach H drog på sig säckhandsken och hotade med stryk).

16) Spänsthopp åt sidan med två steg, hoppa två steg åt sidan, gå ner i en knäböj, skjut upp och hoppa två steg åt andra sidan, fortsätt (tror mjölksyran nådde hjärnan och stängde av all verksamhet för jag har mycket svaga minnesbilder av detta).

17) Skridskohopp, stå på ett ben, ta sats och hoppa åt sidan och landa på andra benet, ta sats och hoppa tillbaka till ursprungsposition (allt jag minns är att jag och tunga E stod nära varandra och jobbade i samma takt som i trans).

Efter detta var det ingen som orkade utföra någon form av nedvarvning. Jag fokuserade enbart på att ta mig därifrån, och nu i efterhand kan jag knappast rekommendera att detta testas hemma, till skillnad från denna. Det får bli på egen risk i så fall.

Nu har jag i alla fall följt anvisningarna och återskapat minnena. Men jag tror fortfarande att jag är i visst behov av terapi. Definitivt i behov av återhämtning. Möjligtvis även någon form av omvårdnad. Återstår att se vad det blir.

Spyfys, igen

Och den här gången var det mycket värre än sist.

Jag orkar inte ens ge mig på att beskriva det 115 minuter långa helvetet. Jag vet inte om jag skulle klara av det om jag försökte. Faktum är att jag mår illa bara jag tänker på det.

Men en sak kan jag säga och det är att coach H drog på sig en säckhandske på slutet och hotade oss med stryk om vi inte fullföljde. Och det var inget tomt hot. Två stycken fick varsin råsop i magen. SJälv hade jag önskat att jag hade fått en. Stryk hade varit skönare än att fortsätta med fysen.

Jag greppar knappt hur jag tog mig hem. Och glöm att jag orkar duscha. Skulle inte palla stå upp så länge som det krävs för att spola av svetten. Det blir till att lägga sig i fosterställning. Kanske gråta en skvätt. Fundera på om man kan dö av mjölksyra. Kan man det?

Nytt plankrekord och chins med klapp

Det finns saker som jag blir imponerad av. Sedan finns det saker som jag blir sjukt imponerad av.

En viss herres prestationer under veckan tillhör den senare kategorin. Dels har han gjort en plankattack och knäckt mitt rekord med dryga minuten. Den nya tiden är 9:02. 9 minuter känns som en väldigt lång tid att stå i plankan, men jag kommer givetvis försöka slå det, och det är fortfarande först till 10 som gäller.

På andra områden kan jag dock ge upp direkt. Som när det kommer till chins. Där har jag inte en chans. Men det är inte speciellt konstigt. För det första är han kille, för det andra väger han mindre än mig i förhållande till längd. Det var först när jag fick se veckans prestation som jag inte bara blev imponerad, utan sjukt imponerad. Vill ni se?

Låt mig presentera herr Magruta, in action, med klapp:

Spyfys - please try it at home

Jag blev helt knäckt igår och tänkte beskriva hur det gick till, så att ni kan testa hemma.

Aktiviteten var 90 minuter boxningsträning. Den började med 30 minuter teknikträning, då vi gick och gick, och slog och slog - samtidigt. Sedan var det dags att hoppa in i ringen för 30 minuter parövningar, då det slogs - mycket och hårt.

Efter det hade jag en ganska kraftig syrakänning i axlarna, men vad gjorde det, vi hade bara 30 minuter kvar av passet, och det värsta var väl gjort?

Icke!

Jag vet inte riktigt vad som flög i coach H, men han tog fram ett tidtagarur, bad oss att samlas utanför ringen, ställa oss nära varandra, "för nu blir det jobbigt". Eller hur, tänkte jag. Jobbigt, det är att springa Hammarbybacken. I jämförelse med det brukar lite fysträning mest vara kul.

Men jag hade fel. Det blev inte kul, och backträning är en barnlek jämfört med det jag skulle komma att bli utsatt för. När man springer backe kan man passa på att skaka loss och komma ner i puls när man springer nedför, för att sedan med ny kraft kunna mata på uppför. Någon sådan skaka-lossning skulle det inte erbjudas idag.

Fysträningen kom att bestå av 6 ronders jobb á 2 minuter, med 1 minuts vila. Är ni beredda? Antingen kör vi nu på en gång, eller om ni vill simulera min förutröttningstimme så kanske kan ni gå ut och springa lite först?

Detta är i alla fall vad som ska utföras:

1) Höga knän kombinerat med raka slag, jobba kontinuerligt.

2) Armhävningsupphopp med slag, där du jobbar kontinuerligt men växlar var 30:e sekund mellan att 1: gå ned i armhäv för att sedan hoppa upp och gör raka slag i luften, och 2: att lägga dig platt på rygg med armarna sträckta över huvet för att sedan hoppa upp och göra raka slag i luften.

3) Superstar, jobba kontinuerligt men växla mellan att 1: bara hoppa rakt fram och tillbaka med fötterna, 2: bara hoppa med fötterna åt vardera sidorna, och 3: kör både rakt fram och åt sidan.

4) Spänsthopp åt sidan med tre steg, jobba kontinuerligt genom att hoppa tre steg åt sidan, för att sedan gå ner i en knäböj och därefter skjuta dig upp, och sedan hoppa tre steg igen fast åt andra sidan.

5) Spänsthopp åt sidan med två steg, jobba kontinuerligt enligt ovan, men ta två steg åt sidan istället för tre.

6) Skridskohopp, där du jobbar kontinuerligt genom att stå på ett ben, ta sats och hoppa åt sidan så att du landar på ditt andra ben, ta sats och hoppa tillbaka till ursprungsposition.

Samtliga övningar utförs alltså i 2 minuter, men därtill ska det utföras en tempoökning på varje övning under de sista 15 sekunderna.

Sedan är det bara att krypa. Kräla. Ligga och vara yr. Själv gjorde jag alltihopa och det var inte långt ifrån att jag behövde spy.

Mår ni illa nu?

Ni måste hjälpa mig reda ut det här med maghjulet

Enligt Fredrika är maghjulet på raka ben svårare än Human Flag.

I kommentarerna till det här inlägget kom det fram att Fredrikas vän Martin kan göra "flaggan", men att han tycker att maghjulet på raka ben är svårare.

Han tycker också att det är svårare att ligga platt på mage, med händer och ben utsträckta, för att sedan trycka sig upp till hand- och fotstående med hjälp av fingrar och tår.

För er som inte känner till maghjulet kan ni studera det här. (Det finns flera olika videos, men jag var schysst och letade fram den med minst kläder.)

Grejen är att jag faktiskt klarar både hjulet och upptrycket. Men jag är inte ens i närheten av att klara flaggan.

Det strider alltså mot Martins teori och därför tänkte jag göra en liten läsarundersökning på tre frågor:

1) Kan du göra flaggan?
2) Kan du göra maghjulet?
3) Kan du göra upptrycket?

Har du inget maghjul går det lika bra att testa med något annat som rullar. Ett par hantlar, eller kanske en brödkavel? Använd fantasin, det här måste redas ut!

Jag väntar på svar. Och för att roa mig under tiden tänkte jag ge mig på denna.

Balansträning som spårade ur

Gårdagens morgonträning kan knappast kallas balanserad. Men det övades mycket på balans.

Det sköna med mina morgonpass med järngänget är att alla har en positiv inställning. Ingen gnäller. Ingen säger nej. Det är med andra ord fritt fram att kötta på.

Igår blev det ett extra roligt pass, då ettriga C och björnen J utmanade mig med en ny övning: stå på knä och sparras på balansboll.

Övningen var riktigt svår och riktigt kul. Den triggade verkligen igång mig att fortsätta träna på nya saker. Varför inte på en gång?

Klart vi skulle göra det på en gång! Jag uppviglade helt enkelt till en hardcore vuxenversion av skoltidens "Roliga timmen". Den kom att bestå av följande aktiviteter:

- Stå på knä och brottas på balansboll
- Stå på knä och skuggboxas på balansboll
- Stå upp raklång på balansboll (jo, det gick!)
- Försök till knäböj på balansboll (jag klarade nästan en)
- Armhävningar på balansboll
- Situps på balansboll
- Plankan på balansboll (benen på bänk, underarmarna på boll)
- Raka kast med medicinboll mot vägg
- Uppercut-kast med medicinboll mot vägg
- Armhävningar på medicinboll i två varianter
- Enarms frivändningar med hantel
- Viktad planka
- Hjula
- Stå på händer
- Den roliga armhävnings- och chinsövningen från häromdagen
- Den värsta mag-rygg- och axelövningen som världen skådat, beskriven i samma länk som ovan

Nedvarvning och stretch glömde vi visst bort, men jag tycker att det hela spårade ur på ett bra sätt, för faktum är att det är när man spårar ur som man förbättras. Tränar man på samma saker varje pass vidareutvecklas man inte, då underhåller man bara. För att bli bättre måste man anta nya utmaningar i form av nya övningar eller ökad belastning, och då är en urspårning från det invanda ett steg i rätt riktning!

Varför göra armhävningar med klapp

När man kan göra chins med klapp.

Det är sånt jag kan ligga och fundera på när jag har gått och lagt mig. Fast svaret är rätt enkelt. Därför att jag inte kan. Och det stör mig. Det ser ju så coolt ut:

1) Framför
2) Bakom

En vacker dag kanske jag klarar det. Tills dess får jag fortsätta drömma. Puss och godnatt!

Ny nivå

Jag har en teori om att livet blir som bäst när man tänker positivt, säger ja till nya saker och följer med i det som sker.

Efter den här midsommaren känner jag mig stärkt i denna tro. Jag hade ingen som helst plan för vad jag skulle göra. Det dök upp något som jag sa ja till - det blev en overkligt bra helg.

Det hela började med ett fyspass som nästan orsakade delirium. Nya övningar skapade sådan utmattning att fosterställning intogs mellan seten. Belastningen resulterade i yrsel. Det var gränsfall för att det skulle ha behövts dropp i pauserna, och en mental rådgivare för att komma över ångesten inför nästa antal reps.

Den roligaste övningen var en ny kombination av armhävningar och chins: armhävning med klapp direkt följd av en chin, sedan direkt ned på golvet igen - och börja om. Repetera 10*3.

Den värsta övningen var en komplex armhävnings-mag-rygg-axel-övning: börja i armhävningsposition med händerna placerade på hantlar, rulla fram tills överkroppen är horisontell precis ovan golvet, vänd och återgå till startposition, lyft ena hanteln i ett enarms roddrag, fortsätt upp i en enarms axelpress tills armen är lodrät, återgå till start, gör samma sak med andra armen, återgå till start - och börja om. Repetera 10*3.

Träningen togs helt enkelt till en ny nivå. Därefter har nya dörrar öppnats och ny mark beträtts. Spontanträning har varvats med dekadens. Det har sprungits på nya stigar. Druckits nya drycker. Badats i nya vatten. Byggts en ny chinstång. Nästa generation har satts i fysträning. Och det har satts ett nytt plankrekord.

Men det ska jag berätta mer om imorgon. Ni får gissa tiden så länge. Nu ska jag njuta av att ha blivit överraskad i vardagen och fortsätta flyta medströms - förvissad om att livet blir som bäst när man bara låter det hända. Tack! Och godnatt!

Ny idol

Jag har sett The Human Flag!

Låt mig berätta om starke A. Det är en alldeles speciell liten stor man. I min längd, i runda slängar 10 kilo tyngre, blomkålsöron. Dubbel världsmästare i fribrottning. Och fruktansvärt stark.

Starke A växte upp i Ryssland och började tränas av sin far när han var tre år. Därefter har han tränat en period på Kuba. Nu tränar han på min klubb. Han tränar nästan alltid ensam. Han slår så hårt på säckarna att man blir rädd. Han lyfter så tungt att skivstängerna bångnar under vikten.

Som häromdagen. Han låg och körde bänkpress på 145 kilo. Fick frågan om han kunde göra The Human Flag, svarade kort "ja", som om det var helt självklart, och greppade efter lite muttrande en av smithmaskinstängerna. Andades in - och lyfte. Hängde där, höll andan, med benen rakt ut.

Och när han kom ner på jorden gick han tillbaks till bänken och lyfte 145 kilo igen. Själv har jag nog inte riktigt landat än.