Ok gott folk, dags att dra

Mer redo än så här blir jag inte.

Gunde ringde igår och meddelade att han planerat vår första tur. Det blir en drygt 3 mil lång topptur i extremt kuperad terräng.

- 3 mil, det åkte jag ju första passet i Harsa, säger jag och fnyser.
- Men 3 mil i den här terrängen är som 7 mil i Harsa, svarar Gunde och jag kan se hans utmanande leende framför mig.

Dessutom blåser det tydligen svinkallt uppe på kalfjällen och är halt som fan.

Men det är inget som jag kan påverka. Varma kläder är nedpackade. Tejp är inhandlad. Ljumskarna är förvarnade. Nu fattas bara ullstrumpor.

Åter om en dryg vecka. Gott Nytt År, folks!

Det funkar lika bra med silvertejp?

4 dagar kvar tills det är dags att bli söndertrasad.

Igen.

Jag talar om Det stora vinteräventyret som stundar precis nu när ljumskarna äntligen blivit mjuka och smärtfria och hälarna börjat få hud. Kan bara hoppas att Det lilla vinteräventyret härdat mig lite inför vad som komma skall.

Jag har i alla fall börjat ladda. Halva vardagsrummet är belamrat med packning. Det enda som saknas är 1) skavsårsplåster och 2) den lilla svarta till nyåret.

Men jag funderar på att skita i duodermen och compeeden och allt vad det nu heter. Tycker allt sånt där blir som smält mozarellaost på fötterna. Och under paddeläventyret i somras fanns det bara en sak som funkade mot blåsor och sår: silvertejp.

Dessutom verkar man kunna använda silvertejpen även som substitut för den lilla svarta:

Det här är förmodligen något jag inte borde berätta

Då det kanske inte är helt normalt att bli glad när man får en örfil och en blåtira i julklapp.

Men normal är aldrig något jag eftersträvat.

Hade så varit fallet hade jag knappast uppskattat senaste veckans träning som har skiljt sig en del från vad jag är van vid, inte bara för att den utspelat sig på ett thaiboxningsgym.

Det senaste passet sker enligt följande: Efter uppvärmningen får jag välja vilka handskar min stand in-coach ska ha. Han säger inte bara åt mig vad jag ska göra, han är också min sparringpartner. En sparringspartner som väger 83 kilo. Och det är inte vilka 83 kilo som helst. Det är 83 kilon som tränat och tävlat kampsport hela livet.

Men tillbaks till handskvalet. Tidigare har han haft 14 ouncare. Med såna på nävarna kan man dra på rätt bra utan att orsaka någon nämnvärd smärta. Vilket är skonsamt. Men jag gillar inte skonsamt. Jag gillar när det biter så man lär sig att undvika slagen, the hard way. Därför väljer jag ut ett par 10 ouncare åt honom. Som sitter som en smäck.

Sedan kliver vi in i ringen, med fyra saker mindre än jag är van vid: nämligen utan skor, strumpor, huvudskydd och rondklocka. Första gångerna kändes det väldigt naket och oskyddat att sparra utan huvudskydd. Men nu har jag vant mig. Nu tycker jag det känns skönt, fritt och lite rått. Precis som jag vill ha det. Skor får man inte ha på thaiboxningsgym, och strumporna halkar man bara runt i, så det är barfota som gäller. Och rondklockan? Den är onödig när man har som regel att köra på tills man inte orkar längre...

Våra nävar möts i en hälsning, sedan kör vi. Eftersom han är både bredare och längre och har en sjukt bra gard blir jag glad om jag överhuvudtaget får in en träff. Jag får jobba och jobba och jobba och tänka och tänka och tänka och hela tiden hänger håret svettigt ner i ansiktet, då det inte finns något huvudskydd som håller det på plats. Till en början irriterar jag mig över faktumet och försöker stryka det bakåt, men till slut skiter jag i det och låter det hänga och klibba bäst det vill.

Och så fort jag kommer för nära, slarvar med garden eller blir för stillastående säger det - pofh! - och så sitter det en träffsäker 10 ouncare i mitt ansikte. Jag bad om no mercy, och no mercy är vad jag får. Flera gånger blir jag injagad i en ringhörna. Jag blir upptryckt mot repen, jag får värja mig mot hookar i närkamp. Och hela tiden snurrar tankarna: "Ut, måste ut. Runt, måste runt. Sida, måste jobba sida. Garden, måste hålla upp garden. Blocka, måste blocka. Ducka, måste ducka. Slå, måste slå..."

Till slut sätter han upp händerna och signalerar rondpaus, och vi pustar ut. "Kändes det ok?", undrar han, och jag svarar "Visst, du kan slå på lite mer", sen skrattar jag och lägger till: "Ge mig en blåtira i julklapp."

Nästa rond ökar vi intensiteten. Han går på mer och jag måste jobba sidor hela tiden. När jag slarvar med att hålla upp högern, vilket jag gör ofta, så sitter det en hook på kinden - pofh! "Fan, håll upp högern för satan", tänker jag, men tappar den ändå. Och till slut sitter den där. En klockren höger rätt över högra ögat, och jag känner direkt att det kommer bli en tira. Han vet det också, och säger mitt i alltihop: "God Jul!"

Men en blåtira har ingen dött av. En blåtira gör inte ens ont. Vi kör vidare. Vi kör flera ronder till. Sen håller han plattor åt mig och vi kör tekniker. Sen tar han fram en stor mits som han jagar mig med och som jag får slå av mig på ett par ronder.

Efter detta suger det rejält i axlarna. Men jag säger att jag orkar lite till - och får köra den stora hatövningen, version large. Den går till som så att jag står upp och matar slag på helvetesmitsen, tills jag blir tillsagd att ligga på rygg, på mage, eller ligga på mage för att snabbt vända om till rygg - för att sedan ställa mig upp och slå igen.

Det är jobbigt på alla möjliga sätt - intensitetsmässigt, mjölksyremässigt, explosivitetsmässigt - ja, allt. Jag fokuserar på att orka följa befallningarna: "Slå!" "På mage!" "Upp!" "Slå!" På rygg!" "Upp!" som fortgår utan tidtagning, då vi forstätter tills jag inte orkar mer.

Under andra ronden slarvar jag med att hålla upp högern. Jag orkar helt enkelt inte. Mjölksyran sprutar och jag kan knappt hålla upp ögonen när jag slår. Hela tiden hör jag "upp med högern, upp med högern, upp med högern, upp med högern för faaaan!" och jag tycker att jag håller upp den men det gör jag tydligen inte för - smack! - så sitter det en örfil på min högerkind.

Och jag lovar er att bestraffning lönar sig. I alla fall på mig. Det var ju inte så att den där örfilen gjorde speciellt ont. Men den väckte något i mig. Jag fick gåshud över hela kroppen och blev tokadrenalinad och fick energi som från nån magisk stans ifrån, och fanimig - nu höll jag upp högern!

Efter lite rep och nedskugg och en dusch tackade jag för uppläxningen och konstaterade att den var årets bästa julklapp - merry christmas everyone!

49:e dagen utan vila

Enligt en titt i träningsdagboken är det dan för dan idag.

Inte dan före julaftonsdan, utan dan före 50:e dagen utan vilodag.

Det är helt klart rekord. Vanligtvis brukar jag ha en vilodag i veckan eller åtminstone en vilodag var 10:e dag.

Några saker jag har märkt som effekt av detta:

- Löpningen flyter på bättre än någonsin, jag har lättare för att springa både längre och snabbare.

- Konditionen i ringen är bättre än någonsin.

- Kroppen svarar väldigt snabbt under uppvärmningen.

- Streaklöpningen gör att jag aldrig behöver fundera på om jag ska springa någon gång under dagen eller inte - jag gör det bara eftersom jag bestämt mig för att springa varje dag.

- Streaklöpningen fungerar många gånger som återhämtningslöpning och jag upplever att jag springer bort mycket som jag tidigare försökt stretcha/massera bort.

- Vikten påverkas inte alls, det är inte så att jag gått ner för att jag minskat vilodagarna, den förändras enbart utefter hur jag äter.

Några frågor på det?

Thailändskt jullov

Min coach är i Thailand. Och jag tränar på thaigym. I Stockholm.

Hur kommer det sig?

Jo, så här var det, att efter en hel säsong med obligatoriska träningar började vi alla se fram emot julen. Inte för att vi kanske var så himla sugna på att julpyssla. Utan för att julen skulle innebära vila.

Coach Perkele checkade ut och drog till Thailand. Och vi pustade ut. Jag sprang, åkte skidor och tyckte livet var allmänt härligt. Tills det hade gått en vecka och fightingnerverna började rycka. Tills jag av en slump råkade träffa på någon som skulle ner och köra på ett thaiboxningsgym. Tills jag hörde mig själv säga att "absolut, jag följer jättegärna med". Tills jag fann mig själv ståendes i en ny ring, på en ny plats, med nya sparringpartners - i ett tillstånd av noll vila.

Och det är sååå kul.

Kanske inte för att det är nytt och spännande. Eller för att det är en annan plats. Med andra människor. Utan för att det känns hemma.

Det doftar liniment blandat med svett. Det finns blodfläckar på golvet. Det viner av hopprep som snuddar mattorna. Det finns en häckig gammal ring. Det finns säckar som hänger från taket och handskar som ligger och sunkluktar på hyllor. Och framförallt finns det fighters, som har samma blick, samma glöd, samma hjärta, samma svettiga anlete och samma träningskultur - som jag har blivit van vad.

Och kanske är det just det där jag inte vill vara utan. Den hjärtlighet, den disciplin och den gemenskap som finns i alla ringar, oavsett plats - i hela värlen - och det är en tanke som gör mig lycklig, för det innebär att överallt där jag kommer att befinna mig, så kommer jag alltid ha ett hem att gå till.

Är det inte vackert, så säg.

Ej för kräsmagade

Aktuell hälstatus:


Fyra dagar efter avslutad åkning. Läker fint!

Att hantera smärta

Utan att lida.

Jag räknar inte får. Jag tillämpar inte heller någon av de andra sömnstrategierna. Som att andas med magen, dricka varm mjölk eller skriva ner sina tankar på ett papper.

För att aktivt försöka hitta ett sätt att somna har aldrig hjälpt mig. Tvärtom blir det ofta kontraproduktivt.

Det jag gör istället är att acceptera att jag ibland har svårt att sova. "Jaha, jag somnar inte", konstaterar jag, "men det är lugnt, jag kommer inte avlida imorgon om jag inte sover inatt", tänker jag, "det finns massor med människor som är ute och festar just nu eller ligger vakna med småbarn, och de kommer klara av morgondagen i alla fall", tänker jag vidare, "och jag ligger ju ändå här och får min vila, så det är ingen fara", slår jag fast.

Jag finner mig helt enkelt i situationen - och sen somnar jag.

Förmodligen fungerar acceptansstrategin för att den indirekt får mig att slappna av genom att jag slutar kämpa emot. Och samma metod fungerar även i andra situationer där jag känner obehag, missnöje eller smärta.

Som när man åker skidor med blödande skavsår till exempel.

När jag under första milen märkte att skorna glappade och kände det begynnande svidet på hälarna blev jag förbannad. "Jävla skitutrustning", tänkte jag och blev sur på mig själv, "jag borde ha köpt grejer istället", och kunde inte sluta tänka "vad faaan ska jag göra nu?"

Jag började fråga runt om någon hade tejp. Det hade ingen. Inte med sig ute i spåret. Och jag hade minst en mil kvar att åka.

Så jag hade inget val. Jag fortsatte. Det gjorde ont. Och jag försökte hitta olika metoder för att kämpa emot.

Jag stannade till exempel upp flera gånger och stod där i spåret och ägnade mig åt att ha ont. Flera gånger gjorde jag detta. Jag stod där och försökte visualisera hur mina hälar såg ut. Och tyckte synd om mig själv. Tills jag insåg att det var helt kontraproduktivt.

Inte skulle skavsåren och smärtan försvinna för att jag stod still en stund och tänkte på hur ont jag hade!

Det var då jag bestämde mig för att sluta räkna får och istället acceptera situationen. "Nu är det så att du har skavsår och det gör ont och det kommer inte att bli bättre", tänkte jag, "det kommer tvärtom bara bli värre och det finns inget du kan göra åt det."

Jag bet inte ihop och jag försökte inte tänka bort smärtan. Jag tänkte inte att det är nu som the going gets tough eller att pain is just weakness leaving your body. Jag tänkte istället på smärtan. "Det gör jävligt ont just nu och det kommer fortsätta göra ont ett långt tag, men jag kommer inte dö av det", tänkte jag, och sen fokuserade jag på att känna smärtan, "det brinner och pulserar där bak i hälarna minsann!"

Sedan åkte jag vidare, utan stopp och med normal åkstil. Och när jag hade åkt 2 mil kom jag till ett vägskäl där man kunde välja att köra direkt till stugan (och landa på 2,5 mil), eller ta en loop på 5 km kring en vacker topp och sedan åka till stugan (och landa på 3 mil).

Jag valde loopen. Det började med en uppåtsträcka. Rätt upp i den snötäckta skogen bland de vita träden, ut på en myr där jag åkte mitt ute i ett vitt ingenting. Det var drömskt och jag ingavs med ett stort lugn. Åkte vidare in i skogen och sedan började det gå nedför. Kurade ihop och fick upp fart, det började pirra i kroppen och jag fylldes av lycka och till slut ville jag nästan gråta, men inte av smärta - utan av lycka.

Och när jag kom tillbaka till stugan, tog av pjäxorna och såg blodet blev jag förvånad. Det kanske låter konstigt, men sista milen hade fått mig att glömma eländet. Och nu visste jag ju att det gick bra att åka ändå, så det var bara att tejpa upp det, käka lunch - och åka vidare.

För smärta är oundvikligt, men lidande är frivilligt.

Ljumskjävlarna

Man kan säga att jag rör mig jävligt osexigt just nu.

Det började med att ljumskarna stelnade på sig under åken. Fast jag tyckte att jag fick ut dem rätt bra när jag joggade ner efteråt. Och fokus låg liksom mer på skavsåren än några sketna fästen...

Men nu har de börjat gnälla på riktigt. Som rostiga gamla gångjärn. Gör mitt bästa för att springa bort det, nu senast med B på en runda över Årstabron.

Om det släpper? Nej nej.

Men va fan. Varför gnälla? Det var ju underbart! Och nu är jag ju härdad inför Det stora vinteräventyret, som kommer att få helgen som gick att framstå som en barnlek.

35 kvadratcentimetrar saknar hud

Jag har under kvällen roat mig med att mäta de skavsårsdrabbade områdena på min kropp.

Vänster häl: 6*3 cm.
Höger häl: 5*3 cm.
Högerfotens pektå: 0,5*0,5 cm.
Vänstra tummens insida: 0,5*1 cm.
Högra tummens insida: 1,5*1 cm.

35 kvadratcentimeter bortskavd hud, med andra ord.

Inatt hade jag stora svårigheter att sova av allt bultande.
Men idag svider det bara.
Och jag har hittat två löparskor som jag klarar att springa i.
Så jag hyser hopp.

Men ni vill inte veta

Hur hälarna ser ut utan strumpor.

Efter första åket:

Nu är det köttfärs.

Hur var Det lilla vinteräventyret?

Det var så vackert att man ville gråta.

1,5 dag och drygt 6 timmar träning.
5,5 mil längdskidåkning och 2 pass löpning.
Egen stuga med egen bastu.
60 cm snö och 8-12 minusgrader.
Och ett vinterlandskap så vackert att det var svårt att ta in:

När man har en pistolpipa mellan tänderna

...kan man bara prata i vokaler.

Och efter att man har åkt längdskidor med Gunde kan man bara gå som en anka som har skitit på sig.

Det ena vet jag eftersom jag har läst Fight Club (ja, jag har en hung up). Det andra vet jag inte, men det är något som jag starkt misstänker.

Om 12 timmar är jag där. Aktuellt snödjup är 30-40 cm i lågterräng och 40-60 cm i högterräng. Gunde och Lyftkranen tycker att jag ska packa ner bikinin och se det hela som en badsemester; det finns tydligen en bastu där i stugan och ett fönster som man kan kasta sig ut genom - rätt ner i snön.

Gunde har också ringt och meddelat att jag bör ta med mig de absolut starkaste värktabletter som jag kan uppbåda.
- Varför, undrar jag, har du ont?
- Nej, men DU kommer att få.

Jag är nervös

Men jag blånekar.

Det lilla vinteräventyret närmar sig. Jag åker imorgon. Jag ser det som ett test för Det stora vinteräventyret, och testad kommer jag med all säkerhet bli, i alla fall om man dömer efter gårdagens sms-konversation:

Gunde: Är du nervös? Det har du all anledning att vara.
Jag: Inte ett dugg.
Gunde: Jodå. Det e du.
Jag: Icke. Jag är utrustad med grova mängder funktionsplagg. Och är förväntansfull.
Gunde: Bra. Gunde är oxå laddad. Ska bli mkt härligt att komma iväg. Kul att du hänger på.

Vi får väl se hur kul jag kommer tycka att det är när jag kommer fram. Åker om 24 timmar.

Att överleva en kris

Gör kroppen glad.

Och vad vill jag har sagt med det?

Jo jag syftar på den där mekanismen som skickar ut massa vällustsignaler efter att kroppen befunnit sig i en krissituation. Exempelvis ett vinterbad. När man kyler ner kroppen så till den milda grad att den känner fara för sin egna överlevnad, och sedan kliver upp ur vattnet och värmer upp kroppen i bastun, och kroppen fattar att den faktiskt inte är i nöd längre - och blir jätteglad. Livslusten svämmar över, endorfinerna sprutar ur öronen och du vill göra det igen. Och igen. Och igen.

Exakt så känner jag när jag boxas. Inte när jag kör teknikövningar och slår på säck och kör fys och såna där kringsaker. Utan när jag boxas. När jag boxas mot en annan människa. När jag kliver in i ringen och kroppen tror att jag är i fara, när jag försvarar mig själv och mitt revir, när jag får stryk och slår tillbaka, när jag pustar ut i ringhörnan, och när klockan klämtar och jag får ta av mig huvudskyddet, spotta ut tandskyddet, ta av mig handskarna, släta ut håret - och kroppen inser att den faktiskt överlevde. Det är då jag vill göra det igen och igen och igen.

Chuck Palahniuk beskriver det där på ett genialt och mycket brutalt sätt i Fight Club. Sid 138-140. Tyler Durden in action.

Nu ska jag försöka skrämma livet ur kroppen genom att ge mig ut i gråruskregnet och springa, trots att jag är deadlinesönderjobbad. Jag undrar om den kommer hata mig eller belöna mig... Enligt ovanstående teori borde jag landa i det senare.

Tecken på att man tränar för mycket

Med sina vänner.

Följande konversation utspelar sig efter att Gunde sprungit Hammarbybacken och äter lunch, oduschad i sina träningskläder, medan jag kommer förbi och laddar med en latte inför mitt kommande pass, iklädd vanliga kläder:

Gunde: Magda, det luktar herrparfym om dig.
Jag: Jag använder alltid herrparfym, sedan många år tillbaka. Hur har du kunnat undgått att märka det?
Gunde: Eh... du brukar alltid typ lukta... svett.

Energiläckage

En vecka kvar och det känns som jag har fått pyspunka.

Säsongen går mot sitt slut.
Ikväll har vi sista bortasparringen.
Imorgon åker min coach på välförtjänt semester.
På fredag har jag årets sista deadline.
Och på lördag kanske jag befinner mig i ett snölandskap.
Pigg och avslappnad med gott om tid till att bara njuta.

Men idag.
Just idag är jag inte pigg.
Just idag har jag inte gott om tid.
Idag känns det som att jag släpar mig mot målet.
Tar två steg fram och ett steg bak.
Och aldrig har mållinjen känts så långt borta.

Kan det hjälpa med en sån där punkalagningssats tro?

Om du fick vara nån annan för en dag

Vem skulle du vilja vara då?

Jag vet vem jag skulle vilja vara. Jag skulle vilja vara Tyler Durden.


"Det här är ditt liv och det försvinner en minut åt gången."

"Den man är i Fight Club är inte den man är ute i den riktiga världen. Även om man skulle säga nåt till kopieringskillen om hans fina slagsmål så skulle man inte tala med samme man. Den person jag är i Fight Club är ingen som min chef känner. Efter Fight Club-kvällar är det som om volymen i den riktiga världen skruvas ner riktigt lågt. Inget kan göra en förbannad. Det är du som bestämmer, och inte ens om folk skiter i det eller frågar vad du håller på med blir du förbannad."

"Ingenstans känner man sig så levande som i Fight Club, när det bara är du och en annan kille under lampan när alla andra tittar på. Det handlar inte om att vinna eller förlora ett slagsmål. Fight Club går inte att uttrycka i ord. När en kille kommer till Fight Club för första gången ser han ut som vitt, mjukt formbröd. Ett halvår senare är han som utsnidad i trä. Han klarar av allt. Det grymtas och stönas lika mycket i Fight Club som på vilket gym som helst, men Fight Club handlar inte om att man ska se bra ut. Det ropas och tungomåltalas lika mycket som i kyrkan, och när man vaknar någon gång på söndagseftermiddagen känner man sig frälst."

Jag säger bara Chuck Palahniuk. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Och att ta det där till det yttersta en dag? Det vore en resa det!

Är det streaklöpningen som har gett mig en formtopp?

Och jag som bara sett den som ett kul projekt!

När B frågade mig igår om jag vet varför min löpning känns så lätt nuförtiden, om det är så att jag ändrat något, svarade jag att nej, jag kör på som vanligt med träning, sömn, mat och intensitet, förutom att det varit lite mer träning än vanligt sista tiden då jag inte har haft några vilodagar.

Men jag glömde ju det (kanske) viktigaste. Jag har ju gjort en förändring. Jag har ju börjat streaklöpa!

De senaste 32 dagarna har jag inte haft en enda vilodag och jag har sprungit varje dag. De kortaste sträckorna har varit 20 minuter och när jag har sprungit så kort har jag kompenserat med att springa med packning.

Under perioden har jag upplevt ett runners high och rent generellt har jag upplevt att löpningen känns väldigt lätt.

Att jag inte ens reflekterade över streaklöpningen när B frågade mig igår beror säkert på att den upptar så lite tid av min träningsvardag. Inte har jag tänkt att streakrundor på 20 minuter kommer göra några direkta förändringar, jag har mer sett det här med att springa varje dag som ett kul projekt.

Men kanske är det med löpning som med exempelvis simning, att frekvensen har stor betydelse? Och nu menar jag inte frekvensen på löpsteg eller simtag, utan att man springer och simmar frekvent. När jag började simma för Dr Mike sa han åt mig att simma ofta, att så lite som 10 minuter per dag var bättre än dagar med ingen simning alls.

Och när jag ser bakåt i min träningsdagbok ser jag flera tecken som visar att frekvent träning, med få vilodagar, förbättrar mina prestationer. I somras när jag var på boostläger presterade jag till exempel bra på Cooper test. I september däremot, när jag hade mer vila, presterade jag mycket sämre på allt.

Därmed är det väl som jag länge misstänkt att min kropp svarar mycket bättre när jag tränar mig i form, jämfört med när jag försöker vila mig i form. Det senare har aldrig fört något positivt med sig, sett ur ett prestationsperspektiv, medan som nu, när jag inte har några vilodagar alls, presterar jag bara bättre och bättre.

Att jag sedan blir trött och sliten både fysiskt och mentalt av att träna varje dag stör inte prestationen. Tvärtom, det är när jag ligger på gränsen för vad jag klarar som jag verkligen levererar.

Genom hård träning och diet förbereder sig kroppen och pannbenet på krig - och visar vad de går för när det är dags. Lägger jag mig istället på soffan och laddar på ordentligt med mat och vila är det som att kroppen tror att det är dags att gå i ide, och agerar därefter.

Streaklöpningen fortsätter med andra ord. Och vila, det får man göra i säsongsslut när man inte har bättre för sig, för att sedan göra om arbetet på nytt inför nästa säsong, och arbeta upp ännu en formtopp.

Vad har jag gett mig in på???

"Du kommer bli helt söndertrasad."

Följande konversation har utspelat sig mellan me, myself and I och en viss man vid namn Gunde:

G: Vad är det längsta du har åkt på skidor på en dag?
M: (tystnad)
G: Du kommer väl inte ihåg eftersom det var så länge sen.
M: ... kanske 2 mil?
G: 2 mil.
(tystnad)
G: 2 mil, det är vad du kommer att ha åkt varje dag. Före frukost.
M: Aha...
G: Under den här veckan kommer du åka lika mycket skidor som du gjort sammantaget under hela ditt liv. Och dina ljumskar kommer bli helt förstörda.
M: Ok...
G: Det som du upplevde som ont i ljumskarna när vi var uppe i Harsa, det kommer du se som rena barnleken efter det här.
M: ... ok?
G: Och om du kände dig lite nervös innan vi stack ut och sprang på myren, så är det ingenting jämfört med vad du kommer känna dig nu.
M: (tystnad)
G: Du kommer bli helt söndertrasad.
M: Hemtjänst-söndertrasad?
G: Ja.
M: Färdtjänst-söndertrasad?
G: Ja.
M: Ok...
G: Det kan bli riktigt snöoväder också. Och 25 grader kallt.
M: Då stannar jag inne och läser en bok.
G: Nej. Sådant beteende kommer inte accepteras. Någon dag.
M: Det låter hårt. Det är ju trots allt min enda vilovecka...
G: ... och du kommer bli fullständigt söndertrasad.
M: (tystnad)
G: Kanske åker vi iväg och gör en topptur några mil därifrån också.
M: Över dagen då eller?
G: Det får det nog bli för alla stugor är stängda på vintern.
M: Du har alltså inte tänkt sova i tä...
G: (avbryter) Självklart tar jag med tält!
M: Och sover i snön?
G: Nej. Snön är utanför tältet. Inte i tältet.
M: Men det finns även snö under tältet.
G: Ja men det gör inget. Man har bra kläder.
M: (tystnad)
G: Du måste ha ullunderställ.
M: Jag har inget ullunderställ.
G: Har du inget ullunderställ?
M: Inget ullunderställ. Bara mitt Craft.
G: Men det är helt oacceptabelt!
M: Ok, jag skaffar ullgrejerna.
G: (andas ut)
M: Kanske bör köpa ullstrumpor också.
G: HAR DU INGA ULLSTRUMPOR?
M: Nej.
G: Du menar att du inte äger några ullstrumpor?
M: Ja.
G: Det går inte utan ullstrumpor. Du släpps inte ens IN i Jämtland utan ullstrumpor!

Revolutionary Road

Jag lyckas aldrig hålla mig på den inslagna vägen.

Och jag älskar det!

För när den huvudsakliga träningen är planerad ned i minsta minut - av andra än mig själv - är det så himla skönt att få vara rebell när det kommer till resten.

Springa utan pulsklocka.
Springa utan tidtagarur.
Springa utan musik.
Springa utan sällskap.
Springa utan en plan.

Helt enkelt: springa för springandets skull, bara för att det är så jävla härligt att springa!

Sätta den ena foten framför den andra, låta kroppen bestämma takten, låta tankarna vandra vart de vill. Utan en tid, utan ett måste, utan ett endaste skit som stör.

PRECIS ett sådant pass som jag hade ikväll.

Gick utanför dörren utan någon som helst plan. Vart skulle jag börja springa? Höger, vänster, rakt fram, neråt?

Det blev nerför backen, ned mot Årstaviken. Kroppen kändes lätt. Andningen kändes lätt. Men den vanliga vändan runt viken ville jag bestämt inte följa.

Så vad skulle det bli? Och hur långt skulle det bli? Till Hornstull och Hornsgatan tillbaka? Runt Reimers? Runt Långholmen?

Nix.

Fötterna ville nån annanstans. Fötterna ville runt Söder. Så runt Söder fick det bli.

Vattnet låg spegelblankt under broarna. Luften var stilla och klar. Löparna var få. Kvällsflanörerna desto fler. Och frihetskänslan?

Maaaximal.

Jag säger bara Shit! vad jag älskar Stockholm och Shit! vad jag älskar att ha en stark och frisk kropp som orkar springa runt på dess vackra gator!

Detta, gott folk, var dagens tacktal. Imorgon blir det ett annat Revolutionary Road. Peace, love and understanding och gonatt på er!

Magdas meningsfulla dag

En vardag full av rutiner.

• Lugnt uppvaknande hemma i soffan med morgonteve, DN, kaffe, pimpad gröt och Magdas boost shake.

• Effektiv förmiddag på kontoret med trivsamt fix och planerande.
  

• Favvolunch! Fiskfilé i ugn med vitpeppar, mozarellaost och prosciutto serverad med gigantisk bönsallad. Filibabba! Började tjuvkolla på Gomorra mellan tuggorna.

• Eftermiddagsläsning: en bok om Alan Turing, matematiskt geni och tillika löpare, som uppfann den första datamaskinen. Idén kom till honom efter ett långpass!

• Intag av mitt dagliga mellanmål: två Wasa Plus och en burk makrill. Grymt najs, as always!
  

• Snabbt ombyte på kontoret, i med en banan och iväg till Narva för sparring. Gick sex (!) treminutersronder mot Snälla L, som är någon decimeter längre än mig och 10 kilo tyngre. Ordentlig adrenalinrush med efterföljande survival-lycko-hormon-kick. Till och med Perkele var nöjd.
  

• Hem, i med ännu en banan, sedan förberedelse av morgondagens jobb och snabbladdning inför nästa pass: löpning längs viken. Och säga vad man vill om vädret, det är i alla fall inte trist att springa i!
  

• Skön dusch och återhämtningsmål. Blåbärsgröt, I love!

• Slutligen dagens det-har-aldrig-hänt-förut: miss MP kom på besök och det var inte nog med att vi båda lyckades vara vakna och sociala trots att klockan var efter 21, jag fick också mitt livs första adventsstjärna och blev uppfostrad gällande hur den skall användas. Ett stort steg i mitt högtidsfria liv!

Summa summarum, jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag ääälskar mina rutiner. Fler vanliga vardagar till Magda tack!

Om du bara hade ett halvår kvar

Att leva.

Vad skulle du göra då?

Detta är en fråga som jag brukar fundera över emellanåt. Kanske som en reality check. Eller som ett kvitto på att jag lever som jag önskar.

Jag inbillar mig att om svaret på frågan blir att man skulle fortsätta leva på ungefär samma sätt som man gör idag, så har man gjort rätt livsval. Om svaret däremot skiljer sig helt eller delvis kanske man bör omprioritera.

Dessutom är ju frågan alltid aktuell. Bara det att tidpunkten är oviss.

Så vad säger ni. Vad skulle ni göra?

Själv vaknade jag med huvudvärk och har inte lyckats tänka längre än till frukost. Och det blir exakt samma frukost som vanligt.

Varför heter det ring?

När ringen i själva verket är en fyrkant?

Själv har jag inte ens reflekterat över frågan förrän jag läste om den i en bok häromdagen.

Nån som vet? Första rätta svaret vinner ett boktips.

Saker jag inte förstår 2

Högtidsfirande.

Det var tydligen inte nog med att jag upplevde gårdagen som meningslös. Jag missade också att det var första advent.

Vilket är typiskt mig.

Förra året försökte miss MP uppfostra mig. Hon gav mig en adventsljusstake och påminde mig på första advent, och jag var riktigt stolt då jag tände ljusen till söndagskaffet den morgonen. Jag hade lyckats fira en högtidsdag!

Men jag ropade tydligen hej för tidigt, för när jag meddelade miss MP hur duktig jag var fick jag genast till svar: "Va, säg inte att du tände alla fyra ljusen?"

I år är det som vanligt igen. Inga adventsljus. Inga högtidsförsök. Men nu funderar miss MP på att ge mig en stjärna istället, med motiveringen att "den kan du inte bränna upp i alla fall".